att raka en zebra - inget för mig

Jag har några dåliga samveten som jag tagit tag i så här under sommaren. Ett av dem är Håkan Lindgrens debutroman Att raka en zebra. Jag pratade med honom under bokmässan och fick boken på en trevlig förlagsfrukost och tänkte verkligen läsa men ... Boken blev liggande, och liggande och nu först blev det av och troligen har den blivit liggande där i högen av en anledning. Det här är inte min kopp te. För pratigt, för omständigt och efter en tredjedel av boken inget som fångat mig. Tyvärr föll den här relationsromanen med spänningsinslag inte mig i smaken, det var liksom ingen av karaktärerna som jag fastnade för och det smått babbliga som jag kan älska i korta franska romaner tilltalade mig inte här. Lindgren har en story med många spännande komponenter (kärlek, otrohet, svek, familjehemligheter och svårigheter i form av sjukdom och arbetslöshet) och miljöer som skulle kunna locka (Göteborg och Paris) men formen och utförandet var inte för mig.  Kanske passar den någon annan, jag ska lämna vidare den i en bokbytarhylla. Jag gör det ovanliga, jag lägger ned och fortsätter i min läshög. Nästa bok blir italiensk.

den som glömmer - Erlendur är tillbaka!

Då var det dags för del nummer tolv i serien om Erlendur Sveinsson. I Den som glömmer har vi flyttat oss tillbaka i tiden, till 1979 då Erlendur är en ganska nybliven kriminalpolis. Han är intresserad av gamla ouppklarade fall och särskilt är det en ung skolflicka som försvann spårlöst för mer än 25 år sedan som gäckar honom. På varje ledig stund försöker han hitta ledtrådar i det mycket kalla fallet, tyvärr får han fullt upp på jobbet med ett betydligt färskare dödsfall. I en grund damm utanför Keflavik hittas en ung man död och snart leder spåren till den amerikanska flygbasen, hur ska den isländska polisen kunna undersöka fallet utan att komma på kant med amerikanarna?

Som alltid med Idridasons deckare så är det lugnt tempo och samtalsburet, det är pratandet med människor och det enträgna polisarbetet som vinner. Jag hade just lyssnat på Hjorth/Rosenfeldts senaste deckare och när man sedan klickar igång Idridason så får man rena chocken. Långsamhetschocken. Inte alls dumt, inte alls sämre men annorlunda. Det gäller när man ska läsa om Erlendur att man samlar ihop sig och taggar ner. Då kan man få sig en fin läsupplevelse till livs. Jag gillar att de olika delarna hoppar i tiden, nu får man plötsligt möta en ung Erlendur och det gör personporträttet av honom så mycket rikare. Dessutom är det lite skönt att läsa en berättelse om en tid där man måste sitta och vakta telefonen eftersom någon ska ringa från en telefonkiosk, man får gå och leta i arkiven för att hitta uppgifter och tempot känns lugnare än idag. Det som man inte lika gärna vill påminnas om är hur det kalla kriget, med atombomber och allt, faktiskt var del av Islands vardag under sent 70-tal. Något mer om själva deckarbiten berättar jag inte, det får ni faktiskt läsa själva!

resa i månljus - en ungersk klassiker

Med risk för att anklagas för att vara ytlig så måste jag börja med att kommentera den fantastiskt fina designen på Nilsson förlags nya klassikerserie. Danskt band med greppvänlig yta, flikar att stoppa in i boken under läsningen, en liten limegrön "bläckplump" på ryggen som följs upp med en insida på omslaget som är i samma färg. Absint kallar de sin nya serie och Louise Kelpe har gjort omslagsformen. Så snyggt!

När sedan ytan följs upp med ett superbt innehåll kan det nästan inte bli bättre. Resa i månljus är en fantastisk text skriven 1937 av den ungerske författaren Antal Szerb och hela min bok är fylld med hundöron. Man skulle kunna slå upp nästan vilken sida som helst och hitta meningar att välja ut att citera. Hör bara på den här som levereras redan på sidan 10:

Som anstod synnerligen intelligenta människor som också var enormt självkritiska bemödade Mihály och Erzsi om att hitta den rätta medelvägen mellan snobbism och antisnobbism. 

