årets tio i topp: bokmässan

Vad mer kan jag skriva om bokmässan 2012 utan att upprepa mig? Intet! Mängder med trevliga möten med bloggisar, författare och förlag. Seminarier, montrar och väl ingångna kängor på fötterna. 102 inlägg med anknytning till mässan blev det under året och bloggen tar redan sikte på nästa mässa. För precis så roligt är det. Precis så. Hoppas vi ses där!

årets tio i topp: norskt

Året har bjudit många fina läsupplevelser från nabolandet. Säkert har den fina utgivningen i år något att göra med bokmässans tema och Nordiska rådets litteraturpris har också påverkat. Mig och andra. Kul med media och uppmärksamhet för nordisk litteratur!
Liten favoritlista:
Innan jag brinner - Gaute Heivoll
Det dyrbara - Linn Ullman
Dagar i tystnadens historia av Merethe Lindström
Fvonk av Erlend Loe

En som inte kommer med på min lista är Knausgård, det är en norman som inte passar mig. Vilka norska titlar vill ni andra sätta upp som höjdare?

- Årets tio i topp är min egna personliga lista över årets höjdare. Utan inbördes ordning. -

en lång vinter - vacker utanpå, vacker inuti

Visst var de lite lika, Bland träden och En lång vinter. Dimman höljer träden och människorna som skuggor på omslagen, de är båda fyllda av berättelser som bara anas, konturerna finns där och det är upp till läsaren att fylla på innehållet. Båda böckerna är skrivna på en prosa som inte har ett enda ord för mycket, berättelserna förs fram genom människornas handlingar mer än genom beskrivningar eller dialoger och miljön är karg, kall och känslorna mer anas än uttrycks. De existentiella frågorna ställs oss som läser, liv och död sida vid sida.

Colm Tóibíns lilla vackert formgivna roman, jag är oerhört förtjust i bronsbrungrått i kombination med dovt duvblått som är en färgkombo som jag ofta väljer i mitt scrappande, publicerades först i en novellsamling. Nu har Erik Andersson, som också översatt Ulysses, översatt texten och den ges ut som kortroman.  En lång vinter hörde jag talas om vid flera tillfällen under bokmässan men jag lyckades missa den irländske författarens framträdanden varje gång. Extra glad blev jag när Mimmimarie erbjöd mig att få läsa hennes exemplar. Tack för det! Lågmäld, kontrollerad och sparsmakad. Tre ord som passar En lång vinter.

novellix nordiska - Island

Det gula huset av Gyrdir Elíasson är en novellsamling i miniatyr, sju korta texter skrivna av den isländske författaren som fick Nordiska Rådets Pris 2011. Den hör till Novellix nordiska kvartett som gavs ut strax innan mässan och det är spännande att få en smakbit av en av islands mest kände novellister. Hans texter är korta, de blandar vardagsrealism med det oförklarliga, miljöerna är karga och döden är nära. Som genomgående tema i den här lilla samlingen hittar jag huset, hemmet och den novell som berör mig mest av alla heter Hemifrån där en lyhörd vuxen  tröstar det lilla barnet i natten. Det lilla barnet som är hemifrån.

Just nu läser jag novellsamlingen Bland träden. Mer om den och Gyrdir Elíasson kommer i veckan.

fvonk - Erlend Loe

Erlend Loe gjorde success på bokmässan, överallt jag såg honom var han omringad av människor och hans senaste bok Fvonk var slutsåld redan på fredagen. Ganska konstig känsla är det med ett framträdande med mängder av folk, signering och inga böcker att  signera. Jag lyssnade i allafall och fick mig dagens fniss, boken fick jag se till att köpa på nätbokhandeln...

Alla har sitt, Fvonk. Det är inte bara jag som kämpar. Nej, det är inte bara du, säger Fvonk. Alla kämpar. Även jag.

Livet är kämpigt för Fvonk, han känner sig förföljd av de gravida som patrullerar utanför hans dörr. En dag får han besök av en kvinna som beordrar honom att ställa iordning sina tre uthyrningsrum till en hemlig hyresgäst. Det visar sig vara Jens som flyttar in, med lösskägg och toppluva ska statsministern leva ett vanligt liv med skidturer och kaplastavsbyggen. Han behöver rekreera sig och komma ifrån alla sin plikter särskilt svårt har det varit att leda ett folk igenom det nationella traumat under det senaste året. De två omaka männen blir blodsbröder och förtrogna och kanske lär de sig något om sig själva på kuppen.

