Ulf Stark 1944 - 2017

Idag stod jag vid containern vid jobbet och slängde uttjänta böcker, många från sjuttio och åttiotal som var alldeles utlästa av många skolelever. Alldeles särskilt svårt var det att slänga alla de som var skrivna av Ulf Stark. Min vän schejken i Stureby, Kan du vissla Johanna och När pappa visade mig världsalltet var några av böckerna som nu har lästs färdigt. Sorgligt är att tänka att Ulf Stark inte kommer att skriva mer, att hans penna tystnat är overkligt. Han var en av Sveriges finaste barnboksförfattare och jag är så glad att jag gick på seminariet på mässan i höstas för att lyssna till honom en sista gång. Djur som ingen sett utom vi är en fantastiskt fin diktbok som passar alla åldrar, Jag har mitt signerade exemplar i skolan men en av dikterna hade jag passligt nog i min mobil. Ide-djuret: 

ur Djur som ingen sett utom vi Av Ulf Stark och Linda Bondestam 

naondel - en text på en blogg nära mig

Idag skriver jag om en fin fantasyroman på Kulturkollo.
Dessutom kommer författaren själv till tals. Kika in!

den gyllene hårnålen - följ med till vasatiden!

Idag kommer en ny historisk roman av Maria Gustavsdotter ut och visst har jag slukläst Den gyllene hårnålen. Den här gången är berättelsen förlagd i 1500-talets Sverige och huvudpersonerna är två. Märta, som är kung Göstas oäkta brorsdotter och Cecilia, som är kungens dotter. De träffas för första gången på Gripsholms slott när de är i tioårsåldern och sida vid sida växer de upp. Inte som jämlikar, men som förtrogna och vänner. Det är ingen okomplicerad vänskap, den mellan två unga kvinnor från olika samhällsklasser. Inte blir den enklare när känslorna svallar och etiketten vid hovet sätter gränser.

Handlingen i den här romanen är till viss del baserad på verkliga händelser och som alltid i Gustavsdotters författarskap så är det kvinnorna som får ta plats. Jag gillar att hon i sina historiska romaner gestaltar självständiga och starka kvinnor och därför kan jag väl lite undra över bokens omslag. Det utstrålar romance och visst finns där både romantik och kärlek i den här boken men också så mycket mer. Omslaget hade definitivt skrämt bort mig om jag inte hade vetat att Gustavsdotters romaner alltid är välskrivna och mycket omsorgsfullt researchade. Klädedräkter, husgeråd, vardagslivet vid hovet och resorna mellan slotten, allt beskrivs med ett öga för detaljer som jag uppskattar mycket.

Smakprov!

den tid då ljuset avtar - en fantastiskt bra roman!

För alla som tycker om att läsa om 1900-talets historia, för alla som tycker om en vindlande släkthistoria och för alla som tycker om att läsa om Berlin och för alla andra också. Missa inte Den tid då ljuset avtar! På årets bokmässa köpte jag bara två böcker, en av dem var Eugen Rugens roman och meningen var att jag skulle läsa den inför hans besök i Göteborg. Det blev inte och sedan har den blivit liggande i flera månader, vilken miss! 

Året är 1989 och i det stora huset i Östberlin firar Wilhelm sin 90-årsdag. Tårtan avnjuts på porslin som stod i kvar i huset efter nazisterna och med bestick från Sovjetunionen. Partifunktionärenrna som kommer med utmärkelser och blommor har blivit allt äldre och Wilhelm själv sitter som en mager dinosaurie i en fåtölj. Han har överlevt sin tid och saknas på kalaset gör barnbarnet Alexander som flytt till väst. Alla förstår att DDRs tid, kommunismens tid snart är över ändå hyllas den gamle partihjälten. Eller hur var det nu, vem är Wilhelm egentligen? Under det 1900-tal som Wilhelm levat har de politiska strömningarna ändrat riktning många gånger och han har likt den överlevare han är följt med. Det är faktum som inte syns i hans levnadsteckning just på det här kalaset men som ger romanen ett mycket spännande ramverk. Ibland tänker jag att jag nog läst mig mätt på europeiska historiska romaner och så dyker en sådan här roman upp som skildrar händelser och platser som man inte känner till. Liksom Oksanens När duvorna försvann så ger mig den här romanen mängder av nya tankar, nya perspektiv och jag gillar. 

