punkens dag idag - England´s Dreaming av Jon Savage

repris från lördag 8 augusti 2015

England´s Dreaming (Jon Savage)

Ett tag in i läsningen av England´s Dreaming - Sex Pistols and Punk Rock tänkte jag att man kunde rekommendera även den som var helt ointresserad av punk att läsa den, men det kanske vid närmare eftertanke bara är delvis sant. Så småningom blir det trots allt ganska mycket musik, även om det hela tiden är kultur och samhälle i ett större perspektiv som avhandlas. I del ett är det inte gruppen Sex Pistols som är i centrum utan dess självutnämnde skapare, Malcolm McLaren, tillsammans med dennes partner, Vivianne Westwood. Savage målar omsorgsfullt en bild av ett efterkrigs-England hopplöst i bakvattnet. Ur konstskolevärlden kliver en McLaren som hatar den självgoda posthippie-kulturen och vill återskapa energin i den tidiga rocken. Mer exakt så är han och Westwood intresserade av kläder snarare än musik och det är inte förrän Steve Jones, Paul Cook och Glen Matlock, med stulna instrument och vaga ambitioner befinner sig på parets tröskel, den legendariska butiken Sex på King´s Road som han halvhjärtat tar sig an dem. I samma veva åker han två vändor till New York där han engagerar sig i New York Dolls och sedan "upptäcker" den tidiga och brokiga punkscenen på CBGB. Vi är nu framme vid 1976 och John Lydon gör entré i del två.

Sex Pistols har fått sitt namn och har klätts i kläder från Sex, men saknar en sångare. Lydon, senare Rotten, hänger med sina kompisar i butiken och får jobbet av McLaren, trots att resten av bandet ogillar honom. Mycket av Sex Pistols historieskrivning handlar om hatkärleken mellan Lydon och McLaren, som så småningom slutar i bittra rättegångsuppgörelser. Under 1976 blossar dock den första engelska punkscenen upp som en gatukultur av udda och unga, till viss del orkestrerad och klädd av McLaren/Westwood. Ungarna klipper håret och har smala byxor och de klassiska punkattributen - sönderrivna t-shirts, provocerande symboler som hakkors och slogans om hat och hopplöshet etableras. Under en okarakteristiskt lång och varm sommar får först musikpress och sedan tabloiderna upp ögonen för fenomenet. När Sex Pistols i en klassisk teveintervju provoceras av en berusad programledare, Bill Grundy, till att säga fula ord på bästa sändningstid är gruppens rykte som samhällsfiender definitivt och de kommer sedan aldrig att göra en större spelning på brittisk mark innan de upplöses. Ta er tid några minuter och begrunda hur detta kunde få dem hatade av en hel nation (Grundy blev för övrigt avstängd i två veckor).

Sex Pistols är nu rikskända och jagade av pressen som förstorar upp varje småsak till en ny skandal, men också av folk på gatan. Lydon och Cook blir bägge på kort tid misshandlade och knivskurna. Parallellt med bråken får man och blir av med skivkontrakt. Man har fortfarande bara gett ut en singel när Matlock sparkas och ersätts av Lydons kompis John Beverly, eller Sid Vicious. Del tre som skall avsluta tragedin är Sids år, 1977. Som ett av gruppens största fans får han omgående svårt med sin nya roll. Han träffar också amerikanska Nancy Spungen som introducerar heroin i den tidigare amfetaminpräglade miljön. Det finns mycket skrivet och filmat om Sid och Nancy, men för att sammanfatta så dör först Nancy i en halvt utförd självmordspakt eller ett dråp och några veckor senare Sid i en överdos. Innan dess har gruppen upplösts efter en kaotisk och deprimerande USA-turné. McLaren håller tillsammans med Jones och Cook liv i gruppnamnet ytterligare en tid, vilket bland annat resulterar i filmen The Great Rock´n´Roll Swindle och de tidigare nämnda rättsprocesserna med Lydon.

Jag märker att jag skrivit en väldigt lång sammanfattning av "storyn" så jag får avsluta kort med att återigen påpeka att boken innehåller väldigt mycket mer. Förutom en gedigen genomlysning av hela musikscenen som punken sprang ur och resulterade i så handlar den om England som nation, andra ungdomskulturer (bland annat National Front med motrörelsen Rock Against Racism; se där ett dagsaktuellt ämne), grogrunden för Thatcherismen och media. Det är förbannat bra journalistik helt enkelt, ett referensverk över den här tiden. Och, faktiskt, god litteratur, vilket bevisas av det avslutande citatet nedan. Läs, känn den totala hopplösheten och se och lyssna sedan på Sex Pistols svar på drottning Elisabeths "Silver Jubilee", ett tvådagars firande i en nation i fritt fall. Singeln God Save The Queen blev bannlyst på BBC och i många av de större skivaffärerna. Det var en annan tid eller hur (det fanns om inte annat större skivaffärer...)?

Nowhere was England´s 'poverty of desire' more obvious than in youth culture. Any trip outside London´s elite havens revealed shoddy styles which were the bottom level of hippie and Glam. Lanked, bedraggled hair topped baggies (cheap, maroon or deep brown trowsers that began with pleats and a high waist and spread out from there). The whole effect was of adults crammed into children´s clothes or adolescents forced, through poverty or habit, to wear clothes which they had long outworn.

/Gästbloggare M

rysslandsrepriser: 7

repris från onsdag 14 maj 2014

Putins folk (Kalle Kniivilä)

Vi moderna och upplysta västerlänningar ser med förundran på hur Putin för Ryssland bakåt i tiden och undrar hur det är möjligt. Enligt Kalle Kniivilä, rysslandskännare och journalist på Sydsvenskan, undrar medelklassen i Moskva samma sak. Man till och med samlar sig till demonstrationer mot det repressiva, pseudodemokratiska styret som redan gett upp detta segment som väljarbas. Istället vänder sig Enade Ryssland ut till det övriga landet för stöd. Det man har att erbjuda är stabilitet, som motsats till det sönderfall och ekonomiska kris som åren under Jeltsin förknippas med. Rysslands ekonomi är helt beroende av oljepriset och Putin har tur med oljepriset liksom Bresjnev (något otippat landets mest populäre ledare genom tiderna) hade, till skillnad från Gorbatjov och Jeltsin. Jag minns inte om det är Kniivilä själv som skriver det eller om det är en av de många konspirationsteorier mot väst som figurerar i intervjuerna med folk på allt längre avstånd från huvudstaden, men kanske fick USA Saudiarabien att lätta på oljekvoterna för att ge Sovjetunionens ekonomi nådastöten. 

