mitt liv som dront - Helena von Zweigbergk

Existentiell avstämning - det är rubriken på Helena von Zweigbergk och Bob Hansons samtal idag klockan 14 på Bokmässan Play. Vill man kan man förstås också lyssna i efterhand, det är det enda riktigt bra med digital bokmässa. 

Jag har lyssnat på Mitt liv som dront - en självbiografisk inventering och i den får vi möta en brutalt ärlig 60-åring som bestämt sig för att göra en ordentlig storstädning. Hon vill sortera, vädra ut instängd luft och göra ett försök till att göra sig av med allt det där som stökar till, tynger. I de senaste böckerna som jag läst av Zweigbergk så har hon eldat ner ett helt hus i Totalskada och skrivit om Grejen med saker. Nu var det dags för en självbiografisk bok som likt en mental döstädning reflekterar och resonerar om hur livet blev som det blev, hur relationerna präglats av barndomens erfarenheter och att det efter en skilsmässa, en flytt och ett sålt sommarhus nu är dags att summera, analysera och gå vidare. 

Eftersom Helena von Zweigbergk själv läser sin bok som ljudbok så kommer texten väldigt nära, det är en personlig text och men känner igen hennes språk, det är välformulerat med en ganska spetsig udd och alltid en knorr på berättandet. En aning svårt är det att distansera sig till de delarna som handlar om hennes havererade äktenskap då jag läser också hans romaner och krönikor. Jag har i sommar lyssnat på Allvarligt talat med behållning och ja. Det är alltid två i ett äktenskap men hur är det möjligt? Jag lämnar läsandet med en känsla av att trots att dronten är ett utdött djur så kommer Zweigbergk skriva vidare, leva vidare med lite lättare bagage. 

Bildkälla: Norstedts förlagsgrupp 

stafettpinnen är hos mig!

 

Digital mässa - ok, visst funkar det och jag har ett gäng seminarier inprickade under helgen. Kanske lyssnar jag nu eller så blir det senare men riktig mässa är det liksom inte. Framförallt så är det de planerade och oplanerade mötena som jag saknar. Att stöta ihop med bekanta som man träffar typ på mässan, gå på middag för att träffa #boblmaf och pausa i kafét utanför R2 där det alltid sitter en eller annan bokvän och vilar benen. Prat om böcker och livet och kaffe. Bubbel och bulle. Vanligen så är lördagen en dag på mässan då jag bara håller mig på plan 2 (golvet är oftast osannolikt knökat) och den dag då jag slinker in i seminariesal efter seminariesal. Ibland är det fullt på ett ställe, då tar man den bredvid och hoppsan så intressant det blev ... Det där oförutsedda och oväntade som är så underbart härligt, och fruktansvärt tröttande för en sån typ som mig. Den enda fördelen med det här årets mässa är väl att den obligatoriska bokmässebaksmällan håller sig borta. 

Jag har valt att minnas några mässor här på bloggen genom att köra ett antal repriser på min blogg från fantastiska möten. Bilden ovan är från 2016 när vi i Kulturkollo läser fick möjlighet att ordna en bokcirkel med Kim Thúy. Klicka er gärna vidare till originalinlägget inne på Kulturkollo. I torsdags höll Bokhörnan bokcirkel om Kjell Westös Tritonus och visst gjorde vi ett litet försök till att mingla, vi skålade glatt och träffades via zoom men helst av allt hade jag förstås stått i trängseln på mässgolvet med en slatt ljummet lådvin i ett plastglas och inte hört ett smack. Nästa år, nästa år! 

PS. I kväll kl 17.15 kan man höra Kjell Westö, Alex Schulman och Stephan Mendel-Enk samtala på temat Närhet och Avstånd. Deras tre nyutgivna romaner har jag läst och tyckt mycket om, bara inte Daniel Sjölin babblar sönder det hela så kan det bli riktigt intressant. 

året med 13 månader - Åsa Linderborg

 

Vad finns mer att skriva om en av höstens snackisar? 

Inte mycket har jag att tillföra till resonemanget till Åsa Linderborgs Året med 13 månader mer än möjligen att jag är mycket glad över att jag har lyssnat till hennes egen inläsning av den självbiografiska boken skriven i dagboksformat. Jag kan känna igen mig i resonemangen om den åldrande kroppen och jag förstår hennes tröstshoppande av sänglinne och blusar, jag tycker om hennes sätt att knyta ihop sin bakgrund med händelserna under de 13 månader som avhandlas i boken och Lindeborg är en skicklig skribent. Att året som börjar med debatten om vilka som skulle få ställa ut på bokmässan 2017, via publiceringarna kring me-too, svenska akademins fall och granskningen av ledningen av Stockholms stadsteater (och i förlängningen Benny Fredrikssons självmord) och dessutom ett jobbigt privatliv där hon blir lämnad av sin partner och fyller 50 är långt. Det är förståeligt. 

Jag har inte följt med i alla turer kring Aftonbladets kulturredaktion och dess publiceringar men det är en viktig diskussion som förs i boken, den kring vilka röster som får höras och hur vår pressfrihet hanteras. Hon diskuterar maktens röst och hur den beror inte bara på kön utan också på klass och status. (Det känns som att delar av "dagboken" är tillrättalagd men det kan jag inte alls uttala mig om egentligen.)  