Det är europeisk historia som man får ta del av i den här mycket välskrivna och intressanta boken. Vi möter fyra generationer: Wilhelm, hans son Kurt som är historiker och gift med en rysk kvinna han träffat i arbetsläger, deras son Alexander som växer upp i slutet av den kommunistiska eran och i sin tur hans son Markus som blir vuxen i ett enat Tyskland. Det är fyra livsöden som indirekt skildrar ett lands historia, hela östeuropas historia och Ruge lyckas att berätta på ett sätt som gör det både spännande, angeläget och gripande. Jag hoppas att den här romanen blir läst av många, de förtjänar en riktigt stor publik!

en sista tur innan vinterns långa lur?

Snart sitter jag på tåget och far mot Stockholm Literature. Så fint med en liten tur i höstmörkret! Jag gör som ide-djuret!

ur Djur som ingen sett utom vi Av Ulf Stark och Linda Bondestam 

flickorna i parken - Lisa Jewell

På bokmässan hade vi ett mingel där Lisa Jewell var en av hedersgästerna. Jag hade lite dåligt samvete inför mötet eftersom jag inte hade läst hennes senaste roman på svenska: Flickorna i parken.  Nu gick det bra ändå och vi hade en trevlig stund där, ännu bättre känns det nu när boken blivit lyssnad på. Runt den stor innerstadsparken i London bor många olika människor och barnen som är i samma ålder träffas där under de långa sommarkvällarna. Den ensamstående mamman har nyligen flyttat dit med sina två tweenies och en av romanens starkaste delar är breven som en av flickorna skickar till sin pappa som man snart förstår är mycket sjuk. När den äldsta av de unga flickorna hittas drogad i parken så verkar det som att historien upprepar sig, tidigare har en flicka blivit mördad där.

Lisa Jewell är riktigt skicklig på att skildra relationerna inom familjer och i den här boken får jag möta flera olika familjer som alla bor runt parken, det är ett lyckat grepp och parken i sig blir som en huvudperson i berättelsen. Jag som är parknörd hade gärna hört mer om växterna i parken, Jewell hade kunnat smyga in lite botanik i miljöbeskrivningarna likväl som hon beskriver de olika familjerna hus. Som i de senaste böckerna så är böckerna allt mindre feelgood, det är ganska svarta historier som berättas och barnen är på olika sätt utsatta. Ganska otäck läsning faktiskt, där finns den där smygande känslan av katastrof.

Klart läsvärd, men inte Jewells bästa - det tycker jag att Fågelburen är. 

så länge min bror andas - dagsaktuell historisk roman

Så länge min bror andas  är en historisk roman som känns märkvärdigt dagsaktuell. Den handlar om de där veckorna i oktober 1943 då den tyska ockupationsmakten beslutade sig för att göra Danmark judefritt. Fler än 7000 judar flyr i fiskebåtar och andra flytetyg över vattnet till Sverige. Redan under sommaren 1943 har statsminister Per-Albin Hansson beordrat ambassadören i Köpenhamn att utfärda visum till alla judar som söker inresetillstånd, ändå har många valt att stanna kvar i Danmark. Inte skall väl det hända dem, det som hänt alla de norska judarna?

Set Mattssons bok börjar i Köpenhamn, där är hösten på väg och livet är starkt påverkat av den tyska ockupationen som varat mer än tre år. Vi får följa tre olika judiska familjers öden från vardagsliv i skrädderi, café och överklassalongerna till flykt på liv och död. I en av familjerna lämnas ett av barnen kvar, han ligger på sjukhus och hans syster lovar sig själv att söka efter honom så länge det finns hopp om att han lever. I Köpenhamn möter vi också en tysk officer som gift sig med en danska och som gör allt vad han kan för att varna och förhindra massdeportation, motståndsmän och kvinnor som engagerar sig för judarnas sak med risk för eget liv. Också gemene man, dansken på gatan hjälper till samtidigt som de som äger fiskebåtar tar gott betalt för att göra den farliga resan till Sverige.