Med bara ett par raders text har vi bilden klar för oss. Det nygifta ungerska paret har rest till Venedig på bröllopsresa och de första dagarna fylls av smekmånadens fröjder och stilla promenader. Erzsi har lämnat sin välbeställde make, gift sig med Mihály och nu ska deras gemensamma liv starta. Redan efter några dagar börjar Mihály tveka, hans giftermål ser han som ett steg på vägen till att bli en vuxen man, en allvarlig människa som har riktning på sitt liv och han undrar om han verkligen gjort rätt? När det är dags att resa vidare på rundresan i Italien stöter han på en gammal barndomsvän och plötsligt sitter han på ett tåg åt alldeles fel håll. Han rymmer från sin fru, han rymmer från sitt liv som respektabel fabrikörsson och lever som en vagabond. Tankarna på barndomen och minnena från uppväxten i Budapest tränger sig på och han återser (verkligen eller i feberdrömmar) vännerna som format hans liv: sökaren Ervin - den judiske pojken som lever som munk i ett otillgängligt kloster i de italienska alperna, den äventyrlige och halvkriminelle János och syskonen Ulpius. Tamás och hans oförglömliga syster Éva är de skuggor som Mihály ständigt gäckas av, han söker dem, han söker spår efter dem och det driver honom till sammanbrottets rand.

Jag vet vad det är för fel på mig, sa han till Ellesley. Jag lider av akut nostalgi. Jag skulle vilja vara ung. Finns där något botemedel mot det?

I det fina efterordet som är skrivet av Julie Orringer så kan jag läsa att romanen skrevs 1937 efter en resa som Antal Szerb gjort till Italien 1936. När kom hem från den resan, som han själv trodde skulle bli den sista till ett land som han varit närmast besatt av under stor del av sitt liv, skrev han på bara några månader sin text. Den blev på sätt och vis ett farväl till det land som han älskat och som under 1930-talet blev allt mer förändrat. Resa i månljus är inte alls en politisk bok, den tar sig inte an de fascistoida vindarna i Europa som rådde när den skrevs utan istället vill den få oss som läser att påminnas om ett Italien med kultur och konst, det sorglösa goda livets plats. En plats där döden ändå alltid är närvarande.

Antal Szerb dog 44 år gammal i koncentrationsläger.

komma hem - Robert Wangeby

Komma hem är en bok om två pojkars vänskap, en bok om hur det är att resa från den lilla stad man vuxit upp i och hur det är att komma tillbaka hem till en plats som tycks likadan som den man en gång lämnat.

Erik och Tomas är vänner, de föds med bara en veckas mellanrum då i slutet av 60-talet då Armstrong vandrar på månen och allt är möjligt för mänskligheten. De växer upp i den lilla staden i Dalsland och inget kan skilja dem åt. Inget mer än tiden och vuxenblivandet. Erik flyttar till Stockholm och blir akademiker, Tomas drar till Göteborg för att göra affärer och bara minnet av lyckan i det eviga barndomsögonblicket finns kvar. När Eriks mor insjuknar återvänder han till sin barndoms småstad, flyttar in i sitt pojkrum och snart får han veta att också Tomas har återvänt.

Tomas har bestämt sig för att investera i fastigheter i sin barndomsstad och han har stora planer. Hans kontakter i staden och hans förmögenhet smörjer beslutstagarna i den lilla kommunen och Erik kan konstatera att "generositet är en särskild form av makt." De två, som en gång var oskiljaktiga, har kanske inte längre lika mycket gemensamt.

