ännu mer Australien: Pojken i soffan

Oceanien är världsdelen!

repris från maj 2011:

Matilda kommer hem till sitt lilla hus vid randen av det stora havet i Australien och i soffan sitter en liten spinkig, nästan dunig, pojke. Hon finner honom ganska underlig men bjuder honom på te och kakor. Hon är en åldrad dam som har vardagsrummet fyllt med minnen från ett händelserikt liv. Uppväxten i ett borgerligt hem, kärleken till Fjäder och förlusten av Älvan finns i mitten av berättelsen. Med hjälp av minnessakerna berättar hon om ett liv där lusten efter äventyr, sökandet efter tillhörighet och sorgen efter en förlorad kärlek får sitt slut i en soffa, i ett småkyligt vardagsrum.

"Det skulle vara synd att ge upp nu, varje resa måste avslutas."

Sonya Hartnett har i sin ungdomsbok Pojken i soffan blandat och gett, sagoelement, fantastik och närmast en odyssé där resandet är vägen till ett gott liv. Symbolerna är tydliga och starka och texten fylld med reflektioner kring hur man kan komma underfund med livet, hantera förluster och gå vidare. Särskilt gripande tyckte jag beskrivningen av hur Magdalena sörjer det barn som inte blev var, där kan jag känna och förstå. Hartnett har också en fantastisk förmåga att beskriva naturen som spelar stor roll i berättelsen. Vackert, uttrycksfullt och målande.

2008 fick Sonya Hartnett Alma-priset för det sätt som hon förnyat ungdomsromanen på och på Almaprisets hemsida kan den som vill läsa mer om både författarinnan och hitta en läsnyckel till boken. Erkänner att jag inte hade särdeles lust att läsa om vare sig boken eller författarinnan. Läsupplevelsen var på något sätt sig själv nock, gripande, mystisk och vemodig.

Boken ingick i Lyrans Noblessers utmaning Jorden Runt 3.0

Lyran på väg hem

Lyrans Noblesser har peppat oss medresenärer att läsa böcker från alla jordens hörn under hela 2011. Nu är resa på väg hemåt och Europa är sista stoppet. Mitt enda bidrag just den här månaden får bli en repris: Den härliga och lättsamma En Dag av David Nicholls som bok och film. Perfekt julklappstips att njutas på mellandagarna både som bok och DVD.

Stort tack till Lyran som ordnat vår fina resa, jag har upptäckt nya författare och läst spännande blogginlägg om böckerna. Det är något alldeles speciellt att kunna läsa vad andra tänkt. Det berikar min läsning, tack än en gång till Lyran och till alla medresenärer!

resan i afrika fortsätter...

1986 fick Wole Soyinka nobelpriset i litteratur som den förste afrikanske författaren och i samband med det började jag att läsa hans texter. Hans självbiografiska roman Aké - barndomsåren är en fantastisk beskrivning av författarens uppväxt i Aké, västra Nigeria under 30 och 40 talet. Han beskriver sin barndom med sin "storfamilj" bestående av släktingar, vänner och grannar. Pappan arbetar på en skola och modern är butiksföreståndare och hela boken är fylld av episodartade berättelser där Wole själv utforskar och reflekterar över sin omgivning. Miljöerna, stad och landsbygd, är mycket levande beskrivna och dofter och smaker stiger fram från sidorna. Soyinka väver också in hur de traditionella värdena i de nigerianska samhället hotas av moderniteter och utveckling - en utveckling som Woles föräldrar inser är oundviklig. Romanen slutar med att Wole antas till fortsatt utbildning så att han kan bli en del av det nya moderna Nigeria. Jag gillar att läsa barndomsskildringar, om andra länder och om andra tider, alltså är detta en roman för mig - så mycket att jag läst den flera gånger genom åren och uppskattat den lika mycket varje gång!

Boken ingår i Lyrans Noblessers resa jorden runt. Texten är en repris från sommaren 2010.

Black Bazar

- Do you know people around here think I am Kenyan?
- No, why is that?
- I am big, black and very handsome.
Ja, det var ett av samtalen från mitt besök i Tanzania som jag inte glömmer i första laget. I Alain Mabanckous nya roman Black Bazar känns mentaliteten igen.

