Visar inlägg med etikett bokmässan 2020. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bokmässan 2020. Visa alla inlägg

söndag 27 september 2020

bokmässesöndag

 


Dagens mässa har tillbringats med att klippa gräs, rensa rabatt, ställa undan utemöbler, fika, köra hem från stugan, gå en lång promenad, parkera bilen och äta middag. Och så har jag lyssnat på samtal från play mest hela tiden. 

Jag började med att höra Hans Rosenfeldt och Stina Jackson som pratade om spänning i norrländsk miljö. Att det, som hävdas, är få krimböcker som utspelar sig i det norrländska vemodet håller jag inte med om och i Vargasommar  är det nog mest gränstrakten som spelar huvudrollen men i Jacksons böcker så är det Västerbotten som är sätter tonen. Karin Smirnoff och Anna Laestadius Larsson fortsatte förmiddagen på teman Kvinnor som utmanar. Moderatorn var ganska tafflig och det blev sådär, synd för böcker om janakippo är ju så bra och jag ser också fram emot att läsa Svårmodets döttrar. Växlade snabbt till att höra ett fint samtal om Elisabeth  Åsbrinks Övergivenheten sänt från scenen i Gamla Stan, mycket bra! Sedan hoppade jag vidare till Gina Dirawi, Marie Lundström och Annika Norlin som samtalade med Ika Johannesson. En bra kombination av författare som alla talade om sina böcker, ett av temana var relationen till mödrar och hur det är att debutera skönlitterärt när man börjat i en annan ände än skönlitterärt med sitt skrivande. 

Dagens höjdare var Existentiell avstämning med Bob Hansson och Helena von Zweigbergk, de samtalade om livet på ett sätt som ledde till både fniss och eftertanke. Att skämta om det som gör ont med Nina Hemmingsson och Moa Herngren var också en höjdare, samtalet leddes av Behrang Behdjou och det rekommenderas varmt. Vem har makten över kvinnokroppen följde. Där var det Mian Lodalen och Hanna Nordenhök som diskuterade sina nya böcker och Johanna Frändén ledde. Jag gillar verkligen när de som är på scen har läst varandras böcker och när de kan samtala, finna ämnen och kommentera varandras texter. Så blev det kanske inte här och det var synd. Eftermiddagen avslutades med bravur med Stina Ekblad, Ernst Billgren och Ninni Schulman som alla tre hade en spännande historia att berätta runt deras självbiografiska texter. 

Efter två dagars lyssnande så är jag så glad över att mässan ändå kunde komma till mig litegrann även detta år. När man bara lyssnar så inser man hur viktigt det är med en påläst och intresserad moderator och den här helgen har Daniel Sjölin stigit i graderna hos mig. 

Sändningen från NY-studien sparar jag till en annan dag!

PS. Jag hinner/orkar inte länka till alla de titlar som jag läst som var aktuella under dagen men jag har taggat de flesta inlägg med bokmässan 2020 så hittar man lätt fram till dem om man vill. 

vargasommar - Hans Rosenfeldt


 

En av fördelarna med att det inte är bokmässa IRL är att jag kan gå omkring med mina lurar och lyssna på ljudböcker. Häromdagen släpptes den första delen i Hans Rosenfeldts nya serie som utspelar sig i Haparanda med omnejd. Vargsommar börjar med att två döda vargar hittas i skogen av några tyska vandrare. De skickas till Uppsala för analys och plötsligt förändras arbetet på den lilla, vanligen lugna, polisstationen i Haparanda. I vargarnas bukar finns det spår av människokött. Poliskommissarie Hannah Wester och teamet på stationen kan snart härleda den döda kroppen till Finland, men hur har den hamnat i skogen och varför har den en skottskada? 

Det här är en tempofylld kriminalroman som utspelar sig i gränsbygd. Jag hörde just på radio att gränsen nu är stängd mellan Sverige och Finland igen och att människorna på båda sidor gränsen är ledsna över att det som de ser som en trakt, en bygd har delats upp i två. Vi får hoppas att smittläget snart lättar så att passager kan ske som vanligt. Att gränsen är öppen är något som många utnyttjar i den här boken, varor smugglas och kriminaliteten bryr sig inte om statsgränser. Finland och Ryssland är nära och för några av invånarna är det lockande att tjäna snabba pengar, det gäller bara att inte göra sig med ovän med de som styr. 

Något kort om det faktum att Rosenfeldt den här gången väljer en kvinna 55+ som huvudperson. Jag vet faktiskt inte vad jag tycker om att hon ska gestaltas så mycket kropp. Naturligtvis är hon missnöjd med sina extrakilon,  klimakterievallningar låter svetten strömma mellan brösten, naturligtvis ligger hon med sin mycket yngre chef och då skall glidmedel avhandlas. Varför inte låta den här medelålders kvinnan vara hjärna? Störande, utseendebeskrivningar är så passé och låt henne bara njuta med sin älskare om det är det som hon vill. Av boken framgår varför hon håller känslolivet på paus men låt en kvinna i övre medelådern bara få vara människa.  Flera av karaktärerna i bihandlingarna tyckte jag däremot att Rosenfeldt hade lyckats bättre med, kantstötta och längtande efter ett gott liv tar de chanserna när de kommer och de val de gör är mänskliga. 

På bokmässan play kl 14.30 kan du se ett samtal mellan Hans Rosenfeldt och Stina Jackson med titeln "Att sätta Norrland på spänningskartan". Vill man se i efterhand är det bara att logga in, allt är gratis. 

