Det sällsamma fallet Benjamin Button (F. Scott Fitzgerald)

Inlägget hör till Lyrans jorden runt 4 som nu befinner sig i Amerika.

Jaså minsann, filmen Benjamin Button är baserad på en novell av F. Scott Fitzgerald. Fast ändå inte. Det är väl Brad Pitt som föds som en åldrad men dock bebis i filmen och om jag minns rätt växer han upp på ett ålderdomshem innan han så småningom blir kär i Kate Blanchett. Kate och Brad är tvillingsjälar och hon är helt med på att han åldras baklänges och åldersskillnaden kommer aldrig i vägen för deras kärlek. En ganska gäspig sak om ni frågar mig, till skillnad från förlagan som tar ut svängarna. Till att börja med föds inte Benjamin som en bebis med ett åldrat ansikte utan som en sjuttioåring i full storlek och med smak för cigarrer. Hans pappas något omotiverade försök att skola in sonen i denna värld medelst barnflicka och enklare leksaker sätter an den drastiskt humoristiska ton som filmen så väl hade behövt.

Förutom den tankelek som är det omvända åldrandet så är det en snabb och skoningslös dissektion av ett människoliv från A till Ö. Förlåt, från Ö till A. När Benjamin som kronologisk tjugoåring och fysisk och mental femtioåring (ja, i textform är även personlighetsutvecklingen tydligt reverserad) möter sin blivande fru, tjugo år gammal i alla avseenden, är han så lyckligt lottad att hon tar honom för femtio och väljer bort andra unga friare för ett tryggt liv med en man i "sina bästa år". Till skillnad från Brad är Benjamin redan femton år senare när paret åldersmässigt möts som trettiofemåringar missnöjd både med sin frus yttre och inre. Minst sagt otacksamt för frun, som i boken inte likt Kate stoiskt accepterar Benjamins föryngring utan ser den som en, hos honom, avsaknad av konformism. Som tur är kommer det amerikansk-mexikanska kriget som en läglig chans för vår hjälte när han närmar sig de trettio. Benjamins ungdomsår tar sedan vid med just den sortens ytlighet som frun en gång valde bort och rundas av med en till en början framgångsrik sejour på Harvard. En barndom som en spegel av ålderdomen avslutar sedan berättelsen. Kul, smart och illusionslöst!

/Gästbloggare M

sista stoppet: Amerika!

Lyrans Noblessers Jorden runt-resa fortsätter med den sista etappen - Amerika. Hoppa på och läs tillsammans med oss!

Januari - Amerika
Neil Gaiman - Coraline (USA)
F Scott Fitzgerald - Det sällsamma fallet Benjamin Button (USA)
Sylvia Plath - Glaskupan (USA)
Machado de Assis - Vansinnesläkaren (Brasilien)
Jorge Luis Borges - Fiktioner (Argentina) 

ännu mer Australien: Pojken i soffan

Oceanien är världsdelen!

repris från maj 2011:

Matilda kommer hem till sitt lilla hus vid randen av det stora havet i Australien och i soffan sitter en liten spinkig, nästan dunig, pojke. Hon finner honom ganska underlig men bjuder honom på te och kakor. Hon är en åldrad dam som har vardagsrummet fyllt med minnen från ett händelserikt liv. Uppväxten i ett borgerligt hem, kärleken till Fjäder och förlusten av Älvan finns i mitten av berättelsen. Med hjälp av minnessakerna berättar hon om ett liv där lusten efter äventyr, sökandet efter tillhörighet och sorgen efter en förlorad kärlek får sitt slut i en soffa, i ett småkyligt vardagsrum.

"Det skulle vara synd att ge upp nu, varje resa måste avslutas."

Sonya Hartnett har i sin ungdomsbok Pojken i soffan blandat och gett, sagoelement, fantastik och närmast en odyssé där resandet är vägen till ett gott liv. Symbolerna är tydliga och starka och texten fylld med reflektioner kring hur man kan komma underfund med livet, hantera förluster och gå vidare. Särskilt gripande tyckte jag beskrivningen av hur Magdalena sörjer det barn som inte blev var, där kan jag känna och förstå. Hartnett har också en fantastisk förmåga att beskriva naturen som spelar stor roll i berättelsen. Vackert, uttrycksfullt och målande.

2008 fick Sonya Hartnett Alma-priset för det sätt som hon förnyat ungdomsromanen på och på Almaprisets hemsida kan den som vill läsa mer om både författarinnan och hitta en läsnyckel till boken. Erkänner att jag inte hade särdeles lust att läsa om vare sig boken eller författarinnan. Läsupplevelsen var på något sätt sig själv nock, gripande, mystisk och vemodig.

Boken ingick i Lyrans Noblessers utmaning Jorden Runt 3.0

mer Australien: Ankomsten

Oceanien är månaden världsdel i jorden runt 4!

