glömskan - en bok full av skogens väsen

Glömskan handlar om Hedda som i början av sommarlovet lämnar storstan för att besöka sin mormor i den lilla byn Glömskan. Hennes mamma tar med sig Hedda och lillebror Theo i all hast för att komma ifrån mammans sambo som är våldsam mot både henne och barnen. När Hedda hamnar hos mormor i Glömskan så blir hon som avskuren från världen, mobilen funkar inte och Internet kan man bara glömma. På strövtåg i skogen hittar hon ett ödehus och snart möter hon Simon, en pojke i samma ålder som hon själv. Relationen mellan Hedda och Simon är en av trådarna i den här barnboken skriven för mellanåldern. En annan är mormor och Heddas särskilda förmågor att se och märka det som inte andra ser, skogens väsen finns där runt omkring och när lillebror Theo försvinner spårlöst så anar mormor att det kan vara skogsfolket som tagit honom. Skogsrå, varulv, näcken och vittror blir alla karaktärer i den här berättelsen och det är spännande att gränsen mellan väsen-världen och den verkliga världen är så flytande.

Johanna Olssons debutroman är en av de där barnböckerna som jag läste inför bokmässan och som inte blivit bloggad om. Jag är urdålig på att läsa böcker märkta 9 - 12 och det är ju egentligen synd och skam. Med tanke på att jag arbetar med åldrarna och ofta boktipsar för elever på mellanstadiet så borde jag absolut läsa fler. Troligen är det just min ovana vid det här segmentet böcker som gör att jag har lite svårt att bara sjunka in i berättelsen och svepas med. Jag kan dock tänka mig att den kan fungera mycket bra för åldersgruppen. Kapitlen är ganska korta och slutar med en krok som gör att man vill läsa vidare, beskrivningarna är lagom omfattande och både Hedda och Simon är personer som man lätt tycker om. Helt klart en bok som jag kommer att tipsa om i framtiden, troligen för åk 5. Den blinkar till de omåttligt populära PAX-böckerna och jag har ett gäng elever i just åk 5 som gillar när det gränsar till skräckgenren.

Jussi Adler Olsen - vinn en signerad Selfies

Alltså, något har hänt med kameran.
Inte nog med att jag ser helt galen ut så är bilden suddig också ...
Inne på Kulturkollo kan ni läsa om mötet med Jussi Adler Olsen
och ni kan vinna en signerad bok också! 

Jenny Colgan - text på kulturkollo snart!

Om att ta makten över den egna historien

Mikael Niemis nya roman Koka björn handlar bland annat om prosten Lars Levi Laestadius och extra spännande är att samtalet förs med Ann Helen Laestadius som är ättling till honom. De har båda vunnit augustpriset, bor och lever i norra Sverige, har samiska, svenska och finska rötter och är flerspråkiga. I 10 över ett så skildrar Ann-Helen flytten av Kiruna och hon fundrar på om hon någon gång kan skriva om sin släkt, men det kan vara känsligt. Hur nära kan man gå de verkliga människorna som lever i de små orterna som de skriver om? 

Miljön är så viktig och det nomadiserande livsstilen och naturen lever kvar i människorna och landskapet lever i människan. Älven och fjället finns alltid med, årstiderna är viktiga. Växter, jakt och fiske är del av livet. För båda författarna så har det varit viktigt att skildra en annan historia än den gängse och det är som att ljuset måste sättas på annat. 