Huvudpersonen, även kallad rumpologen tack vare hans expertis på den kvinnliga bakdelen, är från Kongo och som kongoles i Paris åtnjuter han en viss respekt, åtminstone från andra afrikaner. Han lever som en äkta sapeur, med extravagant färgsprakande klädsel och en del av romanen utspelar sig på stamstället Jip's. Där får jag lära känna ett myller av kompisar som har livet i exil som gemensam nämnare och när jag läser samtalen dem emellan får jag mig många goda skratt. Det är snabbtänkta överlevare som befolkar baren och de kommenterar livet i som invandrare i Paris. En annan karaktär som jag verkligen gillar är araben på hörnet, närmast bofast i sin lilla butik fungerar han som en skvallercentral och han återkommer till drömmen om ett förenat Afrika med Kaddafi som ledare. Allt är västerlandets fel! Ironi och samhällskritik finns det gott om i den här underhållande romanen och sällan har jag läst kolonialismens följder diskuteras på ett så roligt sätt. Blinkningar till litteratur finns där också gott om, På spaning efter tiden som flytt eller kanske Mörkrets Hjärta i samtidens Paris skulle kunna vara underrubriken...

Black Bazar är en roman som blandar dialogerna med jag-berättelsen. Huvudpersonen sitter med sin skrivmaskin och funderar över livet som övergiven, brädad av en tamtamspelande kongoles som tagit med sig både f d sambon och dottern tilll Kongo. Kompisarna försöker muntra upp honom med kommentarer som: Det finns inte bara rumpor, det finns rattar också! Det hjälper föga, trots att han är big, black and very handsome så hinner saknaden efter hans lilla familj ikapp och mitt i jargongen och sällskapslivet finns ensamheten.

Black Bazar är på sätt och vis en kommentar till hans tidigare bok Slut på Kritan, som jag läst men inte skrivit om ännu. Läs istället gärna mina tankar om Ett piggsvins memoarer men läs framför allt Alain Mabanckous färgstarka roman. Det är en annorlunda upplevelse väl värd att pröva!

SvD och Bokmania har också skrivit. Titta in där!

under lejonets blick - repris

Jag läste att den välskrivna och viktiga romanen Under lejonets blick ska komma i pocket snart. Det gjorde mig mycket glad för detta är en bok som enligt mig förtjänar att exponeras rejält i bokhandlarnas hyllor och få många, många läsare.


Året är 1974 och mitt på det stora torget i Addis Abeba, högt uppe på sin kolonn, spejar lejonet ut över staden. Det ser en stad och ett land i förändring, kjesaren Haile Sellassie är på väg att förlora sin makt och militärkuppen, som bedrivs i kommunismens namn, på väg att inledas. Snart kommer det etiopiska folket att förstå att det nya styret inte kommer att leda till en bättre framtid utan till ett skräckvälde.

Lejonet var också symbolen för kejsardömet Abessinien, ett av de få länder i Afrika som aldrig varit under kolonial styre och fram till den kommunistiska sk revolutionen pryddes flaggan av det starka och modiga lejonet av Juda. I centrum för romanen Under lejonets blick, skriven av den unga etiopiska författarinnan Maaza Mengiste, finns läkaren Hailu och hans två söner. De väljer alla olika sätt att hantera förändringen och försöker till en början passivt anpassa sig eller protestera mot det samhälle som de ser växa fram med censur, tortyr och massavrättningar. Vi får också följa den fattige grannpojken, som under sönernas uppväxt gått som son i huset, men efter skoltiden inte ser något annat val än att ansluta sig till militären. Efter hand ställs allt på sin spets och de måste var och en göra valet mellan sin egen överlevnad eller sitt samvete. Vilket ansvar har den enskilda människan att förhindra terror och övervåld?