Som ett fotoalbum har Shaun Tan utformat sin suggestiva och fantasieggande bilderbok Ankomsten. Perspektiven blandas mellan panoramabilder och närbilder och berättelsen han tecknar för oss i sepiatoner är den om mannen som tar avsked från sin familj för att söka framtiden i ett främmande och okänt land. Avskedet från familjen är vemodigt och sorgens draksvans slingrar sig runt, sveper in världen. Känslorna är dubbla, han reser från sin familj men mot hoppet. När han ankommer till den nya världen så dröjer det inte länge förrän han som en liten kugge passas in i stadens liv.

Bilderna är märkligt tidlösa, futuristiska drag med människan som del av en maskin, surrealistiska element där proportioner är helt ur led blandas med realistiska närmast fotografiska delar och bilderna kräver att man stannar upp. Ovan, som jag är, att läsa en bok helt utan text så gäller det att ta sig tid och sjunka in i bilderna vilket är svårt eftersom jag samtidigt är så nyfiken på hur det ska gå för den lilla familjen.

Det betyder att jag läst boken flera gånger för att riktigt kunna få med allt, å andra sidan är illustrationerna så fantastiska att jag är övertygad över att det finns detaljer att upptäcka även den 100 läsningen. Oavsett var man lever i världen och hur ens liv ser ut så kan man identifiera sig med den lilla människan som lämnar sitt invanda för att söka frihet, lycka eller försörjning. På insidan av pärmarna har Tan placerat många långa rader av foton som liknar passfoton och de visar oss att vi är alla lika, oavsett kön, ras eller social balkgrund. Det påminner mig om den fina utställningen på Världskulturmuseet i Göteborg som heter Ögonblickar - foton från tidigt 1900-tal på människor från hela världen. Visst är vi lika - visst finns det universella berättelser. Shaun Tans Ankomsten är en sådan.

Om man vill bi guidad i sitt läsande så finns en läsnyckel att kika på -  den utarbetades 2011 när Tan tilldelades ALMA-priset. Vill man veta mer om hur de här fantastiska bilderna skapas så är vi välkomna till hans ateljé:

då stannar vi till i Australien: Jellicoe Road

Lyrans Noblesser är nu i Oceanien på sin jorden runtresa!

Bjuder en repris på min text om Jellicoe Road från 2012:

Nu har jag filat på den här texten i flera dagar och jag blir inte klok på vad eller hur jag ska skriva. Jellicoe Road av Melina Marchetta är en av de mest ombloggade ungdomsböckerna den senaste tiden. Den har fått strålande omdömen och Lisa Bjärbo skriver i SvD att det är absolut en av de bästa ungdomsböcker hon läst. Jag håller inte riktigt med, antagligen så går storheten mig förbi för att jag inte hundra har engagerat mig i läsningen. Det blev uppstyckat och osammanhängande och det här är nog en bok som ska läsas i ett svep. Ungdomarna på internatskolan vid Jellicoe Road förtjänade en bättre chans. Just idag är känslan mest att jag är glad att jag läste ut den för den förbättrar min statistik vad gäller läsning från hela världen. Oceanien kom som sista världsdel med på läskartan 2012. Gott så långt :-) Jag får återkomma  med ett vettigare inlägg när jag faktiskt funderat ut vad jag egentligen tyckte. Vad tyckte ni andra? Ingen mer än jag som är lite lagomt ljummet halvintresserad?

trädgårdsfesten och andra noveller - Katherine Mansfield

Helt uppfylld av novellyra klämmer jag till med en text om ännu en novellist: Katherine Mansfield.

Hon är min absoluta favorit och jag har läst nästan hela hennes produktion genom åren. Riktigt glad blev jag när jag såg den nyutgivna samlingen från Ellerströms! Ett personligt urval och dessutom nyöversättningar av Lars-Håkan Svensson som också har skrivit ett intressant förord. I det sätter han in henne bland de modernistiska engelskspråkiga nydanande författarna Joyce, Woolf och Elliot.

"Hon har en säregen förmåga att visa skarpsynt observerade och återgivna detaljer i ett landskap eller en interiör skapa en stämning som nästan är liktydig med en innebörd - men en innebörd som ändå i det avgörande ögonblicket undflyr läsaren."  En mening i förordet som påminner mig om att Mansfield och Munro har en hel del gemensamt i sin novellkonst. De har båda ett avskalat språk där budskapet behöver lirkas fram - texterna kräver en hel del kunskap om tiden då de skrevs samtidigt som de är tidlösa. Detaljerna i berättelserna är viktigare än vad man i förstone tror och ger små ledtrådar som är lätta att missa när man läser för hastigt. Inget för snabbläsarklubben alltså, men säkerligen för bokcirkel. På nätet någon?

