Kulturkollo läser mötte: Maggie O`Farrell

Söndagens repris får bli en text av annat slag. Kulturkollo har hållit i ett antal träffar av olika slag under mässåren och en av de bokcirklar vi ordnade var den med Maggie O'Farrell.  Nu är O'Farrell aktuell med en ny roman: Hamnet som jag läser i denna stund. Den här bokcirkeln hölls 2018: 

Då var en av årets höjdpunkter på mässan äntligen här: Kulturkollo läser. Bokcirkeln kring Jag är, jag är, jag är : ett hjärtslag från döden var tänkt att hållas tillsammans med  tillsammans med författaren Maggie O’Farrell. Nu blev hennes dotter sjuk så vi genomförde eventet med Maggie på länk istället – så fint att förlaget var så hjälpsamma och lät oss 17 bokcirklare få ta del av Maggies tankar om sin mycket personliga bok.

Maggie börjar samtalet med att berätta att hon älskar Göteborg och att hon hade sett mycket fram emot att besöka skärgården och förstås att träffa oss. Samtalet är inte återgett ordagrant eftersom inspelningen på några ställen blev otydlig. Hoppas alla har överseende med det.

Q: Boken som börjar med Jag är, jag är, jag är slutar med Hon är, hon är, hon är: Vilket var utgångspunkten när boken skulle skrivas, jag är eller hon är? Var började berättelsen?

A: Boken är tillägnad alla tre av Maggies barn och jag menar att den någonstans ändå kommer från erfarenheten av att ha ett allvarligt sjukt barn som haft fler “brushes with death” (titeln på engelska är 17 Brushes With Death) än många andra jämnåriga. Alla böcker man skriver lär en något och alla barn som man får lär en något också, jag ville vända på det och försöka undersöka vad en nära-döden erfarenhet gör med människan, hur det påverkar oss. Vad innebär det att ta sig till dödens väntrum och sedan komma tillbaka? Hur förändrar det sätta att se på livet? Mitt bästa sätt att undersöka saker är att skriva så det är vad jag gjorde.

Samtalet fortsatte med att vi redde ut titeln, på engelska så heter den “I am, I am, I am seventeen Brushes With Death” och på svenska Jag är, jag, är, jag är ett hjärtslag från döden vilket signalerar en annan känsla. Maggie säger att hon hade full tilltro till att Johanna (förläggaren) och Malin (Bylund Westfelt, översättare) väljer det som passar bäst på svenska och den svenska titeln inte alls är dum.

Q: En svårighet med boken, som läsare, är att de upplevelser som du skriver om blir så personliga och kring så svåra ämnen. Hur var de att skriva, tog de extra lång tid att skriva?

A: Det var inte så traumatiskt att skriva boken, men vissa kapitel var förstås extra svåra att både skriva och tala om. Det gäller det första kapitlet och det sota som handlar om min dotter. Någon frågade mig om jag kunde spela in boken som ljudbok och jag svarade att det skulle aldrig gå. Det sista kapitlet skulle jag inte kunna läsa utan att gata och det skulle inte bli en vidare bra ljudbok. Det var en annorlunda erfarenhet att skriva det här, istället för fiktion. Romaner är egentiden det jag skriver och trots att man alltid tar med valda delar av sig själv i en roman så har man alltid fiktionens mask att gömma sig bakom.

Nu är det en biografi och då dras masken bort, alla vet att det är om dig och ditt liv och det är en annorlunda upplevelse. Efter de första intervjuerna som jag gjorde kring boken så var jag helt utmattad efteråt och det kändes lite som att dra upp rullgardinerna på natten och visa upp sitt liv för alla, med full insyn. När man skriver en biografi så kan man ändå välja vad man vill ha med och vad man vill utelämna. Med de olika kapitlen, som inte är kronologiskt berättade, så kunde jag välja bort innehåll från mitt liv som inte platsade av olika skäl. Det sättet att berätta gjorde mig friare.

Q: Hur var det då med kronologien under själva skrivandet? Började du skriva om din barndom och skrev dig allt närmre samtiden eller skrev du dem allt eftersom?

A: Det här var en bok som själv bestämde att den skulle skrivas, jag hade allt klart för en ny roman och istället för att komma igång med den så skrev jag essäer om tillfällen när jag nästan dog. Den här självbiografin blev lite som ofrivillig graviditet, den bara blev. Jag använde ändå strukturen som jag skulle använt i en roman, till exempel så skulle jag aldrig sätta ett kapitel om en liten flicka som är mycket nära döden först i en bok, det fungerar inte. Man kan inte begära sympati för en karaktär i en bok som man ännu inte lärt känna. Det skulle bli ihåligt och tomt. Man behöver lära känna personen först och jag valde att panera ut kapitlen som en romanförfattare skulle gjort. Kapitlet om mig själv som barn hamnade därför bredvid kapitlet om min dotter.