Under lejonets blick är en roman som utspelar sig under några år på sjuttiotalet i Etiopien. På ett både vackert och smärtsamt sätt berättar den en historia som är viktig för alla att ta del av. Precis som i Adichies En Halv Gul Sol vävs en kärleksfull berättelse om en familj samman med fruktansvärda politiska händelser i ett land i upplösning. Adichie skriver om Nigeria, Mengiste om Etiopien och de förmår båda engagera mig. Jag ska villigt erkänna att jag går igång på böcker som gör mig nyfiken på ett lands kultur och historia. Jag läser och lider med huvudpersonerna, blir upprörd över maktmissbruk och vill veta mer. Det är en intressant och fängslande läsning som jag bjuds i Under lejonets blick. Låna och läs, bli berörd och börja googla efter mer kunskap redan idag!

Boken är del av Lyrans jordenruntresa. Titta in hos henne för att läsa mer om den!

Repristext från januari 2011

minaret - ropar ut religionens helande kraft

Lyrans Noblessers jordenruntresa har nu landat i Afrika och med anledning av det så kommer en repris från i augusti.

Minaret börjar i Karthoum, Sudan. Den unga flickan Nawja lever ett priviligerat tonårsliv med modekläder, västerländsk skolgång, diskoteksbesök och tjänare som sköter om hemmet. Fadern är en av presidentens närmsta män och när det sker en statskupp blir han arresterad och avrättad för korruption. Fallet blir dramatiskt och familjen flyr till London där modern snart också dör. Tvillingbrodern går ned sig i missbruk och hamnar i fängelse, kvar blir Nawja. Utan ordentlig utbildning är det livet som hemhjälp i olika muslimska familjer som är det enda alternativet.

Nawjas bakgrund gör att hon känner sig alltmer utanför, när modern dör så blir hon inbjuden att bli involverad i livet i moskén. Det gör att hon kan känna allt starkare samhörighet och skapa en muslimsk identitet, ritualerna, kläderna och halalmatlagningen skapar den trygghet som hon saknat och vännerna, bönerna och föreläsningarna i moskén bildar ett socialt sammanhang där hon är både respekterad och omtyckt. Hon byter, av både tvång och senare eget val, livsstil från ett egoistiskt liv med ytlighet och konsumtion som enda mål till ett rofyllt liv fyllt av ödmjukhet och acceptans och någonstans här utmanar Minaret mig och mina föreställningar. Religionen beskrivs som en sammanhållande och helande kraft som hjälper Nawja att leva ett liv i harmoni, bruket av slöja, särskilda avdelningar i moskén för kvinnor och arrangerade äktenskap beskrivs som en frihet för kvinnan och det är en bit från de jämställdhetsideal som jag själv vuxit upp med.

Det både känns och märks att Leila Aboulela har skrivit en roman där hon använt egna erfarenheter, hon är född i Kairo, uppvuxen i Sudan, har studerat i London och bor numer i Förenade Arabemiraten. Det är en vacker, lågmäld och närmast poetisk roman som hon skrivit som ger mig ett nya perspektiv och utmanar min världsbild, Minaret är en titlel som ingår i Lyrans Noblessers resa jorden runt. Resan kommer till Afrika först senare i höst men jag tjuvstartade litegrann. Det är jag glad för, Minaret är en av sommarens allra bästa läsupplevelser!

mot afrika, mot afrika!

November är månaden då Lyrans Jordenruntresa stannar till i Afrika och jag känner mig hemma. Nu har jag läst alla titlarna redan så det blir några repriser här i bloggen men jag tänker mig att jag ska läsa åtminstone ett par av alla de olästa afrikanska böcker som jag har i min hylla - det får bli månadens lilla extrautmaning. Vad sägs om något av Assia Djebar och något av Calixthe Beyala? Frågan är bara vilka. Återkommer!

Alla böcker från Afrika på min blogg hittar du till HÄR. Jag försöker läsa från Lyrans afrikanska lista - kolla in den!

himlen i bay city är violett eller var det grålila?

J

Jag minns att jag läste en text om Catherine Mavrikakis roman himlen i bay city där skribenten retade sig så på färgen som på franska benämns mauve och som återkom gång efter annan. Hur många gånger kan man skriva mauve, hur övertydlig ska man nu vara? Ja, mitt svar är att man måste skriva mauve så många gånger det bara behövs eftersom den violetta, gredelin,a purpurfärgade eller grålila himlen är bokens själ. Sedan kan jag inte riktigt förstå omslaget, för mig är mauve en brungrålila nyans som inte särskilt liknar den på omslagsbilden. Detaljer?