Jag minns väl den där bokmässan då nazisterna tågade utanför och vid Korsvägen samlades körsångare för att protestera. Vi som var inne på det märkbart öde mässgolvet släpptes inte ut på flera timmar och det var något ödesmättat i luften. Diskussionen om vilka röster som ska få höras i ett samhälle är så viktig att föra och trots att jag bilan blir absolut tokig på att läsa/lyssna till Linderborg så är jag glad att jag tog mig tid och kraft att göra det. Genom att konfronteras med många åsikter och tankar kan vi själva tänka till och formulera en ståndpunkt. Att befinna sig i en filterbubbla/ åsiktskorridor är inte nyttigt för någon.  Åsa Linderborg deltar på årets bokmässan play vid tre tillfällen. Gratis för alla att lyssna! 

Bildkälla: Bokförlaget Polaris

En stund är vi vackra på jorden - Ocean Vuong

Repris från Kulturkollo, ursprungstexten publicerad den 28 april 2020.  

 

“Jag har alltid intalat mig att vi föddes ur kriget – men jag hade fel, mamma. Vi föddes ur skönhet. 

Ingen får tro att vi är våldets frukter – utan snarare att våldet som passerade genom frukten aldrig lyckades skämma den.”

Orden är Little Dogs, han skriver ett långt brev till sin vietnamesiska mor som varken kan läsa eller skriva. Han skriver till henne för att få sorterat sina tankar och för att övertyga sig själv att han lyckades genomleva sin barndom och ungdom och faktiskt komma ut levande till vuxendomen. Little Dog växer upp Hartford, Connecticut tillsammans med sin mor och sin mormor. De lever emellan kulturer och Little Dogs fasta punkt är mormor Lan. Hon tar hand om honom, skyddar honom från hans mammas vredesutbrott och ser till att han kommer till skolan. Den lille pojken förökar anpassa sig till det amerikanska livet men han känner sig annorlunda och han lever för att vara till tjänst. Han underkastar sig sin mors nycker och när han i tonåren upptäcker sexualiteten så underkastar han sig sin pojkväns krav och behov. Vad han själv vill är underordnat och det här vore en väldigt svart berättelse om man inte redan när man börjar läsa förstår att det gått bra för pojken. Han är nu en man som skriver ett brev till sin mor och trots att många av hans vänner dött av missbruk så har han lyckats med studier och lämnat sin barndom bakom sig.

Jag ska erkänna att mina känslor för den här texten är dubbla. Det finns några scener i den här romanen som jag aldrig glömmer, de är så råa och så naket skildrade att jag nästan fick skumläsa. Om man snabbt läser titeln så kanske man kan tänka sig att det är en kärleksroman. Det ska man inte missta sig på utan man ska ställa in sig på att det är en ärlig och ganska brutal berättelse om en pojke som växer upp i utanförskap, han både vietnames och homosexuell i en stad i mellanvästern och livet blir inte enkelt. Som tur är finns det ett bibliotek, en låtsasmorfar och en mormor som gör livet lite mer uthärdligt för Little Dog. Det, och det vackra precisa språket, gjorde att jag läste klart.

Ocean Vuong är en av de internationella författare som skulle kommit till Sverige under våren och jag skulle gärna velat höra honom berätta om sin roman En stund är vi vackra på jorden.  Någon gång ska jag absolut resa till Vietnam (det är nästa långresa som jag planerat) men när det blir vet ingen, i väntan på det så lyssnar jag på Vuong när han berättar om skrivandet av sin roman.

https://www.youtube.com/watch?v=rw_fvL95gFk

fjärilsvägen - Patrik Lundberg

Bildkälla: Albert Bonniers förlag 

Nu är det någon vecka sedan jag läste Patrik Lundbergs självbiografiska roman Fjärilsvägen och jag nästan önskar att jag bara hade lyssnat på hans magnifika sommarprat och sedan hade lämnat det där.

Pratet och boken handlar om Patriks mors liv och hans förhållande till sin mor och i intervjuer har Lundberg framhållit klassperspektivet starkt, på bokmässan play heter det seminarium han ska delta i Det svenska klassamhället och lite tycker jag han kör i diket med det perspektivet. Tro mig. Jag vet vad det är att växa upp i små omständigheter och jag vet hur livet kan vara för alla de som lever på en knapp pension eller sjukbidrag. Det är fruktansvärt tärande på både kropp och själ, stressen och rädslan för att få en oväntad utgift är allt man kan tänka på.

Lundberg beskriver i sin bok föräldrar som gör en klassresa, båda utbildar sig inom sina yrken och de blir tjänstemän i det socialdemokratiska Sverige. Familjen bygger villa, har bil, adopterar två barn, reser på charter och pappan betalar efter skilsmässan underhåll för barnen och kommer med kuvert på jul och födelsedagar. I min läsning av boken så är det inte det faktum att mammans föräldrar är arbetarklass som bryter sönder familjen och raserar mammans hälsa. Det är att pappan är otrogen och lämnar mamman i en skilsmässa där hon känner sig sviken. Hennes dröm om kärnfamiljen krossas och med hennes deltidsarbete på försäkringskassan får hon väldigt svårt att försörja sin barn. Oron för ekonomin och uppoffringarna för barnen gör att hon när de flyttar hemifrån ramlar ner i ett djupt hål, depression och längre fram ett missbruk av tabletter och alkohol. Är mammans öde avhängigt att hon har arbetarklassbakgrund? Det är för mig komplexare än så.