Bildkälla: Norstedts förlagsgrupp 

lördag 26 september 2020

crimetime awards och en massa annat - lördagens digitala mässa




Nu är det bara en programpunkt kvar som jag tänker lyssna på idag och jag känner mig ganska nöjd med min blandade kompott. Dagen började med att jag lyssnade på Majgull Axelsson och Klas Östergren som pratade om sina böcker, det hettade till rejält när Karin Pettersson insisterade att prata med Östergren om Svenska Akademin och varför inte. Östergren har skrivit, han får kanske ta att han får frågor om det. Majgull Axelssons kommande bok ska jag absolut läsa på släppdag. Jag har tom tävlat på Instagram om ett signerat ex. Det skulle jag vilja vinna. 

Sedan talade Moa Gammel och Anna Järvinen på rubriken Kvinnor i inre och yttre exil och ingen av dem var väl riktigt överens med det ämnet. Helt ok samtal lett av Caroline Ringskog Ferrada-Noli som jag kanske ändå hade väntat mig mer av. Det blev lite styltigt och jag blev i ärlighetens namn inte sugen på att läsa deras böcker. Helt annan fart och stringens blev det när Johan Hilton, Fredrik Reinfeldt och Sanna Thorén Björling avhandlade vart USA är på väg. Intressant samtal och väldigt aktuellt ämne. USA-podden är en av mina favoriter och Sara Stenhom är en bra samtalsledare, det kändes mycket som ett poddavsnitt. Så hann jag kolla en snutt på Majgull Axelsson igen och det var en mycket bra samtalspartner hon hade på Se människanscenen i Gamla Stan. Uppfattade inte vad prästen hette men hon var skarp! 

Nästa stopp skulle vara Suad Ali men något strul med sändningen gjorde att jag tog plan B som var Lena Andersson och Bengt Olsson i samtal om Vem är samtidsmänniskan. Det var tydligt att de läst varandras böcker - jag håller på med Dottern nu men har läst Midsommarnattsdrömmar och de kunde säkert suttit en hel kväll och samtalat, jag tror att de gjort allvarligt talat tillsammans om jag inte minns fel och deras tänk om samtiden och hur den skildras är spännande att reflektera kring. 

Sedan kollade jag in Crimetime Award. Jag har läst allt av Håkan Nesser och allt av Sofie Sarenbrant och tycker de är värdiga vinnare båda två, diametralt olika sorters författare men det finns plats för många. Sarenbrants böcker är närmast skrivna för ljudbok med sina cliffhangers och Nessers vindlande och filosofiska språk är lättare att läsa. På bloggen finns förstås texter om deras senaste: Mytomanen och Den sorgsne busschauffören från Alster. 

Så långt min mässdag! 

hur du lyckas i en vit värld - Siduri Poli



Klockan 12 idag - eller när man vill på Bokmässan play kan man lyssna till Siduri Poli, Amat Levin, Julia Lundin och Yasmine Winberg samtala om arv, vishetsnorm och influencermakt. Just nu har jag ljudboken Hur du lyckas i en vit värld uppläst av Siduri Poli i mina öron och det är både intressant och ganska ofta upprörande. Hennes texter är viktig läsning, provocerande läsning och ett sätt att få en bild av erfarenheter som präglat henne, skapat det driv hon har. Det här är en pepp-bok som predikar att man ska hitta sin egen väg i livet oavsett hudfärg, etnisk bakgrund, ekonomiskt och kulturellt kapital. Hon sätter fingret på de rasistiska strukturer som finns i samhället och hennes recept är enkelt och mycket svårt. Att var och en som ser rasistiska handlingar skall agera och bemöta uttalandet och handlingen. Där kan alla börja. 

Jag har inte läst klart boken ännu men jag återkommer i ämnet. 




stafettpinnen är hos mig!

 



Digital mässa - ok, visst funkar det och jag har ett gäng seminarier inprickade under helgen. Kanske lyssnar jag nu eller så blir det senare men riktig mässa är det liksom inte. Framförallt så är det de planerade och oplanerade mötena som jag saknar. Att stöta ihop med bekanta som man träffar typ på mässan, gå på middag för att träffa #boblmaf och pausa i kafét utanför R2 där det alltid sitter en eller annan bokvän och vilar benen. Prat om böcker och livet och kaffe. Bubbel och bulle. Vanligen så är lördagen en dag på mässan då jag bara håller mig på plan 2 (golvet är oftast osannolikt knökat) och den dag då jag slinker in i seminariesal efter seminariesal. Ibland är det fullt på ett ställe, då tar man den bredvid och hoppsan så intressant det blev ... Det där oförutsedda och oväntade som är så underbart härligt, och fruktansvärt tröttande för en sån typ som mig. Den enda fördelen med det här årets mässa är väl att den obligatoriska bokmässebaksmällan håller sig borta. 

Jag har valt att minnas några mässor här på bloggen genom att köra ett antal repriser på min blogg från fantastiska möten. Bilden ovan är från 2016 när vi i Kulturkollo läser fick möjlighet att ordna en bokcirkel med Kim Thúy. Klicka er gärna vidare till originalinlägget inne på Kulturkollo. I torsdags höll Bokhörnan bokcirkel om Kjell Westös Tritonus och visst gjorde vi ett litet försök till att mingla, vi skålade glatt och träffades via zoom men helst av allt hade jag förstås stått i trängseln på mässgolvet med en slatt ljummet lådvin i ett plastglas och inte hört ett smack. Nästa år, nästa år! 


PS. I kväll kl 17.15 kan man höra Kjell Westö, Alex Schulman och Stephan Mendel-Enk samtala på temat Närhet och Avstånd. Deras tre nyutgivna romaner har jag läst och tyckt mycket om, bara inte Daniel Sjölin babblar sönder det hela så kan det bli riktigt intressant. 


Välkomna till bokmässestafett!



Välkommen till vårt lilla försök att skapa bokmässekänsla så här på mässans vanligen intensivaste dag. Vi är ett gäng bloggare och instagrammare som kommer att publicera under dagen och alla är förstås välkomna att hänga på!

