punkens dag idag - England´s Dreaming av Jon Savage

repris från lördag 8 augusti 2015

England´s Dreaming (Jon Savage)

Ett tag in i läsningen av England´s Dreaming - Sex Pistols and Punk Rock tänkte jag att man kunde rekommendera även den som var helt ointresserad av punk att läsa den, men det kanske vid närmare eftertanke bara är delvis sant. Så småningom blir det trots allt ganska mycket musik, även om det hela tiden är kultur och samhälle i ett större perspektiv som avhandlas. I del ett är det inte gruppen Sex Pistols som är i centrum utan dess självutnämnde skapare, Malcolm McLaren, tillsammans med dennes partner, Vivianne Westwood. Savage målar omsorgsfullt en bild av ett efterkrigs-England hopplöst i bakvattnet. Ur konstskolevärlden kliver en McLaren som hatar den självgoda posthippie-kulturen och vill återskapa energin i den tidiga rocken. Mer exakt så är han och Westwood intresserade av kläder snarare än musik och det är inte förrän Steve Jones, Paul Cook och Glen Matlock, med stulna instrument och vaga ambitioner befinner sig på parets tröskel, den legendariska butiken Sex på King´s Road som han halvhjärtat tar sig an dem. I samma veva åker han två vändor till New York där han engagerar sig i New York Dolls och sedan "upptäcker" den tidiga och brokiga punkscenen på CBGB. Vi är nu framme vid 1976 och John Lydon gör entré i del två.

Sex Pistols har fått sitt namn och har klätts i kläder från Sex, men saknar en sångare. Lydon, senare Rotten, hänger med sina kompisar i butiken och får jobbet av McLaren, trots att resten av bandet ogillar honom. Mycket av Sex Pistols historieskrivning handlar om hatkärleken mellan Lydon och McLaren, som så småningom slutar i bittra rättegångsuppgörelser. Under 1976 blossar dock den första engelska punkscenen upp som en gatukultur av udda och unga, till viss del orkestrerad och klädd av McLaren/Westwood. Ungarna klipper håret och har smala byxor och de klassiska punkattributen - sönderrivna t-shirts, provocerande symboler som hakkors och slogans om hat och hopplöshet etableras. Under en okarakteristiskt lång och varm sommar får först musikpress och sedan tabloiderna upp ögonen för fenomenet. När Sex Pistols i en klassisk teveintervju provoceras av en berusad programledare, Bill Grundy, till att säga fula ord på bästa sändningstid är gruppens rykte som samhällsfiender definitivt och de kommer sedan aldrig att göra en större spelning på brittisk mark innan de upplöses. Ta er tid några minuter och begrunda hur detta kunde få dem hatade av en hel nation (Grundy blev för övrigt avstängd i två veckor).

Sex Pistols är nu rikskända och jagade av pressen som förstorar upp varje småsak till en ny skandal, men också av folk på gatan. Lydon och Cook blir bägge på kort tid misshandlade och knivskurna. Parallellt med bråken får man och blir av med skivkontrakt. Man har fortfarande bara gett ut en singel när Matlock sparkas och ersätts av Lydons kompis John Beverly, eller Sid Vicious. Del tre som skall avsluta tragedin är Sids år, 1977. Som ett av gruppens största fans får han omgående svårt med sin nya roll. Han träffar också amerikanska Nancy Spungen som introducerar heroin i den tidigare amfetaminpräglade miljön. Det finns mycket skrivet och filmat om Sid och Nancy, men för att sammanfatta så dör först Nancy i en halvt utförd självmordspakt eller ett dråp och några veckor senare Sid i en överdos. Innan dess har gruppen upplösts efter en kaotisk och deprimerande USA-turné. McLaren håller tillsammans med Jones och Cook liv i gruppnamnet ytterligare en tid, vilket bland annat resulterar i filmen The Great Rock´n´Roll Swindle och de tidigare nämnda rättsprocesserna med Lydon.

Jag märker att jag skrivit en väldigt lång sammanfattning av "storyn" så jag får avsluta kort med att återigen påpeka att boken innehåller väldigt mycket mer. Förutom en gedigen genomlysning av hela musikscenen som punken sprang ur och resulterade i så handlar den om England som nation, andra ungdomskulturer (bland annat National Front med motrörelsen Rock Against Racism; se där ett dagsaktuellt ämne), grogrunden för Thatcherismen och media. Det är förbannat bra journalistik helt enkelt, ett referensverk över den här tiden. Och, faktiskt, god litteratur, vilket bevisas av det avslutande citatet nedan. Läs, känn den totala hopplösheten och se och lyssna sedan på Sex Pistols svar på drottning Elisabeths "Silver Jubilee", ett tvådagars firande i en nation i fritt fall. Singeln God Save The Queen blev bannlyst på BBC och i många av de större skivaffärerna. Det var en annan tid eller hur (det fanns om inte annat större skivaffärer...)?

