Kulturkollo läser mötte: Maggie O`Farrell

Söndagens repris får bli en text av annat slag. Kulturkollo har hållit i ett antal träffar av olika slag under mässåren och en av de bokcirklar vi ordnade var den med Maggie O'Farrell.  Nu är O'Farrell aktuell med en ny roman: Hamnet som jag läser i denna stund. Den här bokcirkeln hölls 2018: 

Då var en av årets höjdpunkter på mässan äntligen här: Kulturkollo läser. Bokcirkeln kring Jag är, jag är, jag är : ett hjärtslag från döden var tänkt att hållas tillsammans med  tillsammans med författaren Maggie O’Farrell. Nu blev hennes dotter sjuk så vi genomförde eventet med Maggie på länk istället – så fint att förlaget var så hjälpsamma och lät oss 17 bokcirklare få ta del av Maggies tankar om sin mycket personliga bok.

Maggie börjar samtalet med att berätta att hon älskar Göteborg och att hon hade sett mycket fram emot att besöka skärgården och förstås att träffa oss. Samtalet är inte återgett ordagrant eftersom inspelningen på några ställen blev otydlig. Hoppas alla har överseende med det.

Q: Boken som börjar med Jag är, jag är, jag är slutar med Hon är, hon är, hon är: Vilket var utgångspunkten när boken skulle skrivas, jag är eller hon är? Var började berättelsen?

A: Boken är tillägnad alla tre av Maggies barn och jag menar att den någonstans ändå kommer från erfarenheten av att ha ett allvarligt sjukt barn som haft fler “brushes with death” (titeln på engelska är 17 Brushes With Death) än många andra jämnåriga. Alla böcker man skriver lär en något och alla barn som man får lär en något också, jag ville vända på det och försöka undersöka vad en nära-döden erfarenhet gör med människan, hur det påverkar oss. Vad innebär det att ta sig till dödens väntrum och sedan komma tillbaka? Hur förändrar det sätta att se på livet? Mitt bästa sätt att undersöka saker är att skriva så det är vad jag gjorde.

Samtalet fortsatte med att vi redde ut titeln, på engelska så heter den “I am, I am, I am seventeen Brushes With Death” och på svenska Jag är, jag, är, jag är ett hjärtslag från döden vilket signalerar en annan känsla. Maggie säger att hon hade full tilltro till att Johanna (förläggaren) och Malin (Bylund Westfelt, översättare) väljer det som passar bäst på svenska och den svenska titeln inte alls är dum.

Q: En svårighet med boken, som läsare, är att de upplevelser som du skriver om blir så personliga och kring så svåra ämnen. Hur var de att skriva, tog de extra lång tid att skriva?

A: Det var inte så traumatiskt att skriva boken, men vissa kapitel var förstås extra svåra att både skriva och tala om. Det gäller det första kapitlet och det sota som handlar om min dotter. Någon frågade mig om jag kunde spela in boken som ljudbok och jag svarade att det skulle aldrig gå. Det sista kapitlet skulle jag inte kunna läsa utan att gata och det skulle inte bli en vidare bra ljudbok. Det var en annorlunda erfarenhet att skriva det här, istället för fiktion. Romaner är egentiden det jag skriver och trots att man alltid tar med valda delar av sig själv i en roman så har man alltid fiktionens mask att gömma sig bakom.

Nu är det en biografi och då dras masken bort, alla vet att det är om dig och ditt liv och det är en annorlunda upplevelse. Efter de första intervjuerna som jag gjorde kring boken så var jag helt utmattad efteråt och det kändes lite som att dra upp rullgardinerna på natten och visa upp sitt liv för alla, med full insyn. När man skriver en biografi så kan man ändå välja vad man vill ha med och vad man vill utelämna. Med de olika kapitlen, som inte är kronologiskt berättade, så kunde jag välja bort innehåll från mitt liv som inte platsade av olika skäl. Det sättet att berätta gjorde mig friare.

Q: Hur var det då med kronologien under själva skrivandet? Började du skriva om din barndom och skrev dig allt närmre samtiden eller skrev du dem allt eftersom?

A: Det här var en bok som själv bestämde att den skulle skrivas, jag hade allt klart för en ny roman och istället för att komma igång med den så skrev jag essäer om tillfällen när jag nästan dog. Den här självbiografin blev lite som ofrivillig graviditet, den bara blev. Jag använde ändå strukturen som jag skulle använt i en roman, till exempel så skulle jag aldrig sätta ett kapitel om en liten flicka som är mycket nära döden först i en bok, det fungerar inte. Man kan inte begära sympati för en karaktär i en bok som man ännu inte lärt känna. Det skulle bli ihåligt och tomt. Man behöver lära känna personen först och jag valde att panera ut kapitlen som en romanförfattare skulle gjort. Kapitlet om mig själv som barn hamnade därför bredvid kapitlet om min dotter.

Q: I början av boken så verkade du vara en så äventyrlig person, har det varit en tillgång i ditt föräldraskap med tanke på att din dotter är sjuk?

A: Jag har aldrig sett mig som särdeles äventyrlig men de flesta tar risker under tonårstiden, så också jag. Dumma, onödiga risker och nu när jag har en femtonårig son som har läst boken så får jag det besvärligt när jag säger till honom att inte göra riskfyllda saker. Men det gjorde ju du får jag till svar …

Q: Men är det då en styrka (att ta risker)?

A: Någonstans läste jag att det hör till människans naturliga utveckling att tonåringar behöver utsätta sig för risker, de var de som under evolutionens gång överlevde bäst. Om man skall lyckas så behöver man ta avvägda risker. Det handlar om balans, jag gjorde dumma saker men man vet ju inte huruvida det var en bra ide eller inte.

Q: Några av händelserna i boken hade du kanske inte berättat om för dina närmaste om innan du skrev. Hur reagerade de när de läste boken?

A: Det var en av sakerna som höll mig ifrån att skriva självbiografiskt. Det skulle kunna tära på familj och vänner och jag tänkte mycket på det när jag skrev och jag visade utkastet för de som var berörda. Då slogs jag av att t ex min syster kunde hänga upp sig på detaljer, som färgen på en klänning, istället för den stora berättelsen. Några saker ville min familj att jag skulle ta bort, och då gjorde jag det. Särskilt det sista kapitlet, som handlar om min dotter, diskuterade jag mycket med in man. Hon vara bara sex år gammal när jag skrev det och hon kunde inte alls förstå omfattningen och konsekvenserna av att bli skriven om. Så jag var noga med att det var min upplevelse av att vara förälder som skildrades.