Idag tolkas varje försök till ifrågsättande av den rådande politiken som inblandning av utländska agenter (ordet i sig så förknippat med det kalla kriget att de redan så uppenbara parallellerna med Sovjettiden förstärks) av en närmast totalt statskontrollerad media. Efter att ha utsatts för löje i början av sin regenttid tog Putin kontroll över tidigare fristående tevekanaler vars övertydligt vinklade rapportering nu skrattas ut av intelligentian men håller den stora massan i ett tillstånd av nationalistisk paranoia. Kniivilä arbetar sig genom reportageboken fram till den bild av Ryssland som Putin nu säljer till sitt folk. I den relativa öppenhet som råder kan man inte längre inbilla någon att Ryssland är en prototypstat för framtiden som Sovjet eller ligger i framkant av den ekonomiska utvecklingen som de asiatiska tigerekonomierna. Istället är man det tredje Rom som håller dekadensen och barbarerna stången till skillnad från Väst. Med medelålders män utklädda till kosacker misshandlades Pussy Riot-flickor, med de omtalade anti-gaylagarna och med en institutionaliserad islamofobi backar Ryssland mot den trygga Sovjettid då landet var respekterat och brödpriserna låga. "Med Putin vet vi vad vi får" är mantrat. Om oljepriserna håller i sig.

/Gästbloggare M

Boken ges ut av Atlas. 

rysslandsrepriser: 4

repris från onsdag 22 november 2017

tidens larm (Julian Barnes)

Sjostakovitj stannade hela sitt liv i Sovjetunionen till skillnad från sin idol Stravinskij. Om jag har förstått kringsnacket rätt innebar detta att Sjostakovitj i väst betraktades som en medlöpare till regimen. Julian Barnes vill i Tidens larmproblematisera detta synsätt, eller snarare fördjupa i något som blir en studie i hur människor förhåller sig till och förändras i ett totalitärt samhälle. Det görs i romanform som gränsar till en lång essä. Sjostakovitj familjeliv och något av hans konstnärskap redovisas, men det är i hans (och hans konsts) förhållande till den repressiva omgivningen som Barnes går på djupet.

Tre episoder i Sjostakovitj liv utgör grundstommen i boken. Först när den (även i Sovjetunionen) under två år hyllade operan Lady Macbeth från Mtsenskvid premiären på Bolsjoj plötsligt blir bannlyst av Stalin själv (via Pravda), sedan när han medverkar i en sovjetisk kulturdelegations resa till USA och slutligen efter Stalins död då han övertalas att gå med i Kommunistpartiet. Det är 12 år mellan varje episod (eller tre skottårsperioder; skottår är olycksår enligt Sjostakovitj) och berättargreppet tydliggör nedbrytningen av en person under extremt tryck. Från överhängande risk att bli avrättad till hårt hållen aktör i en fars till desillusionerad ofrivillig "medlöpare" till en, som Barnes uttrycker det, makt som blivit vegetarian. En post-Stalinistisk tyranni som till ytan är mindre farlig men istället outhärdligt nedbrytande i sin småsinta byråkratiska ihärdighet. Barnes låter den åldrade Sjostakovitj våndas över hur hans eftergivenhet mot makten kommer att påverka hans konstnärliga eftermäle och drar med Tidens larm sitt strå till stacken för ett positivt sådant.

Den här romanen skall inte läsas som en biografi och författaren är i efterordet väldigt tydlig med att peka ut ett fåtal huvudsakliga källor. Istället är den en skickligt genomförd fallstudie, utan att bli för klinisk. Som läsare hyser man empati för Sjostakovitj omöjliga sits. Den tidiga skildringen av dödsskräck efter Stalins bannbulla gör att man sedan förstår de gradvisa eftergifterna. Barnes pekar på de brasklappar som Sjostakoitj lämnar efter sig i sina verk och i sina uttalanden och återkommer till ironin som enda vapen mot det totalitära förtrycket. I sammanfattning är en ryss, eller blir åtminstone med tilltagande ålder, pessimist, medan en sovjetmedborgare förväntades vara optimist. Mot pessimism är ironi det enda sättet att förhålla sig, men den får inte tillåtas slå över i sarkasm. Denna livsvisdom tar jag med mig, samt känslan av att ha läst en jättesmart och fin liten bok, vars svenska upplaga dessutom är enormt snyggt förpackad i grov papp (danskt band heter det väl). Tror jag låter den ligga kvar i rockfickan för att kunna fingra lite på den som påminnelse över att inte låta den livsluftsgivande ironin slå över i själsdödande sarkasm.

/Gästbloggare M

rysslandrepriser: 2

repris från söndag 16 februari 2014

Tsar Putin - Anna Arutunyan

Namnet till trots handlar Tsar Putin mindre om den lille mannen med den stålgrå genomträngande KGB-blicken och mer om Rysslands behov av en envåldshärskare, en tsar. Ett Ryssland som i brist på fungerande lagar och demokratiska institutioner istället fungerar genom ett informellt vasallsystem som i århundraden gjort det möjligt att hålla ihop det väldiga landet. Arutunyans tes är att systemet bygger på att alla nivåer av tjänstemän har rätt att skumma sin del av grädden men inte mer och när någon överskrider sina befogenheter finns det bara en instans att överklaga i - tsaren, Putin - oavsett om det är inom politik eller privat näringsliv överträdelsen skett. Tsaren är av Gud och/eller det ryska folket given all makt, inte på grund av blind auktoritetstro utan av pragmatiska skäl - det officiella systemet är inget alternativ. "Din vasalls vasall är inte din vasall" upprepar Arutunyan sitt mantra. Alla är bara ansvariga för att nivån under skall kunna livnära sig, utom Putin som svarar för alla.