9.30 Bokhyllan i pepparkakshuset

10.00 och dagarna går ...

10.30 Ett eget läsrum

11.00 Bokdivisionen

11.30 Tusen sidor

12.00 Västmanländskans bokblogg

13.00 Feministbiblioteket

14.00 Fiktiviteter

15.00 Bokbesatt 

16.00 enligt O

17.00 Agnes Bokblogg 

18.00 Breakfast Bookclub


torsdag 24 september 2020

Kulturkollo mötte: Jenny Colgan

 


Bokmässan har genom åren inneburit många möjligheter för oss i kulturkollogänget att samtala med författare. En av 2017 års möten var med Jenny Colgan och jag väljer att köra den i repris för den påminner om precis hur helt galet det kan vara på en mässa. En småsur författare som vaknar till när mamma Mu dyker upp och som till slut tinar upp en smula när vi börjar prata om bakning. 


Jenny Colgan är en omåttligt populär författare som själv beskriver sin utgivning med orden underhållning och verklighetsflykt och när Ulrica visar sin lilla börs med lunnefågelmönster så är samtalet igång. Lunnefågeltyget hos Bosse och Ester har liksom fått en rejäl skjuts, alla vill ha en Neil-börs och Jenny Colgan berättar att hon fått en hel del lunnfågelsaker tillsända sig.

Varför en välja en lunnefågel som husdjur till en singeltjej med ett litet bageri på strandpromenaden i Cornwall? Jenny liknar lunnefågelns sätt att röra sig med det lilla barnets, den vaggar fram och är både ursöt och mycket social. Man kan tänka sig att de med sin konstiga kroppsform inte skulle kunna flyga alls men det gör de, det är en ganska vanlig fågel där Jenny Colgan bor så valet var inte alls så långsökt som man kan tro.

Jenny Colgan har ju setts som en typisk chick-litförfattare som helst skriver om unga tjejer i karriären men nu börjar hennes huvudpersoner bli äldre, kommer det att sluta med att hon skriver om pensionärer om några år?

Hon menar att hon själv märkt förändringen, för ett tag sedan så läste hon texter som hon skrev i början av sin författarbana och då märkte hon att de böcker hon skrev då speglade hennes egna ungdomliga sätt att se världen. Det var en värld befolkad av bara jämnåriga ungdomar och karriärer men numer så ingår också barn och familj, att hjälpa sina gamla föräldrar osv och det gör att det blir en annan sorts böcker. Hon menar att en känsla för sammanhållning i en by eller en familj blir viktigare och hennes senare böcker handlar allt mer om en hel by eller en hel liten stad. Då kan man skildra alla åldrar sida vid sida och också det sociala samspelet i en stadsdel eller en by.

I Jenny Colgans senare böcker som t ex serien om bageriet på strandpromenaden eller bokbussen i skotska högländerna så bestämmer sig kvinnorna att avsluta sina karriärer som de haft hittills och bryta upp för att pröva något nytt och det är något som Colgan vill skildra, hon har själv flyttat många gånger, bytt länder och arbetsplats och trots att det kan kännas läskigt först så har det varit viktigt att våga bryta upp.

(här kommer Mamma Mu förbi och Jenny blir helt ko-nfunderad, vad gör en ko på en bokmässa? Snabbt får vi förklara att snart kommer Kråkan också flaxande … Jenny spånar genast på att det borde finnas en lunnefågel som vandrar runt här nästa år … )

Det har länge varit intresset för henne att undersöka vad man faktiskt kan göra med sitt liv, och att man hur man kan följa sitt hjärta genom att arbeta med saker där man ser snabba resultat, som ger tillfredställelse som t ex bakning.

Hur kommer det sig att Jenny Colgans senaste serier har utspelat sig på så avlägsna små platser? Hon berättar att hon, när hon fick en egen familj, blev allt mer intresserad av att bo på en liten ort, där det finns kor utanför dörren, och där det sociala samspelet kan bli kvävande för en del man för Jenny så är det spännande. I Skottland, där hon bor, är det dessutom svårt att få arbetskraft till de jobb som behöver göras. Naturen är så vacker och ändå vill ingen bo där? Hon gillar att skriva om platser dit man kan flytta, blomstat och bli accepterad för det man är.

På frågan om hon också är den där typen som gillar att vandra i bergen så svarar hon snabbt att nej, klättra uppför ett berg är inte hennes grej men att åka skidor nedför det går bra. Så länge det finns en kopp gluhwine som väntar. Hon promenerar med sin hund och uppskattar verkligen årstidernas växlingar men hon är ingen frisksportare. Precis som kvinnorna i hennes böcker så är hon mer hemmastadd inomhus i köket med bakning, matlagning och annat.

Kommer det då komma en kokbok med alla recept som nämns i böckerna? Nja, trots att Jenny Colgan provbakar och lagar allt som sedan kommer i böckerna så många gånger så att hennes barn är trötta på det så är det inget sådant på gång. Marknaden är full av duktiga kockar och bagare men vem vet? Kanske någon gång?

Är det en särskild tillfredsställelse med att faktiskt göra saker med händerna? Ja, precis. Tillfredsställelse är det rätta ordet, att sticka en tröja eller baka en kaka är något som ger äkta njutning och det är härligt att komma in i ett hus som doftar av nybakt.