de vi gömde undan - Majgull Axelsson, Ingrid Hedström och AndreasEkström

vi har bokcirklat om Den som går på tigerstigar

Lördagens första programpunkt var boksamtalet om Helena Thorfinns roman Den som går på tigerstigar. Helena berättade generöst om sitt arbete i biståndssfären och samtalet flöt på i strid ström. En av de första frågorna som vi hamnade på var hur hon själv tänker om det, kanske, svåra uppdraget att som vit västerlänning skriva om en helt annan kultur utan att texten känns exotifierad. Det var en fråga som helan gick igång på, hon har själv funderat mycket på frågan men har faktiskt inte tidigare fått den ställd. Hon skriver om samhällen där hon bott och verkat under många år och till exempel för att kunna skildra Pinky, hijran, så har hon levt tillsammans med en grupp hijror för att kunna komma deras liv nära. Hon berättar att hon blivit så välkomnad av dem och att de skulle vilja att hon skrev ännu mer om deras liv, de är en grupp som sällan hörs i litteraturen. (Vi pratade inte om just det men Arundhati Roys nya roman har faktiskt också en hijra i som en av huvudkaraktärerna). Det är en svår balans men som någon av cirkelmedlemmarna sa så lyckas Thorfinn så bra, kanske för att hon är medveten om svårigheten och så har hon ju det svenska biståndsarbetande paret som kan storögt betrakta den nya kulturen. Som författare har man ju alltid rätt att skildra precis vad man vill men Helena är noga med att skildra sådant som hon själv har erfarenheter från. Romanerna ligger nära den didaktiska genren och Helena menar att hon valt att dra sig mot det hörnet av romanskrivande, det kan för vissa uppfattas som att hon undervisar lite mycket eller kanske hellre skulle skriva i reportageform men hon vill hålla sig till skönlitteratur. Hennes bakgrund som journalist vill hon lämna och hon skulle vilja skriva än mer skönlitterärt i framtiden. 

Vi som var med på cirkeln hade alla olika bakgrund och därför pratade vi bland annat lite om både bistånd och skola. Synen på skolan i Asien är mycket annorlunda än den vi har här i Sverige och Thorfinn hade själv upplevt vilken press det är på eleverna att prestera. Frågan om hur boken blivit emottagen av biståndsvärlden var spännande. Eftersom Helena är en i "biståndsfamiljen" så kan det ju vara lite känsligt när man för fram viss kritik men hon menar att det har gått bra. Hennes romaner har blivit mycket lästa och används också på vissa utbildningar så det verkar som om att de belyser något viktigt.

Hon bor nu Burma och nästa bok utspelar sig där.

årets bok är Glöm mig

tisdag 11 oktober 2016

glöm mig - Alex Schulman skriver om sin mor

Glöm mig av Alex Schulman är en sån där roman som jag nästan hoppar över bara för att den är skriven av en mediapersonlighet som jag är allmänt trött på. Men så trillade positiva recensioner in, boken kom som nyhet på Storytel och jag var allmänt hängig och behövde en kort bok.

Vilken tur!

Tänk om jag hade missat den här ömsinta och mycket vackra skildringen av kärleken till en mor. En kärlek som är komplicerad in i det sista, en kärlek som är villkorad och där den vuxne mannen hela livet längtar tillbaka till den stunden då han var ett litet barn som blev buren av sin mor. Någonstans på vägen utvecklar modern en grav alkoholism och den underförstådda  överenskommelsen i familjen är att det nämns inte. Det talas inte om trots att modern gång på gång sviker både sig själv och sin familj. Inte förrän den vuxne Alex ser hur mönstret upprepar sig, men nu i relationen med sina barnbarn, kan han börja frigöra sig från de starka band som han har till sin mamma och se hur hennes sjukdom påverkat hela familjen. 

Nu är det speciellt det där när man läser autofiktion och hela familjen mer eller mindre är känd för många svenskar, det blir liksom svårt när man läser att inte se personerna framför sig. Jag har svårt att frigöra mig från mediebilderna och jag undrar om Alex Schulman också haft svårt att verkligen kunna skildra allt? Det känns som en verkligt ärlig uppgörelse med modern och han har hela tiden sig själv, Alex, i centrum. Bröderna, fadern, andra släktingar och hustrun Amanda finns i periferin. Troligen det enda sättet han kunde skriva det här på men ibland saknar jag andra perspektiv än Alexs själv. Andras tankar om vad som skedde, andras inpass. Nu ska jag inte vara onödigt kritisk, jag fullkomligt älskade den här romanen. Sorglig, rolig och mycket, mycket läsvärd. 

Oavsett om man vuxit upp i ett harmoniskt hem eller i ett där de vuxnas ständiga humörsvängningar styrde vardagen så är det här en roman som går rakt in i hjärtat! 

Fly till varje pris

Fly till varje pris med Elin Boardy, Golnaz Hashemzadeh Bonde och Yukiko Duke börjar med att författarna läser inledningen av sina romaner och trots att de utspelar sig med 700 års tidsskillnad så har de många beröringspunkter. 