Trädgårdsfesten och andra noveller omfamnar hennes författarskap och börjar och slutar i barndomens Nya Zeeland. Den tar oss med genom berättelser från livet som ung författare i London och det kringflackande livet i Europa i jakt på hälsa. Där finns noveller som jag läst många gånger som Den bortgånge överstens döttrar och Trädgårdsfesten jämte andra för mig mer okända som Mannen utan temperament. Särskilt tyckte jag om att läsa hennes sista novell Kanariefågeln som publicerades först efter hennes död 1922. Med vetskapen om att Mansfield skrev den när hon visste att tiden var utmätt så blir berättelsen om den tomma kanariefågelburen särskilt rörande.

... Likväl måste jag, utan att vara morbid eller ge efter för - för minnen och så vidare, erkänna att jag tycker det är något sorgset med livet. Det är svårt att sätta fingret på vad det är. Jag menar inte den sorg som vi alla är bekanta med, som sjukdom och fattigdom och död. Nej, det är något helt annat. Det finns djupt, djupt nere i oss, en del av oss, som att andas. Hur hårt jag än arbetar och tröttar ut mig själv behöver jag bara stanna upp för att veta att det finns där och väntar.

Ellerströms förlag ger ut och just under december har de halva priset på hela sin utgivning - passa på att köpa en vacker och mycket intressant novellsamling till vrakpris. Bliss and other Stories läste jag som kurslitteratur 1988 och Bliss var ämnet för en uppsats en gång i forntiden. Jag har förgäves letat efter den - vore spännande att se vad jag tyckte då. Inget bloggat om den samlingen alltså men In a German pension och The Garden Party and other Stories har jag läst om ganska nyligt. Klicka på länkarna om ni har lust att läsa mina inlägg om dem.

Det här blir mitt lilla bonusinlägg på Lyrans resa jorden runt - just nu i Oceanien.

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

den nya Isabel tar oss till Nya Zeeland

Lyrans Noblesser reser till andra sidan jorden

Den nya Isabel är en novell skriven av den nyazeeländska författarinnan Katherine Mansfield som verkade i början av förra århundrandet och som nu ges ut av Collings Vintage. Det är roligt att se ett förlag som satsar på att ge ut klassiska noveller och dessutom i e-boksformat. Heja, heja! Spännande är också att själva novellen åtföljs av en text om Mansfields liv och tiden som texten är skriven i. Ambitiöst!

Själva novellen då?

Jo, det är en ganska typisk Katherine Mansfieldnovell om det unga paret som alltmer lever olika liv, kvinnan bor med barnen på landet och lever konstnärsliv, maken kommer med tåget över helgen och känner sig utanför, han får knappt möjlighet att ens prata med sin fru och barnen är upptagna med sociala aktiviteter. För att få chans att nå fram till henne skickar han ett långt och glödande kärleksbrev som genast läses upp för den gästande gruppen av vänner. Konstnärssjälarna driver med den plikttrogne mannen och gästar samtidigt gärna hans hus, och hela den lilla novellen är en bitande satir över det moderna äktenskapet som ett praktiskt arrangemang. 1921 sker kommunikationen via brev, idag handlar det om att synka sina kalendrar och till barnen köps det tröstpresenter. Godis eller senaste legot, 100 år har snart gått men visst kan den moderna människan känna igen sig i Mansfields texter. Jag skrev en gång en B-uppsats om hennes novell Bliss och jag blir därför extra glad över att hennes författarskap lyfts fram igen. Jag letade febrilt efter uppsatsen för att se vad jag en gång tänkt men det var förgäves, inte ens novellsamlingen hittade jag. Bara då en fullklottrad Norton, s 2495.

- repris från maj 2012 -

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

nästa stopp: Vietnam

Lyrans Jorden runt - nu i Vietnam

Därför heter jag mãn, som betyder "som fått allt hon ber om" eller "det finns inget mer att begära", eller "alla önskningar har gått i uppfyllelse". Jag kan inte begär något mer eftersom mitt namn förpliktigar mig att vara nöjd och tillfredsställd. I motsats till Guy de Maupassants romanfigur Jeanne, som drömde om att njuta livets goda när hon kom ut från klostret, har jag växt upp utan att drömma.

I tisdags berättade Kim Thúy att ordet mãn är ett namn som många blivande buddistmunkar väljer när det börjar sitt nya liv. Det betyder ungefär förnöjd, att man inte längre önskar sig något, att man inte drömmer om något för egen del. Så beskriver Thúy den vietnamesiska mentaliteten ett land där man lever i nuet, gårdagen och morgondagen är inte närvarande, förnöjsamheten finns i nuet och i arbetet. Acceptera saker som de är utan att ifrågasätta, så är också livet för den unga kvinnan Mãn som växer upp med sin fostermor i Vietnam och blir närmast bortgift med en lämplig man från Kanada. När hon så anländer till sitt nya land upptäcker hon sakta men säkert att man får lov att önska, man får lov att drömma, till och med om kärlek.