På det dramatiska omslaget står det tryckt "thriller" och javisst är det här en spännande berättelse men jag hoppas inte att det skrämmer bort alla de som är intresserade av att läsa en roman där en intressant och gripande historia från historien gestaltas med hjälp av olika människoöden. Set Mattson lyckas skriva om en händelse som utspelade sig för 73 år sedan så att den kommenterar samtiden på ett lättläst och gripande vis. Det tycker jag är både angeläget och skickligt!

jack - en kille att älska

På bokmässan var jag på en fantastiskt fin frukost där Lotta Olsson ledde ett samtal mellan många olika ungdomsboksförfattare. Jag hade som ambition att läsa de flesta innan mässan men det s**t sig. Ska föröka ta igen det här under hösten och först ut blev Christina Lindströms underbara Jack. 

Det som jag allra mest imponeras av i den här kärlekshistorien är språket, det låter verkligen som om det är ungdomar som pratar i dialogerna och det är den där rappa "slänga käft" känslan både i innebandy-omklädningsrummet och på festerna. Meddelandena mellan Jack och Freja är också klockrena, roliga och påprickengymnasiet. Jack är verkligen en kille som man tar till sitt hjärta, han har gjort så många dumheter när han var yngre men så smått går det upp för honom vilken kille han vill vara. När han möter Freja är hon en helt annan tjej än de som han brukar flirta med och snart är de uppöveröronen förälskade. Det där pirret, den där känslan av att man inte överlever en minut utan varandra. Den strålar ut från sidorna och man bara ler. Hela tiden.

Givet julklappstips till alla som har läsande tonåringar i sisådär 13 - 16 årsåldern hemma!

mindfulness för losers inleder vår fluffiga vecka

Lotta utnämnde på Kulturkollo Christoffer Holsts nya feelgoodare Mindfulness för losers till höstens pralin och då måsta man ju bara läsa! Eller lyssna, som det blev i mitt fall. Jag gillade uppläsningen av Sofia Snahr mycket. Hon läser med ett litet spår av dialekt och det passar fint till just den här charmiga boken om en tjej från Jämtland som tänker sig att livet i storstan är bra mycket mer spännande än det i det lilla samhället. 

Pameeela bor alltså i en liten ort i Jämtland, bottenvåningen i föräldrarnas mexistensvilla är hennes och hon jobbar på en av ortens frisörsalonger. Hennes enda utflykt från det lilla samhället var deltagandet i en dokusåpa några år tidigare och det är klart att fylla och sex i TV kanske inte är helt enkelt att återvända från om man bor på en liten ort. Hon bestämmer sig för att ta faderns veteranbil, fre till Stockholm och söka lyckan. Visst kan väl hon bli skådespelare? Av en slump blir hon assistent åt Gloria, en kvinna i media och mindfulness-branchen och snart är dagarna i Stockholm full av mingel, vackra kläder och yta. Det är egentligen vardagen med Glorias mopedåkande bror som Pameela ser allra mest fram emot. Lättläst, humor och relationsförvecklingar. Härlig mysläsning och om slutet är lycksaligt avslöjar jag icke. 

Mitt hjärta går på var Christoffers debutbok och den charmade mig totalt. Den bjöd mig på något helt nytt (en söt bakelse kallade jag den då) och det känns lite som att den var en roman han gått och värkt på riktigt länge, den var unik. Kanske var det så att jag förväntade mig att läsa mer om oemotståndlige Chavve? Hur som, riktigt lika mycket älskar jag inte den här boken, inte för att den på något vis är dålig utan för att den liksom bara inte har Chavve med sina bakverk och den vackra kärlekshistorien med Pontus (och visst var det Pontus som hade en mormor också? Som jag tyckte så mycket om?).