Nahid är huvudperson i Vi är en, hon är kvinna och mamma och inte nöjd med det som livet gett henne. Hon lider av en obotlig cancer och hon tänker tillbaka på tiden i Iran, där trodde hon på en god framtid och hoppet om något större har gjort att besvikelsen blivit stor. 

Kvinnan i Tiden är inte nu är en namnlös kvinna som vandrar genom pestens Europa. Hon lever i en desperat tid där döden väntar urskillningslöst. 

Fly från eller fly till? 

Alla som flyr från något flyr ju till något som de tror ska bli bättre och Nahid flyr från Iran under revolutionen och hur mycket lever den upplevelsen kvar också många år senare. Den erfarenheten och smärtan förs vidare till nästa generation, traumat förs i arv. Bonde tar upp problematiken kring det tunga sociala arv som många bär på och flyktingsituationen i Sverige idag behöver adressera den frågan.

Boardys huvudperson är en överlevare, är det alltid en välsingelse att överleva? Hon vandrar och vandrar kanske för att undgå att krossas av det man mist. Trots att hon möter vänlighet och omtanke så kan hon inte slå sig till ro, hon vågar inte släppa någon inpå henne och det raserar  skölden som hjälper henne att överleva. Det är henne egalt huruvida hon lever eller dör. Vad driver henne? Hon väljer ändå livet oavsett och då skapar hon en slags framtid för henne. Hon börjar fundera på att här skulle man kunna stanna.

Nahids relation med sin dotter är komplicerad och hon är bitter och arg på att dottern som faktiskt fått det bättre än henne själv. Det är en skamfylld känsla, ovanligt att det skildras i litteraturen och närmast tabu. Gapet mellan Nahids liv och det sätt som hennes dotter lever är distanserad på ett sätt som passar in i det nya livet i Sverige men som gör det svårt för generationerna att mötas. 

missa inte alla inlägg från mässan!

På Kulturkollo.se så skriver alla medlemmarna om sin mässa.
Jag skrev t ex om Arundhati Roy idag. Missa inte! 

Johan Anderblad - ny läsambassadör

Uppdraget är nu vidgat till att omfatta vuxna, ungdomar och barn. Inspirera till läsning och böcker, bibliotek och läslust är fokus och de som inte läsvana är en grupp som Johan vill engagera. Läslust och glädjen i att läsa, lite allmänt Bolibompa sådär kanske? Jag är aningen skeptisk men visst ska det bli spännande att följa Johans arbete som läsambassadör. 

då kör vi!

skrik tyst så inte grannarna hör - Karin Alfredsson

Så härligt det var att läsa en roman av Karin Alfredsson igen! I Skrik tyst så att inte grannarna hör får jag än en gång läsa en engagerande roman i biståndsmiljö. Tidigare har jag läst hur kvinnoläkaren Ellen i olika delar av världen hjälper kvinnor från förtryck och brottslighet, i hennes nya roman så är det två kvinnor som har huvudrollen. I Stockholm bor Ellinor, frisör med egen salong på Östermalm och Loveness är en vacker änka i Lusaka. Roger är den charmerande äldre mannen som Ellinor har träffat och efter en intensiv uppvaktning så flyttar hon med honom till Zambia. Han är biståndsarbetare och när de kommer ner till Afrika så tas de om hand om den lojale tjänaren Siame som nyligen flyttat samman med Loveness. De båda kvinnorna, Ellinor och Loveness, lever helt olika liv men gemensamt har de att de styrs allt hårdare av sina män. 

För mig är det spännande att läsa en trovärdig och insatt skildring av biståndsarbete söder om Sahara. Det märks att Alfredsson har omfattande kunskap om hur livet kan te sig för för svenskar som arbetar utsända i världen och för lokalbefolkningen som sköter västerlänningarnas hem och trädgård. På fredag skall vi bokcirkla om Helena Thorfinns roman som också utspelar sig i biståndsmiljö och jag gillar hur både hon och Karin Alfredsson lyckas så väl med att berätta om personliga relationer och samtidigt diskuterar samhället runt omkring. Kvinnors situation och underordning och våldet som medel att få människor att lyda är teman som återkommer i båda romanerna. Läs dem!