Det var min berättelse. Man måste vara noggrann med vems historia som berättas och jag återkom till frågan om hur det skulle kännas för henne att läsa kapitlet när hon blir vuxen? På det viset blir det mycket mer komplicerat med den här boken jämfört med mina romaner. Jag vet inte om jag kommer att ångra det någon gång. Det är möjligt. Nu längtar jag tillbaka till att skriva fiktion.

Q: Jag tänkte på kapitlet i boken där du får kämpa för att få ett kejsarsnitt och jag undrar om det, liksom i Sverige, är en debatterad fråga?

A: Ja, absolut. Det är det. I Storbritannien ser man på Sverige som ett land med god mödravård där man lyssnar in kvinnornas behov, har föräldraledighet och det saknas här. Här är det avhängigt var man får sitt barn och erfarenheterna med de två barn som jag födde i London var hemska medan förlossningen i Skottland var helt annorlunda. I London är NHS underfinansierat och alla som arbetar där gör ett fantastiskt jobb men det är kontroversiellt med kejsarsnitt och mödrarna har små möjligheter att påverka.

Q: Några av kapitlen verkar nästan som en del av av metoo- rörelsen. Var det medvetet eller är kapitlen skrivna innan?

A: De skrevs innan. Några har frågat mig om syftet med boken var att berätta om vad män utsätter kvinnor för men jag tänkte aldrig så. Jag är naturligtvis en supporter av metoo-rörelsen och det är fantastiskt att kvinnors röster nu blir hörda: Jag kallar mig själv feminist men jag tror inte att feminismen skall handål om att man är anti-män. Allt förtryck avsett kön är fel och det finns ingen anledning att kvinnors förtryck under tusentals år skall vändas till att kriminalisera alla män.

Vi måste tala om jämställdhet och jag välkomnar det men det blir inte en framkomlig väg att demonisera alla män. Jag känner trevliga män, jag hade ingen avsikt att skriva om alla män när jag skrev det första kapitlet i boken. Så många kvinnor har vittnat om liknande händelser och det gäller att vi är uppmärksamma på om man ser kvinnor i utsatta situationer och hjälpa till. En av de viktigaste temana i boken är vänlighet, det är en sammanhållande länk och där finns många tillfällen i boken där okända människor gjort små saker för att hjälpa mig som förändrat mitt liv.

Jag skulle vilja uppmana alla att öka sin förmåga och bidra med små vänliga handlingar mot medmänniskor, det blir som en fjärilseffekt som sprider sig både i livet och i boken. 

Q: När jag läste din bok så tänkte jag på att vi är så nära döden hela tiden, men vi dör inte – är det meningen att vi skall leva? Har du några tankar om det, det skiner inte igenom i din text?

A: Nej, jag tror inte där finns några särskilda tankar om det. Att döden sveper förbi en kan vara både helt slumpartat och jag tror inte att man får vad man förtjänar, livet kan vara mycket slumpartat och tråkigheter händer alla oavsett om man är god eller ond. Man får göra det bästa man kan med vad man har och det slår mig ofta när jag sköter min dotter, det finns stunder då jag blir frestad att tro att saker händer just oss men det gör inget gott, jag försöker tänka positivt och handlingsinriktat. Hur skall jag kunna hjälpa henne att må bra, vara trygg och det gäller att kanalisera sin energi på hur jag kan hantera de svårigheter som jag möter.

Q: Det här är en fråga som anknyter till det som vi började med. Tänkte du mycket på livets skörhet, även innan du fick barn? För min del så kom det mycket när jag fick barn.

A: Det var nog så att jag som tonåring och med mina erfarenheter som ett sjukt barn var mer intresserad än många andra barn av livet och döden. Jag fick veta som åttaåring att jag skulle dö och det påverkade mig och även om man gömmer det minnet långt bak så finns det där. När jag var tonåring så var jag nog ganska sorgsen av mig och jag var nog extra intresserad av döden och skörheten i livet samtidigt så brydde jag mig inte om det på samma sätt när jag var tonåring som när jag sedan fick barn. När min son föddes så insåg jag att jag hade ett liv att ta hand om och utsätta sig för risker var omöjligt. Livet förändrades i grunden då och det är fortfarande så. Jag vill gärna hålla mig kvar så att jag få se om jag får några barnbarn en gång.

---

Stort tack till Maggie O’Farrell och förlaget Etta som gjorde samtalet möjligt och stort tack till alla cirkeldeltagare för att ni kom! / vid pennan Anna

 

Kulturkollo mötte: Ida Jessen

 

Jag fortsätter min lilla kavalkad med författarintervjuer gjorda av oss på bokmässan. Eftersom Kulturkollo inte längre är aktivt så repriserar jag några av våra texter här. 2018 samtalade vi med Ida Jessen - hennes böcker har gått som radioföljetonger i Sveriges Radio och är väldigt fin läsning! 

Ida Jessen är en av författarna i Danska Akademien och aktuell med boken Doktor Bagges anagram, andra boken om paret Bagge. Förra boken En ny tid bestod av Lillys dagbok, hon som senare gifter sig med Vigand, som berättar sin historia i Doktor Bagges anagram.

Som lärare var det naturligt att fråga varför Jessen valt att göra Lilly till just lärare. Hon berättade att yrkesvalet kom senare och att den lilla byn där Jessen själv vuxit upp var den viktigaste inspirationskällan. Eftersom det under det tidiga 1900-talet öppnades en friskola i närheten och den pedagogik som genomsyrade den var så typiskt för den nya tiden hon ville skildra, blev yrkesvalet naturligt. Bildning på ett nytt friare sätt i en ny tid. Lillys karaktär blev som en prisma för den nya tiden som är på väg, där formandet av samhället och tankarna om frihet går hand i hand.

Lilly får bara arbeta ett kort tag som lärare innan hon gifter sig och den roll som blir störst i hennes liv är den som fru, inte som lärarinna. I 22 år ger hon Vigand Bagge allt och hennes dröm att möta barn och lära dem saker försvinner, drömmen blir istället att bli sedd av sin man, att få vara det viktigaste i hans liv. Idealismen försvinner i längtan efter kärlek och bekräftelse.