Den här romanen är uppbyggd av en mängd korta fragment, stycken och till varje stycke hör ett ord på svenska och vietnamesiska. De studsar ut från sidan och sätter agendan. Just det sättet att disponera texten tyckte jag mycket om, det är en lek med ord som tilltalar mig och sidorna är så grafiskt snygga. Rött och svart och en vacker återkommande signatur på varje sida Provläs och se de vackra sidorna här!

Varje litet stycke blir som en dikt eller en kort novell och det är ordnörderi de lux. Jag frågade Thúy om tanken med att, som i en uppslagsbok, koppla ett ord till varje stycke och hon berättade att det var en idé som kom till henne en dag när hon steg ur duschen. Det kan man kalla lyckokast! Hon berättade också att restaurangen som kvinnan öppnar i boken har mycket gemensamt med den som hon själv drev innan hon började skriva, en rätt om dagen serverades och det egentligen bara för att hon lärde sig en rätt i taget från sin mor. Maten står för det sinnliga i den här romanen, den tar tid, behöver omsorg och är en kärlekshandling. Det är genom maten som Mãn inser att det är tillåtet att drömma. Och njuta.

Stillsamt, passionerat och osentimentalt, det är de tre ord jag väljer för mãn, vacker läsning för alla!

- repris från 25 oktober 2013 - 

the Lowland - Jhumpa Lahiri

I sankmarken mellan de två dammarna står ägretthägern med sina fantastiska fjädrar, vattenhyacainter täcker vattenytan och två pojkar rundar alltsamman på väg till fotbollsplanen. Det är kort efter Indiens självständighetsförklaring, platsen är Calcutta och bröderna bor i den bengaliska södra delen av staden. Den här bilden av de två dammarna som delar samma flöde, ibland är stillastående, grumliga eller uttorkade för att sedan fyllas på igen finns med genom hela romanen. Subhash är den äldste pojken och den försiktige av de två och hans framtid och hans drömmar hamnar långt från de stagnerade dammarna, vid oceanen och i marinekologi. Udayan däremot vill förändra världen på hemmaplan och utan att avslöja för mycket av handlingen så är det hans politiska aktiviteter som för alltid förändrar de båda brödernas liv.

Precis som i Lahiris noveller så är det här en text som handlar om att höra till, känna sig hemma och samtidigt befinna sig i exil. Påtvingad tillhörighet och påtvingad eller självvald exil, kan man egentligen välja bort sin kultur, sin familj? Subhash lever nästa hela sitt vuxna liv i skuggan av sin brors livsval och det spelar ingen roll att han flyttat flera kontinenter från sin barndoms sankmark, han klafsar omkring i den, dras ned i gyttjan; tyst och lojalt trampar han vidare. Tystnaden är ett annat tema i den här boken som är särskilt plågsamt att följa. Hemlighetsmakeriet och oförmågan att kommunicera med varandra påverkar familjen i flera generationer och måhända behöver hela sankmarken dräneras, bebyggas med nytt för att de äntligen ska kunna känna sig fria?

Jhumpa Lahiris roman The Lowland är uppdelad i olika segment och de skulle utan problem kunna läsas som noveller, särskilt den två första delarna är otroligt vackert skrivna texter som jag verkligen unnar alla att läsa. Det förvånar mig inte alls att den här boken var nominerad för Man Booker i år, hoppas nu bara att den här romanen kommer på svenska också så att många, många kan läsa och njuta. Fram till dess så bjuder jag ett smakprov:

PS. Jag tycker att den här boken passar utmärkt in i Lyrans jordenruntresa som just nu befinner sig i Asien så det här blir ett litet olydigt extrastopp i Indien.

morgon i Jenin - mellanösternfrågan från ett annat håll

Lyrans resa jorden runt far vidare!

Provläs boken!

Det är morgon i det palestinska flyktinglägret i Jenin och Amal hör hur ett vapen osäkras och känner metallen mot sin hud. Året är 2002 och runt om henne syns resterna av ett blodbad där civila, kvinnor och barn har dödats i jakt på terrorister. Kaoset och våldet återuppväcker en flod av minnen, både egna och släktingars ända sedan den tid då Palestina var ett brittisk protektorat. Vi får genom hennes berättelse följa 4 generationers palestinier från tidig 1900-tal fram till idag – en historia som börjar i de bördiga dalarna utanför Jerusalem med oliv och fruktodlingar och slutar i Philadelphia, USA. 