En läsvärd bok, med ett antal fallstudier - oligarker som kommit i onåd i olika utsträckning, politiker som tillåts eller inte tillåts ta plats i skendemokratin och diverse brandkårsutryckningar från Putins sida i näringsliv och administration. Arutunyan träffar Putin ett par gånger och när hans berömda blick vid ett tillfälle faller på och blir kvar vid henne drabbas hon av den, men konstaterar i samma ögonblick torrt att blicken enligt uppgift är en funktion av Putins grava närsynthet - troligen ser han henne inte alls. Skall man klaga på något är det översättningen. Det känns som att det gått snabbt och ett gissningsvis drivet engelskt orginalspråk blir på svenska en ofta svårbegriplig meningsbyggnad med vissa ord som om de överhuvudtaget finns är väldigt ovanliga. Att Putins "pet issues" vid ett tillfälle översätts till hans "husdjursfrågor" är däremot bara charmigt.

/Gästbloggare M

snart skiner poseidon för en en äkta kamrat

Snart sjunger kamraterna på levande sitt och din plats på N2 är inte tom. Där sitter J i matchtröjan du fått av alla dina vänner på KG. Nicket och Håkan Milds nummer på ryggen och hjärtat på rätta stället.  Hemmapremiären missar man inte och visst är det självklart att köpa sitt årskort trots att man vet. Nu skall årskortet lämnas till vännerna på läktaren så att besökande KG-supportrar ska kunna gå in på det, platsen skall inte stå tom trots att du är borta. Så agerar en äkta kamrat. 

idag och alltid tänker vi på Magnus

september 2017

"Jag drömde att jag var en massa olika personer och så slutar 

det ändå alltid med att jag är den där killen med cancer."

Så sa du för några veckor sedan och visst har det varit så att du varit killen med cancer de senaste månaderna. En sjukdom som bröt ned kroppen snabbt, snabbt. En kropp som blev allt tunnare och svagare, var full av smärta, infektioner och trötthet. Igår somnade du in för sista gången med J läsandes Agnes Lidbecks Finna sig bredvid och jag är så glad över att din önskan om att få vara hemma tillsammans med oss gick att genomföra. Man ska inte behöva dö mitt i livet, man ska inte behöva lida och kämpa. Men nu blev det ändå så.  

Nu får vi finna oss i att du är borta. Det kommer att bli fruktansvärt tomt men vi minns inte den där killen med cancer. Vi minns den omtänksamme och generöse mannen och pappan med sin lågmälda och smarta humor och blixtrande skärpa, vi minns den hängivne supportern som i söndags kommenterade sitt lags vinst med ett svagt men tydligt strålande, vi minns de ingående förklaringarna av vad som gör en låt bra, vi minns de välformulerade inläggen här på bloggen och vi minns kaffekoppen på trappan i solen på landet. Lugnt och stilla, enkelt och utan krångel. Precis som du ville ha det när livet var som bäst, när vårsolen värmde och vintern var glömd. 

inget att avundas - reportagebok från Nordkorea

repris från torsdag 16 juni 2011

Inget att avundas (Barbara Demick)

Som världens mest slutna samhälle och tillsammans med Kuba den sista planekonomin är Nordkorea naturligtvis intressant som ämne för reportageböcker. Nyligen kom en svensk bok ut om en turistrundresa i Nordkorea medan Inget att avundas gör tvärtemot och beskriver livet längst bort från det som de fåtaliga utlänningarna får se. Längst från Potemkinkulisserna i Pyongyang ligger industristaden Chongjin. Demick lyckas baserat på intervjuer med avhoppare till Sydkorea beskriva en handfull livsöden där under Nordkoreas korta blomstring men framför allt under dess fall.

Efter kriget byggdes Nordkorea med kinesiskt och ryskt stöd upp till en stat som låg före Sydkorea materiellt. Tyvärr byggdes också upp en som vi tycker skrattretande personkult av Kim Il Sung (och senare hans son Kim Jong Il) i kombination med ett närmast kastliknande klassificeringssystem av familjer, en extrem form av planekonomi och ett kontrollsamhälle byggt på angiveri och förbud mot att röra sig inom landet. När Kina och Ryssland senare tog sin ekonomiska hand från Nordkorea kollapsade industrin och med den det ekonomiska systemet. Kvar blev den i förhållande till BNP största krigsmakten i världen och en teknologisk satsning på kärnvapen. Och svält.

Demick skildrar mycket effektfullt förfallet genom att berätta de enskilda personernas historier. Elektricitetens försvinnande får symbolisera nedrustningen av det moderna samhället. Till att börja med blinkar lamporna illavarslande då och då. Sedan är strömmen borta en timme eller två för att till slut bara vara tillgänglig en timme eller två per vecka (i inledningen beskrivs hur Nordkorea på satellitbilder numera är en svart fläck i ett i övrigt upplyst Asien). Parallellt minskar det meningsfulla arbetet i industrin och så småningom de matkuponger som delas ut som huvudsaklig lön och folk får istället ägna sina dagar åt att själva skaffa mat och allt mynnar ut i svält vars konsekvenser beskrivs med ohygglig vidrighet.

En bit in i boken tyckte jag för ett ögonblick att det bara var ett fåtal människoöden som beskrevs och att den journalistiska gärningen i detta inte var så imponerande, men boken växte sedan och slutintrycket blev väldigt starkt. För att nämna några saker så är den påtvingade marknadsekonomin och framför allt uppfinningsrikedomen som trots allt växer fram när människor tvingas försöka klara sig själva intressant och flykten till Sydkorea via Kina är spännande på många sätt. Bland annat är mötet med först Kinas och sedan Sydkoreas moderna samhällen och materiella välstånd för nordkoreaner som varit avskärmade från omvärlden under hela sitt liv närmast ömsint skildrat. Det görs också ett relativt lyckat försök att förklara hur ett sådant här slutet och personfixerat samhälle överhuvudtaget kan byggas upp och vidmakthållas. Masshysterin med gråtande undersåtar vid Kim Il Sungs död blir till exempel förståelig. Nästan.

/Gästbloggare M

GP, SvD och DN har intressanta artiklar om boken.

spionernas arv (John Le Carré)

Le Carré är ju en gammal hjälte, men jag har inte läst honom så mycket sedan muren föll. Jag fullkomligt älskade Smileytrilogin och Spionernas arv är någon sorts tillbakablick på Mullvaden (och även Spionen som kom in från kylan enligt baksidestexten). En åldrad Peter Guillam kallas till London av underrättelsetjänsten för att förhöras angående en gammal operation som gått fel och sedan mörklagts. Det blir en kulturkrock när han konfronteras med den nya sortens underrättelsefolk och han pressas att uppge adressen till operationens högkvarter, som fortfarande är aktivt så här många år senare (känns inte helt realistiskt). Under övervakning tvingas han sedan läsa allt material för att kunna agera vittne alternativt syndabock nu när operationen är på väg att komma ut i offentligheten.