Hur som, katolska präster bär lila mässhakar före de utför bikt och den här boken är en slags lång bikt från den nu medelålders kvinnan som genom livet bär sin egen och sin familjs historia som en kvarnsten om sin hals. Amy har för länge sedan resignerat, om himlavalvet ramlar ned, om jorden går under spelar ingen roll för det värsta har redan skett och tron på kärleken och medmänskligheten tog slut den 5 juli 1975 eller var det 1944 i Treblinka?

Inte ens de döda kan med lätthet göra sig kvitt livet. Det är svårt för dem att hitta fram till tomheten, därför att luften fortsätter att darra av deras förskrämda jämmer, och himlarna fortsätter att flytta runt deras bleka aska i världen. De döda fortsätter att leva. Och just det är de levandes tragedi..."

De naturvetenskapliga lagarna berättar för oss att "ingenting försvinner, allting finns kvar" och luften som Amy fyller sina lungor med innehåller aska från den dagen då hela hennes familj brann upp, de dagarna då hennes släkt utplånades i lägren och från partiklarna som spyr ut från de höga industriskorstenarna. Välståndet i det nya landet byggs på de smustiga utsläppen och luften som Amy andas in är mättad av både hoppet om framtid och skuggan av dåtid.

Jag drabbades av den här boken som beskriver hur förintelsen för alltid förändrade vår världsbild och hur den lämnar spår hos många generationer. Europas historia är inte bara Europas utan hela världens angelägenhet och att det får inte glömmas. På något sätt finns där ändå ett hopp om tillhörighet. Amy skapar sig en ny identitet med en egen liten familjen, dottern som symboliskt nog heter Heaven, flytten till Arizona där ökenhimlen är klarblå och Amys arbete som flygkapten lyfter henne ovan den grålila himlen. Mot en himmel där luften är lättare att andas.

Boken igår i Lyrans läsutmaning Jorden runt 3 och vill du läsa en fantastisk text om boken så klicka dig in hos henne.

dödssynden - reprisering av en riktigt bra bok

"Shoot all the bluejays you want, if you can hit'em, but remember it's a sin to kill a mockingbird"

Mr Finchs råd till sina barn när de fått ett luftgevär i julklapp - skjut alla som tar från andras bon, skränar och mobbar men kom ihåg att vara rädd om de som aldrig gör någon illa utan sjunger vackert för oss. Den harmlösa och ofarliga som bara vill vara till lags, passa in och härma de andra. Skona inte djävulens medhjälpare som sprider oreda omkring sig.

Harper Lee skrev sin roman i en annan tid, den kom ut 1960, och beskriver Alabama på 30-talet, temat är rasmotsättningar och beskriver en värld där människors värde inte på något sätt är lika. Världen ses ur en liten flickas ögon och inte bara för henne är pappa den centrala personen. Med en värld långt ifrån vår egen kan texten ändå berätta något viktigt för oss om moral och etik och mänskliga värderingar. En klassiker som blev läst mest p g a det vackra omslaget. Vilken tur att det var en så vacker bild!

Edit: Det här är en repris av en text jag skrev i maj 2010 när bloggen var nystartad. Nu är boken aktuell i Lyrans jordenruntresa, alltså: Repris.

Lark & Termite - repris

Med tanke på att Lyrans jordenruntresa nu kommit till Nordamerika så kommer mina tankar från i somras i da capo. Allt för att mina medresenärer skall kunna hitta dem lätt som en plätt.

Lark & Termite är halvsyskonen som växer upp tillsammans - Lark tar med tålmodighet, uppfinningsrikedom och stor lyhördhet hand om sin multihandikappade bror. Runt omkring de två barnen finns moster Noreen och hennes gode vän Charlie, mamman finns bara som en skugga som gestaltar sig som 8 stora oöppnade kartonger i källaren. När en häftig översvämming drabbar den lilla staden går det inte längre att hålla familjehemligheterna gömda.