För mig var Komma hem av Robert Wangeby en fin läsupplevelse med en grundberättelse som jag tror många kan känna igen sig i. Vi är många i 60-talistgenerationen som lämnat landsbygden, samhällena och småstäderna för att utbilda oss och som när vi "kommer hem" ser på vår uppväxtort på ett tudelat sätt. Det är både en trygghet att allt är sig likt och samtidigt är det en frustrerande verklighet. Tiden står stilla trots att den hela tiden går. Allt tycks sig likt, men ändå inte. Och kanske är det just det som utgör platsens själ? När Tomas vill modernisera och exploatera med köpcentrum så finns där ingen motkraft, ekonomin styr men hur är det med andra värden? Lojaliteter sätts på prov, vänskap prövas och slutligen måste man välja hur man vill att framtiden ska te sig. Wangeby skriver på ett vackert och precist, nästan filosofiskt, språk hur det kan vara att växa upp, resa bort och komma hem. Och hur det blir när man bestämmer sig för var som är hemma. Läsvärt!

tiden läker inga sår - en berättelse om flykt

Tilde de Paula Eby har i dagarna släppt sin självbiografiska bok Tiden läker inga sår  och den landar i den svenska samtiden som en rejäl påminnare om hur det är att växa upp i en familj som präglats av rotlöshet och migration.

Tilde själv växte upp och blev den duktiga flickan som minsann skulle visa att hon hörde hemma i Sverige, hon såg till att vara lagom framåt, lagom smart, lagom söt och lagom det mesta. En dag ringer det en kvinna till TV 4 och berättar för Tilde att hon har en väska i sin ägo som hon tror kan höra till hennes släktingar. Väskan var funnen på vinden i Kubas konsulat i Chile och med hjälp av innehållet i den hittar Tilde tillbaka till sin släkts historia.

Det här är en självbiografisk berättelse om starka kvinnor som sörjt för sina familjer, självvalda flyttar för att följa sin man, flyttar för att försöka förverkliga drömmen om ett kommunistiskt samhälle, flykt från diktaturer och flyttar för att försöka samla ihop spillrorna av en splittrad släkt. Med en varm och stark berättelse om hur man med envishet och glädje kan skapa sig en plattform i ett nytt land så påminns jag som läser om hur vi här i Sverige har en tradition av att ta emot och välkomna människor på flykt från inbördeskrig och diktaturer. Tildes familj kom på 70-talet från Chile, nu kommer människor från andra delar av världen för att få en trygg plats att vara på. Tiden läker inga sår är en bra bok att börja med om man vill veta mer om hur det kan vara att ständigt flytta, ständigt vara beredd på att fly.

Jag är i allmänhet skeptiskt till när kända tv-personligheter ska skriva böcker, det kan ibland kännas som att de mest vill sälja ännu en bok men här fick jag faktiskt kapitulera. Tilde de Paula Eby har något att berätta. Läs hennes historia!

Tove Alsterdals prisbelönta deckare Låt mig ta din hand  handlar också de allra första Sydameikanska flyktingar som kom till Sverige på 70-talet. Läs den. Också.

jörn lier horst - en norsk krimiförfattare

Insåg att jag glömt att skriva några rader om mitt lilla samtal på mässan med en äkta polisdeckarförfattare. Jörn Lier Horst är nu inte bara författare utan också (tada) polis. Han berättade att del nummer 10 i hans serie är på gång i Norge och att han hört många, som likt mig, klaga över att böckerna översätts i fel ordning här i Sverige. Det blir ju liksom ingen ordning på polisernas privatliv när man hoppar fram och tillbaka i en serie. Han förstod att förlaget ville satsa på en bästsäljare först för att få snurr på serien men det märks att det var del 8. Sedan gav de ut del 9 och nyligen del 7. Nummer tio är på gång att översättas så den blir näst både i Sverige och Norge.

När jag presenterade mig så sa han förresten genast - Kulturkollo, den bloggen har jag läst. Vilken blandning ni har på den. Kul att höra att det finns läsare också i vårt naboland. 

Läs mina texter om Jakthundarna, Grottmannen och Vinterstängt.

xiaolu guo - aktuell på mässan och på kulturkollo

Igår kunde man på Kulturkollo läsa en fin intervju med Xiaolu Guo och jag passar på att reprisera min text om hennes roman som jag läste i påskas.