Jag borde kanske inte lämna något omdöme om Spionernas Arv eftersom läsningen av den var väldigt splittrad och ofokuserad, men jag kan inte låta bli att direkt kommentera Klas Östergren som översättare. Jag tycker mig höra Östergrens språk ta över - det var längesedan jag läste Smileytrilogin, men tonen är annorlunda nu. Nåväl, alla översättare sätter väl sin prägel och Östergren är ju bra så det får ses som en randanmärkning. Mer problematiskt är Le Carrés användande av inklippta rapporter från operationen ifråga. Själva greppet i sig är väl okej, men rapporterna känns inte realistiska. De är pratiga och kommenterande för att driva romanens berättelse framåt snarare än torrt informationsbärande som man kunde förvänta sig. Slutligen är väl syftet med själva romanen lite oklart för mig. Den känns som en gest från en åldrad författare till sina ungdomskreationer. Om man jämför med trilogin är allt förenklat. Visst, det handlar om svek och lojalitet och manipulation och ånger som tidigare men inte alls lika subtilt. Lite som ett rockband som återförenas och försöker återskapa sina storverk, men blir i bästa fall en pastisch på sig självt. Men återigen, mer fokuserad läsning från min sida hade säkerligen gett ett bättre "betyg".

/Gästbloggare M

nocturner - Kazuo Ishiguro

Fem noveller av den färske Nobelpristagaren med musik som gemensam nämnare, snabbt utgivna i ny pocketutgåva. Det handlar om musicerande i relation till lyssnande. Man kan gissa att Ishiguro varit mycket musikintresserad och att han varit amatörmusiker själv. Ett återkommande tema är framgång och brist på sådan. I den enda av novellerna som inte handlar om musiker bjuder mannen i ett fallerande förhållande hem en ungdomsvän för att frun skall förstå att det finns sådana som är mer misslyckade än hennes make. Utseende och image som förutsättning för kommersiell framgång inom musik tas upp.

Jag läste Återstoden av dagen och tyckte tydligen mycket om den när jag kollar vad jag skrev på bloggen. Nocturner är väl ingen sådan där fantastisk aha-upplevelse, det är mer trevlig läsning. Noveller kan ju hinna gripa tag i en mer på djupet än vad som görs här, men troligen är det meningen att det skall vara lite lättsamma skisser i det här fallet och som sådana är de eleganta. Jag köpte mitt exemplar på Pocket Shop på Göteborgs central och Nocturner kan väl ses som den perfekta tågläsningen under julhelgen. Man stoltserar med en Nobelpristagare på omslaget och läser lagom långa, lite underfundiga, berättelser medan jullugnet infinner sig.

/Gästbloggare M

lucka nummer tretton!

Jaha. Här var en nobelpristagare man aldrig hört talats om (och med man menar man jag). Luigi Pirandello var mest känd som dramatiker läser jag, men tyckte själv mest om att skriva noveller. Krukan utspelar sig någonstans i italienskt olivodlarland där don Lollò gjort en stor investering i en ny kruka att hålla en del av årets förväntade stora produktion av olja. Det vill sig dock inte bättre än att krukan av oklar anledning går sönder och när den gräl- och processjuke don Lollò skickar efter en krukmakare för att laga den kan han inte låta bli att lägga sig i reparationsmetoden, med katastrofalt resultat som följd. Slutar där för att inte spoila.

Det är en komisk och absurd historia vi får oss till livs, med italienskt lantliv som fond. Och det är så underbart mysigt att läsa att den först publicerades i Corriere della Sera, visst vill man tillbaka till en tid när skönlitteratur regelmässigt publicerades i dagspress. Frågan är väl om man skulle stanna upp vid sin platta för att läsa en novell i DN. Troligen inte, jag hoppar alltid över sommarföljetonger och dylikt, men själva tanken är... ja, mysig som sagt.

/Gästbloggare M

lucka nummer åtta!

Jag tror jag var Filterprenumerant från början, gillade Offside och följde med när samma gäng startade Filter med långläsningsartiklar. Därmed borde jag ha läst Den tunna linjen, Acnegrundarens uppgång och fall, skriven av Mattias Göransson från första numret av Filter och publicerad i Novellix vid femtionummersjubiléet. Eftersom jag har dåligt minne var det dock som ny läsning och intressant sådan. Man får följa Jesper Kouthoofd från ung reklamare via starten av Acne fram till 2008 då han lämnat företaget efter en klassisk schism mellan idealistisk grundare och mer affärsmedvetna partners. Man har läst det förut (bokstavligen i mitt fall som sagt), men det är inte desto mindre fascinerande.

Reportaget är i klassisk Filterstil och berättar rakt upp och ned historien baserad på ett antal intervjuer. Visst görs det kanske ibland försök att förstärka lite här och där, men utan någon sensationslystnad (Steve Jobs name droppas lite omotiverat för att det säkert skall gå fram hur coolt Acne är). Det är en kulturgärning med ett magasin som producerar långläsning om svenska företeelser. Skäms lite för att jag inte prenumererar längre och hoppas att det går bra för dem fortsatt. Just Den tunna linjen handlar ju om en storstadsföreteelse, men det har varit mycket avstickare ut i glesbygd under åren också. Novellixutgåvan får helt enkel ses som en uppmaning till folk, inklusive undertecknad, att läsa Filter.

/Gästbloggare M

en förrädare i familjen (Nicholas Searle)

Bridget är fru till IRAs handgångne man Francis. En förrädare i familjen börjar 1989 när attentaten mot brittiska soldater har tagits till kontinenten där IRAs fotfolk kan agera mer anonymt. I Storbritannien jagas de kända ansiktena alltmer effektivt och konflikten går mot en vapenvila. Medan de högre befälen i IRA positionerar sig för en politisk framtid används Francis som en bricka i ett spel för att få bättre villkor i förhandlingarna genom fortsatta terrorhandlingar. Vi får genom Francis och Bridget följa slutfasen av The Troubles, den något underdrivna benämningen på konflikten i Nord-Irland.