Berätta för oss! Vad är det egentligen med julböcker och brittiska läsare egentligen? I Storbritannien är julfirandet något alldeles extra och liknar ingen annat lands. Alla serier som Jenny Colgan skrivit har en särskild julbok och så blir det också med den nya serien. The Summer Seaside Kitchen utspelar sig på en avlägsen ö i norra Skottland och dit återvänder en kvinnlig jurist för att övervaka byggnationen av en lyxig golfbana. Lokalbefolkningen vill absolut inte ha en rik amerikansk investerare och eftersom hon är uppvuxen på orten får hon i uppdrag att övertyga dem, inklusive hennes bröder som hon inte träffat på länge.I den nya serien kommer också syriska flyktingar spela en roll i berättelsen, Skottland behöver verkligen ny befolkning som kan föryngra och Jenny Colgan vill, utan att bli politisk, påminna om att det finns plats för många i det glesbefolkade landet. Där talar de gaelic och den kommande julboken  kommer att handla om de speciella jultraditioner som de har på öarna, en del ganska lika de som finns här i Norden. Det där med christmas-lit är ju inte en jättegrej här men visst är det lite mysigt med en härlig mys-lit!

(Och så kommer Kråkan förbi och fokus hamnar på Mamma Mu igen vilket är ganska bra för tiden är ute.)


onsdag 23 september 2020

bokmässan börjar imorgon - digitalt är grejen i år

 


Dan före dan före den digitala bokmässan är det idag och jag känner mig mer än lovligt deppig. Årets höjdpunkt med intressanta möten, mässmingel, bokinköp, författarsamtal och träffar med alla fina vänner blir inte i år. Jag ska försöka reprisera några gamla minnen så att det ändå blir lite mässa, kanske sätter jag mig också och ser några samtal i direktsändning. Om man loggar in på bokmässan så kan man också se samtalen i efterskott och jag får se. Det är mycket som lockar egentligen men inget slår myllret i mässan och lugnet i alla de olika seminariesalarna. 

På lördag skall några av oss försöka skapa en liten känsla av bokmässa genom att vi fixar en bokmässestafett där man kan hoppa runt bland inlägg och bilder - hoppas vi ses där! 

#bokmässestafett2020



måndag 21 september 2020

året med 13 månader - Åsa Linderborg


 

Vad finns mer att skriva om en av höstens snackisar? 

Inte mycket har jag att tillföra till resonemanget till Åsa Linderborgs Året med 13 månader mer än möjligen att jag är mycket glad över att jag har lyssnat till hennes egen inläsning av den självbiografiska boken skriven i dagboksformat. Jag kan känna igen mig i resonemangen om den åldrande kroppen och jag förstår hennes tröstshoppande av sänglinne och blusar, jag tycker om hennes sätt att knyta ihop sin bakgrund med händelserna under de 13 månader som avhandlas i boken och Lindeborg är en skicklig skribent. Att året som börjar med debatten om vilka som skulle få ställa ut på bokmässan 2017, via publiceringarna kring me-too, svenska akademins fall och granskningen av ledningen av Stockholms stadsteater (och i förlängningen Benny Fredrikssons självmord) och dessutom ett jobbigt privatliv där hon blir lämnad av sin partner och fyller 50 är långt. Det är förståeligt. 

Jag har inte följt med i alla turer kring Aftonbladets kulturredaktion och dess publiceringar men det är en viktig diskussion som förs i boken, den kring vilka röster som får höras och hur vår pressfrihet hanteras. Hon diskuterar maktens röst och hur den beror inte bara på kön utan också på klass och status. (Det känns som att delar av "dagboken" är tillrättalagd men det kan jag inte alls uttala mig om egentligen.)  

Jag minns väl den där bokmässan då nazisterna tågade utanför och vid Korsvägen samlades körsångare för att protestera. Vi som var inne på det märkbart öde mässgolvet släpptes inte ut på flera timmar och det var något ödesmättat i luften. Diskussionen om vilka röster som ska få höras i ett samhälle är så viktig att föra och trots att jag bilan blir absolut tokig på att läsa/lyssna till Linderborg så är jag glad att jag tog mig tid och kraft att göra det. Genom att konfronteras med många åsikter och tankar kan vi själva tänka till och formulera en ståndpunkt. Att befinna sig i en filterbubbla/ åsiktskorridor är inte nyttigt för någon.  Åsa Linderborg deltar på årets bokmässan play vid tre tillfällen. Gratis för alla att lyssna! 

Bildkälla: Bokförlaget Polaris

torsdag 17 september 2020

Häng med på bokmässestafett!


Alldeles, alldeles snart är det dags för bokmässan och även om det finns en hel del att säga om att det inte är som vanligt och att det finns mycket att sakna så blir det ändå en mässa. Bokmässan heter i år Bokmässan Play och kan ses digitalt, det finns en hel hög intressanta seminarier att välja på och i och med det digitala behöver vi för en gångs skull inte irritera oss över schemakrockar (alltid något!). 


En sak som årets bokmässa saknar är förstås den där särskilda känslan - pirret i magen innan när allt ska packas och planeras, alla upplevelser och möten, överdyra luncher och fantastiska samtal. Vi vill gärna försöka återskapa litegrann av den där särskilda känslan med en bokmässestafett och hoppas att du vill vara med. Om du vill vara med och skriva ett inlägg om bokmässan på din blogg eller kanske bomba oss alla med bilder på Instagram på lördag den 26 september skickar du ett mail till anna at joholofsson.se


Mejla senast 25 september kl.18 så får du en publiceringstid av mig. Hela listan med deltagare hittar du sedan här och hos på lördag morgon. Tagga dina inlägg med #bokmässestafett2020 i sociala medier så att vi kan hitta varandras inlägg. 


Välkommen med din anmälan!


hälsar


Ulrica, Linda, Helena och så jag: Anna.



tisdag 15 september 2020

Lisa och Lilly - Mian Lodalen







Om en dryg vecka ska vi bokcirkla Mian Lodalens roman Lisa och Lilly med bokbubblarna så det blir bara en kort reflektion så här innan träffen. Lisa och Lilly är två unga kvinnor som hittas dränkta sammanbundna med en hattslöja i september 1911. Romanen är Lodalens försök att skriva en berättelse som bygger på ett verkligt kriminalfall och jag förstår av texten hos förlaget att det kommer fler böcker där huvudpersonerna hör till det som vi i dag skulle benämna HBTQ. 