I Susan Abhulhawas roman Morgon i Jenin ger författaren röst till ett folk i förskingringen som sett den jord de brukat i många generationer annekteras, familjer har splittrats, sysslolöshet har blivit grogrund för extrema rörelser och övergrepp har lett till hämndkänslor, sjukdom och tröstlöshet. Författarens budskap är tydligt, hon skriver en spännande och dramatisk roman på ett vackert och böljande språk och beskriver en pågående konflikt ur ett palistinskt perspektiv, och hon återkommer igen och igen till samexistens. Hon ger exempel på hur människor levde i området sida vid sida, religion bredvid religion innan den stora invandringsvågen av judar kom strax efter det andra världskriget. Under parollen ”Ett land utan folk till ett folk utan land” formades staten Israel på mark som redan ägdes av andra, som brukats av andra under århundraden. Det här skulle kunna vara en roman fylld av hårda ord, hat och hämnd men är istället en bok som andas hopp och försoning – framtiden finns hos de enskilda människorna som lär känna varandra, ungdomarna som vill leva ett rikt liv tillsammans.

Det här är en roman som drabbade mig, jag har pratat om den med alla jag träffat och den ger en pusselbit i det alltför aktuella politiska läget i Mellanöstern. Det som mest fastnar i mitt minne är alla de mänskliga möten som jag får göra i texten, alla de människor som jag får lära känna i vardag och fest, i glädje och sorg. Morgon i Jenin gjorde det där som riktigt god läsning gör: fick mig att se ur ett annat perspektiv, framkallade känslor och satte igång ett driv att lära mer.

- repris från  2010 - 

svalornas lek - grafisk roman från Libanon

¨

Lyrans resa jorden runt stannar till i Libanon.

Ett krig är ett krig är ett krig oavsett. För att göra kriget lite mer uthärdligt använder de vuxna berättelser, lekar och högläsning. I Cyrano beskrivs näsan på olika vis och visst kan man elaborera också när man beskriver ett krig. Det behövs då inte för att få fram en poäng. Inget pynt och utsmycknad alls behövs när det görs så rasande effektivt som i Dö, Resa. Återvända. Svalornas lek. De tydliga svartvita teckningarna berättar om ett syskonpar, de små barnen väntar på sina föräldrar som är på besök hos mormor. De sitter i den lilla hallen som är det mest skyddade rummet i våningen på första etagen. De bor i ett vackert hyreshus med stora öppna ytor och terass men som just nu ligger nära demarkationslinjen, den gröna linjen. Det är 1981, Beirut. Libanon och inbördeskriget i religionens namn delar staden. För att hålla barnen sällskap och för att fördriva tiden dyker grannarna upp och de berättar sina historier, de är människor av alla sorter och alla har de en anknytning till kriget.

Ovan serieläsare som jag är så har jag en tendens att läsa för fort, bilderna är viktiga och får inte svepas över med blicken utan förtjänar att tittas på ordentligt. Lugnt och fint läser jag den här självbiografiska grafiska romanen av Zeina Abirached och kan konstatera att det blir mycket starkt med bild och text som samspelar. Hon beskriver vanliga människor i ett vanligt hus som försöker leva ett vanligt liv, kriget har kommit emellan och vad kan de då annat än att försöka uppträda precis som vanligt?

jorden runt - Mo Yan

Lyrans Noblesser reser vidare i Asien - nu Kina!

Lyran berättar att hon läst Vitlöksballaderna av förra årets nobelspristagare Mo Yan och jag är allt mer övertygad om att hans författarskap inte är för mig. Jag läste hans nobelföreläsning innan utdelningen förra året och där känner jag mig tämligen nöjd. Gästbloggar'n gav sig på att läsa Big Breasts and Wide Hips och dessutom skrev han om tankarna på vägen: Gästbloggar'ns text om Mo Yan. Det får bli mitt lilla bidrag till jorden runt 4 - Mo Yan.

nästa stopp: Afghanistan

Lyrans Jorden runt har kommit till Asien!

Kärleken till jorden har fått Dastaguir att stanna i den lilla byn i norra Afghanistan men nu ligger hans hus, hans veteskörd och hans familj i aska. Bara han själv och sonsonen Yassin överlever det ryska anfallet.

- Varför anföll de den?
- Du vet mycket väl, min vän, att om du i det här landet undrar varför, så måsta man börja med att få de döda att tala i sina gravar.

Ryssarna har tagit alla de vuxnas röster, det är vad Yassin tror eftersom han blivit döv av bombningarna och farfadern bestämmer sig för att resa till sonen Murad som arbetar i gruvan, långt från hemmet, för att meddela att hans familj utplånats. Med ett knyte gjort av hustruns sjal som han fyllt med små äpplen beger han sig ut på resa. Sorgen över ryssarnas ödeläggelse av allt som var livet känns överväldigande. I mötet med en kioskägare får han äntligt tala om sin sorg.

- Du förstår, far, sorgen kommer antingen att smälta och rinna ut genom ögonen eller så blir den vass som ett knivblad och väller fram ur munnen eller så förvandlas den till en bomb inombords, en bomb som exploderar en vacker dag och får dig att explodera...

En sak är säker att Atiq Rahimi i sin vackra kortroman Jord och Aska vill påminna oss om att minnen av krig, förtryck och sorg inte försvinner, de sätter avtryck i människornas inre, avtryck som finns kvar i generation efter generation. Människans spår blir till aska och det är bara jorden som alltid finns kvar, tryggheten av fädenerslandet, smaken av de sura äpplena och vänligheten mot en främling som ber om en kopp vatten.