Självklart så äger Lundberg helt sin berättelse och  hans analys av varför livet blev som det blev för hans mor är helt hans sanning men jag har andra erfarenheter som gör att jag emellanåt stör mig på det mediala fokuset på klass. Boken är så mycket mer än det.

Det kan vara en generationsfråga, jag är född på 60-talet på landsbygden och Patrik kom till Sverige på 80-talet och växte upp i en mindre stad. Samhället förändrades mycket under de två årtiondena och att växa upp på 70-talet går kanske inte ens att jämföra med att växa upp på 90-tal och 00-tal. Det jag vet är att jag vuxit upp mina första år med vedspis, kallvatten inne och utedass. Skolan var den kompensatoriska platsen där jag kunde låna böcker, tv var porten till världen, semestrar och besök på en restaurang fanns inte på kartan. Min uppväxt är inte på något sätt unik, det var en annan tid med andra ekonomiska förväntningar. 

För mig är det här först och främst en skildring av en kärleksfull mamma som inte ordentligt fångas upp av det skyddsnät som borde finnas för sjuka och utsatta. Hon bryts ned av oro och psykisk ohälsa och blir allt mer skör. Det handlar kanske mer om att politiken under 90-talet och framåt svänger från det kollektiva till det individuella och att något då går förlorat. Det är också en berättelse om en son som med texten försöker förstå sig på sin mor och kanske, kanske genom att skriva förstår sig själv bättre än tidigare.

Oavsett så väckte den här boken många känslor och tankar hos mig och det är tecknet på en angelägen bok. Det här är en ärlig och blottande berättelse som stör, berör och upprör och jag rekommenderar alla att lyssna på sommarpratet.

damerna som packade bilen och lämnade allt - Judy Leigh

Bild: Harper Collins Nordic 

Damerna som packade bilen och lämnade allt av Judy Leigh var helgens läsning. Jag lockades av de då det var en kvinna i min egen ålder i huvudrollen och löftet på omslaget "Livet börjar vid 55" lät ju bra. Jag tänkte mig att den skulle vara lite sådär brittisk rapp och charmig med förväxlingar och romantik och god mat. Dessvärre blev det mest ett gäsp. Jag har läst ganska många feelgoodböcker det senaste och i den här kändes karaktärerna ovanligt platta. Klippdockelika och förutsägbara.

Huvudrollen i boken heter Georgie och hon gör allt för att hålla ihop sin brokiga familj. Hennes dotter är på väg att flytta hemifrån, mostern blir allt mer i behov av hjälp och systern Bonnie är gift med en man som verkar insyltad i både det ena och andra. Livet i Liverpool krånglar till sig såpass att Georgie packar bilen full med släkten och drar till Brighton, där bor nämligen dotterns nya pojkvän som dessutom är fotbollsproffs. Det kunde blivit riktigt underhållande men jag var mest ganska trött på hela grejen.

Ni hör, det här var ingen bok för mig. Kanske passar den någon annan bättre.

spegeln och ljuset - Hilary Mantel

Då är det recensionsdag för sommarens tegelstensläsning. I Hilary Mantels Spegeln och ljuset får vi följa Thomas Cromwell ända fram till livets slut. Del tre i trilogin börjar där del två För in de döda slutar. Anne Boleyn  har blivit avrättad och kungen Henrik VIII har gift sig med Jane Seymour. Thomas Cromwell befinner sig som alltid i kungens närhet för att se till att allianser upprättas, lagar ändras i kungens favör och hovets ränker och spel genomförs så taktiskt som det bara går. Den allt mer åldrande kungen försöker desperat att få en manlig arvinge och för att kunna hålla fast vid makten och att ha nu är kyrkans överhuvud bidrar till splittringen mellan de katolska och protestantiska släkterna i landet.

I romanen har också Thomas Cromwell åldrats och hans reflektioner och tankar över livet får ta allt större plats. Som läsare så har man ju handlingen klar för sig. Det livsöde som vi får följa via Wolf Hall och För in de döda kan bara sluta på ett sätt och det gör läsningen extra känslofylld och faktiskt ganska vemodig. Hilary Mantel är en författare som är mycket omsorgsfull med de historiska detaljerna och hennes språk är unikt. Hennes sätt att skriva historiska romaner är så speciellt och erkännas skall att den här sista delen var en utmaning för mig att läsa. Översättningen av Jesper Högström är helt fantastisk (läs en text om hans arbete här), trots det så krävdes både koncentration och stamina. Läsupplevelsen är helt klart värd ansträngningen men man skall avsätta rejält med tid på en ostörd plats. Vill man läsa mer om hur Hilary Mantel arbetat med sina böcker så finns det många fina intervjuer publicerade det senaste t ex i DN eller samtalet i P1 i God morgon världen.