Berättelsen om Lisa och Lilly börjar en kväll på dansbanan, de får syn på varandra och vet direkt att de hör ihop. Lisas föräldrar tror att nattsuddandet beror på en pojke och Lisa kan passande presentera Fritjof, socialist och telegramutdelare, för sina religiösa och oroliga föräldrar. Lilly och Lisa är förtrogna och förälskade och det blir allt svårare att träffas när hösten kommer.  Livet på Södermalm handlar mest om arbete och Lisa hjälper sin mor med ärenden då och då. Bland annat så ska hon leverera sömnad till målaren Eugen Jansson och Lisa förstår att det kan finnas fler som hon och Lilly, sådana som älskar någon av samma kön och Jansson lånar ut sin lya till de två ungdomarna. Föräldrarna hittar dem och livet blir allt svårare, ska de foga sig och faktiskt välja varsin pojke och stadga sig?

Flickorna har en önskan, det är att få ligga i samma kista och inte ens det kan de förunnas. Jag skrev tidigare att Lodalen har försökt att skriva en true-crimeroman som utspelar sig i historisk tid och nu är jag bortskämd. Min senaste läsning i genren var Söndagsvägen av Peter Englund, det är en fantastiskt bra bok som i sin text rymmer en hel tid, ett helt sätt att tänka. Jag är inte lika förtjust i Lisa och Lilly, det är något med språkbruket som skaver rejält. Det är ju alltid ett aber att skriva trovärdigt om en annan tid med ett läsbart språkbruk, Hilary Mantel skriver om Tudortiden så att det jazzar och svänger och man bara tror på hela grejen, Englund skapar en värld som man genast känner sig trygg och hemma i och det krävs så förfärligt mycket för att lyckas med det. Tyvärr tycker jag inte Lodalen lyckas alls, kanske var det för att jag lyssnade på en författarinläsning och den var inte bra. Tyvärr. 

Idén med att lyfta upp historiska händelser i ett HBTQ-perspektiv är mycket spännande och jag berördes av berättelsen om de två unga flickorna som bara ville vara tillsammans men synd på så rara ärtor. Det blev inte i min smak,  undar vad mina bokcirkelvänner tycker?  

Har man lust så kan man lyssna på Mian Lodalen när hon pratar om boken på Bokmässan Play. Söndag 27 september kl 15.30 är det dags! 

söndag 13 september 2020

här brusar strömmen förbi - Stina Ekblad




Se här är evighetens strand, 

här brusar strömmen förbi, 
och döden spelar i buskarna 
sin samma entoniga melodi. 

ur Ankomst till Hades, Landet som icke är  av E. Södergran 


Så underbart personlig, smart och välformulerad den är Stina Ekblads självbiografiska bok Här brusar strömmen förbi. Med avstamp i kärleken till poesin och dramatiken, i polemik med de texter som hon under sin långa teaterbana har läst och framfört så berättar Ekblad om sitt liv och uppväxten som småbrukardotter i Österbotten. Uppväxten i små omständigheter ganska snart efter krigsslutet erbjöd möjligheter till utbildning och trots att Stina inte hade något finkulturellt kapital med sig så drömde hon om att skriva poesi och blir författare likt Edith Södergran eller Karin Boye. Hon blev skådespelare med en formidabel karriär och i boken framtonar bilden av en kvinna som alltid tagit mycket seriöst på sina uppdrag, som velat visa sig värdig att höra till och som då emellanåt uppfattats som högdragen eller pretentiös. Hon beskriver sig själv som en skådespelare som är buren av texten, hon gillar inte att improvisera och hon vill alltid vara väl förberedd. Ha kontroll. 

Det är en städad och ambitiös bild av livet som vi får läsa, få svårigheter ryms och inget alls från det vuxna privatlivet får jag som läser veta. Hon håller sig strikt till sitt professionella liv och det är tillräckligt intressant men visst funderar jag över om den här seriösa och dedikerade kvinnans yrkesliv ens kunnat förenas med ett privatliv.  Det hade varit intressant att veta vilka val som hon gjort, vad hon kanske har behövt välja bort för att kunna leva sitt yrkesliv fullt ut. Med det sagt så älskar jag formen där utdrag ur hennes dagböcker blandas med dikter som format henne, resonemang om de roller hon tolkat vid sidan om anekdoter från uppläsningar och minnen från somrarna hos mostrarna där man fick klä ut sig i deras klänningar och befinna sig i en annan tid. Klippa ut klippdockorna, ge dem ett namn och en personlighet och uppfinna deras liv, som på teater. 

Att stanna tiden en stund, resa i tiden och hur tiden går är ett återkommande tema i boken och tankarna om åldrande och hur möjligheterna till roller för "gummor" är allt mer begränsade, sådana reflektioner placerar texten i nutid men det är Stinas barndom och uppväxt som riktigt fångar mitt intresse. Stina Ekblad läser själv sin text och hon gör det på sitt alldeles speciella sätt, skådespelarskans. 

Bildkälla: Weyler Förlag 

lördag 12 september 2020

sanningens kalas - Marie Lundström


Marie Lundström debuterar med Sanningens kalas och den höll mig sällskap under gårdagen. Jag läs/lyssnade och kanske blev min läsning lite splittrad för när jag läst klart så kände jag lite jaha. 

Blev det så här? 