Vill du läsa mer om författaren Atiq Rahimi så finns här en intervju i DN. På svenska finns också romanen Tålamodets sten.

- repris från 2012 - 

ny månad - ny världsdel: Asien

November är Asiens månad i Lyrans Jorden Runt-resa. Jag har läst tre av titlarna och kommer att köra repriser på dem under månaden. Mo Yan är inte för mig, däremot har gästbloggar'n läst, så möjligen blir det Svalornas lek från Libanon som blir mitt val. Hääääng på jorden runt och läs tillsammans med oss!

Susan Abulhawa - Morgon i Jenin (Palestina)
Zeina Abirached - Svalornas lek: Dö, Resa, Återvända - (Libanon)
Mo Yan - Vitlöksballaderna - (Kina)
Kim Thúy - Mãn (Vietnam)
Atiq Rahimi - Jord och aska (Afghanistan)

jorden runt reser till Tunisien

Inlägget hör till Lyrans Noblessers utmaning - Jorden Runt 4

 Lina Ben Mhennis lilla debattbok tunisian girl är ett unikt tidsdokument över hur en osedvanligt modig ung kvinna från Tunisien kan vara med och förändra världspolitiken. Genom att envist och uthålligt som hon arbeta ideellt och utan politisk hemvist för hon ut film, fotografier, och texter. Hon bloggar, Youtubar och skriver på de sociala medierna Facebook och Twitter så på så vis kan människor i diktaturen få ta del av verkliga nyheter och inte bara regimens propaganda. Hon beskriver hur demokratin kan få möjlighet att flyga med egna vingar, sammanlänka människor och hon poängterar att Internet skapar möjligheter till ett enat, solidariskt uppror där informationen når ut till folket. Alla har samma mål, alla delar samma dröm och samma hopp om en demokratisk framtid i ett öppet samhälle. Bloggen A Tunisian Girl lever också efter revolutionen och Ben Mhenni skriver vidare, diktatorn är försvunnen sedan ett år tillbaka och den långa vägen mot en fungerande demokrati behöver också fortsatt många röster. Det första demokratiska valet hölls i höstas med högt valdeltagande, de vinnande partiet är uttalat islamistiskt och hur det påverkar landet återstår att se. I det svenska förordet av Yasmine El Rafie beskriver hon också hur Tunisien lider av sina uteblivna turistinkomster, så länge diktaturen höll semesterorterna och stränderna lugna så kom turisterna, till ett land med revolution på gatorna kommer resenärerna inte längre...   

Lina Ben Mhenni har på flera sätt fått bli den arabiska vårens röst och det som hon själv på bloggen kallar "min lilla bok" är del av dokumentationen av en händelse som förändrat en hel region. På webbplatsen tunisian girl har det svenska förlaget samlat intressanta länkar för de inte har full koll på franskan utan föredrar att läsa svenska. Titta in, där finns mycket spännande läsning!

- repris från januari 2012 - 

bränd jord i jorden runt 4

Lyrans Noblesser reser jorden runt - häng med du också!

Bränd jord heter boken av Elieshi Lema som berörde mig djupt hösten 2005. Jag hade då just kommit hem från en studieresa till ett skoldistrikt i Tanzania och på hemvägen hittade jag till A Novel Idea i Dar es Saalam. En hel bunt böcker blev jag rekommenderad där och på planet hem började jag att läsa "Parched Earth". Undertiteln till boken är "A love story" och sökandet efter och definitionen av kärlek går som en röd tråd genom berättelsen. En ung kvinna i Tanzania som utmanar de givna (manliga) normerna i samhället och slits mellan omgivningens förväntningar och sina egna önskningar är huvudpersonen. Doreen är lärarinna och boken beskriver också vardagen på en arbetsplats där kvinnors status är lägre än männens trots att de utför ett likvärdigt, både viktigt och gott arbete. Doreen är gift med Martin och äktenskapet blir allt mer problemfyllt bl a för att deras enda barn är en dotter. Traditionen kräver att en kvinna ska föda sin man söner och en dag möter Doreen Joseph på en buss. Det blir inledningen till ett samtal som förändrar Doreens syn på både kvinnor och män.

Jag kan varmt rekommendera boken som låter läsaren lära känna flera olika intressanta människor, ger en inblick i afrikanskt vardagsliv som det kan te sig för den utbildade medelklassen samtidigt som den diskuterar frågor som är universella. En riktigt bra bok alltså!