Jag har googlat mycket i samband med min läsning och en intressant koppling som jag var tvungen att läsa på om var hur ett liknande förlopp skedde också i vårt land. 1500-talets svenska historia med Gustav Vasa som gjorde sig till kyrkans överhuvud, byggandet av staten, beskattning och allianser genom gifte mellan de stora adelsfamiljerna (och ett våldsamt maktspel om tronen) är exempel på likheter och genom att läsa om tudortidens England så påmindes jag om vårt eget lands historia. Sånt gillar jag. Jag önskar bara att jag kunde mer, visste mer. Just nu är jag dock väldigt nöjd och lite övermätt.

Har ni missat TV-serien Wolf Hall så ska man absolut hålla utkik efter den, inte lika bra som böckerna men något mer lättillgängligt om man inte vill avsätta ett par veckors heltidsläsning.

Historisk hög! 

mörkret vet - Arnaldur Indridason

Bildkälla: Norstedts förlag

En grupp tyska turister besöker en av Islands glaciärer och plötsligt får de syn på ett huvud som sticker upp ur isen. Klimatförändringarna har smält isen och det som göms i snö kommer som bekant fram i tö. Kan det vara en man som försvann för mer än 30 år sedan som nu dykt upp igen?  

Konrad är en pensionerad kriminalkommisarie, han hade hand om den försvunna mannens ärende och han kallas nu in han för att hjälpa till. Tillsammans med rättspatologen Svanhildur och Marta, aktiv polis, börjar de gräva i vad som kan ha hänt då för 30 år sedan. I Mörkret vet av Arnaldur Indridason så får man följa polisarbetet i nutid och samtidigt så får man en bild av ett Island som det var i början av 90-talet. 

Idridason är en skicklig författare som ofta använder miljöer för att förstärka de kriminalfall som han skildrar. Den karga naturen, en obarmhärtig snöstorm och vandringar på isen spelar roll i den här historien. Det är alldeles lagom spännande och gillar man lite långsamma och lågmälda nordiska deckare så passar det utmärkt att läsa Mörkret vet.  

mot San Francisco - Clara Clementine Eliasson

Bildkälla: Romanus & Selling 

Idag har Clara Clementine Eliassons roman Mot San Francisco recensionsdag och som jag väntat på att publicera några rader om den här intensiva och spännande debuten.

Det har gått 40 år sedan den där sommaren när Julie och B var tonåringar och gav sig ut på en roadtrip mot San Fran. Året var 1978, sommaren var lång och het i villaförorten utanför San Diego och de två flickorna ville bort från det sömniga och förutsägbara livet. B var den som drev på och Julie var den som hängde på och när de återvänder hem efter sommaren på drift så tar B ett gevär och skjuter besinningslöst på deras highschool. Människor dör, barn skadas och B döms till ett långt straff. När romanen börjar så har B avvikit från sin anstalt och Julie ger sig av för att resa i deras ungdomsfotspår, kanske kan hon hitta B och kanske kan hon förstå sig på vad som hände den gången då de en sommar levde på gränsen.

Jag tänkte mycket på Flickorna av Emma Cline när jag läste den här boken. Det är tidsandan, platserna och den känslostormande dramatiska tonårstiden som förenar de båda böckerna och också hur dragningen till det mörka och farliga fullkomligt kan hypnotisera. Den som vill utöva makt behöver en följare och den som söker efter spänning behöver ibland modet som man får av att vara två för att kunna förvandla tankar till handling och det samspelet skildrar Eliasson skickligt i sin roman.

Romanen (precis som Flickorna för den delen) baserar sig delvis på en verklig händelse, skolskjutningen 1979 där Brenda Ann Spencer dödade två vuxna och skadade åtta elever och när hon fick frågan om varför hon utfört dådet så svarade hon:

”I don’t like Mondays. This livens up the day”

Det här är ingen uppiggande bok, men den är oerhört tätt skriven och jag lyssnade till den i Lo Kauppis inläsning. Riktigt bra! Jag var förstås också tvungen att lyssna på The Boomtown Rats låt från 1979: 

söker du här - Stina Sundling

bild: Hoi förlag 

Söker du här av Stina Sundling är en roman som är oändligt sorglig att läsa. Den handlar om Stilla som efter ett långt äktenskap och med nästanvuxna barn skiljer sig. Hon är drygt 50 och har en bra karriär, vänner, intressen och längtar efter sex. Hon känner sig ensam och efter många år med samma man så vet hon inte hur hon ska göra. Hon vill känna sig attraktiv och uppskattad och hon ger sig ut på nätdatingapparna. Hon får napp efter napp och träffar man efter man men snart blir sexet slentrian och hon inser att det nog faktiskt är en relation hon söker. Hur ska hon lyckas med det, de som hon ligger med är oftast minst 20 år yngre än hon själv och jämnåriga män är gubbar. Hon letar ju efter en man som kan matcha hennes krav på både fysisk attraktion och intellektuellt utbyte och de verkar bara inte finnas.