Vi får följa familjens olika berättarröster, både Lark, Noreen och Termite berättar om några dagar under den varma sommaren 1959, i varje kapitel följer vi också Termites far som var ung soldat i koreakriget. Han skjuts i krigets kaos av en av sina egna soldater och samtidigt som han dör föds hans son. Alla dessa röster bygger en tät och symbolladdad väv där vatten, tåg, tunnlar och musik återkommer. Det här är en bok som kräver en alert och koncentrerad läsare och Jayne Anne Phillips har skapat en skimrande och glimrande uppväxtskildring. Vacker och kärleksfull är berättelsen om den lilla skara människor som gör allt de kan för att lyfta upp varandra, göra gott. Så gott de kan.

Lark & Termite skriven av Jayne Anne Phillips är en titel som ingår i Lyrans Noblessers jordenruntresa 3.0. Häng gärna med på den!

tills vattnet stiger

Tidigt i romanen får både Babakar och vi läsare reda på att vår tid på jorden är utmätt, om människan fortsätter på sin inslagna väg kommer vattnet att stiga och dränka allt det vi byggt upp: Tills vattnet stiger gäller det hinna göra så mycket gott man kan.

Läkaren Babakar lever i stillsamhet och utan familj på den karibiska ön Guadaloupe och en natt hämtas han till en förlossning där endast det lilla flickebarnet överlever. Babakar bestämmer sig att lyssna till sin avlidna mors röst och tar sig an den lilla förtidigt födda flickan. Sökandet efter flickans ursprung, hans eget ursprung och ett sammanhang där de kan skapa en framtid tar sin början. Vi får följa Babakars uppväxt i Mali, arbete i ett krigshärjat afrikanskt land - oklart vilket, föräldrarnas speciella bakgrund, hans flykt till Karibien och vidare flytt till Haiti och genom hela resan ställer han sig på de utsatta och svagas sida. Han bevittnar lidande,våld och krig, diktaturer och förtryck och han vägrar att vara politisk, han vill hjälpa och visa på att hjälpsamhet och omsorg om andra står över ras, kön och kultur.

Maryse Condé börjar sin roman Tills vattnet stiger hos Babakar men låter efterhand allt fler människor i hans närhet komma till tals i egna kapitel, på så vis får vi möta ett stort antal människor och deras verklighet. Det är ett spännande sätt att berätta som också kräver full koncentration av läsaren. Många namn, situationer och händelser passerar förbi i romanen och jag får stanna upp och tänka till, hur var det nu? Vems röst är det här, vilket perspektiv, vilken tid och vilken relation till varandra?

Maryse Condé guidar med sin text ändå läsaren tillbaks till Babakar och den lilla flickan Anais och hon är en strålande berättare där många teman samsas: nutida politik, arvet från tiden som koloni, kärleken till bildning, frågan om vad som är en familj, allt det och mycket mer finns med i romanbygget. Jag ser fram emot att läsa fler av hennes romaner, några har jag redan i hyllan. Har man vägarna förbi Stockholm så kan man den 20 oktober lyssna till henne på Internationell författarscen, ibland önskade jag att jag bodde i huvudstaden...

Jag är ju med på resan jorden runt som Lyran anordnar och fick inte läst någonting på stoppet Karibien. Nu har jag iallafall läst en titel från den delen av klotet. :-) Läste boken som e-bok lånad från biblioteket - härlig litteratur bara några klick bort!

Läs vad SvD skriver om boken.

fram med passet igen!

Nu så är det dags att fortsätta resan jorden runt  med Lyran som reseledare. Jag ser fram emot att läsa alla mina resekompisars inlägg om böckerna från Nordamerika, att få gnugga mina egna tankar mot andras är en riktig ynnest och så intressant. I min läshög ligger Himlen i Bay City överst, börjar med den, Lark & Termite och Dödssynden har jag läst innan så texter om dem återkommer jag till. Hoppas nu att vi blir många resenärer på resan i höst! Hoppa på vetja!

resan går vidare utan mig

Lyrans Noblessers jordenruntresa har engagerat mig hela våren och jag är så glad över att Lyran är tillbaks på banan och reser vidare i världslitteraturen. Men till Sydamerika följer inte jag med, av någon anledning så är världsdelen den som lockar mig minst. Statistiken på mina inlägg säger väl det mesta. 4 stycken har etiketten Sydamerika :-) Läser titlar från Mellanöstern och Afrika istället och tänker mig att hoppa på resan igen i oktober. Då styr vi kosan mot Nordamerika - To Kill a Mockingbird och Lark & Termite har jag tjuvstartat med och ser fram emot Himlen i Bay City. Hoppas nu att många hänger på även om just jag står på paus.

