Den onda cirkeln

Det finns ett kritiskt moment. Det sker just när man lämnat ifrån sig biblioteksböckerna, en efter en, i  återlämningsautomaten. Precis när man tryckt på knappen och valt att få ett kvitto som bevis på återlämningen. Just då man känner sig lättad – både fysiskt och psykiskt. Man bär inte längre omkring på en kasse tunga böcker, och nu kan man andas ut för att man även (om än med en hårsmån och ett glatt leende) undgått förseningsavgifter.

Kort sagt. Man är som mest sårbar.

Lätt om hjärtat och på foten och omgiven av böcker. Det kan ju bara gå på ett sätt.

Målmedvetet försöker man gå mot utgången och undvika ögonkontakt med böckerna. Jag brukar försöka titta ner i golvet. Men ni vet hur det är. Mellan återlämningsautomaten och utgången är aktuellt-snurrorna placerade farligt tätt. Medan man håller vänster för att undgå de nyinköpta romanerna brakar man rakt in i faktastället. Och jag vet inte, men jag tycker inte det känns trovärdigt att låtsas som om man inte ser fyra tjocka debattböcker som just trillat ner i huvet på en. Minst två får därmed följa hem av ren artighet.

Och har man tagit två, så gör tre eller fyra varken till eller från. Eller fem.

Nej, jag begriper inte hur man ska lyckas lämna tillbaks sina biblioteksböcker och inte få med sig nya hem. Det enda knep jag använt mig av som fungerar något sånär är att be sambon om hjälp, men han börjar bli lite trött. I armarna.

Kan man få rutavdrag för hjälp med återlämnande av biblioteksböcker? Kan man skicka tillbaks dem på posten på något sätt? Eller kan man be om hemhämtning? Muta tonåringar utanför biblioteket för att de ska gå in med ens böcker? Hjälp!

Deadline-driven

Biblioteksböcker är underliga. De ser så bra ut när de står där på hyllorna, på två-veckors-snurrorna och nyinkommet-hyllorna, på temaplatser och i magasinen.

Och så lånar jag. Jättemånga tar jag hem. Alla som är bra får följa med.

Jag är så glad och nöjd.

Och sen kommer jag hem. Och staplar upp alla biblioteksböckerna i högar.

Och sen går tiden, och jag läser mina egna böcker, dom som jag fått och köpt. Och städar lite ibland, dammsuger och dammar högarna med biblioteksböcker. Då och då får jag kravmejl på biblioteksböckerna, och jag förlänger lånen. Igen och igen. Tills det har gått tre månader och dom måste tillbaks. Olästa. Och det känns lite som ett nederlag, faktiskt. Så ibland behåller jag böckerna lite längre och läser dom bara för att jag inte riktigt gillar tanken på mej själv som nån som bara lånar hem en massa böcker och sedan låter sin sambo lämna tillbaks dom olästa.

Det blir mycket biblioteksböter om man beter sig på det sättet, så jag har lovat mig själv lite så där halvt om halvt att försöka bryta den här dåliga vanan.

Därför sitter jag här ikväll och försöker hetsläsa fjorton dåliga böcker.

Om jag tänker efter kanske det ändå finns en gräns

Jag är rätt nostalgisk och sentimental och jag oerhört svårt att göra mig av med saker. Men jag försöker, det gör jag verkligen.

Idag har jag till exempel slängt bort en pärm med övningsstenciler i franska från högstadiet samt ett par skor från 1992 (det är inget större fel på dem, men jag har inte använt dem sedan 1994, och jag tror inte att jag kommer sakna dem så värst mycket*).

Ja, när jag städar bland mina förråd och lådor är jag helt enkelt van vid att hitta det mesta från min uppväxt. Men till och med jag häpnade idag. Varför i hela fridens namn har jag sparat på en bibliotekspåminnelse från februari 1989?

Fotot av påminnelsens framsida har blivit lite suddig, men den väcker många hågkomster. Tänk vad många såna här lappar jag hann få under min uppväxt.

Och jo – om någon undrar så sparar jag nuförtiden på bibliotekets kravmejl i en särskild mejlmapp.


*Eller jo. Det kommer jag nog. Det var de första skor jag köpte när jag flyttade hemifrån. Nu när jag skriver detta måste jag verkligen behärska en impuls att springa ut i hallen och rädda dem ur sopkassen.