Hur som, Mindfulness för losers är en fin stunds verklighetsflykt och den passar bra att inleda veckans tema med på Kulturkollo. Vi ska hänge oss åt dagdröm och längtan!

Miira - Eija Hetekivi Olsson

Omslaget visar en vulkan som är på väg att få ett utbrott och det får man väl kalla en riktigt välvald bild. Att läsa Eija Hetekivi Olssons romaner är en upplevelse som inte liknar något annat, och då har jag ändå läst en del i min dag om man säger så ... Man dras i in en bubblande, fräsande, tumlande, rumlande och totalt utmattande värld som skildrar en plats och en tid som på ett sätt är mig nära och på andra sätt är totalfrämmande. Jag minns att jag när jag läste Ingenbarnsland så ville jag så innerligt läsa mer om Miira, och jag ville så innerligt att det skulle gå bra för henne. Hon var där en flicka att älska och som man ville väl. I Miira får man då svaret.

När romanen börjar är det dags för klass 9 att tillbringa sina sista dagar tillsammans på grundskolan. Miira längtar så att det gör ont efter att lämna den finska hemspråksklassen, börja på gymnasiet och skapa sig en framtid. Ett steg på vägen till den kanske kan vara att förälska sig i den unge bildläraren? När antagningsbeskedet från Burgården kommer och det säger att hon är välkommen till den naturvetenskapliga linjen så är vägen mot att bli hjärnkirurg rak.

Eller inte. Skildringen av Miiras första dagar på gymnasiet är så fantastiska att det gör ont i hela kroppen när man läser. Burgården är långt från Gårdsten, långt från Bergsjön och Miira har noll koll. Hon har aldrig varit i den här delen av stan, aldrig umgåtts med flickor som vill gå och ta en fika och hon är absolut inte förberedd på undervisningens nivå. Hon vill ju vara pluggarproffsig men har inte tänkt på att ta med ett anteckningsblock i sin plastpåse. Hon inser att hon måste lista ut en helt ny världs koder och ett sätt är att fixa till en ordspärr.

Bannlyste orden fika, fräsch, trevligt och mysigt från sitt ordförråd som förr hade rymts i munhålan men nu fodrade fler håligheter i den främre delen av fejset, den delen hon fyllt med järnkoll. Snobborden i ordspärren påverkade inte ordmognaden. De hade ingenting med mognad eller med hennes liv att göra. men hon fick inte bannlysa det självblottande ordet tack. Det som hon måste börja använda utan att självskämmas röven av sig.

Miira lär sig snabbt, hon tar sig fram med furiös energi mot det som hon hoppas ska bli en väg bort från trappstädning och fattigdom. Vägen är krokig, Miira är en krigare som tar sig själv på största allavar. Hon vet att om någon skall kunna förändra livet så är det hon. Hetekivi Olsson är helt fantastiskt skicklig på att använda språket på ett helt oväntat, Miira väder och vrider på orden, hon uppfinner ständigt nya för att kunna beskriva sin verklighet och jag är så imponerad. Grymt bra - grymt sorgesamt.

Varje dag sätter jag mig på spårvagnen från Burgården mot Bergsjön, de elever som jag arbetar med varje dag lever många av dem i den verklighet som Hetekivi beskriver. Just nu pågår en diskussion om vad som ska vara fokus i skolan, jag möter dagligen elever som inte har en susning om de sociala koder som de ganska snart behöver för att kunna fungera i andra sammanhang än de som de är nu. Inte heller får de med sig de kunskaper de behöver, väldigt lite tycks ha förändrats från tidigt 90-tal. Hur ska vi i samhället tillsammans kunna vända den här trenden?

boksmälla och en tävling!

Jag slutar inte le när jag tänker på den magiska timme vi fick uppleva igår i R3. En del av samtalet har jag rapporterat om på Kulturkollo  dessutom kan man där idag vara med och tävla om signerade böcker. In och tävla, Ru och Vi ligger här på mitt skrivbord och bara väntar på en vinnare!

sitter kanske styrkan i håret? Sofi Oksanen

Berättelsen om Norma började som en idé som var ett roligt infall, en samtida Rapunzel som skulle bli en novell. Den växte och blev en samtidsroman och just att skriva om samtiden kan vara mycket svårt. Det som är aktuellt just nu kanske inte känns lika relevant om några år, det är på sätt och vis lättare att skriva om historia. Det var en utmaning att skriva samtida och Sofi Oksanen är nu glad över att hon antog den. 