Erlend Loe är en mästare på att skriva småputtrigt roliga texter som i sina absurditeter berättar något viktigt om samhället. Jag småfnissar mig igenom texten som är både lättläst och underhållande samtidigt som jag får mig både en och två tankeställare. Kraven vi ställer på människor ter sig ibland helt orimliga. Fvonk har i sitt arbete blivit delaktig i det han kallar okultur, och nu vågar han sig snart inte utanför dörren för risken att kanske kunna misstänkas för något opassande beteende. Pressen att som politiker, som karaktären Jens, leva i offentligheten måste vara mycket svår att hantera. Vardagssysslor blir dokumenterade och dissekeras i media, han kan inte vara sjukledig fastän sammanbrottet är nära för tänk på opinionssiffrorna. Inga inköp på bolaget, inte ens toalettbesöken får vara ifred. Tankarna går till biografin om Margot som från sitt håll beskriver livet som toppolitiker. Dreven går med jämna mellanrum och det kan verkligen diskuteras vilka krav man kan ställa. Vad är rimligt?

Jag gillar Erlend Loe - läs du också!

stalinhusen - där skuggan av DDR lever kvar

Berlin på gång! Om ett par veckor bär det av till Berlin för Gästbloggar'n och mig, när jag kikar in på hotellets hemsida erbjuds Free Tour to the Stasi museum. Det passar liksom ihop med min senaste läsning: Stalinhusen.

I det sandfärgade hyreshuset som en gång inhyste partifunktionärer och  i folkmun kallades Stalinhusen har Lena och Leander just separerat, den himlastormande kärleken har tagit slut och den ekonomiska verkligheten har gjort dem båda arbetslösa. Lena, som är journalist och författare, bor kvar i lägenheten tillsammans med sonen Adrian och snart börjar mystiska saker hända. Adrian undrar vem den konstiga tanten är, Lena undrar om hon håller på att tappa förståndet?  I våningen längst upp bor fru König som i alla år hållit koll på människorna i huset, förut som rapportör till Stasi och numer som en allmän moralens väktare. Kanske kan hon hjälpa Lena att förstå vad som händer?

Ricarda Junges lilla roman är en spännande berättelse som försöker ge sig i kast med spöken från förr, det blir en rysare där paranoian knackar på samtidigt som det är en fin beskrivning av en ensamstående mammas kärlek och vardagsliv med en tvååring. Hon noterar samvetsgrant alla sonens  framsteg och det är med hjälp av efterforskningar och skrivandet som sanningen växer fram.

Människor föds och dör, stater grundas och upplöses, något griper tag i en hel generation likt en dröm som man inte längre kommer ihåg när man vaknat. (...) Något kommer, något går. Men vad som än händer, händer tack vare ordet. Tänkt, talat, skrivet, förtiget. (s.9)

När jag på bokmässan frågade i Thorén & Lindskogs monter vad man skulle läsa innan resan så fick jag Stalinhusen i min hand. tackar för den, den passade perfekt!

SvD,  mimmimariesböcker har också läst.

det dyrbara - en roman för mig

Jag gillar Linn Ullmans författarskap. Så nu var det sagt, om utifall någon skulle tveka. Jag tycker hon med precisa ordval beskriver och diskuterar samtiden och de vardagliga scener hon målar upp är så lätta att känna igen sig i. Den truliga tonårsdottern där ingen kan göra rätt, mamman som försöker vara duktig och arbetsam med egna företag, pappan som flyr till sitt så kallade arbete, är otrogen eller går ut med hunden, lillasyster som slätar över med sitt solskenshumör. Alla skulle de kunna hamna i schablonfacket men de blir i den nyutkomna romanen Det dyrbara människor. I det ligger Linn Ullmans fantastiska förmåga, hon bagatelliserar inte, hon säger inte att livet är enkelt. Hennes historia är allvarlig och samtidigt så medryckande  och fylld av humor, allmänmänskliga reflektioner blandas med känslan av att alla i stunden gör så gott de kan. Ibland måste det var tillräckligt att göra sitt bästa, att göra det man tror är rätt. På baksidan av omslaget till boken beskrivs den som kammarspel, släktdrama, kriminalhistoria och mänsklig komedi. Allt det är den, och mer därtill.

Media har varit full av Linn Ullman och hennes bok, vill man läsa mer finns där material i GP och DN. Babel har haft henne som gäst och jag själv skrev om ett framträdande på bokmässan - nog med texter om boken. Läs den istället, jag blev imponerad. Så lätt och så svårt i en och samma roman, det är min sorts bok det!

grattis Lyran!

Denna fantastiska världslitteraturläsare gissade redan på mässan att det troligen skulle bli en kines. Vi höll båda i Mo Yans senaste roman i Tranans monter och när vi kom dit senare i helgen så var alla exemplar sålda. Jag köpte istället två titlar av Yu Hua. Lyran gav sig inte och läser Vitlöksballaderna och hon ordnade dessutom redan under mässdagarna med en utmaning som hon kallar Kina i oktober. Klart vi alla ska hänga på den! 

Vad jag tycker om pristagaren? 