Nowhere was England´s 'poverty of desire' more obvious than in youth culture. Any trip outside London´s elite havens revealed shoddy styles which were the bottom level of hippie and Glam. Lanked, bedraggled hair topped baggies (cheap, maroon or deep brown trowsers that began with pleats and a high waist and spread out from there). The whole effect was of adults crammed into children´s clothes or adolescents forced, through poverty or habit, to wear clothes which they had long outworn.

/Gästbloggare M

veckans tema är ...

Veckan på kollo ägnas åt Till månen och vidare och jag som snöat in på musik från tidigt 70-tal bjuder förstås på en favorit. 

nu är blogstafetten igång: The Soundtrack of My Blog

Idag satte vår bloggstafett igång inne på Kulturkollo och vi är många som kommer att skriva under veckan. Jag tjuvstartar lite med en artist som jag lyssnat väldigt mycket på genom åren. Texten är som skriven för just den här bloggen. 

veckans utmaning handlar om de fyra elementen

Mitt bidrag blir ett enda. Det som vi önskar: En stund på jorden. 

en vanlig måndagskväll i oktober

Nya Lundenskolans aula är knökad med körsångare och terminen är i full gång. Blir en smula nostalgisk eftersom dottern tillbringat så mycket tid i just den här aulan. Orkesterklass, musikskola och CLÖHS - alla rep var just här. Många år med musik. 

Slås av vilken spännande samling människor som finns i ett enda rum. Vi vet inget om varandra med förenas i musik, det är lite fint faktiskt. Sällan numer möter man så många olika nya människor som i en våga-sjunga kör. Bredvid mig står damerna som aldrig hört U2 s Pride förut och bakom står någon som håller ton hjälpligt. Vi är alla där för att vi vill sjunga, bakgrund och förutsättningar spelar mindre roll. Det är lusten som styr. 

Gårdagens rep var dessutom en av dotterns tonårslåtar.

Nostalgi de Luxe. 

i vårens tid

Jag åker förbi Stampens kyrkogård två gånger per dag och alltid så ser jag porten som uppmanar oss att tänka på döden. 

Nu finns där en ny skylt på grinden bredvid. Tänk på livet!

årets innerligaste

Oh what did you see, my blue eyed son?

What did you see, my darling young one?
I saw a newborn baby with wild wolves around it
I saw a highway of diamonds with nobody on it
I saw a black branch with blood that kept drippin'
I saw a room full of men with their hammers a bleedin'
A white ladder all covered with water
I saw ten thousand talkers whose tongues were all broken
I saw guns and sharp swords in the hands of young children

Jo, jag är fortfarande lite småsur för att Bob Dylan fick årets litteraturpris men på något vis så mildrades den tjurigheten med hjälp av Patti Smiths hyllning. Att hon kommer av sig på vers nummer två i dessa tider är inte alls konstigt. Så vackert, och fastän texten är från 1962 så handlar den om idag. Det är väl det som är god litteratur.

platt fall

Besviken. 

Inte det minsta rock 'n roll för mig.

Jag hade hoppats på en författare. 

Punkt.

nu har jag letat romaner från Ukraina

Igår hade jag och dottern Eurovisionkväll och när vår egna privata poängräkning var klar hade Australien vunnit, tätt följda av Ukriana. I verkligheten blev det en rafflande upplösning där det stod mellan Ryssland och Ukraina och folkets röster avgjorde, 1944 av Jamala är en maffig ballad om Jamalas gammelfarmors öde när hon fördrevs från Krim av Stalins styre. Med en refräng sjungen på krimtatarernas eget språk blir hela grejen en stark markering mot den stora grannen i norr. Jag tycker det var en värdig vinnare men något litet besvärlig ety jag hade föresatt mig att tipsa om litteratur från vinnarlandet.