Ett tema i romanen är skönhet och hårindustri och de senaste åren har hårindustrin växt, människor kan köpa det som de vill ha på internet. TV och dokusåpor har påverkat människors förväntningar om hur hår ska se ut och det finns egentligen ingen lagstiftning som reglerar handel med hår. Det var ett spännande område att utforska, varifrån kommer håret? Det ställer etiska frågor om hur man utnyttjar de som låter sitt hår växa och sedan säljer det, pengarna hamnar inte i deras fickor. Oksanen vill medvetet inte ha med sex-trafficking i just den här romanen eftersom hon skrivit om det förut men det handlar om att utnyttja den kvinnliga kroppen. 

Spänningsdelen i romanen är ett spår som Oksanen hade roligt när hon skrev och frisörsalonger är ett tacksamt ställe att skildra. Det är ett privat och offentligt rum på samma gång, det är ett ställe för förtroenden och ett ganska intimt ställe. Intresset för skönhet och skönhetsideal har länge varit Oksanens, hon ser på konst och undersöker de kulturella idealen som gäller för olika tider. Långt och starkt hår har i långeliga tider varit en symbol för kvinnlighet och fertilitet. Det handlar också om hur man idag i vissa länder kan välja vilken biologi, vilka gener om man vill skicka vidare in i framtiden. 

I finsk litteratur härskar realismen och det var roligt för Oksanen att utmana med magisk realism, Norma har ett hår som växer onaturligt fort och som kan känna in andra människors känslor, och det blev något annat till skillnad från de historiska romanerna som hon skrivit tidigare. Vad som kommer härnäst vet hon inte men det senaste har hon skrivit för scener. Pjäser och libretto för en opera är uppfriskande att skriva mellan de stora romanbyggena. Nya idéer kan komma från många olika håll, när man hittar något eller hör om något intressant så lägger det sig i minnet, sen så vet man inte riktigt om det blir använt. På nätterna är det tyst och lätt att skriva, ingen som stör och då får Oksanen arbetsro. 

Oksanen tycks återkomma till sorgliga familjehistorier, familjen är en spännande enhet att utforska. Där finns inte några jämlika relationer i Oksanens böcker, de är helt enkelt inte tillräckligt intressanta att skriva om även om Oksanen själv tror på jämlikhet. I romanen försöker modern skydda Norma från det verkliga livet genom att vara överbeskyddande, hon vill inte att dottern ska ses som ett freak. Genom att beskydda henne har hon också berövat henne att bli riktigt vuxen och ta ansvar. När Norma undersöker sin mammas död så upptäcker hon okända sidor hos sin mor och det blir inte enkelt. Hur dog hon egentligen? 

riktiga Elsie - vägen till ett författarskap

Om någon ska skriva om mitt liv så ska det vara jag, säger Elsie Johansson. Det här projektet med att skriva självbiografiskt har varit svårt för Elsie Johansson för sanning är ju subjektivt, hon ville få berätta sina tankar och många har svarat på hennes anrop. Hon har många läsare som kontaktar henne och vill berätta om sitt liv.

Fanns det egentligen en nytta med att skriva en bok? Elsie tänker att hon känner sig född till författande och det finns egentligen inget anlag för författande i familjen. Även om hennes mor var en kreativ person som lekte, spelade teater med sin mamman, de var ensamma i stugan, så fanns inte böcker där. De två var utlämnade till varandra, Liss-Elsie blev präglad av den uppväxten. Hennes föräldrar tänkte inte på studier men lärarna på småskolan där hon gick övertalade hennes föräldrar att få pröva till läroverket. Föräldrarnas äktenskap var komplicerat och de personer som varit viktiga för författarskapet har blivit stommen i den här berättelsen. Hon har riktat upp bygget runt dem och kärleken är det svåraste att skriva om. Det är sårbart att älska till 100 % och numer lever Elsie med Tore och har vågat satsa. Hennes mors äktenskap där man höll ihop trots att kärleken var slut har säkert påverkat henne, det var lång väg till skilsmässan. Elsie tackar livet med sina utmaningar som gjort henne till författare. 