Undervisning i engelska, Usita, Tanzania, 2005

- repris från 2010 - 

jorden runt stannar till i Sydafrika - Coconut

När Ofilwe får frågan i skolan vad hon ska bli när hon blir stor så svarar hon: Vit. Fikile lämnar kåkstaden varje morgon och är noga med att påpeka att hon är brun, inte svart.
Brun utanpå och vit inuti, hård utanpå och mjukare inuti - så ser en kokosnöt ut och det är också en passande beskrivning av de två tonårsflickorna Fikile och Ofilwe. Kommande från helt olika miljöer, Ofilwe är dotter till en nyrik man, Fikile är uppvuxen i en kåkstad, men de har oändlighetsprojektet gemensamt. "Jag skulle lämna detta svarta liv och ge mig in i något större än stort, mäktigare än mäkigt, något omätbart och evinnerligt." (s 160)
Kopano Matlwa har skrivit en samtidsroman om de unga flickornas dubbla världar, de vill så gärna bli del av den vita världen och skäms för sina släktingars sätt att leva, har inte lärt sig föräldrarnas språk, de uppfostras i vita skolor men är aldrig riktigt delaktiga och definitivt inte jämlika. De vita ungdomarna har något som de aldrig kan få; hudfärgen och på vägen till de vitas värld tappas egna traditioner, språk och kultur bort.
Coconut utspelar sig i Johannesburg och är en spännande läsupplevelse både till form och innehåll. Den består av en blandning av episoder med rakt berättande, dialoger, tankar, minnen och drömmar och de två flickornas liv berör mig. Jag vill så gärna att det ska gå bra för dem båda. Jag läser och känner igen sökandet efter identitet, funderingarna kring klass och klassresor och känslan av att det är viktigt att bli mer, vara bättre. Spännande läsning skriven av en 21-årig tjej från Sydafrika som rekommenderas till alla både gammal som ung!

- repris från 2010 - 

reser vidare mot Afrika

Ny månad, ny världsdel! Resan fortsätter jorden runt och passa på att kika in hos Lyran för att få alla Europas texter samlade. Nu alltså min litterära favoritvärldsdel, den som jag återvänder till igen och igen. Särskilt Lemas bok finns i mitt hjärta, den läste jag inför en resa till Tanzania och jag köpte den också på plats i Dar. Elieshi Lema lyssnade jag på på mässan för tre år sedan, hon gör en fantastisk insats för att översätta och ge ut barnböcker på swahili och olika regionala språk.

Elieshi Lema - Bränd jord - (Tanzania)
Calixthe Beyala - Ännu talar träden (Kamerun)
Ngũgĩ wa Thiong'o - En blomma av blod (Kenya)
Lina Ben Mhenni - Tunisian girl : en bloggares berättelse om den arabiska våren (Tunisien)
Kopano Matlwa - Coconut (Sydafrika)

Häääääng på!

jorden runt - Wolf Hall

Några stackars :-) människor offrar sig och går på bokmässa redan idag. Mingel och möten, mys med bloggisar och mängder med intressanta montrar. Jag är inte alls bitter utan väntar glatt till imorgon. Då blir det livetäckning i dagarna tre! Kör en liten repris på min text om Wolf Hall som tröst. Den ingår i Lyrans resa jorden runt, här kommer England:

Tid nu att begrunda de fördrag som håller världen samman: 

fördraget mellan härskare och behärskade, samt det mellan make och maka.

Efter att ha läst 648 välfyllda sidor Wolf Hall, Hilary Mantels bookerprisbelönade roman från 2009, så är jag ganska både utmattad och imponerad. Jag tror att boken lite förutsätter att den som läser har koll på såpornas såpa - den nästan 500 år gamla historien om kampen om Englands kungatron. Kungligheterna av idag har liksom inget att sätta upp mot Henrik VIII. Det är reformation på gång i Europa och frågan om vem som ska vara kyrkans överhuvud är brännande het, i Sverige har vi en kung vid namn Gustav Vasa som ser reformationen som en chans att få kontroll över kyrkans rikedomar, i England väljer Henrik VIII en något annan väg men inte verkar det vara religiösa motiv som driver på precis. Det handlar om makt och spelet om makten är en av bokens stora teman. Jag har ibland svårt att hålla full koll på alla händelser, för mig som inte har tudortiden på mina fem fingrar blir det ibland övermäktigt. Där figurerar en fasligt massa människor som Mantel ibland stannar till vid, ibland sveper förbi och just det där att inse att man inte kan hålla koll på allihop utan bara får flyta med i texten är svårt för en som gärna vill förstå. När man insett att det är flyta som gäller så är det ren njutning!

Jag kan inte alls bedöma hur noga Mantel har hållit sig till de väldokumenterade historiska fakta men efter att ha läst intervjun i senaste Vi Läser så får jag  känslan av att det ligger många, många timmars research bakom den här romanen, det måste ju vara extra klurigt att skriva en roman om en tid som många intresserar sig för och många andra skrivit om. Det gäller att få detaljerna rätt och ändå kunna skapa något nytt och intressant, lite speciellt är det att läsa en berättelse där slutet är känt, vi vet vad som hände, vi vet fortsättningen. Det ställer stora krav på den som skriver och Hilary Mantel klarar den utmaningen med bravur!