Varför väljer hon då den mycket äldre doktor Bagge? Troligen för att han finns där och för att han vill ha henne, säger Jessen. Lillys kärlek, den man som hon förälskar sig i, är inte fri och han gifter sig med en annan. Genom att sjunga på deras bröllop tar Lilly avsked och samtidigt gör det att bryter samman.

Att doktor Bagge friar till Lilly handlar i mångt och mycket om att rädda henne från en skandal. Han tror att hon är gravid. I sin vilja att hjälpa fångar han henne istället i ett äktenskap som inte verkar särskilt lyckligt. Hon kämpar hela tiden för att få hans kärlek och han skjuter henne ifrån sig. Inte heller är han villig att ge henne ett barn och som läsare vet vi inte riktigt om de har en fysiskt förhållande eller inte. Lilly är dock tålmodig och finns vid sin mans sida och Jessen påpekar att tiden inte gav utrymme för någon att kräva lycka, det är tålamod som gäller. Man accepterade det liv man fått och kräver inget annat. När maken så dör slipper hon hoppas på hans kärlek. Hon handlar, hon reagerar och hon lever vidare.

Jessen ville att det skulle sluta bra för Lilly och i slutet av En ny tid, när maken dött och hon får en ny chans till lycka, anar vi en ljusare framtid. I Doktor Bagges anagram får vi så doktorns historia och Jessen berättar att det inte var meningen från början. Hon hade tänkt skriva en bok, men hennes mamma ringde och bad henne skriva om doktorn. Hennes mamma tog henne med på en lång biltur och bland annat hamnade de på kyrkogården, där fann de en grav med fem syskon från byn som alla dött samma dag. Där var platsen som doktor Bagge började ta form.

Hon började skriva i tredje person, men det fungerade inte och hon bestämde sig för att istället skriva i jag-form. Eftersom Jessen var tämligen säker på att han var den sorts person som inte skulle skriva om sig själv frivilligt var hon tvungen att lura honom och så kom idén med att en redaktör på en tidskrift skulle vända sig till doktorn och be honom dela med sig av sina erfarenheter. Så kom bokens form till. Jessen berättar också om att hon har en lång process där hon gör research och därefter så hittar hon karaktärernas röst och sedan är själva skrivandet en ganska snabb process. Jessen beskriver sina karaktärer som människor som berättar sin historia för henne, som lever ett eget liv och som hon måste lyssna på.

När doktor Bagge själv berättar om sitt äktenskap så önskar han inget hellre än att hans hustru skall vara fri, på det viset är han en modern man men han är samtidigt en mycket tyst man. Han talar inte med henne utom om praktiska ting och han visar inte på någon uppskattning. Han sätter någon slags ramar och sedan så ska Lilly själv fylla livet men det är inte så vi är vana att se ett äktenskap. Han vill inte besvära henne med sina bekymmer, inte ens när han förstår att han är dödligt sjuk. Han vill att hon skall vara fri från honom och det som han bär med sig. Man kan läsa att han har haft en svår uppväxt och vi vet inte  vad som format honom till den man han är, är han homosexuell eller finner han fysisk beröring otäck? Hans liv som student i Berlin antyds men man vet inte vad som egentligen föregick där. Lillys dröm om en familj ligger hela tiden som en klangbotten i boken och han blir så ledsen när han förstår att Lilly inte är gravid den gången. Varför det inte blir några barn vet vi inte riktigt heller. Ida Jessen säger att hon har frågat honom men han svarar inte. Han är en man som fullföljer sina plikter oavsett och han lever för sina patienter, folkbildning och att förbättra levnadsstandarden för människor ute på landsbygden. Han vill förvalta sitt liv. Men han förmår inte att ge Lilly ett barn. Doktor Bagge är en man som styrs av att göra gott, göra goda handlingar. Han är en man som gör gott men han är nödvändigtvis inte en god människa och den tanken är främmande för oss som lever idag. Han är praktiker och hans fru är idealist.

Både En ny tid och Doktor Bagges anagram är texter där man får veta ganska lite om vad som försiggår ute i den stora välden. Kriget kommer och går men det visar sig knappt i dagboken eller i doktorns anteckningar. Köpenhamn är lång borta, livet är det lilla och Ida Jessen var inte alls lockad att ta in samtiden i böckerna. Hon ville bygga sin berättelse på de enskilda människornas historia och på det som hon fann i arkiven, hon ville gräva i den lilla byn.

Långsamt berättade, lugna och stillsamma böcker som blir så lästa som de här är så de kanske fyller ett behov hos oss snabba samtidsmänniskor. Är Ida Jessen så färdig med den här berättelsen? Finns där något mer som hon vill undersöka i samma miljö?

Hon tänker sig att kanske skulle det kunna bli en roman om Erlend, folkhögskoleläraren, han verkar vara en god människa och Jessen ser det som en utmaning att skildra det goda i litteraturen. Historien är konflikt, det skriva ofta om men det goda skrivs för sällan fram. En annan person som finns i periferin i de båda romanerna är sköterskan fröken Neergaard som är den enda som doktor Bagge vänder sig till.  Det får vi se, just nu är Ida Jessen på gång med en samtidsroman men kanske blir det historiskt snart igen.

Stort tack till Historiska Media som förmedlade kontakten med Ida Jessen.

 

izas ballad - Magda Szabó

Det är i sextiotal i en liten by på den ungerska landsbygden och Etelkas man Vince ligger för döden. De har levt en långt och stillsamt liv tillsammans och nu blir Etelka ensam. Deras dotter Iza är läkare och bor i Budapest och hon tar genast kommandot, mamman har knappt blivit änka förrän Iza har ordnat med allt. Huset säljs, mamman skickas på kuranstalt medan Iza flyttar det som hon anser behövs till sin lägenhet i stan. Där ska hon och modern bo, i en ny modern miljö blir det inte enkelt för modern att finna sin plats. De sysslor som fyllt hennes liv, den sociala kontext och det självklara sammanhang som hon ingått i rycks bort. Samtidigt blir den frihet som Iza vant sig vid beskuren och snart blir det uppenbart att den här flytten var förhastad.