Q: I början av boken så verkade du vara en så äventyrlig person, har det varit en tillgång i ditt föräldraskap med tanke på att din dotter är sjuk?

A: Jag har aldrig sett mig som särdeles äventyrlig men de flesta tar risker under tonårstiden, så också jag. Dumma, onödiga risker och nu när jag har en femtonårig son som har läst boken så får jag det besvärligt när jag säger till honom att inte göra riskfyllda saker. Men det gjorde ju du får jag till svar …

Q: Men är det då en styrka (att ta risker)?

A: Någonstans läste jag att det hör till människans naturliga utveckling att tonåringar behöver utsätta sig för risker, de var de som under evolutionens gång överlevde bäst. Om man skall lyckas så behöver man ta avvägda risker. Det handlar om balans, jag gjorde dumma saker men man vet ju inte huruvida det var en bra ide eller inte.

Q: Några av händelserna i boken hade du kanske inte berättat om för dina närmaste om innan du skrev. Hur reagerade de när de läste boken?

A: Det var en av sakerna som höll mig ifrån att skriva självbiografiskt. Det skulle kunna tära på familj och vänner och jag tänkte mycket på det när jag skrev och jag visade utkastet för de som var berörda. Då slogs jag av att t ex min syster kunde hänga upp sig på detaljer, som färgen på en klänning, istället för den stora berättelsen. Några saker ville min familj att jag skulle ta bort, och då gjorde jag det. Särskilt det sista kapitlet, som handlar om min dotter, diskuterade jag mycket med in man. Hon vara bara sex år gammal när jag skrev det och hon kunde inte alls förstå omfattningen och konsekvenserna av att bli skriven om. Så jag var noga med att det var min upplevelse av att vara förälder som skildrades.

Det var min berättelse. Man måste vara noggrann med vems historia som berättas och jag återkom till frågan om hur det skulle kännas för henne att läsa kapitlet när hon blir vuxen? På det viset blir det mycket mer komplicerat med den här boken jämfört med mina romaner. Jag vet inte om jag kommer att ångra det någon gång. Det är möjligt. Nu längtar jag tillbaka till att skriva fiktion.

Q: Jag tänkte på kapitlet i boken där du får kämpa för att få ett kejsarsnitt och jag undrar om det, liksom i Sverige, är en debatterad fråga?

A: Ja, absolut. Det är det. I Storbritannien ser man på Sverige som ett land med god mödravård där man lyssnar in kvinnornas behov, har föräldraledighet och det saknas här. Här är det avhängigt var man får sitt barn och erfarenheterna med de två barn som jag födde i London var hemska medan förlossningen i Skottland var helt annorlunda. I London är NHS underfinansierat och alla som arbetar där gör ett fantastiskt jobb men det är kontroversiellt med kejsarsnitt och mödrarna har små möjligheter att påverka.

Q: Några av kapitlen verkar nästan som en del av av metoo- rörelsen. Var det medvetet eller är kapitlen skrivna innan?

A: De skrevs innan. Några har frågat mig om syftet med boken var att berätta om vad män utsätter kvinnor för men jag tänkte aldrig så. Jag är naturligtvis en supporter av metoo-rörelsen och det är fantastiskt att kvinnors röster nu blir hörda: Jag kallar mig själv feminist men jag tror inte att feminismen skall handål om att man är anti-män. Allt förtryck avsett kön är fel och det finns ingen anledning att kvinnors förtryck under tusentals år skall vändas till att kriminalisera alla män.

Vi måste tala om jämställdhet och jag välkomnar det men det blir inte en framkomlig väg att demonisera alla män. Jag känner trevliga män, jag hade ingen avsikt att skriva om alla män när jag skrev det första kapitlet i boken. Så många kvinnor har vittnat om liknande händelser och det gäller att vi är uppmärksamma på om man ser kvinnor i utsatta situationer och hjälpa till. En av de viktigaste temana i boken är vänlighet, det är en sammanhållande länk och där finns många tillfällen i boken där okända människor gjort små saker för att hjälpa mig som förändrat mitt liv.

Jag skulle vilja uppmana alla att öka sin förmåga och bidra med små vänliga handlingar mot medmänniskor, det blir som en fjärilseffekt som sprider sig både i livet och i boken. 