Isabel är 48, har man och barn och ett arbete på Stockholms stadshus som hon trivs med och så drabbar förälskelsen. Tvivlet slår till, hur ska hon fortsätta leva sitt liv? I det trygga välkända eller ska hon agera på sina känslor? Hon vet inte om mannen verkligen skulle välja henne om det blir skarpt läge och är det värt att sätta allt hon har och vet på spel för att uppleva förälskelsen igen. Hur kan man veta att inte den går över och så är man i en ny relation som lunkar på, är trygg och bekväm men inte alls spännande. Helst skulle Isabel vilja fråga sin mamma om råd men sanning att säga så är mamman ingen lyssnare. Hon är en pratare och inte förrän hon blir allvarligt sjuk så tystnar hon. 

Med ett bildrikt språk, dråpliga vändningar och drastiska handlingar så skildrar Lundström den medelålderskris som drabbar ganska många sådär mitt i livet. Isabel har förlorat sin älskade pappa, han som hon kunde vara med i tyst samhörighet, mamman behöver stöd i sin sjukdom och rastlöshet, barnen har sitt, arbetskamraten vill ventilera sin otrohet och livet handlar ganska lite om Isabel. Hon drar till en ö utanför Italiens kust för att sortera sina tankar och skriva och det är det som blir romanen.  Dags att försöka hitta fram till sanningen, som den är just nu. 

Hur den är imorgon vet man inte. 




torsdag 10 september 2020

apan i mitten - Stephan Mendel-Enk


I min hylla står Med uppenbar känsla för stil, Tre apor och Meningen med jobbet av Stephan Mendel-Enk. Självklart kastade jag mig på Apan i mitten när den nu släpptes på streamingtjänsten och jag gillar att det är Mendel-Enk själv som läser ljudboken. Man kan då inte lyssna på 1.5 hastighet för han är en snabbpratare men det är underbart att höra dialekt och uttryck som utgör så stor och viktig del av den här romanen. Jag har således lyssnat på en bok på vanlig hastighet och jag har blivit både underhållen och fått mig en dos göteborgsk humor, lite lagom mycket korpfotboll och en uppväxtskildring som är helt magiskt fin.

Centralt i Mendel-Enks roman är den judiska tron och hur den påverkar familjens liv. Man ska ha läst om den judiske pojken Jacob i Tre Apor först för att riktigt hänga med, nu är Jacob tonåring och hans föräldrar han skilt sig och pappan har tragiskt dött. Storebrorsan är i Israel och drömmer om flyget, mamma har gift om sig med Ingemar, som vill fira jul. Livet pågår i skola och i det judiska fotbollslaget som harvar i division 8 och allt är berättat på ett så drastiskt och tragikomiskt sätt att man bara kapitulerar. I tonåren som vi får följa skall Jacob finna sin identitet och barndomens självklarhet i att vara jude är inte längre helt självklar.

Tre Apor och Apan i mitten är två romaner som jag verkligen rekommenderar, självklar läsning för alla Göteborgare och för alla andra. Läs!  



måndag 7 september 2020

överlevarna - Alex Schulman

Bildkälla: Albert Bonniers Förlag

Alex Schulman läser själv sin nya roman Överlevarna och jag lyssnade på den så snart som den släpptes. Det känns lite underligt det här massiva septemberboksläppandet när det inte är mässa som vanligt men lördag den 26 september klockan 17.15 kan man höra Alex Schulman i samtal med Kjell Westö och Stephan Mendel-Enk på bokmässan play. Jag kommer att lyssna!

Hur som, vad ska jag då skriva om boken. Schulman har i olika intervjuer som jag läst hävdat att det här är hans första rent fiktiva roman men det är inte helt enkelt för läsaren (aka) mig att helt frigöra mig från han tidigare biografiska böcker. I Överlevarna handlar det om tre bröder som tillsammans skall resa till det sedan länge övergivna torpet för att strö ut moderns aska. Redan i inledningen av romanen så förstår jag att bröderna har en sårig och komplicerad relation och när de nu har tvingats mötas för att möta moderns önskan så ligger konflikten strax under ytan. Återresan till barndomens somrar väcker minnen och trauman som pojkarna aldrig tycks ha bearbetat och barndomens roller i syskonskaran lever kvar. För mig är den delen av texten som utspelar sig i pojkarnas barndom den klart starkaste.

Vi får följa med till pojkarnas barndom och livet på torpet med en pappa och mamma som har fullt upp med sig själva, pojkarna släpps vind för våg och det tar en ände med förskräckelse. Utan att avslöja allt för mycket av handlingen så kan jag ändå skriva att jag gillar den här sortens texter där man som läsare får lägga bit till bit till berättelsen och där finns en underström av dramatik som man anar tidigt. Ändå är det något i den här romanen som inte riktigt klickar med mig, det är en idé som borde funka och miljön med torpet vid skogen och sjön är en perfekt spelplats för dramat som berättas men ändå. Bröderna är överlevarna, bröderna är för evigt förbundna av händelser som de hanterat olika väl och det kan vara det övertydliga scenerna med vattnet som stör mig. Eller så är det Schulmans inläsning som kommer emellan mig och texten, jag hade i den här boken föredragit en annan inläsare. Nu är jag kanske lite petig, jag har tyckt så mycket om Schulmans tidigare böcker så jag hade höga förväntningar. Det var nog det som gjorde att jag blev en smula besviken, jet nästan hoppas att den blir vald som bokcirkelbok i någon av mina cirklar. Det finn mycket som jag skulle vilja diskutera! 

söndag 6 september 2020

fjärilsvägen - Patrik Lundberg

Bildkälla: Albert Bonniers förlag 

Nu är det någon vecka sedan jag läste Patrik Lundbergs självbiografiska roman Fjärilsvägen och jag nästan önskar att jag bara hade lyssnat på hans magnifika sommarprat och sedan hade lämnat det där.