Nåja, något skall jag väl kunna gräva fram: Nyligen läste jag Det här är namnen av Tommy Wieringa som handlar om en grupp flyktingar från ett fiktivt östeuropeiskt land, skulle kunna vara Ukraina. Flyttar från Kiev för att skapa ett bättre liv gör familjen i Haren med Bärnstensögon som skildrar Europas historia utifrån en judisk familjs perspektiv - fantastisk roman! I Kattbergen får vi följa ung kvinna som reser tillbaka till sin morfars hus och samtidigt får vi reda på hur han, en ukrainsk man, under världskriget kommer till till östra Polen och slår sig ned i tomma husen i en by som övergetts av befolkningen. Svetlana Aleksijevitj är född i landet men inte uppvuxen där, hennes Bön för Tjernobyl kan kanske ändå passa att läsa. Den ende ukrainske författaren som jag faktiskt läst och skrivit om här på bloggen är Andrej Kurkov. Här kommer en liten text om en absurd roman: Döden och pingvinen.

Maj 2013 bokbubblade vi om Döden och Pingvinen av Andrej Kurkov och det kunde vi tacka Linda för. Hennes jakt på läsning från många länder ledde oss till den här helt absurda lilla romanen från Ukraina som i sin ton är ganska ovanlig läsning för mig. Linda pratade om Erlend Loe innan jag ens hade börjat läsa och visst finns där likheter. Ett helt gäng faktiskt!

Tragikomisk, vänskap in i döden och med skarp samhällskritik inlindad i den allt mer absurda berättelsen som utspelar sig i Ukraina. Viktor är en ung man som drömmer om att bli författare, han skriver i sin ensamhet och har bara sin tama pingvin till sällskap. När han får ett erbjudande om att börja skriva kors, dödsrunor, för en dagstidning i staden så tror han att lyckan vänt. Han ges information om vilka personer han ska skriva om och hans texter blir mycket lyckade, han förnyar genren och betalningen är god. Det är bara ett smärre problem - personerna han skriver om dör under mystiska omständigheter och snart är hans vän också hotad. Han själv, vännens lilla dotter, en kvarterspolis och chefredaktören för tidningen dras med i en katt och råtta-lek som snart nog kan bara ända på ett enda sätt. Med pingvinen och döden.

Snabbläst och både underhållande och smart är min sammanfattning. 

- repris från maj 2013 -

vi har schlagervecka - förstås

Veckan inne på Kulturkollo ägnas åt schlager och jag kan inte för mitt liv hoppa över att berätta om min första egna LP. Året var 1974 och jag hade varit mycket duktig hos tandläkaren och jag skulle få välja något som belöning. Utbudet i Alingsås var enormt men jag var mycket bestämd, jag ville ha en skiva. Med tanke på att det bara fanns en liten grå resegrammofon i plast (med huven som togs av och blev högtalare, minns ni?) i vårt hem så var en musik-LP något alldeles extra. Jag minns det precis, hur jag hade vita platåträskor med präglat blommönster och hur jag gick och tryckte Abbas Waterloo mot kroppen. Tänk så många gånger man mimat till låtarna, jag var alltid Anne-Frid, och min favorit på hela skivan var Hasta Mañana. Jag tror minsann att jag fortfarande kan texten utantill. Vilket är ditt bästa schlagerminne? In på Kulturkollo och dela med dig!

veckan är full av passion!

Kulturkollo laddar upp inför påsken med temat Passion.

Matteuspassionen får inleda på den här bloggen!

i väntan på bojangles - fransk bestseller

Oj, oj, oj vilken fin roman i väntan på bojangles är!
Oliver Bourdeauts debutroman är på många sätt mycket fransk; det är absurditeter, lek med både språk och verkligheten, svartaste sorg i en i slutänden mycket charmant liten bok.

Den lille gossen växer upp i en stor våning i Paris, som husdjur har han en trana och väldigt lite i hemmet är så där tråkigt vanligt. Föräldrarna lever livet med mat från delikatessen, sena kvällar med goda cocktails och slowfox till resegrammofonens musik. Fadern har sålt sina bilverkstäder för att tillbringa hela sina dagar med modern. Ingenting i familjelivet är konstant, modern byter namn varje morgon och skolgång och sådant är helt oviktigt. Föräldrarna lämnar helt sonika sin post oöppnad i hallen med det schackrutiga golvet och när livet blir trist far de till slottet i Spanien.

Kärleken till sonen är stor men att vara förälder är inte lätt när man inte själv är vuxen. Den dagen när skattmasen ringer på dörren och hela tablån slås i bitar trillar modern över gränsen till galenskap. Hur ska den lilla familjen hantera det här? Centrum i deras universum är rubbat.