Q: När jag läste din bok så tänkte jag på att vi är så nära döden hela tiden, men vi dör inte – är det meningen att vi skall leva? Har du några tankar om det, det skiner inte igenom i din text?

A: Nej, jag tror inte där finns några särskilda tankar om det. Att döden sveper förbi en kan vara både helt slumpartat och jag tror inte att man får vad man förtjänar, livet kan vara mycket slumpartat och tråkigheter händer alla oavsett om man är god eller ond. Man får göra det bästa man kan med vad man har och det slår mig ofta när jag sköter min dotter, det finns stunder då jag blir frestad att tro att saker händer just oss men det gör inget gott, jag försöker tänka positivt och handlingsinriktat. Hur skall jag kunna hjälpa henne att må bra, vara trygg och det gäller att kanalisera sin energi på hur jag kan hantera de svårigheter som jag möter.

Q: Det här är en fråga som anknyter till det som vi började med. Tänkte du mycket på livets skörhet, även innan du fick barn? För min del så kom det mycket när jag fick barn.

A: Det var nog så att jag som tonåring och med mina erfarenheter som ett sjukt barn var mer intresserad än många andra barn av livet och döden. Jag fick veta som åttaåring att jag skulle dö och det påverkade mig och även om man gömmer det minnet långt bak så finns det där. När jag var tonåring så var jag nog ganska sorgsen av mig och jag var nog extra intresserad av döden och skörheten i livet samtidigt så brydde jag mig inte om det på samma sätt när jag var tonåring som när jag sedan fick barn. När min son föddes så insåg jag att jag hade ett liv att ta hand om och utsätta sig för risker var omöjligt. Livet förändrades i grunden då och det är fortfarande så. Jag vill gärna hålla mig kvar så att jag få se om jag får några barnbarn en gång.

---

Stort tack till Maggie O’Farrell och förlaget Etta som gjorde samtalet möjligt och stort tack till alla cirkeldeltagare för att ni kom! / vid pennan Anna

 

Kulturkollo mötte: Max Porter

Då är det lördag och dags för repris nummer tre, den här gången kommer ett samtal från 2019. Texten är skriven av Helena på Kulturkollo men vi träffade Max tillsammans så jag tänker att det funkar att ta med den här. Det är ett möte som jag aldrig vill glömma! 

Vi kunde ha pratat i evinnerliga evigheter med Max Porter, det är dagens sanning. Fyrtiofem minuter gav oss tid till att öppna ämnen som skulle kunna leda till timmar och timmar av samtal.

Först av allt ställdes den säkert uttjatade frågan om när, hur och varför han började skriva, och svaret visar tydligt att Max Porter inte är en författare som ger tråkiga svar på tråkiga frågor, han är en människa som vill samtala och vill nå fram till det som är viktigt, han är en generös intervjuperson. Han berättar att han alltid skrivit och alltid skriver, på lappar, på servetter, på väggen, överallt. Han sätter sig sällan ner på en särskilt bestämd skrivarplats och skapar utan han låter gärna livet runt omkring sväva in i skrivandet. Barnlek, samtal, liv. Politik, miljödebatt, överlevnad. Han berättar också att han tagit intryck av hur han i barndomen följde med sina far/morföräldrar (som var konsthistoriker) till kyrkor och historiska platser, det fanns ett konstintresse och historieintresse som inspirerade. Vid dessa tillfällen brukade barnbarnen få varsin skissbok där de kunde rita sina intryck.

När Max slutligen kände att han måste uttrycka sig så skedde det genom en sorts giftermål mellan de olika konstarterna, han tyckte inte att han var skicklig nog inom konst, musik eller egentligen skrivande heller. Sorgen bär fjäderdräkt, hans debutroman, växte fram ur hans egen sorgeprocess efter faderns död och då blev den till genom bilder, collage, fragment och sådant som han aldrig trodde att han skulle kunna ge ut. Denna egna form av bildinspirerad text skapas ur spänningen mellan de olika konstformerna och har blivit Max Porters specialitet. Innan Sorgen bör fjäderdräkt fann sin slutgiltiga form fanns 20-30 anteckningsböcker med fragment i bild- eller textform som berättade historien.

Max säger att det är viktigt att hans romaner inte blir för polerade, de ska vara upptagna med den verkliga världen. Han söker friktionen och vill försöka återspegla det fragmentariska sätt vi förstår vår omvärld på och han tänker att kanske gör hans sätt att skriva att läsaren måste tänka till ett extra varv, han vill inte skriva en text där läsaren lägger undan boken och säger den var bra. Han vill gärna väcka känslor med sina böcker. Det allra viktigaste är att läsaren ska vara medförfattare till hans romaner, han litar på att läsaren är kapabel att göra sin egen läsning och att han därför gör sitt yttersta för att underlätta det genom att undvika allt för mycket detaljer.