Magda Szabós roman Izas ballad  köpte jag på bokmässan i höstas och den passaden mycket bra att läsa just nu då Ugglan och boken har ungerska som månadens språk. Det är en modern klassiker som skildrar en relation mellan en dotter och en mor som bygger på tystnad och gissningar, de för inte ett enda vettigt samtal under hela boken. Modern vill inte vara till last, dottern vill visa sig rådig och duktig och det blir bara pannkaka. En roman att känna igen sig in, den skildrar också klyftan mellan land och stad, outbildad och utbildad och hur viktiga vardagssysslor och en trygg miljö är för den som lever vidare efter en sorg. Jag rekommenderar den här romanen varmt!

Läs ett smakprov här! 

månadens språk: Omvägen av Gerbrand Bakker

Jag köper nästa aldrig några böcker på bokmässan, det blir så jobbigt att bära runt på dem och det allra mesta jag vill läsa finnas att få på annat sätt. Men. Så är det ett förlag där jag alltid handlar: Nilsson förlag. Helt enkelt för att de ger ut fantastiskt spännande titlar översatta från en mängd små språk och att jag önskar så att de ska kunna fortsätta med det. Den här mässan blev det bland annat Gerbrand Bakkers Omvägen och nu äntligen blev den läst. Tack Ugglan och bokens utmaning #månadensspråk för det!

Nederländska är det alltså det språk som romanen är skriven på trots att den utspelar sig huvudsakligen i norra Wales. En medelålders kvinna lämnar sitt hem och sin man i Holland och packar bilen och släpkärran full, hon parkerar sig så småningom i en ensligt belägen stuga i norra Wales. Det enda sällskap hon har är en flock tamgäss som blivit kvar efter den förra ägarinnan. Gässen decimeras sakta men säkert och Agnes, eller Emily eller vad hon faktiskt heter försöker bygga en säkrare bur till dem så att de ska överleva. De vill inte gå in där, och snart märker vi som läser att Agnes inte heller tar särskilt bra hand om sig. Hon strövar i omgivningarna, badar och får besök av en nyfiken granne och hon försöker sig på att arbeta med sin avhandling om Emily Dickinsons poesi men livet på landsbygden vaggar in henne i en lunk som bara bryts när den unge mannen Bradwen dyker upp.

I korta kapitel, med knappt och precist språk ger Bakker fler och fler ledtrådar till varför kvinnan har flytt sitt hem och vad hon har föresatt sig att uppnå. Jag är medvetet lite mystisk här för jag vill inte avslöja allt för mycket av handlingen. Det här är en mycket fin lite roman som låter läsaren fylla i och fundera mycket runt texten. Just den sortens böcker som jag uppskattar, men som kräver ett lite piggt huvud. Jag är glad över att jag läste och kan också tipsa om Bakkers Där uppe är det tyst 
som jag läste och skrev om 2012.

Månadens språk är alltså nederländska och jag kanske fortsätter med en roman av Jaap Robben som jag köpte i Amsterdam för ett antal år sedan: You Have Me to Love 

få se om hundarna är snälla ikväll - Marie-Louise Ekman

Jag står och diskar ur några av alla de tomma vaniljglassburkar som invaderar mitt skåp och i hallen står två fulla kassar med utsorterade kläder samtidigt som jag lyssnar på Marie Göranzons helt fantastiska uppläsning av Få se om hundarna är snälla ikväll. Marie-Louise Ekmans dagbok från 2011 - 2012 är en vacker och lågmäld dokumentation över några månader då hennes man G blir mycket allvarligt sjuk i cancer. 

Genom hennes korta, precisa och allt mer innerliga anteckningar få jag följa hennes och G s resa genom en sjukdom och ett sjukdomsförlopp som jag allt för väl känner till. G diagnosticeras och genomgår en operation som leder till komplikationer, smärtor, infektioner och leversvikt. Ekmans text kommer mig så nära och det blir som en sammanblandning mellan mina minnen och hennes. Detaljer som konsistensen på laktulos och den ständiga kampen för att äta tillräckligt många kalorier, de otäcka morfinmardrömmarna som skapar nattskräck och trösten i rutiner när inget går att förutsäga. En biskvi, en semla eller en mazarin ger kalorier som är livsavgörande, citron-Snapple och vaniljglass. Jordgubbar och den pulserande luftmadrassen som skall förhindra liggsår och vars pump gör att det aldrig är riktigt tyst. 

Berg och dalbanan mellan hopp och nattsvarta bakslag och längtan efter att ha någon som sover bredvid, ligger bredvid. M-L Ekman beskriver sin förvirrade man som hon måste stänga in med sängens grindar på natten för att han inte ska trilla ur, han liksom M vill rymma från det som skrämmer honom i sömnen och vi måste vakta dygnet runt. Hur logistiken och kontakterna med sjukvården blir ett heltidsjobb, slangar och påsar blir vardag och hur leversvikten leder till en förvirring som gör att den som är sjuk blir totalt oförmögen, som ett mycket litet barn. När jag läser så inser jag att vi är många som delar samma erfarenheter. Så synd att det inte var någon som berättade det när vi var mitt i det. Då var jag ensam. 

Att vårda en svårt sjuk person i hemmet innebär ett ständigt improviserande och det enda man som anhörig önskar är att den som är sjuk skall vara så lite orolig som möjligt, känna sig så trygg och smärtfri som det bara går. Jag var bokstavligen grindvakt. Vi hade inte alls lika positiva upplevelser av sjukhusvistelserna som M-L och G och mötte så många olika läkare, M låg i stökiga fyrbäddsrum och likt G hamnade han på en post-op avdelning under lång tid vilket kanske inte var den bästa platsen så här i retrospektiv. Målet var hela tiden att åka hem där vi hade stor hjälp av ASIH och ärligt talat hade jag nog inte orkat läsa just den här texten i våras men för alla som arbetar i cancervården, som har en anhörig som de följt genom sjukdomen eller som bara vill läsa en mycket gripande skidring av hur kärleken påverkas av dödens närvaro så kan jag varmt rekommendera Få se om hundarna är snälla ikväll.   

Glassätande krumelurer tecknade av Stina Wirsén,
stjärnan som blinkar är blå och vit. 

låt oss hoppas på det bästa - om sorgen och livet och allt däremellan

Carolina Setterwalls självbiografiska bok Låt oss hoppas på det bästa har legat på vänt i min hög ända sedan bokmässan i höstas. Jag hade då anmält mig till en bloggfrukost utan att riktigt kolla in vilka författare som skulle dyka upp. Så började hela grejen med Carolina som berättade om hur hon en morgon med sin åtta månader gamla baby på armen hittade sin sambo död. 34 år gammal vakande han inte mer och så var hon änka och ensamstående mamma. 