40 piskrapp för ett par byxor

Sudanesiskan Lubna Ahmad al-Hussein bor numer i Kairo, hon kan inte längre resa till sitt hemland eftersom hon för några år sedan beslutade sig för att driva sin sak till vägs ände. Vad var det då hon stred för så att hon inte längre är önskvärd? Jo, rätten för en kvinna att bära byxor på offentlig plats. Enligt ordningslagen i Sudan så är det straffbart att: "på offentlig plats utföra en aktion, eller uppföra sig på ett oanständigt sätt, eller på ett sätt som strider mot den allmänna moralen" och denna lag tillämpas, enligt Lubna, företrädelsevis på kvinnor. Det kan vara att sitta på en bänk bredvid en man, ha opassande icke heltäckande klädsel, sälja te eller promenera utan eskort i en park. De som ertappas "skall dömas till ett piskstraff som inte får överstiga 40 rapp, eller med böter, eller med båda.”. 

Det är mycket spännande att höra en kvinna med så annorlunda erfarenheter berätta om sitt liv, hon växer upp hos sin älskade mormor i en stad vid Nilens strand och hon blir uppmuntrad att tänka själv, läsa, skriva och säga sin mening. Hon föds i ett Sudan där traditioner och religion samsas om att begränsa en flickas möjligheter till ett självständigt liv men små, små steg tas ändå mot jämlikhet. Flickor får gå i skola, flickor får klä sig i västerländska kläder samtidigt som de uppfostras till att bli goda muslimer och hon "renas" genom den traditionella könsstympningen. I mitten av 80-talet införs sharialagar i landet och särskilt befolkningen i den södra delen av landet protesterar med inbördeskrig som följd. Lubnas liv förändras också, hon engagerar sig politiskt, utbildar sig till agronom och journalist och skriver krönikor i tidningarna där hon talar om större öppenhet mot väst och ökad jämlikhet, det är möjligt fram till den dag då hon går på fest i långbyxor...

I 40 piskrapp för ett par byxor berättar Lubna Ahmad al-Hussein om sitt liv, sin kamp för ett jämlikare Sudan och dessutom får jag veta mer om landets utveckling som egen stat och det jag läser kan inte annat än göra mig upprörd. Jag förstår att jag inte förstår allt som har med religionen och kulturen att göra, jag inser att hon skrivit sin bok som en brandfackla för att få fart på diskussionen, jag fattar att det handlar om mer än ett par byxor. Men som hon skriver i sin bok så har ett samhälle spårat ur om människor inte kan gå i skola eller få vård för att statens inkomster går till att finansiera sedlighetspolisens arbete. Det är förtryck i religionens namn och förföljelsen tar sig helt, för mig, absurda uttryck. Hon beskriver en värld där männen i sin rädsla för mindre makt tar till alla medel de kan för att hålla kvinnorna på plats i hemmet och genom att låta sig fängslas och dömas så har hon fått göra sin röst hörd över världen. Hon är en modig kvinna!

Läste i våras Sju stenar till den otrogna hustrun av Vénus Khoury-Ghata, ännu en bild av förtryck i religionens namn. 

minaret - ropar ut religionens helande kraft

Minaret börjar i Karthoum, Sudan. Den unga flickan Nawja lever ett priviligerat tonårsliv med modekläder, västerländsk skolgång, diskoteksbesök och tjänare som sköter om hemmet. Fadern är en av presidentens närmsta män och när det sker en statskupp blir han arresterad och avrättad för korruption. Fallet blir dramatiskt och familjen flyr till London där modern snart också dör. Tvillingbrodern går ned sig i missbruk och hamnar i fängelse, kvar blir Nawja. Utan ordentlig utbildning är det livet som hemhjälp i olika muslimska familjer som är det enda alternativet.