Lite likt ett collage vill Max göra ett försök att dekonstruera romanen, testa vad en roman kan vara. Han vill göra författaren så osynlig som möjligt och inte styra läsaren, just för att bjuda in läsaren att skapa sin egen roman. Han tror att detta sätt att tänka möjligen kommer från poesin. Han vill inte att det ska krävas vissa förkunskaper när man läser hans böcker, men han önskar att läsaren vågar släppa kontrollen och tanken om vad en roman ska vara, här finns inte alla svar, i alla fall inte klart och tydligt utskrivna, det är också ett sätt att få läsaren att skapa sitt eget verk. Han talar om öppna dörrar och vita platser där läsaren kan få måla sina egna bilder till text. Max hoppas att läsarens läsupplevelse inte ska vara avslutad när boken är slut.

Vi samtalade lite om det här med översättningar och hur svårt det måste vara just med hans böcker. Max menar att han är fascinerad över att hans böcker som utspelar sig i så typiskt engelska miljöer kan översättas till svenska eller katalanska. Han menar också att han måste släppa den processen och lita på att översättaren ställer de frågor som behöver ställas. Ett av namnen som översättaren Marianne Thufvesson inte valde att översätta var Toothwort som lånat sitt namn till en viktig karaktär i Lanny. Det  är en köttätande växt som tar klorofyll och näring från andra växter. Det där med klorofyllet visste inte Max när han skrev men det passar fint in på karaktären som ruvar och hotar i bakgrunden. Max erkänner att han kan ha skapat Dead Papa Toothwort som en karaktär som kan rädda honom från dagens samhälle, som kan ta honom bort från Brexit och hjälpa honom skifta perspektiv. Dead Papa Tootwort är något obeskrivligt, en blandning av människa och natur, kanske blir inte vår oförmåga att lyssna till naturen som Max talar om någonsin så tydlig som kring en sådan karaktär.

Uppfattningen av tid är ytterligare ett tema i boken och i Lanny är den så tydligt mångfacetterad, de historiska lagren existerar samtidigt och de människor som levt förr i byn lever jämsides med de nutida invånarna. Detta med tiden och att den inte är linjär eller endimensionell är något som Max länge tänkt på och som blir särskilt tydligt när han till exempel reser till Rom eller någon annanstans där historien är synligt närvarande. Han har också alltid, redan som barn, varit fascinerad av döden och hur tanken på vår plats i tidens gång och vår förgänglighet kan vara tröstande. Våra ständiga försök att medicinera mot åldrande och död är ”nonsens”. Döden kan istället bli själva botemedlet mot det självupptagna som genomsyrar dagens samhälle. Det finns något av en katarsis i att betrakta tiden som ett djup snarare än en linje.

Tiden har också andra betydelser för Max och han pratar om hur tiden flödar annorlunda när man är i sorg, i kris och hur barn upplever tiden på ett annat sätt än oss vuxna. Han vill binda samman dessa tidsperspektiv i sina böcker och i Lanny finns de alla. Det är först när sorgen slår till eller krisen är ett faktum, när tiden beter sig annorlunda, som vi kan börja få förståelse för tidens väsen.

Max menar att sorg och romaner är det enda som kan bryta upp tiden så att vi kan börja förstå den.

En annan aspekt av tid som Max tänker mycket över är den tid som läsaren ger till romanen. Lanny är skriven på ett särskilt sätt visuellt och Max förklarar detta med att han känner att när läsaren gett boken så mycket tid att man läst igenom första delen kan han i den andra låta texten övergå i korta fragment där det inte anges vem som tänker eller talar, vi förstås ändå.

I Lanny diskuteras relationer mellan människor, men också relationen mellan människa och natur och mellan realism och fantasi. För alla som älskar Max Porters böcker lika mycket som vi gör kan vi glädja med att det finns en tredje bok i hans huvud som när som helst ska börja skrivas. Den ska på något sätt handla om mirakel, intimitet och maskulinitet (eller varför ”men are so strange” som Max själv uttryckte det). Som vi längtar efter den!

Max berättade för oss att han alltid bär med sig sin speciella rit-penna och att han älskar att teckna. Det märks! Titta vilken underbar signering:

 

Stort tack till Sekwa förlag som hjälpt oss med kontakten.