Jag ska förstås gå på Bokfabrikens mingel på torsdag, kanske får jag då en kort pratstund med Karin Alfredsson. Jag hoppas att det kommer fler böcker från hennes penna snart! 

en liten kort runda på golvet ...

Den här ska köpas!

Allt eftersom åren går så tillbringar jag kortare och kortare tid nere på mässgolvet. Det är helt enkelt för rörigt för min förvirrade och impulskänsliga skalle men ...

Några förlag måste besökas varje år. Så är det bara!

Min korta runda på golvet kommer absolut att inkludera besök hos Nilsson förlag. Med sin spännande utgivning av litteratur från hela världen så passar de mig perfekt! Sedan går turen till Sekwa som delar monter med Elisabeth Grate Bokförlag. Franskspråkig litteratur av hög kvalité utlovas. Vidare mot tyskspråkigt: Thorén och Lindskog har alltid spännande titlar att bjuda på i sin monter sedan bär det av mot Internationella torget. Där står Bokförlaget Tranan, jag köper alltid en novellsamling ur deras berättarserie och i år blir det nog en Kincaid också. Rundan får avslutas i C-hallen där English Bookshop står bredvid de finländska montrarna. Där fastnar jag alltid och köper ofta något helt oväntat.

Vilka montrar missar du inte?

den yttersta lyckans ministerium - en kakafoni av röster

Det tog många år innan floden av sorg och rädsla drog sig tillbaka. (...) Gradvis krympte Förtvivlans Fästning till en boning med mer hanterbara proportioner. Det blev ett hem, en plats för förutsägbara och lugnande sorger - ohyggliga, men pålitliga.

Så beskriver hijran Anjum hur hen hanterar det faktum att hon fördrivits från sin självklara plats i gemenskapen bland Delhis transsexuella, hen bosätter sig på en begravningsplats och snart  utvecklar hon en affärsverksamhet, begravningar för alla de som inte hör till. Som muslim och född med både kvinnliga och manliga könsorgan så hör hon själv till gruppen som står utanför samhället och hon blir snart en respekterad person bland de utstötta.

Den andra kvinnan som den här berättelsen kretsar kring är Tilottama, syrisk-kristen journalist som med sin skönhet förtrollar flera av sina manliga klasskamrater på universitetet. Hon gifter sig med en av dem och håller kontakt med de andra och den vänkretsens berättelse handlar mycket om kampen för ett fritt Kashmir.

Vad ska jag nu mer skriva om Den yttersta lyckans ministerium? Att Arundhati Roy presenterar oss en skönlitterär text efter 20 års annat skrivande är smått sensationellt och jag önskar att jag kunde skrika ut här att den här romanen är fantastisk. Det kan jag inte, för mig var delar av den helt fantastiska, språket på meningsnivå helt underbart poetiskt och så vackert, så vackert. Men helheten är så spretig och så kakafonisk att man nästan inte kan se den ljuvliga skogen för alla träd. De många individernas livsöden och utvikningarna kring alla samhällsfrågor som Indien brottas med gör att romanen emellanåt inte lägre fungerar som en roman för mig, jag hade behövt en tydligare sammanhållen handling för att den skulle träffat mig rakt in i hjärtat. Stoffet hade räckt till tre romaner - minst - och det blir emellanåt för mycket av pamflett för min smak. Indien har stora utmaningar med sina klyftor mellan fattiga och rika, i den här romanen skildras också hur nationalism, religion och ras påverkar människors vardag på ett grundläggande plan. 

Jag har läst relativt mycket indisk litteratur genom åren och brukar ofta kommentera den med ord som som myllrande folkliv och vibrerande miljöbeskrivningar och de passar in också på Den yttersta lyckans ministerium. Det myllrar av viktiga samhällsfrågor i den här romanen, rösterna är så många att jag nästan slutade läsa. Det hade varit synd för efter 450 intensiva sidor så är jag trots allt omtumlande innehåll nöjd att jag läste klart. Roy kan som ingen annan på bara några meningar reflektera över komplexa frågor. Är det rädslan för våldet som binder oss samman? 