Nawjas bakgrund gör att hon känner sig alltmer utanför, när modern dör så blir hon inbjuden att bli involverad i livet i moskén. Det gör att hon kan känna allt starkare samhörighet och skapa en muslimsk identitet, ritualerna, kläderna och halalmatlagningen skapar den trygghet som hon saknat och vännerna, bönerna och föreläsningarna i moskén bildar ett socialt sammanhang där hon är både respekterad och omtyckt. Hon byter, av både tvång och senare eget val, livsstil från ett egoistiskt liv med ytlighet och konsumtion som enda mål till ett rofyllt liv fyllt av ödmjukhet och acceptans och någonstans här utmanar Minaret mig och mina föreställningar. Religionen beskrivs som en sammanhållande och helande kraft som hjälper Nawja att leva ett liv i harmoni, bruket av slöja, särskilda avdelningar i moskén för kvinnor och arrangerade äktenskap beskrivs som en frihet för kvinnan och det är en bit från de jämställdhetsideal som jag själv vuxit upp med.

Det både känns och märks att Leila Aboulela har skrivit en roman där hon använt egna erfarenheter, hon är född i Kairo, uppvuxen i Sudan, har studerat i London och bor numer i Förenade Arabemiraten.  Det är en vacker, lågmäld och närmast poetisk roman som hon skrivit som ger mig ett nya perspektiv och utmanar min världsbild,  Minaret är en titlel som ingår i Lyrans Noblessers resa jorden runt. Resan kommer till Afrika först senare i höst men jag tjuvstartade litegrann. Det är jag glad för, Minaret är en av sommarens allra bästa läsupplevelser!

en skimrande uppväxtskildring

Lark & Termite är halvsyskonen som växer upp tillsammans - Lark tar med tålmodighet, uppfinningsrikedom och stor lyhördhet hand om sin multihandikappade bror. Runt omkring de två barnen finns moster Noreen och hennes gode vän Charlie, mamman finns bara som en skugga som gestaltar sig som 8 stora oöppnade kartonger i källaren. När en häftig översvämming drabbar den lilla staden går det inte längre att hålla familjehemligheterna gömda.

Vi får följa familjens olika berättarröster, både Lark, Noreen och Termite berättar om några dagar under den varma sommaren 1959, i varje kapitel följer vi också Termites far som var ung soldat i koreakriget. Han skjuts i krigets kaos av en av sina egna soldater och samtidigt som han dör föds hans son. Alla dessa röster bygger en tät och symbolladdad väv där vatten, tåg, tunnlar och musik återkommer. Det här är en bok som kräver en alert och koncentrerad läsare och Jayne Anne Phillips har skapat en skimrande och glimrande uppväxtskildring. Vacker och kärleksfull är berättelsen om den lilla skara människor som gör allt de kan för att lyfta upp varandra, göra gott. Så gott de kan.

Lark & Termite skriven av Jayne Anne Phillips är en titel som ingår i Lyrans Noblessers jordenruntresa 3.0. Häng gärna med på den inför hösten!

halvvägs runt jorden...

Nu har vi rest runt halva jorden med Lyran som reseledare. Det har varit en spännande lästripp som tagit mig från Östeuropa via Mellanöstern till Asien och hittills måste jag nog tycka att Sju stenar till den otrogna hustrun och Six Suspects  är mina personliga vinnare så långt. De är två helt olika romaner med mycket olika tilltal men de har något gemensamt; jag kände det som om jag var där, på plats när jag läste. Om det skulle finnas en kategori för otäckaste bok så vinner Järngräshoppan den klart och Mot ännu en sommar tar priset för vackraste språk. Utom tävlan får Utrensning ett specialomnämnade, den läste jag inspirerad av resan och Morgon i Jenin är ännu en roman som fick komma med på ett hörn.

Jag är så glad över att jag hängde med på resan jorden runt, nu väntar ett litet sommaruppehåll och sedan följer Syd/Mellanamerika/Karibien, Nordamerika, Afrika och Västeuropa under hösten. Tjuvstartar under sommaren med min läsning, bibblan har sommarlån och i min kasse ligger Tant Julia och författaren - Mario Vargas Llosa (Peru), Annie John - Jamaica Kincaid (Antigua och Barbuda) och Lark & Termite - Jayne Anne Phillips (USA). Snart dags för sommarläsning, som jag längtar!