Författarfoto av Lucy Porter, från Sekwa

stafettpinnen är hos mig!

 

Digital mässa - ok, visst funkar det och jag har ett gäng seminarier inprickade under helgen. Kanske lyssnar jag nu eller så blir det senare men riktig mässa är det liksom inte. Framförallt så är det de planerade och oplanerade mötena som jag saknar. Att stöta ihop med bekanta som man träffar typ på mässan, gå på middag för att träffa #boblmaf och pausa i kafét utanför R2 där det alltid sitter en eller annan bokvän och vilar benen. Prat om böcker och livet och kaffe. Bubbel och bulle. Vanligen så är lördagen en dag på mässan då jag bara håller mig på plan 2 (golvet är oftast osannolikt knökat) och den dag då jag slinker in i seminariesal efter seminariesal. Ibland är det fullt på ett ställe, då tar man den bredvid och hoppsan så intressant det blev ... Det där oförutsedda och oväntade som är så underbart härligt, och fruktansvärt tröttande för en sån typ som mig. Den enda fördelen med det här årets mässa är väl att den obligatoriska bokmässebaksmällan håller sig borta. 

Jag har valt att minnas några mässor här på bloggen genom att köra ett antal repriser på min blogg från fantastiska möten. Bilden ovan är från 2016 när vi i Kulturkollo läser fick möjlighet att ordna en bokcirkel med Kim Thúy. Klicka er gärna vidare till originalinlägget inne på Kulturkollo. I torsdags höll Bokhörnan bokcirkel om Kjell Westös Tritonus och visst gjorde vi ett litet försök till att mingla, vi skålade glatt och träffades via zoom men helst av allt hade jag förstås stått i trängseln på mässgolvet med en slatt ljummet lådvin i ett plastglas och inte hört ett smack. Nästa år, nästa år! 

PS. I kväll kl 17.15 kan man höra Kjell Westö, Alex Schulman och Stephan Mendel-Enk samtala på temat Närhet och Avstånd. Deras tre nyutgivna romaner har jag läst och tyckt mycket om, bara inte Daniel Sjölin babblar sönder det hela så kan det bli riktigt intressant. 

Kulturkollo mötte: Ida Jessen

 

Jag fortsätter min lilla kavalkad med författarintervjuer gjorda av oss på bokmässan. Eftersom Kulturkollo inte längre är aktivt så repriserar jag några av våra texter här. 2018 samtalade vi med Ida Jessen - hennes böcker har gått som radioföljetonger i Sveriges Radio och är väldigt fin läsning! 

Ida Jessen är en av författarna i Danska Akademien och aktuell med boken Doktor Bagges anagram, andra boken om paret Bagge. Förra boken En ny tid bestod av Lillys dagbok, hon som senare gifter sig med Vigand, som berättar sin historia i Doktor Bagges anagram.

Som lärare var det naturligt att fråga varför Jessen valt att göra Lilly till just lärare. Hon berättade att yrkesvalet kom senare och att den lilla byn där Jessen själv vuxit upp var den viktigaste inspirationskällan. Eftersom det under det tidiga 1900-talet öppnades en friskola i närheten och den pedagogik som genomsyrade den var så typiskt för den nya tiden hon ville skildra, blev yrkesvalet naturligt. Bildning på ett nytt friare sätt i en ny tid. Lillys karaktär blev som en prisma för den nya tiden som är på väg, där formandet av samhället och tankarna om frihet går hand i hand.

Lilly får bara arbeta ett kort tag som lärare innan hon gifter sig och den roll som blir störst i hennes liv är den som fru, inte som lärarinna. I 22 år ger hon Vigand Bagge allt och hennes dröm att möta barn och lära dem saker försvinner, drömmen blir istället att bli sedd av sin man, att få vara det viktigaste i hans liv. Idealismen försvinner i längtan efter kärlek och bekräftelse.

Varför väljer hon då den mycket äldre doktor Bagge? Troligen för att han finns där och för att han vill ha henne, säger Jessen. Lillys kärlek, den man som hon förälskar sig i, är inte fri och han gifter sig med en annan. Genom att sjunga på deras bröllop tar Lilly avsked och samtidigt gör det att bryter samman.

