Böckerna du lika bra kan erkänna att du inte läst

Ja, jag håller alltså på med att röja och städa härhemma. Gör man det ordentligt, och angriper alla noga igentejpade papplådor och bryter upp byrålådor vars nycklar för länge sedan försvunnit lär man sig mycket om sig själv. Jag har till exempel upptäckt att jag inte bara är fotnotsfetischist – jag är dessutom bruksanvisningsfetischist. De där tunna häftena finns kvar långt sedan jag slängt tillbehören: brödrostarna, hårblåsarna, skohyllorna och juniorcyklarna.

Det blir en snabbtripp genom mitt liv. Här har vi till exempel bruksanvisningen till den miniräknare som man behövde om man gick naturvetenskaplig linje. Den här är från ungefär 1989-1990.

Och här har vi bruksanvisningen till min första riktiga stereo. Dubbla kassettdäck, skivspelare och radio! (Runt 1988-98.)

Bruksanvisningen till min plattång minner om en av mina många frisyrer. Både tången och bruksanvisningen har använts löjligt lite. Har ni nån aning om hur mycket lästid man slösar bort om man ska hålla på med såna här fånigheter?

Och se här! Bruksanvisningen till mina bärbara hörlurar! De skulle jag gärna vilja hitta i någon annan låda under den här sommarstädningen!

Allra kärast, och allra flest är så klart bruksanvisningarna till bokhyllor. Den här "Billy-boken" återfanns i många exemplar, såsom sig bör i varje läsares hem!

Inte för att jag behöver studera såna här instruktioner för att sätta ihop en Billy-bokhylla längre. Jag tror jag kan göra det i sömnen!

Billyhyllans eleganta bruksanvisning kan för övrig jämföras med den här plottriga beskrivningen för hur man sätter ihop (en av min) dotters bokhylla (och den kan jag behålla med gott samvete, för om vi nån gång behöver montera isär den här hyllan kan vi behöva den för att kunna sätta ihop den igen):

Apropå trampet av små, små fötter

När jag för ett par veckor sedan kom ut ur garderoben som fotnotsfetischist öppnades fördämningarna. Jag fick boktips i ett aldrig tidigare skådat antal. Jag ser fram emot att beta av dem ett efter ett, men hittills har jag inte ens hunnit till biblioteket för att betala mina ganska dryga förseningsböter.

Däremot var bussen försenad igår (igen) och jag fick tillfälle att ta itu med ett annat tips jag fick: Ingemar Unges artikel om fotnotskärlek i senaste ViLäser (nr 2, 2010). Till skillnad från mig så är Unge inte endast fascinerad av fotnoter – han när en hemlig, andäktig dröm att själv få författa en! Det var en rafflande berättelse fram till den drömmens uppfyllelse. Tack, Agneta, för tipset!

Man kan ju fundera över varför fotnoter egentligen fascinerar åtminstone mig och Ingemar Unge. Det har jag gjort. För tillfället lutar jag åt att jag själv egentligen föreställer mig att fotnoterna är dörrar till en fördold värld av mystisk, otillgänglig kunskap. Sånt som inte alla vet och inte alla kan få reda på. Det känns ungefär som att jag får tillgång till statshemligheter när jag läser de där raderna med förminskat typsnitt längst ner på sidorna.

Jag är inte helt säker på om det gör mig till gnostiker eller romantiker.

(I ViLäser fanns förresten också en lång intervju med Linn Ullmann, som kanske nån är intresserad av. Den kan läsas (nästan?) i sin helhet här.)

Fotnotsfetischist

Jag minns min första fotnot. Det måste ha varit i en bok av Edith Nesbit, kanske Huset Ardens gåta, och den förklarade antagligen hur många shilling det gick på en half crown eller något liknande. Fotnoten avslutades med Övers. Anm., vilket jag utläste som "Överstens anmälan". Jag upptäckte snart att han hade mycket att anmäla, den där översten. Särskilt i såna där fantastiska engelska barnböcker var han alltid framme och anmälde både det ena och andra. Om skolsystemet eller om hur lång en engelsk mile är och sånt där. Behöver jag berätta att jag så småningom kom att sakna översten mycket när jag fick reda på att det i själva verket var en översättare som anmärkte?

Ja, jag vet inte riktigt om det berodde på översten eller på en fascination för sidfötternas alla möjligheter till att ge mig upplysningar om tingens beskaffenhet, men jag har allt sedan dess haft en svaghet för fotnoter. Avhandlingar (eller andra monografier) i till exempel historia, etnologi och litteraturvetenskap brukar vara fulla av långa och matnyttiga fotnoter om alla parallellspår som författaren av en eller annan anledning tvingats stryka ur huvudtexten.

Jag tycker bäst om när fotnoterna finns längst ner på sidan, eller åtminstone sist i kapitlet, men när de allihop är samlade i slutet av boken har de den fördelen att man kan sträckläsa alla fotnoter och bara njuta! (Ja, det har hänt att jag läst alla bokens fotnoter innan jag ens läst ut första kapitlet. Det får man göra, även om man inte läser baksidestexten på böckerna!)

Min lycka har sålunda varit fullkomlig, då jag den senaste veckan haft tillfälle att tillbringa mina få lediga stunder med en av de bästa skönlitterära fotnotsböcker jag nånsin träffat på: Jonathan Strange och Mr Norrell av Susanna Clarke. Nästan 800 sidor fulla av fotnoter, späckade av pseudolärdom om fiktiva magiker och deras gärningar. Det är en helt underbar bok. En helt fantastiskt roman. Jag ska snart skriva ett jättelångt inlägg om den, men eftersom boken är så tjock är det lika bra att du börja läsa med en gång, utan att vänta på att jag hinner formulera klart alla superlativ.