Nicholas Searle framför berättelsen ur ett antal personers perspektiv, förutom Bridget och Francis också två i den brittiska säkerhetstjänsten. När Francis får klartecken från sina överordnade för att åka till Singapore på ett bröllop utsätts både han och Bridget för försök att få dem att hoppa av eller snarare bli dubbelagenter för att tala Le Carréska. Denna passage känns för övrigt lite Le Carré light i sitt psykologiserande runt svek och lojalitet. I Singapore, där paret som gifter sig varit Bridgets och Francis ungdomskamrater men nu är välutbildade och högbetalda inom finanssektorn, berättas också om klassperspektivet. Den ofattbara lyx som erbjuds några få nätter för Bridget som bara har en klänning med sig beskrivs fint och leder senare vidare till hennes grubblerier om hon valt rätt som valt livet som IRA-fru (hon är för att spetsa till det ytterligare från en protestantisk familj).

Känner att jag är nära att börja avslöja saker för er som tänkt läsa nu så jag slutar återberättandet här. Searle lyckas väl få ihop det hyfsat bra till slut, men om man skall utdela lite kritik tycker jag att historien är lite spretig och inte blir riktigt spännande. Det finns ett antal Tjechovska pistoler som aldrig fyras av och istället blir det en twist på slutet som man inte ens bett om som läsare. Jag tycker inte att man fullt ut förstår vad som driver huvudpersonerna, trots att Searle försöker överförklara just detta. Eller snarare, man tror inte riktigt på det, när motiven diskas av lite för lättvindigt. Detta sagt så hade jag kul när jag läste En förrädare i familjen, intressant ämne och en helt okej bladvändare för mellandagarna.

/Gästbloggare M

tidens larm (Julian Barnes)

Sjostakovitj stannade hela sitt liv i Sovjetunionen till skillnad från sin idol Stravinskij. Om jag har förstått kringsnacket rätt innebar detta att Sjostakovitj i väst betraktades som en medlöpare till regimen. Julian Barnes vill i Tidens larm problematisera detta synsätt, eller snarare fördjupa i något som blir en studie i hur människor förhåller sig till och förändras i ett totalitärt samhälle. Det görs i romanform som gränsar till en lång essä. Sjostakovitj familjeliv och något av hans konstnärskap redovisas, men det är i hans (och hans konsts) förhållande till den repressiva omgivningen som Barnes går på djupet.

Tre episoder i Sjostakovitj liv utgör grundstommen i boken. Först när den (även i Sovjetunionen) under två år hyllade operan Lady Macbeth från Mtsensk vid premiären på Bolsjoj plötsligt blir bannlyst av Stalin själv (via Pravda), sedan när han medverkar i en sovjetisk kulturdelegations resa till USA och slutligen efter Stalins död då han övertalas att gå med i Kommunistpartiet. Det är 12 år mellan varje episod (eller tre skottårsperioder; skottår är olycksår enligt Sjostakovitj) och berättargreppet tydliggör nedbrytningen av en person under extremt tryck. Från överhängande risk att bli avrättad till hårt hållen aktör i en fars till desillusionerad ofrivillig "medlöpare" till en, som Barnes uttrycker det, makt som blivit vegetarian. En post-Stalinistisk tyranni som till ytan är mindre farlig men istället outhärdligt nedbrytande i sin småsinta byråkratiska ihärdighet. Barnes låter den åldrade Sjostakovitj våndas över hur hans eftergivenhet mot makten kommer att påverka hans konstnärliga eftermäle och drar med Tidens larm sitt strå till stacken för ett positivt sådant.

Den här romanen skall inte läsas som en biografi och författaren är i efterordet väldigt tydlig med att peka ut ett fåtal huvudsakliga källor. Istället är den en skickligt genomförd fallstudie, utan att bli för klinisk. Som läsare hyser man empati för Sjostakovitj omöjliga sits. Den tidiga skildringen av dödsskräck efter Stalins bannbulla gör att man sedan förstår de gradvisa eftergifterna. Barnes pekar på de brasklappar som Sjostakoitj lämnar efter sig i sina verk och i sina uttalanden och återkommer till ironin som enda vapen mot det totalitära förtrycket. I sammanfattning är en ryss, eller blir åtminstone med tilltagande ålder, pessimist, medan en sovjetmedborgare förväntades vara optimist. Mot pessimism är ironi det enda sättet att förhålla sig, men den får inte tillåtas slå över i sarkasm. Denna livsvisdom tar jag med mig, samt känslan av att ha läst en jättesmart och fin liten bok, vars svenska upplaga dessutom är enormt snyggt förpackad i grov papp (danskt band heter det väl). Tror jag låter den ligga kvar i rockfickan för att kunna fingra lite på den som påminnelse över att inte låta den livsluftsgivande ironin slå över i själsdödande sarkasm.

/Gästbloggare M

the dalkey archive - Flann O'Brien

Under min och Annas Irlandsresa i somras var vi inne på en jättecharmig bokhandel i Galway där det handlades lite grann. Bland annat köpte jag The Dalkey Archive. I min ungdom vill jag minnas att jag läste författarens mest kända romaner At Swim-Two-Birds och The Third Policeman. The Dalkey Archive är hans sista bok och räknas inte till storverken om jag minns mitt googlande rätt. Jag tyckte ändå den var väldigt underhållande och precis så irländsk som man ville ha när man var där.

Egentligen borde man vara mer lärd för att hänga med på alla turerna, men i den lilla Dublinförstaden Dalkey stöter vännerna Mick och Hacket på den mystiska vetenskapsmannen De Selby. Det visar sig att den senare har uppfunnit en blandning av ett medium för att komma i kontakt med avlidna historiska personer och ett massförstörelsevapen (sic). När han demonstrerar den förstnämnda egenskapen bestämmer sig Mick för att rädda jorden från den undergång De Selby planerar med hjälp av den andra. Detta är bara en av flera parallellhandlingar, en annan tar Mick till en annan liten stad, Skerries, där den påstått avlidne James Joyce visar sig leva sitt liv inkognito. I en dråplig dialog visar det sig att Joyce (eventuellt även O'Brien) tar avstånd från sina svårtillgängliga senare verk som förfalskningar och istället är stolt över de tidigare mer traditionella. Sedan finns det också absurda utläggningar om människor och cyklar som tillhörande samma organism som jag tror jag känner igen från The Third Policeman.