Der som var svårast av allt var att skriva om det komplicerade äktenskapet. Hon ville inte hänga ut någon men eftersom äktenskapet var så centralt på hennes väg till författarskapet så behövde det vara ned. Genom livet och genom texten följer olika bilder med och bildspråket är viktigt för Elsie som hjälp att gå in i minnen.

Jag har lyssnat på Elsie när hon läser sin bok som ljudbok. Det är magiskt! 

En mer uttömmande text om boken hittar man här. 

ständigt på flykt i tanken - Kim Thüy

Yukiko Duke och Kim Thüy - vilket par! Båda är språknördar och synnerligen intresserade av ordet och Kim berättar hur detaljerna är viktiga i hennes liv. Efter en inledning där man funderar på olika typer av kyssar och Kim är fascinerad av det svenska ordet långtradare ... så hamnar hon ganska snart i det mycket allvarliga temana flykt och exil. Hon fokuserar ofta på saker som inte andra ser och ibland kan man tycka att det är fel, eller är det rätt? I hennes böcker är detaljerna, som hon upplevt dem, viktiga. Thüy berättar att hon flydde som 10-åring i en båt, och känslan av att himmel och hav är ett och rädslan var där samtidigt som hon inte riktigt var vuxen nog att förstå. Ända sedan tiden i flyktingläger i Malaysia har Thüy haft ett särskilt förhållande till vatten. Vatten var något som man sparade på, att ta en dusch kan kännas som semester. Där fanns inga toaletter och än idag är just toaletter något som är trauma. Hon berättar om hur flyktingen Kim fortfarande finns, hon lyssnar på många flyktingars historier och fortsätter ständigt att berätta. Många flyktingar vill inte se bakåt, de vill leva i nuet och därför pratar man kanske inte om det som man lämnat. Den vietnamesiska historien är så komplicerad och man vill lämna det därhän, man vill bara framåt. Det är något som också är Vi s berättelse. Som flykting har man berövats sin historia och man har ingen aning om sin framtid, det kan också vara så att man är flykting i sitt eget land. Så skedde i Vietnam under tiden efter krigets slut, där var något nytt som var på väg att formas men ännu inte klart. Tystnaden blev central, ingen musik, ingen radio utom propaganda, ingen ville tala med någon för kanske kunde man ange någon oavsiktligt. 

Vad kommer härnäst? Thuy känner ett ansvar och har förmånen att berätta de vietnamesiska berättelserna, fortfarande är det censurerat det som skrivs i Vietnam. Hennes böcker finns på vietnamesiska men inte i Vietnam. Imorgon ska vi få bokcirkla Kims senaste roman tillsammans med henne. Vilken fullkomlig lycka!

Jag har skrivit om Vi här!

den livsfarliga litteraturen och den livliga fantasin - dreamteamet spekulerar

Klas Östergren, Kristoffer Leandoer och Therese Bohman modererat av Åsa Beckman - det kan man kalla dreamteam!

Vilken bok har ni läst som väckte något farligt hos er? Leandoer läste Lolita som ung och det tog lång tid att hämta sig från, Bohman läste Sidney Sheldon och andra böcker om sex alldeles för tidigt. Östergren valde Landet från ingenstans av Elsa Beskow. Det var en berättelse som var mind-blowing och blev början till författarskapet, fantasins oerhörda kraft. På sextiotalet fanns det pin-up tidningar och de erotiska novellerna lockade. Erotik kan vara en ingång till litteraturen och Leandoer påminner om att det som är lite förbjudet lockar. Tips till läsrörelsen? 