Jag är Kina är en påskgul roman som passar fantastiskt bra att läsa en långhelg som denna. Den är en text som är både lättläst och synnerligen tänkvärd. I lager på lager diskuterar Xiaolu yttrandefrihet, diktatur och livet som dissident samtidigt som en vacker kärlekshistoria vecklas ut framför våra ögon. Genom brev mellan Mu och Jian, lappar och dagböcker får jag som läser följa två ungdomar i Kinas väg mot medelålder. Det framgår ganska snart att Jian var med på Himmelska fridens torg och att han protesterar mot regimen genom sin punkmusik. Han möter Mu vid en volleybollplan och deras kärlekssaga börjar. När boken börjar är de inte längre tillsammans och vad som hänt dem är det som driver berättelsen framåt.

Som översättare och uttolkare av av alla dokumenten finns Iona, översättare i London som en dag får en hel mapp full av papper i sin hand. Hon försjunker in i sitt arbete och blir helt uppslukad av Mu och Jians öden. Det är den delen av romanen som jag mesta av allt tar med mig från den här boken. Ionas funderingar och idoga arbete med översättningen av Mu och Jians brev och dagböcker, Xiaolu vrider och vänder på språket och erbjuder ibland flera olika översättningar. Genast tänker jag på Anna Gustavsson Chens fantastiska inlägg på kulturkollo när hon beskriver sitt arbete med attöversätta klassisk kinesisk dikt. Det där med att översätta är spännande och så mycket mer än att bara översätta ord för ord.

Ord, symboler, verbala yttringar. Ibland är de tydliga, ibland dunkla.  

Iona bygger en bro av innebörden i deras brev och hon måste välja rätt ord för att byggnaden inte ska falla ihop. Det är svårt. Engelskans arabiska bokstäver och kinesiskans orientaliska tecken är inte några naturliga sängkamrater.  

Läs också Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande - skriven av samma författarinna, också den riktigt härlig läsning.

Cilla Naumann om skrivandets hantverk

På författarbokcirkeln under årets bokmässa så pratade Cilla Naumann mycket om sitt skrivande och en av alla anteckningar jag har i mitt block lyder typ:

Jag jobbar hela tiden med språket, skriver, stryker, skriver, styrker och det strukna lämnar alltid spår i den färdiga texten. Tomrummen av det strukna finns där och de fragment av texter som lever kvar genom alla bearbetningar, som överlever processen blir till de byggstenar som romanen konstrueras kring.

(ur minnet från i lördags, 20150925, så inget direktcitat)

Veckan på Kulturkollo handlar om skrivandet. Kolla in!

boksmälla råder (och eventuellt hinner verkligheten ikapp)

Jag hade liksom tänkt att skriva något lite småkul och sammanfatta min mässa men det blir intet. Just nu vårdar jag min boksmälla med mineralvatten och en härlig fransk feelgod med svärta. Jo men, just. En bok alltså. Läsa, det gör man inte alls en mässhelg, men nu så.

Verkligheten attackerar och framåt veckan ska jag på ännu ett utbildningstillfälle på GU. Inte särskilt sugen alls men måste man så måste man. Får lägga undan min roman och ägna mig åt samhällsvetenskapliga metoder istället!

Sista bilden från mässan får bli en av Jan Guillou. Han är det närmaste inventarie på mässan och behöver komma med här i bloggen så att han inte blir ledsen och känner sig övergiven av media.

fler inlägg från mässan!

Jag har skrivit några texter direkt på Kulturkollo också om mässan och jag passar på att länka in dem här hemma hos mig också. På torsdagen lyssnade jag till Masha Gessen , på fredag till Berättandets kraft, lördag var det Stå i bredd och på söndag bjöd på Håkan Nesser.

Nästa vecka fyller vi på inne på Kulturkollo med fler texter från mässan. Välkomna dit!

Linda Olsson i cafet!