PS. Klicka på bilden av världskartan så kan du läsa alla mina inlägg kring resan Jorden Runt!

janet frame - nya zeelands mest kända författarinna?

På andra sidan jorden ligger Nya Zeeland, del av det brittiska samväldet med en stark påverkan på kultur och litteratur. Jag erkänner genast att jag är urdålig på böcker från landet, har egentligen bara läst Janet Frame. Hon i sin tur är bra, mycket bra och den självbiografiska triologin Till landet Är, En ängel vid mitt bord och Sändebud från Spegelstaden är riktigt utlämnande och mycket fängslande. Jane Campion har bearbetat texterna och skapat filmen En ängel vid mitt bord som jag gärna skulle vilja se, Janet Frames liv var dramatiskt och hon levde i skuggan av psykisk ohälsa och med sviterna av felaktig behandling under hela sitt liv. Efter hennes död 2005 kom Mot ännu en sommar ut som skrevs på 60-talet men som Frame själv valde att publicera först efter sin död. Frame skriver avskalat och osentimentalt om sin barndom, uppväxt och sin emellanåt svåra livssituation på ett sätt som aldrig känns överlastat eller tillgjort. Hon visar oss hur svårt det kan vara att skaka av sig sina egna och omgivningarnas förväntningar och erfarenheter samtidigt som böckerna utstrålar en obändlig livskraft, likt en bräcklig planta som biter sig fast och blomstrar trots allt.

"Framtiden samlas som en tyngd över det förgångna."

Lyrans Noblesser har Janet Frame med i sin resa Jorden Runt 3.0 - kika gärna in hos henne och läs andra resenärers tankar.

mot ännu en sommar - en liten blänkare

Här kan alla mina medresenärer på jordenrunttrippen läsa mina tankar om Janet Frames helt fantastiska roman Mot ännu en sommar. Hoppas att många medpassagerare läser och skriver om just den här boken för jag ser mycket fram emot att läsa vad ni andra tycker...

Boken ingår i Lyrans utmaning Jorden Runt 3.0

pojken i soffan

Matilda kommer hem till sitt lilla hus vid randen av det stora havet i Australien och i soffan sitter en liten spinkig, nästan dunig, pojke. Hon finner honom ganska underlig men bjuder honom på te och kakor. Hon är en åldrad dam som har vardagsrummet fyllt med minnen från ett händelserikt liv. Uppväxten i ett borgerligt hem, kärleken till Fjäder och förlusten av Älvan finns i mitten av berättelsen. Med hjälp av minnessakerna berättar hon om ett liv där lusten efter äventyr, sökandet efter tillhörighet och sorgen efter en förlorad kärlek får sitt slut i en soffa, i ett småkyligt vardagsrum.

"Det skulle vara synd att ge upp nu, varje resa måste avslutas."

Sonya Hartnett har i sin ungdomsbok Pojken i soffan blandat och gett, sagoelement, fantastik och närmast en odyssé där resandet är vägen till ett gott liv. Symbolerna är tydliga och starka och texten fylld med reflektioner kring hur man kan komma underfund med livet, hantera förluster och gå vidare. Särskilt gripande tyckte jag beskrivningen av hur Magdalena sörjer det barn som inte blev var, där kan jag känna och förstå. Hartnett har också en fantastisk förmåga att beskriva naturen som spelar stor roll i berättelsen. Vackert, uttrycksfullt och målande.

2008 fick Sonya Hartnett Alma-priset för det sätt som hon förnyat ungdomsromanen på och på Almaprisets hemsida kan den som vill läsa mer om både författarinnan och hitta en läsnyckel till boken. Erkänner att jag inte hade särdeles lust att läsa om vare sig boken eller författarinnan. Läsupplevelsen var på något sätt sig själv nock, gripande, mystisk och vemodig.

Boken ingår i Lyrans Noblessers utmaning Jorden Runt 3.0