Då hade jag själv varit änka i drygt fyra månader och jag hade helt klart behövt förbereda mig inför just den historien. Jag, precis som Carolina så ärligt och uppriktigt berättar i sin bok, ville inte vara en person som går runt och sprider sorg omkring mig. Jag ville inte vara det då och vill inte vara det nu. Men det är verkligt, Sorgen finns och ska hanteras på en massa olika vis. Carolina har en liten son att ta hand om, ett stort nätverk som håller ihop vardagen och är mammaledig från sitt jobb vilket är både en räddning och en utmaning. Rutiner är en sörjandes vän. Enkelt och sant. En så innerlig och äkta skildring av sorg som den man finner i Settervalls bok har jag inte läst förut. Hon problematiserar och funderar, hon beskriver skulden över att inte ha tagit vara på tiden medan hennes sambo levde och rädslan över att inte vara en tillräckligt bra mamma för Ivan. Relationerna och reaktionerna är svåra att förstå sig på och trots att hon lånar alla böcker om sorg på biblioteket som hon bara kan hitta så är livet komplicerat att få ihop. Det kan vara hur svårt som helst och det kan vara så enkelt som köttbullar och potatismos. 

Jag känner igen mig på varje sida och märker att människor är ganska lika i alla fall. Precis som Carolina så skriver jag listor över praktiska saker som ska fixas, försöker fylla dagen med åtminstone en nyttig uppgift, känner rastlösheten krypa samtidigt som sociala krav är övermäktiga, strövar timme efter timme för att inte bli helt isolerad, tar mig an en ensamhet som är störst i semestertider och vid storhelger och hur varje enskild dag blir något som man skall klara av. Utan att sprida sorg. 

Carolina Settervalls blogg

kvinnan vid kanalen - Malmö på 50-talet

Set Mattssons Kvinnan vid kanalen är en historisk deckare med handlingen förlagd i Malmö tidigt 50-tal. Världskriget har ritat om Europas gränser och hotet från kommunisterna är reellt. Malmö växer med stort behov av arbetskraft, trångboddheten är stor och bostäderna omoderna. Sigrid Holm är en ung prostituerad som får höra av sina kunder att hon liknar Marilyn Monroe, hennes ungdom och blonda lockar gör henne populär bland torskarna. Hon har själv ett klart mål, hon har bestämt sig för att jobba ihop såpass med pengar att hon kan flytta och börja på nytt med sin lilla dotter som blev omhändertagen när hon föddes.

I ett av Malmös hotell där man köper rum per timme hittas en fd kåkfarare död och bunden vid sängen. Kommissarie Douglas Palm kallas till brottsplatsen och jakten på brottslingar tar fart. Det som främst gör det här till en spännande och intressant läsning är Mattssons förmåga att i varje sjaskig detalj beskriva tiden och platsen på ett sådant sätt att man helt kan leva sig in i den. Han lyckas också med att skapa komplexa porträtt av människor som det är möjligt att känna igen sig i och känna med. Sigrids unga desperation och den medelålders kommissariens avtrubbade leda är mycket fint skildrade och jag ser fram emot att följa Douglas Palm och hans fru Anna in i femtiotalet. Det är också en tid som är tacksam att skriva om, det kalla kriget är på gång och moderniteten tar plats och fart i Sverige. Jag antar att det kommer fler delar, jag kommer att läsa vidare! 

bränn alla mina brev - en djupdykning i vredens ursprung

Bränn alla mina brev inläst av Alex Schulman är en rasande bra roman. Schulman utgår från sin egen vardag, han bär på en nedärvd vrede som ligger under ytan och som när som helst kan explodera. Han frågar sig varifrån den stammar och han bestämmer sig för att göra ett detektivarbete, börja hos sig själv och backa bakåt. Han behöver bara ta sig till morfar Sven Stolpe för att känna igen beteendet, hans morfar var en intelligent, rolig och snabbtänkt man, utstuderat elak mot alla sina fiender och allt mer paranoid. Vid sin sida har han hustrun Karin och ända in i döden är hon honom lojal. Det är en gåta, varför stannade hon hos honom och vad hade egentligen hänt i deras äktenskap?

Alex Schulman börjar leta, han sätter fart med att läsa Sven Stolpes samlade verk som han har i källaren. han upptäcker teman i romanerna som gör att han börjar misstänka att det hände något sommaren 1932 på Sigtunastiftelsen. Då var paret Stolpe nyligen gifta och snart inser Schulman att samtidigt var en ung student där vid namn Olof Lagercrantz. Då tar han sig vidare till Lagercrantz texter och genombrottet blir när han vid ett möte med David Lagercrantz inser att det finns brev bevarade mellan fru Stolpe och studenten Lagercrantz. De får han i sin hand och där hittar han nyckeln. 

På en personlig och stringent prosa så undersöker Schulman hur relationen mellan hans morföräldrar och hans koleriske morfars sätt att behandla sin familj skapat sår som förs vidare genom generationerna. Han bestämmer sig för att det arvet måste brytas. Hans familj och hans barn är för viktiga för att bära det arvet. För mig blir det en på många vis en personlig text, jag vet att det går att bryta destruktiva mönster men en del är lättare än andra. 

Jag bestämde mig som barn att om jag får barn så ska jag aldrig slå dem, jag ska inte låsa in dem i mörka skrubbar och jag ska inte trumma in i dem att de är totalt värdelösa, fula och feta. Jag skulle stötta och uppmuntra dem i deras intressen och drömmar. Det har jag lyckats med, det jag inte klarat av är förmedla att man duger utan att prestera och vara duktig. Mitt sätt att överhuvudtaget få någon positiv uppmärksamhet var att vara duktig. Den känslan har jag tyvärr också gett till min dotter. Det är inte ok. Tankemönster är svåra att ändra men det måste gå.  

Efter att ha läst Alex Schulmans roman så har jag blivit påmind om att förändring handlar om hårt arbete, vill man det så måste man lägga sina pussel, ta sig an sin historia. Förstå och förändra. Kärlekshistorien mellan Karin och Olof är riktigt fin, att den skulle få sådana konsekvenser kan ju i dagens värld te sig helt osannolik men det var en annan tid och kvinnans plats var vid mannens sida. Punkt. Romanen gör mig något trött på de där männen, genierna, som har ett entourage runt sig. På det viset känns den här boken märkligt aktuell. Perfekt läsning och ett givet tips till julklappssäcken! 

idag på Kulturkollo: sagor från Mumindalen

Kika in på Kulturkollo - veckans tema är "Sent i november". 