Pratet och boken handlar om Patriks mors liv och hans förhållande till sin mor och i intervjuer har Lundberg framhållit klassperspektivet starkt, på bokmässan play heter det seminarium han ska delta i Det svenska klassamhället och lite tycker jag han kör i diket med det perspektivet. Tro mig. Jag vet vad det är att växa upp i små omständigheter och jag vet hur livet kan vara för alla de som lever på en knapp pension eller sjukbidrag. Det är fruktansvärt tärande på både kropp och själ, stressen och rädslan för att få en oväntad utgift är allt man kan tänka på.

Lundberg beskriver i sin bok föräldrar som gör en klassresa, båda utbildar sig inom sina yrken och de blir tjänstemän i det socialdemokratiska Sverige. Familjen bygger villa, har bil, adopterar två barn, reser på charter och pappan betalar efter skilsmässan underhåll för barnen och kommer med kuvert på jul och födelsedagar. I min läsning av boken så är det inte det faktum att mammans föräldrar är arbetarklass som bryter sönder familjen och raserar mammans hälsa. Det är att pappan är otrogen och lämnar mamman i en skilsmässa där hon känner sig sviken. Hennes dröm om kärnfamiljen krossas och med hennes deltidsarbete på försäkringskassan får hon väldigt svårt att försörja sin barn. Oron för ekonomin och uppoffringarna för barnen gör att hon när de flyttar hemifrån ramlar ner i ett djupt hål, depression och längre fram ett missbruk av tabletter och alkohol. Är mammans öde avhängigt att hon har arbetarklassbakgrund? Det är för mig komplexare än så.

Självklart så äger Lundberg helt sin berättelse och  hans analys av varför livet blev som det blev för hans mor är helt hans sanning men jag har andra erfarenheter som gör att jag emellanåt stör mig på det mediala fokuset på klass. Boken är så mycket mer än det.

Det kan vara en generationsfråga, jag är född på 60-talet på landsbygden och Patrik kom till Sverige på 80-talet och växte upp i en mindre stad. Samhället förändrades mycket under de två årtiondena och att växa upp på 70-talet går kanske inte ens att jämföra med att växa upp på 90-tal och 00-tal. Det jag vet är att jag vuxit upp mina första år med vedspis, kallvatten inne och utedass. Skolan var den kompensatoriska platsen där jag kunde låna böcker, tv var porten till världen, semestrar och besök på en restaurang fanns inte på kartan. Min uppväxt är inte på något sätt unik, det var en annan tid med andra ekonomiska förväntningar. 

För mig är det här först och främst en skildring av en kärleksfull mamma som inte ordentligt fångas upp av det skyddsnät som borde finnas för sjuka och utsatta. Hon bryts ned av oro och psykisk ohälsa och blir allt mer skör. Det handlar kanske mer om att politiken under 90-talet och framåt svänger från det kollektiva till det individuella och att något då går förlorat. Det är också en berättelse om en son som med texten försöker förstå sig på sin mor och kanske, kanske genom att skriva förstår sig själv bättre än tidigare.

Oavsett så väckte den här boken många känslor och tankar hos mig och det är tecknet på en angelägen bok. Det här är en ärlig och blottande berättelse som stör, berör och upprör och jag rekommenderar alla att lyssna på sommarpratet.


lördag 5 september 2020

just nu - september

Vårt kulturkollo har stängt sedan några veckor tillbaks men ett inslag kände vi att det vore roligt att fortsätta med. Just nu kommer alltså att leva kvar den första lördagen varje månad. Hoppas att många hänger på och berättar om vad ni läser, tittar, lyssnar och längtar.



Just nu läser jag The Shadow King av Maaza Mengiste.
Just nu tittar jag snart på Finnkampen. Jag gillar att se sport och Finnkampen är en av årets höjdpunkter!
Just nu lyssnar jag på Överlevarna av Alec Schulman.
Just nu längtar jag efter att göra en mysig och kulturig resa eller sammankomst av något slag. Saknaden av Bokmässan blir allt större ju mer det närmar sig. Nästa år kanske! 



Några av kollokompisarna skriver också justnu-inlägg idag. Kolla in Carolinas, Lindas, Ulricas och Helenas bloggar! 

fredag 28 augusti 2020

övergivenheten - Elisabeth Åsbrink



Samma dag som Elisabeth Åsbrinks roman Övergivenheten släpptes på Storytel så lyssnade jag. I princip hela kvällen och lite nästa eftermiddag höll den mig sällskap och inte en minut under lyssningen började tankarna vandra. Jag var helt absorberad av texten. Åsbrink läser själv och berättelsen om de tre kvinnorna, tiden och platserna de lever på är så intressanta på så många olika plan. Jag får lära känna Rita, Sally och Katherine och deras livsöden och genom de tre generationernas kvinnor finns en tråd av tystnad, att finna sig i sitt öde och det skapar en vilsenhet som fortplantar sig genom generationerna.

bildkälla: Bokförlaget Polaris
När romanen börjar så andas Rita äntligt ut. Hon har efter 20 års förhållande blivit en anständigt gift kvinna. Den judiske mannen som försörjt henne och som hon har barn med har levt med sin mor och först när hon dör så kan han gifta sig med Rita. Rita skulle aldrig kunna accepteras i hans familj och inte heller deras gemensamma barn. Dottern Sally har då redan flyttat till Sverige för att undervisa i engelska och boken utspelar sig både i London och Stockholm. Dotterdottern Katherine växer upp utan kontakt med sin mors släkt och bestämmer sig för att söka sin bakgrund, det leder henne till den stad i Grekland därifrån hennes morfar en gång utvandrade - Thessaloniki och vidare till medeltiden Spanien. Jag märker att det här är en väldigt svår roman att beskriva med några få ord, handlingen är en sak men det som griper tag i en är stämningarna, det outsagda och det lågmälda skildrandet av de tre kvinnornas öden som när man läst klart fortfarande är oklara. Liksom makens (vars namn jag just nu glömt) och för den delen alla männen i historien. Det här är en  roman som slingrar sig fram och som uppmanar mig som läser att tänka efter, reflektera. Vad har migrationen, diasporan och ensamheten gjort med de här människorna?