Läsning vänder sig till den som är ensam, det är en osocial aktivitet men det är också en plats för identifikation. Litteraturen är förlorarens arena menar Östergren och då är konst och kultur ett sätt att hantera det. Fantasi som krävs för att läsa och skriva ligger nära dårskapen och det är den riktade koncentrationen som läser och skriver kräver styrka. Boken är ett magiskt objekt och skillnaden mellan dårskap och författarskap är hårfin. 

Kan man skada någon som man just läst en bok av? För att kunna skada någon så måste man kanske göra dem till främlingar och läsning kräver att man släpper in en parasit i huvudet, mellan författare och läsare finns en kontrakt. Man blir besatt av en människans tankar, en kärleksfull underkastelse. Författarens blod och liv finns bara i läsarens välvilja att tillgodogöra sig innehållet, menar Östergren. Therese undrar om det finns något slags agenda om att boken är uppbyggliga, visst kan man läsa med många olika känslor och investera i läsningen annars faller det platt.  

Bohman påminner om känslan av att läsaren är betraktaren och sedan ha självkänsla nog för att vilja uttrycka sin bild av världen. För länge sedan uttryckte litteraturen det som alla tänkte men numer så är det den enskilda rösten som måste leva. Vad alla tycker är inte längre lika intressant. Beckman pratade om begreppet "readers high" där de som läser kan utveckla ett beroende som kan leda till abstinens. Bohman tycker att läsandet och skrivandet kan jämföras, det där att man glömmer tid och rum. Kinderna blossar och man undrar vart tiden tig vägen. Leandoer jämför litteraturen med leken, det är ett friutrymme. 

Samtidigt menar Östergren att man måste ha någon slags överenskommelse om vad som är verkligt, om alla bara skrev fantasihistorier så skulle man inte ha något att förhålla sig till. Litteraturen kan vara det som medierar mellan verkligheten och fantasin, som en garderob som leder till Narnia eller någon annanstans. Kanske till landet Ingenstans. 

prisutdelning av årets bok

Bubbel och snittar för att fira att folkets pris har utsetts! Utfallet blev tydligt, boken ska tilltala en bred läsekrets och vara utgiven i Sverige. Det har blivit ett tydligt resultat där vinnaren fått dubbelt så många röster som tvåan. 

På tredje plats kom Gånglåt, på andra plats kom Arvet efter dig. Vinnare blev Det är något som inte stämmer av Martina Haag. 

intellektuellt liv under diktaturen - Herta Müller i samtal med SvanteWeyler

Svante Weyler samtalar med nobelpristagaren Herta Müller om hennes nya bok Mitt fosterland var en äppelkärna. Den är en Systematisk genomgång av livet kontra litteraturen och det var ett mödosamt arbete att ställa samman. Många minnen var svåra att tänka på och den lilla byn där Müller växte upp var i den tysktalande delen av Rumänien. Den var mycket traditionell och liten by med 300 personer, alla kände alla och det fanns en hierarki. Kvinnorna bar folkdräkt och flätor. Efter andra världskriget ändrades just det eftersom de som suttit i arbetsläger hade fått sina huvuden rakade. Det blev ett tydlig skiljedelare mellan de som deporterades och de som var kvar. I min föreställningsvärld var den likadan under 300 år och inget ändrades. Det var en minoritetens universum och det blev för mig en mörk värld. Att vara tysk i Rumänien efter det andra världskriget var speciellt, de var en minoritet och det var problematiskt. Allt blev politiserat, den ungerska och tyska minoriteterna i Rumänien hade varit tyskvänliga men senare vältrades skulden över på minoriteterna, det blev en skuldcirkel som de hamnade i. När Müller lämnade byn och själv började bilda sig en uppfattning så hade hon svårt för att tala med sin far som var övertygad nazist, hon tyckte att det var en svår situation. Müllers mor satt 5 år i arbetsläger och när hon återvände till byn träffade hon fadern som hade förlorat sin fästmö, de försökte tillsammans skapa någon slags normalitet. Som barn fick hon ofta stryk, modern hade svaga nerver och många händelser var sådant som hänt i lägren, i familjen tänkte hon ofta att modern var mycket gammal trots hon var ung. Blev ni författare för att ni hade just den här uppväxten?