Alma och papegojmysteriet

'

Alma och papegojmysteriet av Kristina Collén handlar om Alma. Hon som har två A i sitt namn ett A för ADHD och ett för Autism och är en tjej som helst av allt är hos sin mormor vid havet. Där kan hon vara på vinden och göra det som hon är så bra på, vara detektiv. Hon är så observant och har ett så bra minne att hon är en utmärkt detektiv, det menar mormor i alla fall. När Alma en dag får syn på en stor grön papegoja i ett träd bestämmer hon sig för att försöka mysteriet.

Det här är en lättläst kapitelbok som först och främst är skriven för att ge den som läser ett spännande äventyr men också möjligheter att reflektera över hur Alma använder sina superkrafter för att hjälpa och lösa problem. Jag tänker att den skulle passa att läsa högt i skolan under de tidigare åren och att berättelsen om Alma skulle kunna funka bra som samtalsunderlag för både lärare och föräldrar i mötet med barn. Jag hade gärna sett en illustration till varje kapitel dessutom, då kan man som pedagog använda också bilden som utgångspunkt för att diskutera innehållet. För de elever jag undervisar som speciallärare så är bilden, om den är bra, ett viktigt tillskott för att förstå och kunna koppla innehållet till egna erfarenheter.

En eloge till IDUS förlag som envisas med att ge ut barnböcker som ger fler perspektiv och som ofta berör lite extra.  

jag kallade honom Slipsen - en roman

Genom att vara frånvarande hade jag brutit mot lagen som kräver att man är där och att man, när man är där, måste göra något. Måste uppnå något. 

Jag kallade honom slipsen av Milena Michiko Flasar är på sätt och vis en roman om sorg. På en parkbänk i en japansk storstad sitter Taguchi, han är tjugo år och har de två senaste åren hällt sig instäng på sitt rum. Han sörjer sin förlorade barndom som han såg som oskuldens tid, han sörjer ett svek från en vän och han sörjer att två år av han ungdom har förspillts. Livet som hikikomori var ett val, han hamnade i en jobbig situation och valde en utväg som var en återvändsgränd. Ensamheten. På en annan bänk sitter salarymannen Ohara Tetsu, som länge har känt sig som 58. Hans sorg är att hans yrkesliv har tagit slut. De yngre kollegorna har sprungit ifrån honom och hans enda tillgång i livet, möjligheten att arbeta och försörja sin fru finns inte mer. Han som offrat sitt familjeliv för sitt arbete, han som valt ensamhet framför socialt umgänge, vad är han nu värd? Han dyker upp samma tid varje dag, läser sin tidning, äter sin matlåda och låter dagen gå. Allt för att nesan av att ha blivit sparkad skall hållas borta från hans fru.

De båda har byggt upp var sina kulisser som hindrar dem från att leva livet och efter att ha studerat varandra under en lång tid så börjar de samtala med varandra, kanske finns det ett sätt att gå vidare för dem båda?

Jag kallade honom Slipsen är en tunn liten roman med korta texter i jagform. Det gör att man får känslan av att man kommer de två huvudpersonerna mycket nära. De väljer subjektivt ut vad de vill berätta, de reflekterar över sina liv och man flyttar in i deras tankevärld. Det här är en mycket tänkvärd roman om sorg och ensamhet och om livet egentligen har någon mening. Den ställer mig just de frågorna och svaren, de får man själv fundera ut. Ensam är stark är veckans tema på kulturkollo och den här boken passade mycket väl in. Rekommenderas!

Vem hade jag kunnat bli. Vem hade jag varit? Vem kommer jag att vara?   

kring denna kropp - Stina Wollter

Kring denna kropp läser Stina Wollter själv och vilken fin författarinläsning det är. Stina har ju en gedigen radioerfarenhet och att höra henne läsa sina texter är som att lyssna på fina radioreportage. Det är bara musiken som fattas så skulle det kunna vara ett antal mycket välgjorda och intressanta sommarprogram ...

Det är personligt, det är berörande och det är argt. Stina berättar om livet i skuggan av en mycket sjuk syster, en känd pappa och en mamma som ända in i demenser och döden oroar sig över sitt utseende. Upproriskt och helt självklart envisas Stina med att finnas, larma, dansa och njuta i den enda kropp som hon faktiskt har; lyssna på människor, skapa och leva livet på ett sätt som hyllar livet. Hon beskriver hur konst, kropp och kamp format hennes liv och hur hon via Instagram fått en helt egen kanal till människor som hon aldrig någonsin skulle kunnat förutse. 165 000 följare kan ta del av det som man kan se som ett konstprojekt, Instagramkontot är en fantastisk arena som inte upphör att engagera följarna och interaktionen är enorm. Stina Wollters feministiska budskap är tydligt och hon väjer inte för att exponera sina egna erfarenheter av övergrepp och det berör, hennes kapitel som handlar om moderns demens och döende och systerns långa sjukdomstid gör att jag blir mycket sorgsen. Egentligen tror jag att det här är en bok som man ska lyssna på i små portioner, ett kapitel i taget men den var så bra att jag inte kunde hålla mig.

Lyssna på boken, läs boken och lyssna gärna på Stina Wollters medverkan i Lundströms bokradio.  

 

olycksbarnet - del 2 i Malou von Sivers släktkrönika

Olycksbarnet  
av Malou von Sivers börjar där Mitt hjärtas oro slutar. Det har blivit 20-tal och direktör Axel Silversjö, boende i villan i Äppelviken har blivit änkling. Hans älskade unga hustru Sara har dött i barnsäng och nyfödde sonen Edwin blir betraktad som "olycksbarnet". Han tas om hand av hushållerskan Ingeborg och är ett svårlöstas barn som både fadern och morföräldrarna ser på som ansvarig för Saras död. När Axel så träffar Hedvig så vaknar hoppet för den lilla familjen. Matilda som är fem år äldre än Edwin saknar så en mor och trots att Ingeborg gärna skulle velat ta fruns plats i hemmet så gifter sig Axel med den tyska flickan Hedvig. Livet i den fashionabla villan blir inte enkelt och Axel är en svår man, han verkar utifrån dagens värderingar helt omöjlig att leva med. Självisk och empatilös, han misshandlar sina pojkar och avgudar sin dotter. Väldigt komplex man, hushållerskan Ingeborg får bli hans motpol, hon har lovat Sara på sin dödsbädd att ta hand om barnen och hon stannar lojalt vid deras sida.