Inte på Tinder, Match eller Badoo i vart fall. För varje gång Stilla vågar ställa på krav på sexpartnern eller blottar sig lite och öppnar upp för känslor utöver liggandet så blir hon sviken. De chattar som citeras i boken, de möten som vi får vara med om gör att man som läser bara tänker att hon måste bryta det här beroendet av bekräftelse och kickar när hon får en ny match, en ny dejt. Stilla lär sig förvisso ett och annat på sin jakt efter kärlek, och hon har några genuint härliga stunder men jag lämnar romanen med en sorg i hjärtat. Det här är fiktion, det är författaren tydlig med men hon är också transparent över att många av erfarenheterna som Stilla har också är hennes egna. I GP berättar hon om boken som för mig nästan blir som en rapport från ett sociologiskt experiment. Inte förvånande verkar hon vara doktor i just sociologi och det är med närmast vetenskapliga glasögon hon tar sig an skildringen av det här dejtandet och liggandet och förtvivlade sökandet efter kärlek.

Vill man ha en mer handfast handbok om nätdejting i medelåldern så finns Svajpa rätt av Pia Hall som jag skrev om här. Och jag själv, tackar som undrar, varken svajpar eller dejtar.

vägen till äppelriket - Anna Fredriksson

Det är ingen ordning på den här bloggen, de första veckorna på skolterminen är alltid helt utmattande och det i kombo med att jag läst en massa som har rec-dag längre fram i september gjorde att det blev tomt här ett par dagar. Hur som. Äppelträdet på Tjörn levererar enormt mycket frukt i år och jag har redan bestämt mig för att försöka musta en del, det blir spännande!

Inte särskilt spännande utan mer småputtrig relationsunderhållning är Anna Fredrikssons serie om Pensionat Pomona. Tredje delen heter Vägen till äppelriket  och i den lilla byn på Österlen har det blivit äppeltider. I sensommaren och vi får fortsatt följa tre generationers kvinnor: Vanja som snart ska ställa ut måleri i en retrospektiv i Köpenhamn, Sally som driver pensionat Pomona och Josefin som har utökat den ekologiska odlingen med en secondhandaffär i ladan. Tyvärr så hittar få kunder dit och Josefin och Harald behöver komma in i gemenskapen i byn. Kan en cykelfest vara grejen?

I den här sista delen av serien så är det ganska mycket fokus på mormor Vanja, Sally som vuxit upp utan sin mamma vill försöka ta reda på mer om sin bakgrund och hennes eftersökningar avslöjar en hel del. Böckerna hör absolut till feelggood-genren men klangbotten är lite mörkare och lite mer komplex än vad man är van vid. Det gör den här avslutande delen i trilogin snäppet allvarligare än de tidigare.

Det här är en serie man absolut ska läsa i ordning. Börja med Mellan himmel och hav, fortsätt med  Ett enklare liv och avsluta med Vägen till äppelriket.

Rejäl äppelskörd på vårt familjeträd som har tre olika sorters frukt. 

PS. Ni följer väl Instagramkontot @ettflyttathus där två byggnadsantikvarier (och vänner till J) bygger upp ett gammalt korsvirkeshus från Österlen från grunden. Deras hus ligger i en äppellund i byn Ravlunda och jag tänker på den och dem när jag läser den här serien.

handbok för superhjältar blir kvällsjobbet

Vi har pratat en hel del läsning och läslust i skolan de senaste dagarna och när vi började dela tips med varandra så kom Handbok för Superhjältar av Agnes och Elias Våhlund upp igen. Den är en riktigt lockande bok för elever som ska börja i tvåan och för våra elever som många har annat modersmål än svenska så är de spännande illustrationerna mycket bra, både tydliga och spännande. Eftersom några klasser kanske ska ge sig in på superhjältespåret nu i höst så bestämde jag mig för lite kvällsjobb.

Jag lyssnade helt enkelt på de två första böckerna och funderade samtidigt över teman och arbetsuppgifter som skulle kunna passa. Äventyr med en modig och stark tjej som blir retad för sina öron, lagom med action och en mormor som på sitt alldeles egna sätt peppar sitt barnbarn. Ni  som har barn i passande ålder (6 - 9) har säkert läst alla delarna i serien. Det finns fem nu och det kommer mera. Det gillar jag. Det är just den här sortens böcker som är fantastiska på att locka in elever i bokslukarträsket ...

Precis där vi vill att alla elever ska bada!

kulturkollo läser Nästa!

Idag drar samtalet på Kulturkollo läser igång. Välkommen dit! 

repris från torsdag 16 april 2020

nästa - en läkarroman av Nina Lykke

Nina Lykke har en förmåga att skriva om allvarliga ting på ett sätt så att man inte kan hålla sig för skratt.

I Nästa! En läkarroman så får vi möta Elin. Hon är allmänläkare och har de senaste tjugo åren behandlat diverse åkommor på sin mottagning. Hon är en bit över femtio och livet med maken Aksel går på rutin. Han åker skidor och hon dricker vin, samlivet är på paus och det sociala livet obefintligt. Barnen har flyttat ut och Elin har sällskap av TV n, så en kväll i uttråkningens tid så finner hon Björn på FB. Hennes pojkvän från ungdomsåren svarar ja på vänförfrågningen och inget blir sig likt.

När romanen börjar så bor Elin i hemlighet på sin läkarmottagning och hennes enda samtalspartner är skelettet Tore, snart så händer det sig att det som hittills har dryftat med Tore också slinker ur munnen när patienterna hör. Ni vet det där man bara tänker sägs rakt ut, utan filter eller försköningar och med en strid ström av patienter så blir kommentarerna klart underhållande. Människorna som besöker mottagningen tar med sig samtidsproblem rätt in i berättelsen och man kan konstatera att en hel del av åkommorna är ett tecken på att vi lever i välfärdssjukdomens tidevarv. Skildringen av Elins arbete gillar jag skarpt. Inte lika mycket delarna om det nygamla förhållandet med Björn, det känns lite småförutsägbart allt ihop. Desto längre jag läser desto mer lär jag känna Elin och mycket uppskattade jag att få glimtar av hennes uppväxt och relationen med mamman.