Linda Olsson satt i cafét bredvid bokbloggarrummet och jag kunde inte hålla mig från att gå fram. Hon berättade att det var fjärde dagen på mässan och att nu längtade hon lite hem. Hennes nya deckare som hon skrivit tillsammans med Thomas Sainsbury utspelar sig i Nya Zeeland och deras gemensamma bok Ingenting är glömt hade svårt att bli utgiven där. På andra sidan jorden vill man läsa deckare med nordiska och brittiska miljöer - inte om Auckland. :-)  I Australien däremot, där finns den utgiven. Nu skriver de på del 2 i den blivande trilogin om Sam. Jag ser fram emot. Hon tackade också alla bloggare och påminde om att alla som skriver om böcker är superviktiga för att bra böcker ska bli lästa. Håller med, heja oss!

gårdagens frukost med Cilla Naumann

Bistra miner hos Cilla Naumann och Ann-Sofie Lindholm men var lugna, det blev en mycket fin stund i Natur & Kulturs monter. Cilla berättade mycket personligt och nära om hur hon brottats med sin senaste roman i nära 25 år. Upprinnelsen var de dagböcker som hon började skriva när hon satt på flyget till Bogotá för att hämta hem sitt första barn. Just dagboksanteckningar menar Cilla är svårt att förhålla sig till när man ska skriva eftersom de ofta är skrivna i ett särskilt känsloläge och sällan ger hela bilden av en händelse. Hon funderar på vad som ska hända med alla de dagböcker hon skrivit genom åren, med sitt personliga innehåll ska de kanske förstöras. Samtalet vindlar vidare till det självbiografiska i romanen Bära barnet hem, i den finns två tydliga delar - fiktionen kring en kvinna som heter Anna som arbetar i en familj i Bogotá och Cillas egen berättelse där hon skildrar återresan till Colombia där hennes son ska träffa sin biologiska mamma för första gången. 

Autofiktionen var mycket svår att skriva eftersom hon ville vara varsam med sin familjs berättelse, hon ville vara respektfulloch det påverkade till viss del berättelsen. Med Anna var det annorlunda, i henne kunde Cilla använda fiktionens hela fulla kraft och väva samman erfarenheter som hon samlat på sig under de många resorna till landet. I den här romanen är det moderskapet som hon har velat utforska och Cilla gillar att skriva texter som koncentrerar sig på ett ämne. För mig personligen så var skildringen av Cillas egen mor som blev allt sjukare under romanens gång mycket berörande. Jag kunde verkligen identifiera mig med den delen av romanen. Cilla berättar att hon mött så många människor redan som velat berätta om sina upplevelser kring adoptioner och moderskap och det har varit mycket både fint och samtidigt utmattande. Det finns helt klart så många frågor och känslor som den här boken väcker och inte ett öga var torrt på vår bokcirkel. Läs boken, bokcirkla den gärna. Där finns mycket att tänka vidare på!

Jag har skrivit om boken här. På Kulturkollo har vi en fin intervju med Cilla om någon vill läsa ännu mer. Tack till Breakfast Book Club som ordnade!

Hur nära sig själv kan man gå?

Fiktion eller självupplevt och den tunna linjen däremellan. Det är ämnet som annonseras i det här seminariet och de båda författarna berättade om att autofiktionen behöver inte betyda attman exponerarallt om sig själva. De har utgått från sanningen och skrivit fiktion, så snart man har börjat skriva så drar man ifrån eller lägger till. Så gör alla mer eller mindre, annars vore livet både tråkigt och ointressant. När man skriver sin historia så är prio 1 att det ska vara en bra berättelse, om det är sant eller inte spelar mindre roll. Lojalitet mot andra, varken familj eller läsare är bara att lägga åt sidan. Man får skriva som om ingen ska läsa säger Milena Busquets men Guadalupe Nettel erkänner att hon skriver för att bli älskad, för att berätta en bra story som är artig och inte ska tråka ut läsaren. Hon menar att skriva i sig själv är att vara våldsam mot sig själv, 5 minuters härligt skrivande behöver mycket hårt arbete och behöver inte alls vara av godo. Milena berättar att hon blev överraskad över att det gick så pass lätt att skriva boken, hon trodde det skulle bli svårt att hamna så nära sin uppväxt och till viss del var det en lättnad att faktiskt skriva om dem. Jag har läst och skrivit om Kroppen jag föddes i och Även detta går över står nu på min läslista! 