Släktkrönikan tar oss som läser framåt i tiden genom 30-tal och till kriget där Hedvigs tyska släkt får ta en större plats i berättelsen och det spåret gillar jag att läsa om. Både Edwin och Matilda förblir för mig något av gåtor och jag hade gärna velat veta mer om dem, kanske hade jag velat att Sivers stannade lite längre i deras uppväxt och inte hastat fram till de spännande krigsberättelserna.

Jag var mycket förtjust i Mitt hjärtas oro när jag lyssnade på den och kanske är del två lite svagare, det är något som gör att jag strölyssnar ibland vilket är synd. Boken är inläst av författaren själv och det funkar extra bra, som det är en självbiografisk roman så skapar det närhet till berättelsen. Det känns som att Malou von Sivers sitter och berättar om sin släkts liv och det är både gripande och intressant men som roman så saknar jag något. Oklart vad.  

innan du försvinner - brevväxling mellan Rafael och Jörn Donner

Veckans tema inne på Kulturkollo är "Vi skriver till varandra" och där skriver jag en längre text om Innan du försvinner. Brev mellan son och far.  Jag blev rejält intresserad av den när jag hörde Rafael Donner och Ida Linde samtala på temat Min son - vem är du? på mässan. Jag bloggade inte direkt just det seminariet och nu så är formuleringarna som bortblåsta men jag gick genast och skaffade Rafael Donners bok vilket är ett gott betyg. Fler tankar om den finns inne på kollot, välkomna dit!  

göteborgs schamaner - Johan Nilsson

Göteborgs schamaner läser jag först och främst för att det är en göteborgsskildring som utspelar sig i en tid som också är min. Johan Nilsson, som skrivit boken, och hans huvudperson Felix är båda jämnåriga med mig, och precis som de så kom både jag och M flyttande till Göteborg i mitten av 80-talet. Vi var studenter och jag arbetade extra på hotell. Igenkänningen är stor, Nilsson har fångat tiden så fantastiskt väl utan att vara överdetaljerad. Felix har flyttat till Göteborg av en anledning, han vill följa efter gymnasieförälskelsen Kattis som ska gå på Handels. Hon hamnar i ett kollektiv i Vasastan och han flyttar in i en studentkorridor och får jobb i disken på en krog. Slumpartade händelser som kommer att prägla Felix de kommande 25 åren, möten med människor som påverkar hans öde. Öde eller slump - hur blir livet som det blir egentligen?

När romanen börjar så står Felix på gatan utanför en advokatbyrå på Järntorget och är nyskild. Han har inte mycket mer än några väskor och en tältsäng i en andrahandsetta i Masthugget och när han får syn på en man som sopar utanför en av de små butikerna på gränsen till Haga så förflyttas han i tiden. Han börjar tänka på hur det var då för 25 år sedan när han först kom till stan. Och så är berättelsen igång. I kollektivet i rivningslägenheten i Vasastan bor en brokig skara människor och kontraktet innehas av en islänning som säger sig ha kontakt med andar, genom speciella riter så kan han hela människor och pulvren han säljer i sin butik kan användas till det mesta. Bland annat till att förföra Kattis som är det som Felix önskar. I kollektivet bor också Jasmine som är fenomenal på att spela in ljud på sin stora dator, och Ulf som ska skriva en roman på sin Olivetti om han bara blir klar med att skriva av en bok först. Han knattrar på sin maskin och har en teori om att han får författandet inom sig om han skriver av något riktigt bra. De två är fina karaktärer som jag kommer att minnas, de är varandras motsatser på många vis och de bidrar till att fånga brytningstiden som slutet av 80-talet var.

Någonstans är det vardagslivet och vardagsmiljöerna som fångar mig i den här romanen. Älskade Bagaregården dit Felix lilla familj i romanen flyttar med hela livet framför sig och en säng 1.40 bred där dottern snart ligger på tvären och föräldrarna som maskar på kanterna. Vid samma tid flyttade vår lilla familj till Falkgatan med en säng som var 1.20 och som vi har legat på sidan på kanten för att J envisades med att komma varje natt. Så många minnen som en roman kan väcka, det är inte klokt. Så mycket jag vandrat på Östra genom åren och där i askgravlunden ligger nu M, han hade känt igen sig väldigt mycket i den här romanen. Det är väl egentligen bara fotbollen som saknas för att det skulle varit klockrent. Felix är uppenbart ingen fotbollskille men visst hade lite blåvitt - ellos platsat också. Nåja, man kan inte få allt. För mig var den här romanen helt klart en nostalgitripp av bästa sort.

Johan Nilsson berättar om sin bok på Bokmässan

jag ska egentligen inte prata om det här - Sara Beischer

Jag ska egentligen inte prata om det här av Sara Beischer är en fristående fortsättning på Jag ska egentligen inte jobba här som blev mycket omtalad för några år sedan för sin infrånskildring av äldrevården. I Beischers nya roman får vi fortsätta följa Moa, vårdbiträdet som drömmer om att bli skådis och som helst av allt vill gör en film med sig själv i huvudrollen. I brist på film så skriver hon en bok, som blir antagen. 23 år gammal skriver hon på ett kontrakt, boken kommer ut och snart är hon talesperson och "röstenfrångolvet" i diverse äldrevårdssammanhang. Arbetskamraterna på äldreboendet känner sig uthängda, hon blir den nya arbetarförfattaren och själv fattar hon ganska lite. Hon är ju bara en vanlig tjej från Varberg som vuxit upp med tältsemestrar, gått estetisk linje och skrivit en bok. Typ. Bokmässan, som är grymt roligt beskriven, blir hennes första möte med promotion och de gratis drinkarna och möjligheten att träffa Martina Haag gör henne helt snurrig. Beischer själv har helt klart varit på Park fram till stängning och kanske har hon sett unga naiva författare bli raggade på precis som Moa ...

