Bokmässan har genom åren inneburit många möjligheter för oss i kulturkollogänget att samtala med författare. En av 2017 års möten var med Jenny Colgan och jag väljer att köra den i repris för den påminner om precis hur helt galet det kan vara på en mässa. En småsur författare som vaknar till när mamma Mu dyker upp och som till slut tinar upp en smula när vi börjar prata om bakning.
Jenny Colgan är en omåttligt populär författare som själv beskriver sin utgivning med orden underhållning och verklighetsflykt och när Ulrica visar sin lilla börs med lunnefågelmönster så är samtalet igång. Lunnefågeltyget hos Bosse och Ester har liksom fått en rejäl skjuts, alla vill ha en Neil-börs och Jenny Colgan berättar att hon fått en hel del lunnfågelsaker tillsända sig.
Varför en välja en lunnefågel som husdjur till en singeltjej med ett litet bageri på strandpromenaden i Cornwall? Jenny liknar lunnefågelns sätt att röra sig med det lilla barnets, den vaggar fram och är både ursöt och mycket social. Man kan tänka sig att de med sin konstiga kroppsform inte skulle kunna flyga alls men det gör de, det är en ganska vanlig fågel där Jenny Colgan bor så valet var inte alls så långsökt som man kan tro.
Jenny Colgan har ju setts som en typisk chick-litförfattare som helst skriver om unga tjejer i karriären men nu börjar hennes huvudpersoner bli äldre, kommer det att sluta med att hon skriver om pensionärer om några år?
Hon menar att hon själv märkt förändringen, för ett tag sedan så läste hon texter som hon skrev i början av sin författarbana och då märkte hon att de böcker hon skrev då speglade hennes egna ungdomliga sätt att se världen. Det var en värld befolkad av bara jämnåriga ungdomar och karriärer men numer så ingår också barn och familj, att hjälpa sina gamla föräldrar osv och det gör att det blir en annan sorts böcker. Hon menar att en känsla för sammanhållning i en by eller en familj blir viktigare och hennes senare böcker handlar allt mer om en hel by eller en hel liten stad. Då kan man skildra alla åldrar sida vid sida och också det sociala samspelet i en stadsdel eller en by.
I Jenny Colgans senare böcker som t ex serien om bageriet på strandpromenaden eller bokbussen i skotska högländerna så bestämmer sig kvinnorna att avsluta sina karriärer som de haft hittills och bryta upp för att pröva något nytt och det är något som Colgan vill skildra, hon har själv flyttat många gånger, bytt länder och arbetsplats och trots att det kan kännas läskigt först så har det varit viktigt att våga bryta upp.
(här kommer Mamma Mu förbi och Jenny blir helt ko-nfunderad, vad gör en ko på en bokmässa? Snabbt får vi förklara att snart kommer Kråkan också flaxande … Jenny spånar genast på att det borde finnas en lunnefågel som vandrar runt här nästa år … )
Det har länge varit intresset för henne att undersöka vad man faktiskt kan göra med sitt liv, och att man hur man kan följa sitt hjärta genom att arbeta med saker där man ser snabba resultat, som ger tillfredställelse som t ex bakning.
Hur kommer det sig att Jenny Colgans senaste serier har utspelat sig på så avlägsna små platser? Hon berättar att hon, när hon fick en egen familj, blev allt mer intresserad av att bo på en liten ort, där det finns kor utanför dörren, och där det sociala samspelet kan bli kvävande för en del man för Jenny så är det spännande. I Skottland, där hon bor, är det dessutom svårt att få arbetskraft till de jobb som behöver göras. Naturen är så vacker och ändå vill ingen bo där? Hon gillar att skriva om platser dit man kan flytta, blomstat och bli accepterad för det man är.
På frågan om hon också är den där typen som gillar att vandra i bergen så svarar hon snabbt att nej, klättra uppför ett berg är inte hennes grej men att åka skidor nedför det går bra. Så länge det finns en kopp gluhwine som väntar. Hon promenerar med sin hund och uppskattar verkligen årstidernas växlingar men hon är ingen frisksportare. Precis som kvinnorna i hennes böcker så är hon mer hemmastadd inomhus i köket med bakning, matlagning och annat.
Kommer det då komma en kokbok med alla recept som nämns i böckerna? Nja, trots att Jenny Colgan provbakar och lagar allt som sedan kommer i böckerna så många gånger så att hennes barn är trötta på det så är det inget sådant på gång. Marknaden är full av duktiga kockar och bagare men vem vet? Kanske någon gång?
Är det en särskild tillfredsställelse med att faktiskt göra saker med händerna? Ja, precis. Tillfredsställelse är det rätta ordet, att sticka en tröja eller baka en kaka är något som ger äkta njutning och det är härligt att komma in i ett hus som doftar av nybakt.
Berätta för oss! Vad är det egentligen med julböcker och brittiska läsare egentligen? I Storbritannien är julfirandet något alldeles extra och liknar ingen annat lands. Alla serier som Jenny Colgan skrivit har en särskild julbok och så blir det också med den nya serien. The Summer Seaside Kitchen utspelar sig på en avlägsen ö i norra Skottland och dit återvänder en kvinnlig jurist för att övervaka byggnationen av en lyxig golfbana. Lokalbefolkningen vill absolut inte ha en rik amerikansk investerare och eftersom hon är uppvuxen på orten får hon i uppdrag att övertyga dem, inklusive hennes bröder som hon inte träffat på länge.I den nya serien kommer också syriska flyktingar spela en roll i berättelsen, Skottland behöver verkligen ny befolkning som kan föryngra och Jenny Colgan vill, utan att bli politisk, påminna om att det finns plats för många i det glesbefolkade landet. Där talar de gaelic och den kommande julboken kommer att handla om de speciella jultraditioner som de har på öarna, en del ganska lika de som finns här i Norden. Det där med christmas-lit är ju inte en jättegrej här men visst är det lite mysigt med en härlig mys-lit!
(Och så kommer Kråkan förbi och fokus hamnar på Mamma Mu igen vilket är ganska bra för tiden är ute.)