Dråplig och emellanåt rejält drabbande får bli mitt betyg, särskilt bra passar den förstås att läsa för en kvinna i min ålder. Typ 50 +

nina i ettan - en högläsningsbok om höstterminen i första klass

Idag börjar en hel del elever skolan igen och när man börjar ettan så är det ofta extra pirrigt. Våra elever kommer först på onsdag och äntligen blir skolan den där platsen som vi lärare älskar: mötesplatsen!

I Emi Guner och Loka Kanarps femte bok om Nina: Nina i Ettan får vi följa med henne under den första tiden i första klass. Det börjar visserligen inte allas med den där första dagen i skolan efter ett långt sommarlov utan boken börjar på hemmaplan. Nina är förfärligt trött på att vara lillasyster och klagar för storasyster Julia. Mamma och pappa bestämmer sig då för att berätta för flickorna att efter jul så kommer det ett litet syskon i familjen och då kommer Nina minsann också att vara storsyster. Så får vi då följa Nina och hennes familj under hösten de går till simhallen och i skolan har de halloweenfest och livet i skolan och i familjen skildrar mycket utifrån de känslor som Nina känner.

Författarna sätter ord på många av de tankar som barn kan ha under det första skolåret och relationerna är i centrum. Bilderna är härliga och jag som arbetar på en mångkulturell skola uppskattar särskilt att det finns en mångfald av barn och vuxna representerade både i text och bild. Så ser det ut i många skolor och det är väldigt bra att det också syns i litteraturen. Det gillas!  Jag gillade också det lekfulla språket, det är inte för de elever jag undervisar eftersom de inte ännu är på den nivån språkligt men jag som vuxen tycker det är mycket charmigt.

Jag lämnade boken till en mamma/pedagog med barn i just "börja skolanåldern" och det ska bli spännande att höra hur boken går hem hos barnen där hemma. Jag kan tänka mig att den fungerar riktigt bra som högläsning!

tritonus - Kjell Westö

Bildkälla: Albert Bonniers Förlag 

Igår släpptes Kjell Westös nya roman Tritonus och såklart att jag genast läser/lyssnar. Erkännas ska att jag nästan lyssnade på hela boken den här gången och anledningen till det var att Westö själv läser in den. Hans röst är ljuder alltid mycket tydligt i hans böcker men att nu höra honom verkligen läsa sin egen roman var helt perfekt. Det är som när Håkan Nesser läser sina böcker, det blir inte bättre.

Jag skrev på Instagram att jag skulle välja mina ord noga när jag skrev om den här romanen för bättre fiktion kan man knappast läsa. Inte alls prestationsångestsframkallande. Inte alls. Nu kommer den text som inte alls är så välformulerad som jag hade önskat men jag hoppas att den skall utstråla den kärlek jag känner till de universum som Westö är helt makalös på att skapa.

 I Tritonus får vi lära känna dirigenten Thomas Brander, han närmar sig 60 och han har bestämt sig för att bygga ett hus i skärgården. Där ska han koppla av från sitt krävande arbete och för att göra det riktigt bekvämt så tar han i. Inga utgifter sparas, huset får hiss och den belysta bubbelpoolen insprängd i berget blir kronan på verket. Ortsborna tycker mest att huset liknar en bunker där det ligger högt upp på ett berg med utsikt över havet. Det visar sig snart att Brander är i nedan och när han kommer till sitt hus för första gången är det höst. Huset är inte klart och Brander är ensam, han har gjort slut med sin unga flickvän och bygget i betong tycks honom ödsligt. När han tittar ut över fjärden ser han en man som lägger nät och senare på kvällen hör han musik från grannens garage. Det visar sig att nästgårds bor hobbymusikern, psykologen och änklingen Reidar Lindell och sakta byggs en relations mellan de två åldrande männen. Först är kontakterna av mer praktisk art men när Reidar tar med Thomas ut att lägga nät och när de kommer i samspråk om musik så inser de att de har mer gemensamt än de trodde.

Det här är en roman om livet i en liten ort i skärgården, relationer (befintliga och önskade), ensamhet (frivillig eller ofrivillig), åldrandet som alla frukar och musik. Klassisk musik och hobbybandet Rainbow, livet som professionell musiker och livet med musiken som livslångt intresse går som en röd tråd genom romanen och Thomas ställs frågan om det ens är någon idé att hålla på med något som man inte är bäst på? Kan man göra saker och ting av lust? Är det då värdefullt? Vad är "fin" musik och vad är "ful"? Finns andra värden än ära och berömmelse? Diskussionerna och samtalen om musik är en stor del av behållningen av den här romanen och det är bara så sorgligt att jag är obildad på området. Det är också en roman om kärlek, längtan efter att höra ihop med någon och smärtan i att bli ensam är fint skildrad och där finns också en liten väg ut som ger en smula hopp. Skönt, annars hade det blivit allt för deppigt för en änka i mitten av 50-åren att läsa.