Hur som, jag ska egentligen inte alls skriva mer om handlingen utan bara rekommendera Sara Beischers böcker om Moa. De är helt enkelt mycket bra romaner. Samtiden skildras på ett både roligt och allvarligt sätt och jag kan tänka mig att de flesta kan känna igen sig oavsett vilken ålder man har när man läser. Moas upplevelser på äldreboendet och respekten för brukarna är så fint beskriven, hennes vilsenhet när livet förändras skapar igenkänning och hennes återkommande passager om döden berör.  Skildringen över hur Moa vakar över en döende vårdtagare är för mig personligen mycket nära och känns ända in i kroppen.

Rekommenderar att man läser böckerna i ordning, så får man lära känna Moa ordentligt. En helt vanlig tjej som råkat hamna i äldrevården. Och som gör sin röst hörd.

veckans tema är hundar!

I måndags skrev jag om en fin presentbok om historiska hundar inne på Kulturkollo - kika gärna in - och det lär bli den enda boken om hundar som läser till veckans tema. Just hundar är inte riktigt min grej faktiskt men en aktuell bok som jag verkligen skall läsa någon gång i framtiden är Marie-Louise Ekmans anteckningar om maken Gösta Ekmans cancersjukdom och sjukhusvistelse. "Få se om hundarna är snälla ikväll" är titeln och både på babel och i Lundströms bokradio har man kunnat höra henne berätta om hur boken blev del av sorgeprocessen. Jag lyssnade på MLE på bokmässan och jag beundrar hennes sätt att dokumentera och reflektera över så svåra frågor. Att leva med döden i sängen bredvid är en upplevelse som ingen glömmer. Jag är säker på att boken är helt fantastisk men den är inte för mig just nu. Jag har levt det och överlevt det och jag ser fram emot att läsa om andras erfarenheter längre fram. 

doktor bagges anagram - en historisk roman att minnas länge, länge

Ida Jessens doktor bagges anagram är en roman som inte liknar något annat som jag läst.  I den återvänder författaren till den lilla byn på Jylland på tidigt 1900-tal. Hon låter doktor Vigard Bagge berätta sin historia, han har blivit ombedd av redaktören för en ansedd medicinsk tidskrift att skildra sitt yrkesliv. Plikten att föra sina erfarenheter vidare måste uppfyllas och doktor Bagge sätter igång att skriva i de svarta anteckningsböckerna som hans fru så påpassligt inhandlat.

Han vet att tiden är utmätt, skildringen av doktorns sjukdom är så initierad. Tecknen på den accelererande koloncancern är så snyggt inskriven och jag vet när metastatserna i levern har fått fäste och när det är dags.  Jag känner igen doktorns känsla av att han inte skall besvära någon, inte ens sin fru. Han ställer sina papper iordning, han säljer bilen, han arbetar på så gott det går (med extra kalsonger och byxor i bakluckan) och han doserar allt mer av morfinet. Han skriver i all välmening ett brev till fru Bagge för han vill befria henne. Han önskar att hon ska kunna gå vidare utan honom med ett lätt bagage och det får man ändå beundra honom för. Att sedan fru Bagge helhjärtat ägnat 22 år av sitt liv till att vara hans maka är liksom bara en bisak. Han är en man som levt för sitt arbete och när livet går mot sitt slut vet han att han satt plikten framför allt. Känslor och annat trams är oviktigt, han tror på kunskap och utbildning. Ordning och hygien. Och frihet.

Tillsammans med en ny tid, där hustrun Lilly berättar om deras gemensamma liv med början när doktor Bagge dör, så bildar de här båda romanerna en fantastiskt fin helhet. De är lågmälda och så vackert skrivna att de båda huvudpersonernas röster liksom ljuder ut från boksidorna. Under bokmässan fick Linda och jag möjlighet att samtala med Ida Jessen och hon berättade då att det som finns i böckerna är det som karaktärerna har berättat för henne. Det händer att hon frågar dem saker och att de väljer att inte svara. Då lämnar hon det obesvarat också i texten. Har ni missat det, om jag får skryta lite mycket spännande samtalet, så finns en sammanfattning här. Vi tävlar också ut två signerade böcker - passa på och var med för den här läsningen vill man inte missa! 

francesca - den svåra tvåan

Francesca av Lina Bengtsdotter är den där svåra uppföljaren till en hyllad debut. Deckaren Annabelle som utspelar sig i Gullspång och har poliskommisarie Charlie Lager som huvudperson har vunnit ett gäng fina priser och jag gillade den mycket. Nu var det då dags att ta sig an den där svåra tvåan och jag lyssnade till den i uppläsning av Mirja Turestedt.

Charlies liv i Stockholm är tillbaka på det välkända spåret, det handlar om att jobba hårt, festa hårt och hitta sällskap för natten på en bar. Polisarbetet är det som gör att hon håller sig flytande men nu har hennes chef tröttnat och skickat henne till en psykolog. Samtalen väcker både tankar och känslor och när väninnan från barndomsorten hör av sig så bestämmer hon sig för att ännu en gång återvända till barndomens Gullspång. Hon vill hjälpa sin vän och samtidigt är hon nyfiken på den unga flickan Francesca Mild som försvann där i trakten ungefär samtidigt som Annabelle.

Precis som i debuten så är den lilla orten Gullspång en av karaktärerna i den här romanen, Bengtsdotter är skicklig på att skildra en liten ort där de som blev kvar blev kvar och de som lämnade inte gärna åker tillbaks. I den nya boken är det sommargästerna överklassfamiljen Mild med dottern Francesca som berättar om den gången för mer än trettio år sedan. Hon som tillsammans med sin syster skickades till internatskolan (tänk Lundsberg) som tonåringar och när hennes bästa vän på skolan oväntat dör får Francesca en depression och kort därefter försvinner hon spårlöst.

Charlie Lager bestämmer sig för att försöka ta reda på vad som hänt, när hon börjar rota i familjen Milds familjehemligheter hamnar hon nära sina egna och det gör fallet extra intressant men också mycket jobbigt för henne att engagera sig i. Francesca är en helt OK uppföljare och jag ser nu fram emot att läsa mer om Charlie Lager och mest av allt livet i Gullspång.

boktipsa med kulturkollo

Kulturkollo översvämmas den här veckan av boktips inför höstens läsning. Ett stort gäng aktuella författare har bidragit med sina personliga texter. Kika gärna in!

Dagens utmaning handlar om att ta en selfie och tipsa om en bok. Mitt tips får bli Lugnet av Tomas Bannerhed. Jag skrev om den för några veckor sedan och min text kan man läsa här!