Vem vet? Jag vet inte, jag ville aldrig bli författare. Jag hade inga böcker läst som barn, jag började skriva och läsa för att ha något att förhålla mig till och jag ville veta hur livet var. När det blev trångt i diktaturen så blev jag trakasserad på fabriken där jag arbetade. Jag började skriva för att få ett utlopp, det är inte lätt att förstå hur det gick till. 

poetens blick på den arabiska kulturen

Jag gillar Cecilia Uddens rapportering från Mellanöstern och när hon nu modererar ett samtal så är jag på plats. Den som hon samtalar med är den syriske poeten Adonis som är aktuell med en ny bok om Islam. På plats är också psykoanalytikern Houria Abdeloyahed. I sin bok skriver Adonis att det finns bara ett Islam, vad menar du med det?

Jag vet, vi vet att det finns ett stort missförstånd i det att tolka Islam idag. Precis som i kristendomen som har olika samfund så har Islam sina olika grenar. När man talar om Det svenska samhället så är inte ett religiöst samhälle. I de islamska samhällena borde man ha samma rätt att leva i ett sekulärt samhälle och kvinnan borde ha samma rättigheter varthän man bor.  Så är inte fallet nu, i vissa länder har kvinnor inte ens rätt att köra bil och man har inte på 1500 år lyckats att bygga ett muslimskt civilsamhälle. Man använder islams namn för att behålla det ojämlika samhället där minoriteter, kvinnor och alla kan vara fria. Individens lojalitet skall vara mot lagen och inte mot klanen eller religionen. Just nu är det en wahabism-rörelse som dominerar islam i världen och de är de fundamentalistiska rörelserna som IS är sprungna ur det. Det är beklagligt att Europa och USA stöder detta på grund av olja, gas och annat. Vi förväntade oss att de intelligenta i västvärlden skulle stödja utvecklingen mot demokrati. Min bok mot denna islam som är präglad av våld är en protest mot detta. 

Abdeloyahed menar att Islam bygger på texten i Koranen, fatwas t ex mot kvinnor kan uttalas och spridas på internet. Om man nu säger att det bara finns ett Islam så blir ju IS religionens uttolkare, de våldsamma vinner utrymmet. Adonis menar att det är maktstrukturer och samhälleliga instutitioner som de skriver om och att de ska vara sekulära. Vi kallar till en annorlunda läsning av Koranen där människan är fri och där religion skall vara individens sak och inte samhällets. 

Adonis har under många år varit aktuell för Nobelpriset och Udden sitter varje oktober och väntar på samtalet där hon ska kommentera priset. Nu har troligen Adonis skrivit en så politiskt laddad bok så samtalet lär dröja. Eller? 

Alla har glömt, men inte jag

Vid litteraturscenen kan man sitta och njuta av ett pärlband svenska författare som berättar om sina böcker och sitt skrivande. Just nu Annelie Jordahl på författarförbundets scen. Hennes nya roman heter Hundarna i lafayette och huvudpersonen är en kärv, sur och arg änka som bor på landsbygden. Hon är en komplex person och hon bearbetar sin sorg efter mannen genom att föra en dödsbok. Jordahl berättar att hon inspirerats av Rapport från en skurhink med en arbetarkvinna som sitter mitt i världen samtidigt som hon bor ensligt på landet. Hon vill göra de osynliga synliga och hon vill att också arbetare ska räknas, synas.

jomen, den kommer i år också!

Nu är jag på plats och startar med att lyssna på Jennifer Clement - hennes bok om flickorna i Mexico är fantastisk. Nu är hon här som ordförande i internationella PEN. Scenen är yttrandefrihetens monter. 

 

Häng med på min mässa! Jag hoppas kunna dra iväg ett inlägg här både nu och då under de kommande fyra dagarna. Kika in och följ mig gärna på instagram och twitter också:

https://www.instagram.com/ochdagarnagr/
eller kanske på twitter: https://twitter.com/Annaodagarnagr