Normaliteten i vår del av världen är som ett hårdkokt ägg, den vardagliga ytan döljer en fruktansvärd gula av våld i sitt inre. Det är vår ständiga fruktan för detta våld, vårt minna av hur det har verkat i historien och vår fruktan för vilken form det ska ta sig i framtiden, som utgör grunden för de regler som styr hur ett så sammansatt och mångskiftande folk som vårt skall kunna samexistera. 

Man kan hoppas att det finns något annat som skapar ett samhälle som alla kan leva i men just nu så undrar man verkligen hur det är ställt med det. Indien och Sverige är verkligen inte same-same men rädslan för våld är universell.

Såklart ska jag lyssna till Arundhati Roy på mässan. Torsdag kl 14 är det dags!

Som förberedelse så passar den här podcasten mycket bra! 

krokas - Elin Olofsson gör det igen!

Krokas är Elin Olofssons fjärde roman och den här gången har hon förlagt sitt berättande till efterkrigstiden. Miljön är den lilla orten Krokom i Jämtland och en dag 1949 stiger den unga tyskan Uli av tåget. Hon reser med lätt bagage, i väskan ligger bara ett vackert nattlinne och en bunt brev. På något vis så vill hon veta mer om den man som hon en gång älskade. Han deserterade från den tyska armén och som som försvunnit, förmodad död.  Spåren leder till Elsa, butiksbiträde på handelsboden i Krokom, och snart blir de två kvinnorna goda vänner. Tiden är på väg att förändras men i den lilla järnvägsorten lever människorna ett traditionellt liv och kvinnorna förväntas vet sin plats. Uli och Elsas vänskap pratas om i samhället och vad gör de egentligen i skogen?

Elin Olofsson har ett sätt att berätta om landsbygdens kvinnor som är oemotståndligt. Oavsett om hon skildrar nutid eller historisk tid så är önskan och längtan efter självständighet och frihet stark. Krokas är också en kärleksroman, den visar på att kärlek kan se ut på flera sätt och att ömheten mellan människor bokstavligen betyder skillnaden mellan liv och död.

Jag tycker mycket om Olofssons lågmälda sätt att skildra människoöden som känns äkta och sanna. Det ska bli spännande att lyssna till henne på bokmässan kommande helg!

åttonde gången gillt!

På torsdag är det åttonde gången som jag besöker bokmässan som bloggare. Första året var det afrikanska författare och illustratörer som lockade och sedan har ambassadörskap, bokcirklande och kulturkolloaktiviteter avlöst varandra. I år skall jag hålla en låg profil och mest smyga runt med mitt presspass och lyssna på kloka människor som har intressanta saker att säga. Och kanske, kanske vill några av er läsa min rapportering? I dagarna passerade bloggens besöksstatistik 800 000 visningar så det betyder att ni ändå är några som kikar in här. Jag ska göra mitt bästa för att skildra min mässa. Mest av allt så blir det bilder på Instagram, där heter jag @ochdagarnagr - följ mig gärna där, också. 

jag kommer, gör du?

Så sjukt fort arbetsveckorna går just nu, jag hinner liksom inte med någonting! Knappt har jag fattat att det snart är dags för en av årets finaste långhelger. Jag ligger efter med både planering och läsning, intervjuer och bokcirkel skall förberedas och roligheter som mingel och fika ska bokas in. Och jag vill helst bara vila ...

Nåja, peppen pågår för fullt inne på Kulturkollo och lagom till torsdagsmorgon så kommer jag vara på plats både med huvud och kropp. Det ska bli riktigt mysigt och för min del så är årets mässa extra viktig att delta på. Inte låter jag mig skrämmas, inte låter jag några få förstöra och aldrig lämnar jag arenan öppen för rasister och nazister att härja fritt. Jag ska vara på plats, jag skall ignorera stollarna och jag ska påminna mig om Lottas ord på Kollo idag:

En armé av tanter i mönstrade klänningar och foträta skor kan förändra världen så mycket mer än ett gäng arga unga män med gles hårväxt. Vi får aldrig glömma det.