Romanen är en blandning av den lille pojkens berättelse om sin uppväxt och pappans dagbok. Allteftersom boken fortskrider så förstår man att det äktenskap som blev till av en slump blir till ett beroende som gör att ingen särskild plats finns för barn. Jag har svårt för de där oansvariga vuxna som leker sina lekar och när allt är bara på deras villkor. Det som gör att man ändå lägger ifrån sig boken med hopp i sinnet är den starka känslan av att det kommer att gå bra för den lille gossen. Han kommer att landa på fötterna, med en afrikansk trana vid sin sida.

Genom hela boken snurrar Nina Simones version av Mr Bojangles och för att fånga den melankoliska känslan så bjuder jag ett klipp:

på repeat idag - Ebbot

Jag läst i någon recension av den här skivan att det låter precis som man förväntar sig. Och ja, det gör det och tack för det. Ebbots nya, som kom lagom till 50-årsdagen, är perfekt lyssning en söndag!

bättre låt, finns det?

vi bloggar för värme, trygghet och medmänsklighet

Kulturkollo står idag värd för en bloggstafett som slingrar sig under ett helt dygn genom bloggosfären. Tillsammans vill vi manifestera ett samhälle fyllt av värme, trygghet och medmänsklighet. Jag har fått den helt ohemula tiden 05.00 för publicering av mitt inlägg så jag bjuder helt enkelt en väldigt passande låt att vakna till:

jag lyssnar ...

på Simon & Garfunkel. En dag som idag när man undrar vart världen är på väg tröstar stämsångens mästare. Vill man höra fler duetter så har Fanny plockat ut ett gäng fina på Kulturkollo idag. Jag återvänder till Hello darkness ...

kvinnoalfabetet bokstaven A

Käraste Linda, det var då inte alls snällt att sätta igång med en ny utmaning andra dagen på terminen. Hur ska det kunna bli några inspirerande svar när hjärnan är mos? 

Ett litet försök kommer här ändå:

1. Vem är din favoritförfattare med för- eller efternamn på A?
Straffspark: Chimamanda Ngozi Adichie.

2. Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?
Jag borde vara bättre på det här. Just nu snurrar bara Annika Norlins namn i min skalle efter konserten på Götaplatsen. Hennes texter är fina och sångrösten speciell.

3. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på A, som är en stor favorit och som du tycker fler borde upptäcka.
Jag har läst många romaner av den algeriska författarinnan Assia Djebar. Hon borde fått det där priset ni vet, nu gick hon sorgligt nog bort innan akademin kom till skott. (Söker man på hennes namn här på bloggen så dyker där upp ett gäng texter). Fantastisk stilist och min favorit är nog Ingenstans i min fars hus. 

4. Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på A har du ännu inte utforskat?
Jag ser fram emot att läsa mer av Ali Smith - jag ska lyssna på henne på Louisiana Literature och jag har faktiskt läst hennes senaste roman - How To Be Both -  redan så nu blev det en smula fusk.

Det här var inte enkelt - får redan nu börja klura på B.

Hello Saferide goes Götaplatsen

I Wonder Who is Like This One - den här kvällen i duett med Maia Hirasawa. I like! Finns inte på youtube så då får ett klipp från Way Out West agera substitut. 

People are like songs, it's true

Some seem dull at first but then they grow on you.

England´s Dreaming (Jon Savage)

Ett tag in i läsningen av England´s Dreaming - Sex Pistols and Punk Rock tänkte jag att man kunde rekommendera även den som var helt ointresserad av punk att läsa den, men det kanske vid närmare eftertanke bara är delvis sant. Så småningom blir det trots allt ganska mycket musik, även om det hela tiden är kultur och samhälle i ett större perspektiv som avhandlas. I del ett är det inte gruppen Sex Pistols som är i centrum utan dess självutnämnde skapare, Malcolm McLaren, tillsammans med dennes partner, Vivianne Westwood. Savage målar omsorgsfullt en bild av ett efterkrigs-England hopplöst i bakvattnet. Ur konstskolevärlden kliver en McLaren som hatar den självgoda posthippie-kulturen och vill återskapa energin i den tidiga rocken. Mer exakt så är han och Westwood intresserade av kläder snarare än musik och det är inte förrän Steve Jones, Paul Cook och Glen Matlock, med stulna instrument och vaga ambitioner befinner sig på parets tröskel, den legendariska butiken Sex på King´s Road som han halvhjärtat tar sig an dem. I samma veva åker han två vändor till New York där han engagerar sig i New York Dolls och sedan "upptäcker" den tidiga och brokiga punkscenen på CBGB. Vi är nu framme vid 1976 och John Lydon gör entré i del två.