Bloggträff hos Hoi

Bloggträff hos Hoi. Niklas Lindroth, Annika Arslan Waltersson, Håkan Lindgren och Cecilia Lindblad presenterar sina romaner. Kaffe och muffins åsså! 

Ian McEwan

Intresset för män och kvinnor med makt och arbetslivet har blivit allt större för Ian McEwan de senaste åren. Hur är livet för olika typer av yrkesmänniskor? Det har han velat utforska. Alla har ju ett privatliv och många har också ett yrkesliv, ibland har man de olika rollerna i olika fack och de påverkar inte varandra men i Domaren får man möta en kvinna där det läcker mellan de olika rollerna. McEwan berättar om sin research inför romanen och han valde att koncentrera sig på familjerätten. Det placerar domaren mitt i familjerna och privatlivet. Fiona, domaren, får vara med och bestämma om hur livet ska gå vidare för både föräldrar och barn. Den rationella och logiska lagen sätts mot medkänsla och empati vilket skapar dilemman. Barnets intressen kommet alltid först och det är domarens roll att ta barnets parti. 

Fionas privatliv är dessutom rörigt, hennes man har just bestämt sig för att bejaka sin passion till en ung studentska, hon gör avsteg från sitt vanliga rationella sätt att ta snabba beslut och engagerar sig i en ung pojke som behöver blodtransfusioner för att överleva, hans föräldrar är Jehovas vittnen och vill inte tillåta de livsnödvändiga behandlingar. Hon ser i pojken som den son hon aldrig fick och det privata och det professionella blandas allt mer ihop. Var börjar ett ansvar för andra människor? Var slutar det? 

Texter om boken finns både här på bloggen och på Kulturkollo, där kan man också just nu vi na ett exemplar. 

spela bingo med oss!

Visst vill ni vara med och spela bokmässebingo? Kolla in alla instruktioner här!

mer Island på mässan

En av mina isländska favoriter är Jón Kalman Stefánsson och jag vill passa på att tipsa om hans seminarie på mässan. Han ska där samtala med Audur Ava Ólafssdottir som jag också läst. Tyvärr kommer jag att missa det här man jag tycker alla ni andra ska boka in:

• Island och kärleken

  Datum & tid: fredag 25 sep kl. 12:00 - 12:45

  Plats: H1, H05:20

  Arrangör: Icelandic Literature Center och Weyler förlag

  Språk: engelska

  Kod: Fr1200.6

  Seminarium, seminariekort erfordras.
  I centrum för Jón Kalman Stefánssons Fiskarna har inga fötter och Auður Ava Ólafsdóttirs Rosa candida står kärleken, och romanerna har väckt läsares förtjusning i hela Europa, från norr till söder. För att de är exotiska? För att författarna vet något som man bara vet på Island? För att kärleken avtecknar sig på ett annat sätt mot lava och vindpinade hedar? Här svarar de i ett samtal med Mats Almegård, journalist.

Rosa Candida har ett mycket vackert omslag, ett omslag som lockar och signalerar Läs Mig! Åtminstone till alla kvinnor kan jag tänka. Jag hoppas verkligen att några män också hittar till den här småcharmiga historien om en ung man som bestämmer sig att resa och restaurera en klosterträdgård.