Elisabeth Åsbrink har själv berättat i intervjuer att Övergivenheten delvis är självbiografisk och den nerven känns tydligt i texten men jag upplever också en sorts glidning mot det rent fiktiva. I hennes andra böcker som jag läst t ex Och i Wienerwald står träden kvar, 1947 och Orden som formade Sverige så är ansatsen mer reportage och nu har Åsbrink flyttat sig helt till romanens värld. Jag tycker mycket om det och att få följa med i berättarens tankar och funderingar gör texten långsam och orden värdefulla. Just den typen av texter som utmanar oss lite extra när vi är vana vid snabba klipp och scrolladet, gilla på det!

Söndag den 27 september kl 13 kan man lyssna på Elisabeth när hon berättar om sin bok - på Bokmässan Play!


tisdag 25 augusti 2020

småladdar för mässan

Idag kom programmet för den heldigitala bokmässan och kanske kan det ändå bli lite intressant. Man kan inbilla sig i alla fall. För mig är det mötena, väntade och oväntade som är viktiga med mässan men i pandemitider så kan vi alla i vart fall få lyssna på intressanta samtal. Gratis är det också - spana in alla fina programpunkter!  



lördag 15 augusti 2020

tritonus - Kjell Westö

Bildkälla: Albert Bonniers Förlag 

Igår släpptes Kjell Westös nya roman Tritonus och såklart att jag genast läser/lyssnar. Erkännas ska att jag nästan lyssnade på hela boken den här gången och anledningen till det var att Westö själv läser in den. Hans röst är ljuder alltid mycket tydligt i hans böcker men att nu höra honom verkligen läsa sin egen roman var helt perfekt. Det är som när Håkan Nesser läser sina böcker, det blir inte bättre.

Jag skrev på Instagram att jag skulle välja mina ord noga när jag skrev om den här romanen för bättre fiktion kan man knappast läsa. Inte alls prestationsångestsframkallande. Inte alls. Nu kommer den text som inte alls är så välformulerad som jag hade önskat men jag hoppas att den skall utstråla den kärlek jag känner till de universum som Westö är helt makalös på att skapa.

 I Tritonus får vi lära känna dirigenten Thomas Brander, han närmar sig 60 och han har bestämt sig för att bygga ett hus i skärgården. Där ska han koppla av från sitt krävande arbete och för att göra det riktigt bekvämt så tar han i. Inga utgifter sparas, huset får hiss och den belysta bubbelpoolen insprängd i berget blir kronan på verket. Ortsborna tycker mest att huset liknar en bunker där det ligger högt upp på ett berg med utsikt över havet. Det visar sig snart att Brander är i nedan och när han kommer till sitt hus för första gången är det höst. Huset är inte klart och Brander är ensam, han har gjort slut med sin unga flickvän och bygget i betong tycks honom ödsligt. När han tittar ut över fjärden ser han en man som lägger nät och senare på kvällen hör han musik från grannens garage. Det visar sig att nästgårds bor hobbymusikern, psykologen och änklingen Reidar Lindell och sakta byggs en relations mellan de två åldrande männen. Först är kontakterna av mer praktisk art men när Reidar tar med Thomas ut att lägga nät och när de kommer i samspråk om musik så inser de att de har mer gemensamt än de trodde.

Det här är en roman om livet i en liten ort i skärgården, relationer (befintliga och önskade), ensamhet (frivillig eller ofrivillig), åldrandet som alla frukar och musik. Klassisk musik och hobbybandet Rainbow, livet som professionell musiker och livet med musiken som livslångt intresse går som en röd tråd genom romanen och Thomas ställs frågan om det ens är någon idé att hålla på med något som man inte är bäst på? Kan man göra saker och ting av lust? Är det då värdefullt? Vad är "fin" musik och vad är "ful"? Finns andra värden än ära och berömmelse? Diskussionerna och samtalen om musik är en stor del av behållningen av den här romanen och det är bara så sorgligt att jag är obildad på området. Det är också en roman om kärlek, längtan efter att höra ihop med någon och smärtan i att bli ensam är fint skildrad och där finns också en liten väg ut som ger en smula hopp. Skönt, annars hade det blivit allt för deppigt för en änka i mitten av 50-åren att läsa.

Som alltid så är Westös romanbyggen mycket snygga i sin disposition, han förflyttar sig i tid och rum och han har ett ganska stort galleri med bikaraktärer som man får följa och ändå så tappar man aldrig bort sig. Det är skickligt. Han är också spännande att läsa eftersom han skriver på finlandssvenska och  de finlandsvenska särdragen med delvis annat ordförråd gör att jag ofta tänker att "vilket bra ord, varför använder inte vi det?". Bildspråket skiljer sig också något åt och det blir något med tempot i texten som jag inte kan förklara, någon språkvetare kan säkert det bättre men Westös romaner blir för mig unika också genom sin språkdräkt.

Har man inte läst Kjell Westö så är det hög tid. Läs Hägring 38 eller Den svavelgula himlen eller varför inte Tritonus.  Eller Helsingforskvartetten, men då ska man läsa i ordning med början i Vådan av att vara Skrake. Vill man läsa min text om brevväxlingen mellan Westö och Itkonen som i tid troligen skrivits parallellt med att Tritonus skrevs så finns den på Kulturkollo:  7 + 7 Brev i en orolig tid