Sex Pistols har fått sitt namn och har klätts i kläder från Sex, men saknar en sångare. Lydon, senare Rotten, hänger med sina kompisar i butiken och får jobbet av McLaren, trots att resten av bandet ogillar honom. Mycket av Sex Pistols historieskrivning handlar om hatkärleken mellan Lydon och McLaren, som så småningom slutar i bittra rättegångsuppgörelser. Under 1976 blossar dock den första engelska punkscenen upp som en gatukultur av udda och unga, till viss del orkestrerad och klädd av McLaren/Westwood. Ungarna klipper håret och har smala byxor och de klassiska punkattributen - sönderrivna t-shirts, provocerande symboler som hakkors och slogans om hat och hopplöshet etableras. Under en okarakteristiskt lång och varm sommar får först musikpress och sedan tabloiderna upp ögonen för fenomenet. När Sex Pistols i en klassisk teveintervju provoceras av en berusad programledare, Bill Grundy, till att säga fula ord på bästa sändningstid är gruppens rykte som samhällsfiender definitivt och de kommer sedan aldrig att göra en större spelning på brittisk mark innan de upplöses. Ta er tid några minuter och begrunda hur detta kunde få dem hatade av en hel nation (Grundy blev för övrigt avstängd i två veckor).

Sex Pistols är nu rikskända och jagade av pressen som förstorar upp varje småsak till en ny skandal, men också av folk på gatan. Lydon och Cook blir bägge på kort tid misshandlade och knivskurna. Parallellt med bråken får man och blir av med skivkontrakt. Man har fortfarande bara gett ut en singel när Matlock sparkas och ersätts av Lydons kompis John Beverly, eller Sid Vicious. Del tre som skall avsluta tragedin är Sids år, 1977. Som ett av gruppens största fans får han omgående svårt med sin nya roll. Han träffar också amerikanska Nancy Spungen som introducerar heroin i den tidigare amfetaminpräglade miljön. Det finns mycket skrivet och filmat om Sid och Nancy, men för att sammanfatta så dör först Nancy i en halvt utförd självmordspakt eller ett dråp och några veckor senare Sid i en överdos. Innan dess har gruppen upplösts efter en kaotisk och deprimerande USA-turné. McLaren håller tillsammans med Jones och Cook liv i gruppnamnet ytterligare en tid, vilket bland annat resulterar i filmen The Great Rock´n´Roll Swindle och de tidigare nämnda rättsprocesserna med Lydon.

Jag märker att jag skrivit en väldigt lång sammanfattning av "storyn" så jag får avsluta kort med att återigen påpeka att boken innehåller väldigt mycket mer. Förutom en gedigen genomlysning av hela musikscenen som punken sprang ur och resulterade i så handlar den om England som nation, andra ungdomskulturer (bland annat National Front med motrörelsen Rock Against Racism; se där ett dagsaktuellt ämne), grogrunden för Thatcherismen och media. Det är förbannat bra journalistik helt enkelt, ett referensverk över den här tiden. Och, faktiskt, god litteratur, vilket bevisas av det avslutande citatet nedan. Läs, känn den totala hopplösheten och se och lyssna sedan på Sex Pistols svar på drottning Elisabeths "Silver Jubilee", ett tvådagars firande i en nation i fritt fall. Singeln God Save The Queen blev bannlyst på BBC och i många av de större skivaffärerna. Det var en annan tid eller hur (det fanns om inte annat större skivaffärer...)?

Nowhere was England´s 'poverty of desire' more obvious than in youth culture. Any trip outside London´s elite havens revealed shoddy styles which were the bottom level of hippie and Glam. Lanked, bedraggled hair topped baggies (cheap, maroon or deep brown trowsers that began with pleats and a high waist and spread out from there). The whole effect was of adults crammed into children´s clothes or adolescents forced, through poverty or habit, to wear clothes which they had long outworn.

/Gästbloggare M

#sommarmusik

Ni vet hur det kan bli i en sommarstuga. Allsköns ting blir liggande och väldigt lite blir slängt. Nyligen hittade jag smurfhits 1 på kassettband och man kan ju inte låta bli att nynna med. Dottern har ändrat musiksmak en aningen på de 16 år vi haft huset (och vill troligen inte ens kännas vid den där kassetten). Men vad gör det? Sommarlovsmusik i kvadrat är det när smurfarna tar ton.