Att doktor Bagge friar till Lilly handlar i mångt och mycket om att rädda henne från en skandal. Han tror att hon är gravid. I sin vilja att hjälpa fångar han henne istället i ett äktenskap som inte verkar särskilt lyckligt. Hon kämpar hela tiden för att få hans kärlek och han skjuter henne ifrån sig. Inte heller är han villig att ge henne ett barn och som läsare vet vi inte riktigt om de har en fysiskt förhållande eller inte. Lilly är dock tålmodig och finns vid sin mans sida och Jessen påpekar att tiden inte gav utrymme för någon att kräva lycka, det är tålamod som gäller. Man accepterade det liv man fått och kräver inget annat. När maken så dör slipper hon hoppas på hans kärlek. Hon handlar, hon reagerar och hon lever vidare.

Jessen ville att det skulle sluta bra för Lilly och i slutet av En ny tid, när maken dött och hon får en ny chans till lycka, anar vi en ljusare framtid. I Doktor Bagges anagram får vi så doktorns historia och Jessen berättar att det inte var meningen från början. Hon hade tänkt skriva en bok, men hennes mamma ringde och bad henne skriva om doktorn. Hennes mamma tog henne med på en lång biltur och bland annat hamnade de på kyrkogården, där fann de en grav med fem syskon från byn som alla dött samma dag. Där var platsen som doktor Bagge började ta form.

Hon började skriva i tredje person, men det fungerade inte och hon bestämde sig för att istället skriva i jag-form. Eftersom Jessen var tämligen säker på att han var den sorts person som inte skulle skriva om sig själv frivilligt var hon tvungen att lura honom och så kom idén med att en redaktör på en tidskrift skulle vända sig till doktorn och be honom dela med sig av sina erfarenheter. Så kom bokens form till. Jessen berättar också om att hon har en lång process där hon gör research och därefter så hittar hon karaktärernas röst och sedan är själva skrivandet en ganska snabb process. Jessen beskriver sina karaktärer som människor som berättar sin historia för henne, som lever ett eget liv och som hon måste lyssna på.

När doktor Bagge själv berättar om sitt äktenskap så önskar han inget hellre än att hans hustru skall vara fri, på det viset är han en modern man men han är samtidigt en mycket tyst man. Han talar inte med henne utom om praktiska ting och han visar inte på någon uppskattning. Han sätter någon slags ramar och sedan så ska Lilly själv fylla livet men det är inte så vi är vana att se ett äktenskap. Han vill inte besvära henne med sina bekymmer, inte ens när han förstår att han är dödligt sjuk. Han vill att hon skall vara fri från honom och det som han bär med sig. Man kan läsa att han har haft en svår uppväxt och vi vet inte  vad som format honom till den man han är, är han homosexuell eller finner han fysisk beröring otäck? Hans liv som student i Berlin antyds men man vet inte vad som egentligen föregick där. Lillys dröm om en familj ligger hela tiden som en klangbotten i boken och han blir så ledsen när han förstår att Lilly inte är gravid den gången. Varför det inte blir några barn vet vi inte riktigt heller. Ida Jessen säger att hon har frågat honom men han svarar inte. Han är en man som fullföljer sina plikter oavsett och han lever för sina patienter, folkbildning och att förbättra levnadsstandarden för människor ute på landsbygden. Han vill förvalta sitt liv. Men han förmår inte att ge Lilly ett barn. Doktor Bagge är en man som styrs av att göra gott, göra goda handlingar. Han är en man som gör gott men han är nödvändigtvis inte en god människa och den tanken är främmande för oss som lever idag. Han är praktiker och hans fru är idealist.

Både En ny tid och Doktor Bagges anagram är texter där man får veta ganska lite om vad som försiggår ute i den stora välden. Kriget kommer och går men det visar sig knappt i dagboken eller i doktorns anteckningar. Köpenhamn är lång borta, livet är det lilla och Ida Jessen var inte alls lockad att ta in samtiden i böckerna. Hon ville bygga sin berättelse på de enskilda människornas historia och på det som hon fann i arkiven, hon ville gräva i den lilla byn.

Långsamt berättade, lugna och stillsamma böcker som blir så lästa som de här är så de kanske fyller ett behov hos oss snabba samtidsmänniskor. Är Ida Jessen så färdig med den här berättelsen? Finns där något mer som hon vill undersöka i samma miljö?

Hon tänker sig att kanske skulle det kunna bli en roman om Erlend, folkhögskoleläraren, han verkar vara en god människa och Jessen ser det som en utmaning att skildra det goda i litteraturen. Historien är konflikt, det skriva ofta om men det goda skrivs för sällan fram. En annan person som finns i periferin i de båda romanerna är sköterskan fröken Neergaard som är den enda som doktor Bagge vänder sig till.  Det får vi se, just nu är Ida Jessen på gång med en samtidsroman men kanske blir det historiskt snart igen.

Stort tack till Historiska Media som förmedlade kontakten med Ida Jessen.