Det är England och 1500-tal och Henrik VIII är kung, han har erövrat kronan och vill säkra sin tronföljd med en son. Hans fru Katarina av Spanien har endast lyckats föda honom ett överlevande barn, en dotter vid namn Mary. Kungen försöker att få giftermålet annullerat så att han kan äkta Anne Boleyn som i romanen beskrivs som en mycket beräknande kvinna.

Svarta ögon, något utstående, glänsande som kulorna på en kulram; glänsande och ständigt i rörelse, som om hon företar beräkningar till sin egen fördel.

Under åren som följer kommer smedsonen, numer juristen, Thomas Cromwell allt närmre makten. Han är kunnig i språk, juridik och ekonomi och genom klokhet, uppriktighet och en utomordentlig förmåga att spela maktspelet blir han snart kungens närmste man. Det är inte en lätt sits att försöka tjäna en herre som alltmer blandar samman Englands väl och ätten Tudors väl. Det gäller att skickligt spela sina kort med en kung som alltmer tappar greppet:

Det är glåmig morgon, lågt och jämntjockt molntäcke: ljuset filtreras sparsamt genom glas, i en färg som solkat tenn. Så färgstark kungen är, som kungen i en splitterny kortlek: så litet hans matta blå öga.

Som jag tidigare nämnde så får man möta oerhört många människor i den här romanen och en av Mantels styrkor är att genom några rader göra klart för mig som läser personens sätt och karaktär. T ex beskriver hon hertigen av Norfolks ilska: 

Han har varit hos sin rustmästare och prövat ut pansar och har fortfarande strödda delar på sig - sitt harnesk, sina lårskydd - och ser ut som en järngryta som skramlar mot kokpunkten.

Eller det beräknande sättet som kejsare Frans spion (Monsieur Chapuys) för sig i kungens närhet:

I det han stiger upp från bordet berömmer Chapuys maten, musiken, furneringen. Man kan se hans hjärna arbeta, höra de små klickandena som från ett invecklat lås när han chiffrerar sina åsikter till depescherna åt sin herre kejsaren.

Just den fina gestaltningen är min stora behållning av den här texten. Språket är märkbart gammaldags samtidigt som formen känns modern. Berättelsen vindlar sig fram och trillar inte alls i krönikefällan.

Den karaktär som Hilary Mantel mejslar ut tydligast av alla är förstås Thomas Cromwell, det är faktiskt så att jag ibland retar mig lite på denne allkonstnär som är omnipotent a la Guillous Arn och som själv jämför sig med da Vinci i boken. Han är en man som vill göra rätt och vill göra gott, vill vara ärlig och samtidigt är en mästare på spelet. Maktspelet. Jag får följa honom från den stund han vid femtonårs ålder rymmer hemifrån, genom kärleken till sin fru och sin familj och hur han tjänar sina herrar. Fåfängt begrundar han sitt nymålade porträtt och tycker sig se ut som en mördare. Dit har berättelsen inte riktigt kommit ännu men fortsättning följer i Bring Up the Bodies som kommer på svenska i maj 2014. Nuförtiden är begreppet social kompetens på allas läppar, den gode Thomas han verkar ha varit en mästare på den konsten och han beskriver sig själv i boken:

Jag håller alltid på att översätta, tänker han: om inte mellan språk så mellan människor. 

Provläs!

Hans Holbeins porträtt av Thomas Cromwell,  ca1533

pawana - ett stopp på resan jorden runt

Första månaden av Lyrans jorden runt tickar snabbt mot sitt slut och min enda nyläsning av Europas texter är Pawana av JMG Le Clézio, en novell med ett vidunderligt vackert omslag och ett både rått och eftertänksamt innehåll. Pawana betyder valfisk på nattick-indianska och det här är berättelsen om gråvalarnas hemliga lagun i mexikanska Kalifornien. Där träffas de de varje år för att kalva, när människorna upptäcker den skyddade platsen så tar en obarmhärtig slakt vid. Fiskarnas rovdrift ödelägger lagunen och gråvalarna är nära att utrotas och berättelsen om människornas totalt oansvariga utnyttjande av naturen är novellens tema. Det är också berättelsen om CM Scammon som i sin ungdom är med och upptäcker lagunen, han möter där också en ung och slön indiankvinna som med sin naturlighet hjälper honom att inse att det ursprungliga är det vackraste. Hon blir dödad, valarna blir slaktade och Scammon inser vidden av förstörelsen. Och diskussionen om civilisation fortsätter. 

Om bara någon vecka börjar den här novellen på P1 - det tycker jag alla ska lyssna på.

Det här inlägget igår i Lyrans resa Jorden Runt. Kolla in utmaningen här.

- en novellvåg i bokbloggarhavet -