Har inte läst. Ännu.

 

självklart, sa jag

Det är klart du får låna, det går jättefint. Jag kan skicka i en grön påse. Men nu är det bara den lilla detaljen att jag har glömt vilken bok, vem det var som ville låna. Kan varit Heivoll, Winterson eller Lindström. Påminn mig, mejla din adress, så ska jag genast skicka. Det är självklart!

mer tyskt från mässan - Kattbergen

Kattbergen syns i horisonten när man står vid morfars hus i den lilla byn i östra Polen där tiden nästan stått stilla. Dit kom han tillsammans med en grupp andra ukrainier efter kriget för att bygga sig ett nytt liv. De var flyktingar från kaoset efter andra världskriget när nationsgränserna ritades om. De tog sig an tomma gårdar som lämnats av tyskarna vid krigsslutet och flykten, letandet efter en plats att rota sig på är ett genomgående tema i romanen. Det och att man inte kan fly från sitt förflutna.

Nu är morfar begravd, gravölet avklarat och dotterdottern Nela, journalist i Berlin bestämmer sig för att resa i hans fotspår. Det blir en berättelse om identitet, folkfördrivning efter kriget och konsten att skapa sig ett nytt liv.

Jag får mig en rejäl historielektion i den här fina romanen skriven av debutanten Sabrina Janesch, Polen och Ukarina är ju nästangrannar och ändå vet vi så lite. Inte ens ett fotbolls-EM gjorde mig särdeles intresserad på ländernas historia men med Kattbergen som är en roman med minnesvärda personporträtt och vackra miljöbeskrivningar blir jag nyfiken. Tror jag måste googla lite, det är mycket gott betyg för en roman i min värld!

jag är svag för fina pysselböcker

Jag är omåttligt förtjust i de här pysselböckerna från Tukans förlag. De passar både killar och tjejer och har utmaningar a la Finding Waldo. Skulle kunna köpa ett helt gäng, särskilt när jag fyndade för bara två tjugor på mässan!

onsdagsfniss

Härmed frångår jag två av bloggens principer, det blir både politik och direkt snott från en tidning. Tack GP för dagens fniss!

torka aldrig tårar utan handskar - seminariet

Ting tar tid, texter tar tid.

Först 30 år efter att Aidsepidemin bröt ut i Sverige är Jonas Gardell redo att skriva de här böckerna som bottnar i hans egna erfarenheter. Han skriver om vänner som inte fick åldras, vänner som hellre tog sitt liv än att dö i sjukdomen och ett samhälle som kallade sjukdomen bögpest.
- Kanske var jag tvungen att få distans, kanske var samhället redo att ta emot dem först nu eller så var det så att jag faktiskt inte varit tillräckligt bra författare förrän nu?

Han berättar att hans motto när han skriver är att det ska vara modigt och ambitiöst, den här gången har också skrivandet öppnat en dammlucka av sorg, saknad, vrede och längtan och han kommer tillbaka till det flera gånger. Med tårar i halsen, och tårar hos oss lyssnare påminner han oss om att det här är inte en bok, det är en upprättelse av mina vänner, de som inte längre finns och de som med politisk kamp och personligt mod har förändrat situationen för homosexuella i Sverige. Där finns en skuld som lever de som överlevt, och en plikt att berätta och minnas.

Det här är samtidshistoria som inte får glömmas men också en bok om vad det är att vara medmänniska och trots att Gardell säkert upprepat sitt budskap hundratals gånger de senaste månaderna så är han märkligt närvarande. Det märks att det ibland blir för nära, för sårigt och då snäpper han tillbaks in i rollen som riksbög med eget mumintroll, det känns från scenen att den här romanen i tre delar är mycket viktig för honom. Budskapet är mycket viktigt:

- skaffa en inre kompass, lär av er historia, glöm inte!

Den 27 augusti skrev jag om min upplevelse av Torka aldrig tårar utan handskar.
Nästa måndag sänder SVT del ett i serien om Rasmus och Benjamin - titta!

möte med Edmund de Waal

Ett av de seminarier som jag hade sett mycket fram emot var lördagens samtal mellan Gunnar Bohlin och Edmund de Waal som presenterade sig såhär:
- I write books and I make pots. In that order.

Det går ett mummel genom publiken när han plockar fram några stycken ur fickan, han bär alltid runt på delar av sin skatt. Netsukerna. Och så börjar han berätta om sin resa i familjens historia tillsammans med de små japanska konstverken som han ärvt av sin farmorsbror Iggy. Arvet kändes både fascinerande och betungande, och han tillbringade år i arkiven runt om i Europa för att komma sanningen på spåren. De Waal sitter hopvecklad i fåtöljen och liknar närmast en illustration av Quentin Blake, ni vet så där lång, smal, vassnäst, vassarmbågad och med vassa knän och berättar på verserad engelska en historia som är så dramatisk, som man måste lyssna till. Verkligheten överträffar dikten och de Waal är noga med att han ville berätta sanningen, det här är ingen roman utan en så autentisk beskrivning som han kunde skriva.