 

Kulturkollo mötte: Jenny Colgan

 

Bokmässan har genom åren inneburit många möjligheter för oss i kulturkollogänget att samtala med författare. En av 2017 års möten var med Jenny Colgan och jag väljer att köra den i repris för den påminner om precis hur helt galet det kan vara på en mässa. En småsur författare som vaknar till när mamma Mu dyker upp och som till slut tinar upp en smula när vi börjar prata om bakning. 

Jenny Colgan är en omåttligt populär författare som själv beskriver sin utgivning med orden underhållning och verklighetsflykt och när Ulrica visar sin lilla börs med lunnefågelmönster så är samtalet igång. Lunnefågeltyget hos Bosse och Ester har liksom fått en rejäl skjuts, alla vill ha en Neil-börs och Jenny Colgan berättar att hon fått en hel del lunnfågelsaker tillsända sig.

Varför en välja en lunnefågel som husdjur till en singeltjej med ett litet bageri på strandpromenaden i Cornwall? Jenny liknar lunnefågelns sätt att röra sig med det lilla barnets, den vaggar fram och är både ursöt och mycket social. Man kan tänka sig att de med sin konstiga kroppsform inte skulle kunna flyga alls men det gör de, det är en ganska vanlig fågel där Jenny Colgan bor så valet var inte alls så långsökt som man kan tro.

Jenny Colgan har ju setts som en typisk chick-litförfattare som helst skriver om unga tjejer i karriären men nu börjar hennes huvudpersoner bli äldre, kommer det att sluta med att hon skriver om pensionärer om några år?

Hon menar att hon själv märkt förändringen, för ett tag sedan så läste hon texter som hon skrev i början av sin författarbana och då märkte hon att de böcker hon skrev då speglade hennes egna ungdomliga sätt att se världen. Det var en värld befolkad av bara jämnåriga ungdomar och karriärer men numer så ingår också barn och familj, att hjälpa sina gamla föräldrar osv och det gör att det blir en annan sorts böcker. Hon menar att en känsla för sammanhållning i en by eller en familj blir viktigare och hennes senare böcker handlar allt mer om en hel by eller en hel liten stad. Då kan man skildra alla åldrar sida vid sida och också det sociala samspelet i en stadsdel eller en by.

I Jenny Colgans senare böcker som t ex serien om bageriet på strandpromenaden eller bokbussen i skotska högländerna så bestämmer sig kvinnorna att avsluta sina karriärer som de haft hittills och bryta upp för att pröva något nytt och det är något som Colgan vill skildra, hon har själv flyttat många gånger, bytt länder och arbetsplats och trots att det kan kännas läskigt först så har det varit viktigt att våga bryta upp.

(här kommer Mamma Mu förbi och Jenny blir helt ko-nfunderad, vad gör en ko på en bokmässa? Snabbt får vi förklara att snart kommer Kråkan också flaxande … Jenny spånar genast på att det borde finnas en lunnefågel som vandrar runt här nästa år … )

Det har länge varit intresset för henne att undersöka vad man faktiskt kan göra med sitt liv, och att man hur man kan följa sitt hjärta genom att arbeta med saker där man ser snabba resultat, som ger tillfredställelse som t ex bakning.

Hur kommer det sig att Jenny Colgans senaste serier har utspelat sig på så avlägsna små platser? Hon berättar att hon, när hon fick en egen familj, blev allt mer intresserad av att bo på en liten ort, där det finns kor utanför dörren, och där det sociala samspelet kan bli kvävande för en del man för Jenny så är det spännande. I Skottland, där hon bor, är det dessutom svårt att få arbetskraft till de jobb som behöver göras. Naturen är så vacker och ändå vill ingen bo där? Hon gillar att skriva om platser dit man kan flytta, blomstat och bli accepterad för det man är.

På frågan om hon också är den där typen som gillar att vandra i bergen så svarar hon snabbt att nej, klättra uppför ett berg är inte hennes grej men att åka skidor nedför det går bra. Så länge det finns en kopp gluhwine som väntar. Hon promenerar med sin hund och uppskattar verkligen årstidernas växlingar men hon är ingen frisksportare. Precis som kvinnorna i hennes böcker så är hon mer hemmastadd inomhus i köket med bakning, matlagning och annat.

Kommer det då komma en kokbok med alla recept som nämns i böckerna? Nja, trots att Jenny Colgan provbakar och lagar allt som sedan kommer i böckerna så många gånger så att hennes barn är trötta på det så är det inget sådant på gång. Marknaden är full av duktiga kockar och bagare men vem vet? Kanske någon gång?