ljuset bakom ögonen - Tommi Kinnunen

I Ljuset bakom ögonen får vi återse familjen från nordöstra Finland som vi först mötte i Där vägarna möts. Det är efterkrigstid och syskonen Helena och Johannes växer upp med sin mor fotografen och sin far Onni som strävar med att bygga ett hus till sin familj samtidigt som han vantrivs allt mer i familjelivet. Helena är blind sedan födseln och för att hon skall få en utbildning så skickas hon till Helsingfors, livet långt från familjen blir utmanande och musiken blir en tillflyktsort. Huvudkaraktär nummer två i den här romanen är Johannes son Tuomas, han längtar efter att utbilda sig och när han börjar sina studier i ekonomi så får han möjlighet att umgås med sin faster. Hans homosexualitet försöker han dölja för sin familj samtidigt som längtan efter en egen familj är stark. Kanske skulle jag velat att den relationen hade utvecklats mer och tydligare i boken, de båda har mycket gemensamt och det skulle kunnat bli ett starkare tema än vad som blev. 

Den här boken tar mycket fint vid där den tidigare slutade och jag rekommenderar verkligen att man läser dem tillsammans. För att kunna förstå sig på den komplexa familjen och den kultur som byggs upp dem emellan så behöver man nog ha med sig berättelsen om barnmorskan Maria som beger sig ut i obygden, hennes oäkta dotter Lahja som startar fotoateljé och hur familjen förlorar allt under kriget. Det är ingen familj av stora ord men med en stark sammanhållning som manifesteras i sommarhuset vid älven. 

nu börjar uppladdningen

Från och med idag så ägnar vi två hela veckor 

åt bokmässan i Göteborg inne på Kulturkollo.se 

Jag hakar på här också - missa inte inläggen taggade bokmässa 2017!

jag har inte råd: sorrow nr 5

Läsningen av Jag har inte råd: Sorrow nr 5 av Marcus Stenberg är lite komplicerad för mig, å ena sidan så är Marcus text utlämnande på ett sätt som gör ont i hjärtat och å andra sidan så diskuterar den konsumtionssamhället på ett sätt som är skarpt, intelligent och klarsynt. Djupt personligt och mitt i samtiden på en gång - kan det blir bättre?

Nej, objektivt inte men så är det det faktum att jag, på ett ytligt plan, har känt Marcus i flera år. Jag är en perifer del av den där bokbloggarmaffia som han beskriver som det gäng där han gärna vill hänga och med det sagt så blir boken så personligt drabbande för mig att jag nästan förbiser den välformulerade analysen av samtiden. Vilket är synd för den här berättelsen är mer än bara Marcus, mer än bara storyn om en kille som är drygt trettio och som trots en lång högskoleutbildning har svårt att försörja sig. Han jobbar deltid på en bokhandel och han tar så många konstnärliga uppdrag som han bara kan men pengarna rinner ut lika fort som de kommer in. Ångesten som följeslagare och svårigheten att sälja sig själv på en marknad där alla verkar så lyckade, så framgångsrika.

Marcus text är utformad om en dagbok, den startar med att han krasst inser att han inte har råd. Han har stora ekonomiska problem och tröstshoppar på nätet, finansierar sin samlarvurm med SMS-lån och mår extremt dåligt när han inser att hans beteende har gjort att han hamnat nära kronofogden. Han bestämmer sig för att ta ett köpfritt år och startar en blogg. Bloggens texter har vi kunnat läsa allteftersom och det är bloggen som är stommen i boken, sedan märker jag att en del är modifierat annat är tillagt för att boken skall fungera just som bok. "Du är vad du äger" är en grundläggande tanke som det liksom cirkulerar kring, det är det du kan konsumera som definierar dig och vad blir man för en typ när man inte konsumerar längre? Visst kan man sova naken om man har Chanel no 5 att luta sig på men om det är billigaste tvålen från Överskottslagret?

Jag erkänner villigt att det är oerhört ångestfyllt att skriva en text om den här boken. Jag vill göra boken rättvisa. Den förtjänar en plats i debatten, den tillför något som är svårt att formulera, en uppriktighet bortom sociala mediers vackra fasader och en sårbarhet i önskan om att bli bekräftad som många kan känna igen sig i. En konkret sak som min läsning ledde till var att jag genast avföljde ett antal människor i mitt flöde. Jag är less på att se de skrytsamma uppdateringarna och den vackra ytan, fiskandet efter likes och kommentarer och odlandet av en persona som inte alls stämmer med verkligheten.

Ett konto som jag absolut inte avföljer är Marcus, modiga människa!