- I didn't want to be nostalgic, I didn't tidy the story up. What  I did want to do was bring back a history that has been erased.

Mina tankar om Haren med bärnstensögon från i somras.

dagens tips: skänk ett ord!

Hej! Den 14–28 oktober ska jag, Björn Ranelid, författa en berättelse tillsammans med er. Det är ord från er som kommer att styra mitt författande. Vi gör detta för att flickor i Afghanistan ska få möjlighet att gå i skolan. Låt oss nu skapa någonting vackert tillsammans!

Tack till kusin Josefin som tipsade om det här behjärtansvärda projektet. Klart vi alla ska skänka ett ord, eller varför inte flera? Klicka på rubriken så får du veta mer! Nyfiken på Afghanistan? Kika på min serie Afghanistan 5x från i somras.

dagar i tystnadens historia

Det är verkligen roligt att Nordiska Rådets litteraturpristagare Merethe Lindström fått mycket, mycket media i samband med mässan. Hennes roman är alldeles särskilt fin läsning som på norska har titeln Dager i stillhetens historie.  Omslaget visar tomma öde rum utan liv och stilla, lugn och välskriven är berättelsen om Simon och Eva. De har levt ett långt liv tillsammans men nu finns inte längre tillsammans, bara tillvaro sida vid sida.

Vissa dagar glömmer jag nästan hans tystnad. Då känns det bara som en övergående stillhet, att vi snart kommer att prata med varandra. Han kommer att säga något och jag kommer att svara. Vad jag saknar det.

Simon har valt att tystna helt, måhända återupplever han tiden under kriget då hans tystnad i gömstället var en fråga om liv och död?  Eva får i sin ensamhet tid att minnas allt det där som förblev osagt dem emellan. Yngsta dottern menar att fadern behöver professionell vård och tanken på att lämna bort sin make till okända väcker starka minnen av när Eva lämnade bort sin förstfödde son. Där finns så mycket osagt och att stå ut med sin egen tystnad är en sak men att stå ut med någon annans är svårt, känslan av att vara osynlig, oviktig och betydelselös tränger sig på.

Merethe berättade på bokmässan att hon i många av sina texter vill undersöka nära relationer och hur samtalet, eller bristen på samtal påverkar en familj. Merethe vill ställa frågorna och inte ge så många svar, hon vill sätta igång en process hos läsaren där tolkningarna av skeendet är många och det har hon verkligen lyckats med. Dagar i tystnadens historia är ingen bok som man lägger ifrån sig och är färdig med, den pockar på och tränger sig in i mitt liv och är på det viset både stökig och störande i all sin lågmäldhet.

Samtalet mellan Merethe Lindström och Gaute Heivoll på mässan har jag skrivit mer om här.

4 dagars mässa slut

4 dagar av intensiv mässa med massor av trevliga tjöt med bloggisar, spännande seminarier, monterprogram och oväntade möten är slut. Jag är också rätt slut. Bokmässebaksmällan smyger sig sakta på och imorgon är det vardag igen. Bubblan ska spräckas redan ikväll, då ska skolveckan förberedas. Först ska jag bara vila en timme eller två :-)

Tack alla goa bokbloggare som gjort de här dagarna till ett härligt minne!

Göran i sista stund

Jag har skrivit om hans bok här.

Johanna Ekström - om man håller sig i solen

Jag har funderat en hel del kring den drös av författare som mer eller mindre förtäckt gör upp med sina kända föräldrar. Under våren har jag läst både Felicia Adjö, Stäpplöperskan och Om man håller sig i solen - böckerna är sinsemellan olika men har temat med otillräckneliga föräldrar gemensamt. Varför går man ut i offentligheten, varför vill man på ett närmast terapeutiskt sätt rensa  bland barndomstrauman? Har det ngt allmängiltigt intresse eller? När jag lyssnar till Johanna Ekström så säger hon att hon ville skriva en bok som skulle vara en brandvägg mellan henne och hennes ofödda barn. Hon ville göra upp med den estetik som förväxlade beundran och kärlek, där språket var till för att dölja det som var sant och äkta. Livets spräcklighet, spelet mellan ljus och mörker skulle inte finnas. Ytan skulle vara vacker och tilltalande vilket också hennes roman är (min kommentar till detta, hon har verkligen inte revolterat genom formen på och språket i sin roman). Min känsla av att lyssna på Ekström är att romanens kärnfråga inte blev besvarad genom att skriva en roman. Kanske finns där andra sätt?

Jag skrev om mina tankar kring boken nyligen. Läs dem här.

ta en islamofobil