Irländskt underhållande och fabulerande kan man sammanfatta detta. Kul läsning, men man får hålla i sig när det svänger.

/Gästbloggare M

de mörka vattnen stiger (Margaret Drabble)

Jag har aldrig läst Margaret Drabble tidigare och blev genast imponerad av hur skickligt hon rivstartar berättelsen. Man är på en engelsk motorväg i sällskap med huvudpersonen i De mörka vattnen stiger, Fran, någon sorts konsult i åldringsvård. Kanske flyr hon sin egen ålderdom genom hårt arbete och mycket resande och bilkörande. Kanske flyr hon den också genom att ha flyttat till ett anonymt höghus i någon mindre pittoresk del av London. Hon skiljer sig därigenom från resten av det persongalleri som Drabble omgående presenterar oss. Den gemensamma nämnaren är att i alla fall de äldre i berättelsen på olika sätt har förberett sig för åldrande och död.

Här finns de svårt sjuka som dragit sig tillbaka till sina lägenheter, den pigga och friska som i god tid flyttat till ett bekvämt boende för äldre, paret som flyttat till Lanzarote. Alla ges tid, Drabble vänder och vrider på det ofrånkomliga på ett kliniskt, empatiskt och nyfiket sätt (är den kombinationen rimlig?). Vi får lära känna Frans barn, vi får inblickar i liv som vid hög ålder oundvikligen varit komplicerade men där gamla oförrätter nu i allmänhet verkar ha bleknat. Som en kontrast finns en historia om en ung kvinna som dött helt oväntat. Det är strålande intelligent och ännu mer strålande berättat. Det är klarsynt men hoppingivande. Och det är skamligt att jag inte läst Drabble tidigare.

/Gästbloggare M

How to Be a Man - Glenn O'Brien

Kulturkollos tema för veckan är En riktig man - med anledning av det så kommer här en repris från 

lördag 27 april 2013

How To Be A Man (Glenn O´Brien)

How to be a man stod, i oemotståndligt snygg femtiotalsretro med låtsashandsprättade sidor och allt, och fullkomligt skrek på att bli köpt av den i sin manlighet så ohjälpligt vilsne gästbloggaren. Skrikandet skedde i Göteborgs Konstmuseums shop av alla ställen vilket borgade för god smak att efterapa trots att Glenn O´Brien var för mig okänd (han visade sig bland annat att ha en bakgrund i Andy Warhols The Factory). Varför, frågar sig nu bloggläsaren, anser sig en fyrtiosjuåring behöva hjälp med att vara man, och kanske viktigare: är det inte försent? För att besvara frågan måste man backa ett steg från Gästbloggarens persona och med kritisk blick panorera hela hans generation och kanske till och med den före hans, nämligen O´Briens. Uppvuxna med det nymodiga fenomenet ungdomskultur blir vi till skillnad från tidigare generationer aldrig riktigt män utan förblir pojkar. O´Brien driver av och till hårt tesen att det var bättre förr och den är ju inte svår att ansluta sig till, eller hur? Mer specifikt var det bättre när ungdomarna ville ta steget att bli vuxna, manifesterat genom sitt sätt att klä sig (hatt och långbyxor) snarare än när de förment vuxna nu klamrar sig fast vid pojkaktighet för att ungdom värderas omotiverat högt. Ja, O´Brien har åldersnoja och det lyser igenom, men vem har inte det.

Inledningen är raljant, boken är ju samtida med Caitlin Morans How To Be A Woman och utan att veta vem som eventuellt härmat vem finns det likheter. Moran är bättre och roligare dock. O´Brien gömmer en något otidsenlig mansschauvinism bakom manliga biologiska ofrånkomligheter, vilket förutom att sänka tilltron till att just han skall ge Gästbloggaren nödvändiga insikter också blir tjatigt. Ju mer jag tänker på det finns det som sagt likheter mellan de bägge böckerna - Moran var också ganska tjatig. Dessutom drev hon lite udda och väldigt specifika idéer, något som O´Brien också gör. I de nästkommande kapitlen handlar dessa idéer om handfasta tips om hur man bör klä sig. För att summera skall man klä sig som Don Draper. Senare i boken får man reda på hur man skall bete sig socialt, men här blir det trivialt. Att man inte skall prata högt om sitt privatliv i mobil på offentliga platser känns lite nittiotalskrönika i valfri svensk tabloid och om och när man skall lämna dricks och så vidare... ja, han når väl inte riktigt fram till att definiera essänsen av manlighet som man hoppades på där i museishopen.

Om man skalar bort de konkreta tipsen (klä dig som Don Draper och prata inte i mobilen på restaurant) så är resten av kåserikaraktär - jag skulle gissa på att det faktiskt är kåserier som är ihopklippta till en bok för det är mycket upprepningar av författarens hang-ups. Kokar man ned det så finns det en politisk teori som går ut på att överheten utnyttjar resten av mänskligheten genom att låtsas vara som dem. Mer konkret gör politiker och företagsledare det genom att klä sig i säckiga illasittande kostymer eller ännu mer försåtligt genom att glida runt i jeans under det förkastliga påfundet Casual Fridays. Det något naiva lösningsförslaget är att alla individualister och dandys därute börjar klä sig som hippies, punkare och whatever och därmed öppnar ögonen på de förledda massorna som ser att kejsaren är om inte naken så i alla fall klädd i en kostym med alldeles för långa ärmar och till råga på allt bär loafers. Var alla vi nyblivna Don Draper look-alikes befinner oss i den här revolutionen framgår inte. Troligen är vi hemma och kontrollmäter slipsbredd.

/Gästbloggare M

tobakshandlaren - Robert Seethaler (gästbloggare M)

Redaktörn tyckte att den här boken förtjänade en andra bloggpost så här är Gästbloggare Ms syn på Tobakshandlaren av Robert Seethaler.

I ett Österrike året innan Anschluss blir den unge Franz plötsligt tvungen att lämna sin uppväxt och landsbygd för Wien. Moderns älskare och ekonomiska garant dör i en olycka och Franz privilegierade uppväxt (att istället för att jobba i en saltgruva få "gå ut och promenera i skogen, låta solen skina på sin mage på en brygga eller vid dåligt väder ligga kvar i sängen och hänge sig åt sina tankar och drömmar") får ett abrupt slut. Lyckosamt nog har en av moderns tidigare kontakter en tobaksaffär i Wien och dit skickas nu den naive och bortskämde.