Lobbi lämnar sin åldrade far och sin autistiske tvillingbror hemma på Island för att bli trädgårdsmästare i södra Europa, i packningen har han några sticklingar av hans döda mors raritet till rossort - den åttabladiga Rosa Candida. Det är den som tåligt övervinner allt, också en isländsk vinter och som inte har några törnen. På Island lämnar han också en liten dotter som blev till i ett hastigt möte just i moderns växthus: Flóra Sól. När dottern och mamman en dag dyker upp i den lilla bergsbyn så vänds livet upp och ned. Den lilla tösen förändrar hans liv och omgivningarnas liv och det är väl möjligen de små antydningarna av mirakel som jag har lite svårt för i den här berättelsen. Annars är det charmigt och mysigt rakt igenom. Lobbi får en vän i prästen som har ett cinematek i sitt lilla rum, han har ett filmtips för varje tillfälle i livet och som av en händelse så tipsar han t ex om Chocolat ... 

Det är just precis i den genren, Joanne Harrisstuket, som jag placerar Audur Ava Olafsdottirs roman som är fullspäckad med blommor, växter och frukter. Flickorna har blommiga klänningar, till och med prästen bjuder på spritdrycker smaksatta med olika sorters växter varje dag. Lobbi rensar och tuktar klosterträdgården, han vårdar växterna och sin dotter och växer från pojke till man på vägen. Lite livet, lite döden, lite kärlek och lite trädgårdsskötsel.

Hade jag skrivit charmig? Jaså?
Men jag tror jag skriver det igen: Charmig.

- repris från mars 2015 - 

Kulturkollo konfererar om Allt jag inte minns

Vi fortsätter att förbereda oss inför mässan inne på Kulturkollo. Idag pratar vi om Jonas Hassen Khemiris nya roman!

Island - urkraft

Bokmässan har i år två temaländer. det ena är Ungern, som vi skrev om igår på Kulturkollo, och det andra är betydligt mer lockande Island! Jag har ju läst och skrivit ett stort gäng inlägg om isländska böcker här på bloggen de senaste åren och under taggen Norden hittar man en hel del läsvärt. Jag börjar min uppladdning inför Island med att visa några bilder från sommarens utställning på akvarellmuseet: Urkraft. Spännande att se ett såpass litet lands olika konstnärer. Särskilt fräckt var Rúrís Water Vocals. Filmen är ett annat verk från Munchen som kallas Silence men man kan få en liten känsla för vattnets kraft i projektionerna.

Together We Survive Until Noon, Sigga Björg Sigurdardottír, 2015

Untitled, Georg Gudni, 2002

Gården Stórálag i Hornafjördur, Ásgrimur Jónsson, 1912

mästare, väktare. lögnare, vän

Christoffer Carlsson är numer en av de mest omtalade deckarförfattarna i Sverige, annat var det när han mycket ung hängde i bokbloggarnas rum och funderade över om det där med att skriva verkligen skulle kunna funka. I sin serie om den nerdekade polisen Leo så har Carlsson hittat en huvudperson som verkligen passar hans berättelser. Det är aviserat att det här är den sista delen om Leo och det är med sorg som man tar avsked från honom. Jag tyckte att han var för mycket av allt i den första delen Den osynlige mannen från Salem, blev allt mer förtjust under läsningen av Den fallande detektiven och nu så är jag lite smått förälskad. Han är, bakom alla sina exter, en person som man bara måste älska. Livet har inte farit fram särskilt snällt med honom och visst väljer han fel, hanslt fel och ställer till det för sig men ändå. Man tar honom till sitt hjärta.

Mästare, väktare, lögnare, vän  är en drivet berättad svensk deckare som utspelar sig både i nutid i det lilla samhället på gränsen mellan Småland och Halland och i Stockholm på 80-talet. Leo Juncker blir anmodad att ta en längre semester eftersom han inte kan hantera sitt tablettmissbruk, samtidigt så hittas hans mentor in i polisyrket död i en liten ort i södra Sverige. Leo bestämmer sig för att ta med sin katt och åka för att se om han kan utreda sin väns död, så börjar det. Hur det slutar tänker jag inte berätta. Jag tycker ni ska läsa hela serien gensat om ni inte gjort det. Högklassig spänningslitteratur med en alldeles egen svärta!