Som alltid så är Westös romanbyggen mycket snygga i sin disposition, han förflyttar sig i tid och rum och han har ett ganska stort galleri med bikaraktärer som man får följa och ändå så tappar man aldrig bort sig. Det är skickligt. Han är också spännande att läsa eftersom han skriver på finlandssvenska och  de finlandsvenska särdragen med delvis annat ordförråd gör att jag ofta tänker att "vilket bra ord, varför använder inte vi det?". Bildspråket skiljer sig också något åt och det blir något med tempot i texten som jag inte kan förklara, någon språkvetare kan säkert det bättre men Westös romaner blir för mig unika också genom sin språkdräkt.

Har man inte läst Kjell Westö så är det hög tid. Läs Hägring 38 eller Den svavelgula himlen eller varför inte Tritonus.  Eller Helsingforskvartetten, men då ska man läsa i ordning med början i Vådan av att vara Skrake. Vill man läsa min text om brevväxlingen mellan Westö och Itkonen som i tid troligen skrivits parallellt med att Tritonus skrevs så finns den på Kulturkollo:  7 + 7 Brev i en orolig tid. 

din stora kärlek av Liane Moriarty

Bildkälla: Albert Bonniers förlag 

Din stora kärlek av Liane Moriarty är en roman om em en hypnosterapeut, Ellen, som hjälper sina klienter med diverse problem medan hon själv har ett ganska ensamt liv. Hennes mamma är inte vidare nöjd med hennes yrkesval och på kärleksfronten är det mest bottennapp. När hon så träffar Patrick så kan hon börja hoppas på en framtid tillsammans med någon. Han är änkling och har en liten son och som det snart visar sig ett ex som förföljer honom överallt. Det hela utvecklar sig till en roman om hur svårt det kan vara att få relationer att fungera trots att kärleken är stark, hur erfarenheter lever kvar i kropp och sinne under lång tid och så var det det där mad hypnosen. man får utöver Ellen och hennes privatliv följa några av hennes klienter och vad som händer på mottagningen hemma i huset blir en viktig del av handlingen.

Liane Moriarty är en habil författare av relationsromaner och man känner igen hennes stil också i den här boken. Det är inte hennes bästa (som jag tycker är Öppnas i händelse av min död) men hon har en väldigt hög lägstanivå. Jag gillar att böckerna utspelar sig i Australien, det gör det extra läsvärt. Helt perfekt alltså om man har lust på en stunds underhållning!

skärvor av ett liv - Hédi Fried

Bild hämtad från förlaget Natur och Kultur

Lena Endre läser Hédi Frieds självbiografi Skärvor av ett liv och det är både intressant och viktig lyssning/läsning. Boken kom ut första gången på 80-talet och är ständigt aktuell med nya upplagor. Hédi har varit mycket aktiv i sitt arbete med att berätta om sina, och andras erfarenheter som överlevande från förintelsen och hennes vittnesmål är en möjlighet att närma sig ett livsöde som berör och turstrålar styrka och envishet. Inför inläsningen som kom 2018 skrevs också ett nytt förord som inleder ljudboken och jag hoppas att många tar sig tid att lyssna till, eller läsa Hédis minnen från en judisk uppväxt i ungerska delen av Rumänien, upplevelsen av liv i ghettot och tiden i utrotningslägret Auschwitz. Livet efteråt, det i Sverige med äktenskap, familj och yrkesliv skymtar i slutet av boken också men det är minnena från barndom/ungdom som fångar mig. Hon skriver enkelt och tydligt, personligt och med kärlek till livet och jag som läser förstår hennes drivkraft. Hon vill berätta så att vi inte ska glömma, hon vill berätta så att vi ska lära oss av historien. 

Vill man se Hédi föreläsa så finns en film på UR - till den finns arbetsmaterial.

vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts - Mhairi McFarlane

Mina kulturkollokompisar har tipsat mig många gånger om att Mhairi McFarlanes rom-comromaner är perfekt verklighetsflykt och jag har sagt att ja, jag ska läsa någon gång ... Inte ens när kollot fick träffa Mhairi på mässan 2015 blev det av men nu så. Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts börjar med att Laurie kommer hem från en tjej-kväll och hemma väntar hennes pojkvän sedan 18 år. Han gör slut. De som har köpte ett hus tillsammans, skulle bilda familj och åldras tillsammans. Hon är nu 36 och singel, hur gör man ens för att dejta? Saken blir inte enklare då de båda arbetar på samma byrå i Manchester, de ska träffas varje dag och snart flyger skvallret i korridorerna.

Hur som. Det här en romantisk komedi som är rapp i dialogen, mitt i samtiden och mycket underhållande. Man kan förstås räkna ut vad som händer men det stör mig inte alls. Det är som att stiga in i en riktigt välspelad brittisk romantisk film med ett härligt soundtrack och där vill man ju bara stanna. Eller varför inte Tv-serie. Minns ni Cold Feet från Manchester? Den nämns också i förbifarten i boken med en liten blinkning. Fniss och romantik och en och annan referens till låtar som till och med jag känner igen gör det här till perfekt sensommarfluff.  Resten av dagen kommer jag att nynna på den här:  

få se om hundarna är snälla ikväll - repris

Sommaren har bjudit många fina prat. Marie-Louise Ekmans tycker jag att ni ska lyssna på! 