Jobbet i tobaksaffären visar sig vara av samma karaktär som dagdrivandet i hembygden, men ger Franz möjlighet att träffa stamkunden Sigmund Freud. Freud är gammal, kanske lite bitter och vad det verkar trött på sin livsgärning. Motvilligt (mutad med gratiscigarrer) tar han dock sig an Franz och denne får till att börja med rådet att skaffa sig en kvinna. Denna kvinna blir den böhmiska flickan Anezka, vars pragmatiska inställning till kärlek får stå i kontrast till Franz nyväckta naiva. I en serie av möten med Anezka blir Franz av med sin både fysiska och känslomässiga oskuld.

Genom en mer vuxen och urban Franz ögon får vi sedan bevittna nazisternas maktövertagande när Hitler håller sitt tal om Österrikes uppgång i Stortyskland och österrikarnas omedelbara reaktion på detta. Freud som högprofilerad judisk kund blir genast ett problem för tobakshandeln och Franz ser sin arbetsgivare tas i förvar och Freud gå i landsflykt. Han manifesterar nu transformationen till man, men också sin ungdoms idealitet, genom en protest mot landets nya herrar. Vid krigsslutet möter läsaren återigen överlevaren Anezka som visar antydan till sentimentalitet i en fin slutscen.

En jättefin liten roman, ett tag var jag orolig över Freuds cameoroll om det nu finns sådana inom litteratur, men den fungerade alldeles utmärkt som kondensat av förkrigs-Wien, intellektualism, livsvisdom etc (sparade nog hundra sidor text). Jag vet inget om författaren men det har säkert Anna skrivit om i sin text. Om ni vill kan ni också läsa min relaterade text om Oppermanns.

/Gästbloggare M

grattis till priset!

Nu får jag skämmas, jag har inte läst årets nobelpristagare i litteratur. Jag har sett filmen Återstoden av dagen, det är allt. Som tur är har gästbloggare M läst och till och med skrivit om en titel. Grattis Kazuo Ishiguro! 

torsdag 14 juli 2011

The Remains of the Day (Kazuo Ishiguro)

Måste börja läsa fler bokbloggar för jag har inte särskilt bra koll så när jag kastar mig över en Ishiguro som ligger och skräpar hemma och förväntar mig japanskt får jag istället brittiskt. Och med brittiskt menas over the top i kvadrat hyperbrittiskt. Dessutom är det vilket titeln naturligtvis skvallrar om en filmatiserad bok så ja, det är Anthony Hopkins avmätta röst som får agera berättarjaget och butlern Stevens i The remains of the Day. Och är det inte Emma Thompson han går och munhuggs med som en blygt förälskad tioåring där i tjänarkvarteren på Darlington Hall.

Trots att filmatiseringar av böcker, vilket jag förutsätter alla håller med om, borde totalförbjudas blir det här en fin läsupplevelse. Inledningen är närmast klaustrofobisk i det att Stevens på bara några sidor skickligt porträtteras som en tamkatt när han trots allt skall lämna huset där han i årtionden varit anställd som butler för några dagars bilsemester. Det är tio år efter andra världskriget och i tillbakablickar får vi följa mellankrigsåren och Stevens tjänst hos Lord Darlington, en tyskvän som glider från att jobba för att mildra effekterna av Versaillefördraget till att naivt springa nazisternas ärenden. Det är en skildring av slutet på brittiska adelns glansdagar med politiska och samhälleliga förändringar. Det är också en, ibland minituös, beskrivning av en butlers arbete och ideal om man så vill för detta yrke är uppenbarligen ett kall, i alla fall för en så seriös man som Stevens.

Jaja, ni har säkert sett filmen så jag skall inte trötta er med den återhållsamma eller snarare oförlösta kärlekshistorien. Man kan väl bara konstatera att man kan läsa bokens skildring av Stevens som person som allmängiltig om man vill. Visst, alla serverar inte portvin medan ens far ligger för döden i samma hus eller låter en förälskelse stanna vid diskussioner om silverputsning, men de flesta har väl någon felprioritering att gräma sig över. Och alla återvänder kanske inte till husbonn efter att ha smakat på och förstått friheten, men visst finns det väl en fegis och trygghetsnarkoman även i dig?

Gästbloggare M

Oppermanns (Lion Feuchtwanger)

Läste den här i somras (stödköpt på Hallmans bokhandel i Uddevalla för övrigt) så jag har inte allt i färskt minne, men med tanke på den stundande NMR-marschen är ju tyvärr denna bok om nazisternas maktövertagande väldigt aktuell. Skriven redan 1933 kan den ses nästan som journalistik då den belyser den pågående förändringen av Tyskland och specifikt judarnas situation. Med tanke på detta är Oppermanns häpnadsväckande klarsynt i sin beskrivning av de smygande förändringarna som kulminerar i ett tidigt koncentrationsläger. Boken är också ett bevis på att det inte går att gömma sig bakom att man inte visste. Man visste redan 1933.

Feuchtwanger använder den högborgerliga judiska familjen Oppermann för att beskriva hur näringsverksamheten (i form av familjens möbelfirma) påverkas av påtvingade samarbeten med ariska firmor för att rädda affärerna. Han beskriver också hur det akademiska livet påverkas av partianslutna lärare som tvingar fram anpassningar av undervisningen till högtravande germansk nationalism och hur de mindre bemedlade som bor grannar med SA-fotfolk får sin vardag förstörd. Och som sagt, som kulmen hamnar en familjemedlem i ett arbetsläger. Som ren litteratur betraktat vill jag minnas att Oppermanns kändes lite språkmässigt tunn, men betraktar man den som journalistik är den extremt drabbande att läsa idag.

/Gästbloggare M

repris: Klassiker i blindo - Ulysses

Eftersom en stor del av vårt besök i Dublin handlade om James Joyce och hans banbrytande roman Ulysses så kommer här en repris av Gästbloggarns text från 2013. Jag själv har alltså bara läst utdrag ur den här tegelstenen men Gästbloggare M har läst hela. På riktigt alltså! 

repris från söndag 16 juni 2013

Klassiker i blindo: Ulysses (James Joyce)

Under rubriken "Klassiker i blindo" gör bloggen det omöjliga, nämligen tar sig an böcker om vilket allt redan är skrivet, av generationer av litteraturdoktorander dessutom. Här görs dock en dygd av vår dåliga allmänbildning och läsningen sker i blindo, dvs utan googlande och läsande av eventuella förord. Istället tar vi i efterhand och kollar Wikipedia för att se om vi fattat rätt.