Jag kör en repris på hennes fina bok som jag ofta tänker på. 

repris från måndag 31 december 2018

få se om hundarna är snälla ikväll - Marie-Louise Ekman

Jag står och diskar ur några av alla de tomma vaniljglassburkar som invaderar mitt skåp och i hallen står två fulla kassar med utsorterade kläder samtidigt som jag lyssnar på Marie Göranzons helt fantastiska uppläsning av Få se om hundarna är snälla ikväll. Marie-Louise Ekmans dagbok från 2011 - 2012 är en vacker och lågmäld dokumentation över några månader då hennes man G blir mycket allvarligt sjuk i cancer. 

Genom hennes korta, precisa och allt mer innerliga anteckningar få jag följa hennes och G s resa genom en sjukdom och ett sjukdomsförlopp som jag allt för väl känner till. G diagnosticeras och genomgår en operation som leder till komplikationer, smärtor, infektioner och leversvikt. Ekmans text kommer mig så nära och det blir som en sammanblandning mellan mina minnen och hennes. Detaljer som konsistensen på laktulos och den ständiga kampen för att äta tillräckligt många kalorier, de otäcka morfinmardrömmarna som skapar nattskräck och trösten i rutiner när inget går att förutsäga. En biskvi, en semla eller en mazarin ger kalorier som är livsavgörande, citron-Snapple och vaniljglass. Jordgubbar och den pulserande luftmadrassen som skall förhindra liggsår och vars pump gör att det aldrig är riktigt tyst. 

Berg och dalbanan mellan hopp och nattsvarta bakslag och längtan efter att ha någon som sover bredvid, ligger bredvid. M-L Ekman beskriver sin förvirrade man som hon måste stänga in med sängens grindar på natten för att han inte ska trilla ur, han liksom M vill rymma från det som skrämmer honom i sömnen och vi måste vakta dygnet runt. Hur logistiken och kontakterna med sjukvården blir ett heltidsjobb, slangar och påsar blir vardag och hur leversvikten leder till en förvirring som gör att den som är sjuk blir totalt oförmögen, som ett mycket litet barn. När jag läser så inser jag att vi är många som delar samma erfarenheter. Så synd att det inte var någon som berättade det när vi var mitt i det. Då var jag ensam. 

Att vårda en svårt sjuk person i hemmet innebär ett ständigt improviserande och det enda man som anhörig önskar är att den som är sjuk skall vara så lite orolig som möjligt, känna sig så trygg och smärtfri som det bara går. Jag var bokstavligen grindvakt. Vi hade inte alls lika positiva upplevelser av sjukhusvistelserna som M-L och G och mötte så många olika läkare, M låg i stökiga fyrbäddsrum och likt G hamnade han på en post-op avdelning under lång tid vilket kanske inte var den bästa platsen så här i retrospektiv. Målet var hela tiden att åka hem där vi hade stor hjälp av ASIH och ärligt talat hade jag nog inte orkat läsa just den här texten i våras men för alla som arbetar i cancervården, som har en anhörig som de följt genom sjukdomen eller som bara vill läsa en mycket gripande skidring av hur kärleken påverkas av dödens närvaro så kan jag varmt rekommendera Få se om hundarna är snälla ikväll.   

Glassätande krumelurer tecknade av Stina Wirsén,
stjärnan som blinkar är blå och vit. 

hemligare kan ingen vara - åter till begravningsbyrån Tranan

bildkälla: Historiska Media 

Sommarsemestern i husbilen är slut för Sandra och Kristoffer och det är dags att sätta igång med vardagen på Begravningsbyrån Tranan. Sandra har bestämt sig för att stanna i Tranås och hennes första höstuppgift blir att röja upp i kontorets källare, ett fynd där gör henne nyfiken. Tyvärr kan hon inte riktigt ägna sig åt det för chauffören Sören står och trampar i hallen till byrån. Han har dramatiska nyheter och så blir det som alltid på det lilla kontoret: fullt upp men problem att lösa, wienerbröd att äta och klienter att begrava. Liv och död, vardag och fest.

Hemligare kan ingen vara  är den femte delen i Ewa Klingbergs lättsamma feelgoodserie och man känner igen sig. Det är arbetskamrater som smågnabbas, klienter som behöver hjälp och relationen mellan Sandra och Kristoffer verkar ha tagit fart. Jag trodde faktiskt att serien skulle sluta med den förra boken, det hade blivit en kvartett som skildrar det första året på begravningsbyrån. För mig så hade det varit perfekt. Jag läser å ena sidan gärna vidare ytterligare ett år men det var så snyggt när de olika böckerna med titlar som påminner oss om psalmer kopplades till olika årstider och kyrkohögtider. Antydan om sommarbröllop i pingsttid hade varit ett perfekt slut i en riktigt bra serie.

Hur som, det här är en serie som man absolut ska läsa i ordning och böckerna är fint inlästa av Rachel Molin.  Jag målade fönster idag och lyssnade på Hemligare kan ingen vara och det blev tryggt och bra. Man får det man förväntar sig: en stunds god underhållning.