Läsupplevelse:

"Läsupplevelse" är väl ett något missvisande ord när det gäller Ulysses. Ungefär som om någon hade frågat Jona hur sjöresan varit när han nyss spottats ut på stranden av valfisken. Ulysses tuggar likt valfisken i sig läsaren och spottar ut hen - i mina minst två tidigare försök redan efter ett tvåsiffrigt antal sidor - och nu ligger jag på stranden, eller möjligtvis utanför Blooms hus i en Dublinförort, och kippar efter luft. Eventuellt var det nyöversättningen som hjälpte mig att nå hela vägen denna gång. Var det värt resan? Det var värt resan.

Boken inleds i förrädiskt traditionell teknik med att den unge präststudenten Stephen Dedalus vaknar med sina suputer till studiekamrater. Det är tidig morgon den 16 juni 1904 och den berömda inre monologen smygs snart halvt in när perspektivet växlar mellan första- och tredjeperson och sedan inleds del II med att Leopold Bloom introduceras när han utför sina morgonbestyr. Det är Bloom som sedan färdas genom Dublin denna sommardag, likt sin grekiska förlaga som jag kan för dåligt för att dra några paralleller. Blooms Penelope är i alla fall hans fru Molly Bloom, en sångerska med en för mig fortfarande något oklar stjärnstatus. Bloom lämnar i alla fall sin hustru för att inte återvända förrän nästa tidig morgon. Förmiddagen ägnas åt förberedelser inför och bevistande av en begravning. Under begravningen får jag den första starka aha-upplevelse när Joyce tar sig an det lilla ämnet Döden.

Här måste jag backa lite och berätta att det tog mig någonstans mellan fyra och fem månader att läsa Ulysses. Jag har brutit av med andra böcker och vissa perioder läst bara Ulysses, men med låg intensitet. Det är oklart vad som är orsak och verkan här, kanske är det jag nu skriver en följd av att min läsning varit sporadisk eller också är det tvärtom. I alla fall så kan Gästbloggarens sinnesstämning under läsning förenklat delas i tre kategorier:

- Roat imponerad. Joyce är elegant och intelligent och när han ännu en gång växlar stil eller låter sina karaktärer vända och vrida på politik eller religion eller framföra ett stycke fars är det bra och underhållande.
- I valfiskens buk. När man tappar tråden i den här textmassan tappar man tråden. En flod av ord passerar över, under och genom huvudet och man smygtittar tio, tjugo, trettio sidor framåt för att bedöma hur länge detta tillstånd kommer att vara.
- Euforisk. Gästbloggaren har temporärt koll på tråden när Joyce benar ut något allmänmänskligt och det blir så där starkt som det nästan aldrig blir nuförtiden.

Det senare tillståndet infann sig fyra, fem gånger - första gången under begravningen och sista under Mollys avslutande inre monolog som verkligen är en inre monolog. Ett trettiotal sidor utan punkt i ett sömndrucket huvud, halvt väckt av en hemrumlande Bloom som då har slutfört sin resa via sitt triviala arbete, sina dryckesbröder (bland annat den unge Dedalus), bordeller, det politiska Dublin fortfarande under engelsmännen. Blooms resa är en mannens resa med kvinnan som destination och när han slutligen når Molly imploderar berättelsen eller sammanfattas den. Om Bloom är en del av den stora världen är Molly världen. Det finns några passager som utforskar manligt/kvinnligt redan tidigare och om Joyce eventuellt håller sig med schabloner när det gäller skillnader mellan kön är det de vackraste schablonerna jag läst.

Facit: 

Wikipedia skriver att Ulysses anses vara den mest framstående modernistiska romanen (för att bespara er bloggläsare nesan att för er själv medge att ni inte riktigt vet vad detta betyder klickade sig gästbloggaren vidare och modernistisk litteratur syftade tydligen till ett medvetet brott med konventionella stilar; som namnet antyder verkar själva idén ha varit att modernisera uttrycket för att passa med modernt tänkande). Specifikt för Ulysses är att tanken som process är så framträdande. I Wikipedias summariska redogörelse för handlingen i respektive kapitel (rekommenderar att ni skummar denna innan ni ger er i kast med själva boken om ni vill läsa något mindre i blindo än Gästbloggaren) så är de två stycken som er ciceron pekade ut som Stream of Consciousness omnämnda som just det (vill härmed låta påskina att jag faktiskt fattat lite grann i alla fall).

Wikipedia är befriande fri från analys i övrigt, men i efterordet till nyöversättningen rekommenderas potentiella läsare att innan romanen läsa Olof Lagercrantz Om James Joyce Odysseus för att ha en karta att hålla sig i. Stuart Gilberts James Joyce´s Ulysses: A Study som skrevs i direkt samråd med författaren själv innehåller annars en tabell, ett schema, över de arton kapitlen (vars titlar är direkta referenser till Oysséen och inte återfinns i romanen men i Joyces utkast). Detta Gilbert-schema finns på wikipedia och utgör själva ritningarna till verket. Det kan, som efterordet skriver, vara bra med en struktur som stöd även om värdet i romanen inte utgörs av det som Joyce helt korrekt förutspådde skulle hålla litteraturforskare upptagna i generationer. Om ni tycker att det är underligt att man först i efterordet rekommenderar förhandsläsning beror det på att ni inte läst efterordet som är full av empati och uppmuntran, ungefär som volontärerna som sprutar vatten på löparna när man gått i mål i Göteborgsvarvet.

Slutligen uppger wikipedia att Joyce eget favoritkapitel är det näst sista där Bloom och Dedalus kommer till Blooms hus och fylledricker varm choklad. Ur Gilbert-schemat fås att konstformen  är Vetenskap och berättartekniken är Katekism, dvs en fråga-svarteknik. Dessa i kombination ger en oemotståndlig detaljnoggrannhet och att djävulen finns i detaljerna är ett välkänt faktum. Så även människan.

/Gästbloggare M