Är det en särskild tillfredsställelse med att faktiskt göra saker med händerna? Ja, precis. Tillfredsställelse är det rätta ordet, att sticka en tröja eller baka en kaka är något som ger äkta njutning och det är härligt att komma in i ett hus som doftar av nybakt.

Berätta för oss! Vad är det egentligen med julböcker och brittiska läsare egentligen? I Storbritannien är julfirandet något alldeles extra och liknar ingen annat lands. Alla serier som Jenny Colgan skrivit har en särskild julbok och så blir det också med den nya serien. The Summer Seaside Kitchen utspelar sig på en avlägsen ö i norra Skottland och dit återvänder en kvinnlig jurist för att övervaka byggnationen av en lyxig golfbana. Lokalbefolkningen vill absolut inte ha en rik amerikansk investerare och eftersom hon är uppvuxen på orten får hon i uppdrag att övertyga dem, inklusive hennes bröder som hon inte träffat på länge.I den nya serien kommer också syriska flyktingar spela en roll i berättelsen, Skottland behöver verkligen ny befolkning som kan föryngra och Jenny Colgan vill, utan att bli politisk, påminna om att det finns plats för många i det glesbefolkade landet. Där talar de gaelic och den kommande julboken  kommer att handla om de speciella jultraditioner som de har på öarna, en del ganska lika de som finns här i Norden. Det där med christmas-lit är ju inte en jättegrej här men visst är det lite mysigt med en härlig mys-lit!

(Och så kommer Kråkan förbi och fokus hamnar på Mamma Mu igen vilket är ganska bra för tiden är ute.)

en obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig

Idag är det på dagen sex år sedan min pappa dog i sviterna av en spridd cancer och jag mindes att jag skrivit ett inlägg på Kulturkollo som kanske skulle passa att reprisera. Häromdagen var J och J i svampskogen i Fullestad och det är ändå fint att mina barndomsskogar blir besökta då och då. De allra bästa kantarellställena förblev hemliga men skogen är ljuvlig. 

Bild: Beskuret omslag hämtat hos Schildt & Söderströms förlag

"En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig."

Så börjar min favoritbok av Tove Jansson och i den möter vi ett helt fantastiskt porträtt av en pappa som hamnat i en veritabel medelålderskris. Pappan och havet kom 1965 och har en pendang i den vemodiga och sorgliga Sent i november och visst måste jag skriva lite om Tove Janssons värld här på Kulturkollo när det i år är 100-årsjubileum. Vill man resa med till Toves egen ö så har Boktok 73 skrivit så fint om sitt besök där, tillbaka till pappornas pappor: Muminpappan.

Tove Jansson tar i Pappan och havet oss med på en humoristisk och gravt allvarlig resa och låter muminpappan ge sig ut på äventyr. Livet har gått i stå för pappan, han är inte längre riktigt behövd hemma i Mumindalen och han bestämmer sig för att återse sin ungdoms fyr. Där ska han ordna det för familjen och de ska alla få en, med det närmast uttjatade ordet, nystart. Hela familjen inlemmar sig i pappans planer och gör allt för att han ska känna sig både kunnig och viktig men livet på ön längst ute i havsbandet blir inte riktigt vad han tänkt sig.

Min egen pappa blev inte 100 år, inte ens 7o men just det där att känna sig nödvändig, behövd och till nytta, det kan jag känna igen. Han som alltid ville ha något för händer. Muminpappan är drömsk och funderar över fjärran land, på så vis var de olika, men uppfinnarjockar var de båda. Man kan ta en liten mojäng och svetsa på en annan mackapär och så vips har man uppfunnit något alldeles nödvändigt som man inte ens visste att man behövde. Nyfikna och oförvägna var de båda också. Tänka sig  att ta med sin familj i en liten båt för att bo på en fyr utan att fundera på konsekvenserna, för att skapa lite spänning i livet. Det skulle min pappa också kunnat gjort.  Eldandet och experimenterandet å så kikarna, att spana över horisonten, det förenar dem båda. Så är det med papporna i litteraturen och i verkligheten.  Riktigt bra böcker har den förmågan, att alla kan känna igen sig.

Det här är en bok för alla pappor, för alla som har eller haft en pappa, för alla som saknar eller sörjer en pappa. Jag förundras över hur underbara de här böckerna är: kloka och humoristiska, poetiska och rytmiska, klarsynta och med psykologisk skärpa. Lyssna till Tove som läser det första kapitlet och njut! Fortsättningen hittar man hos Yle.

just nu - september

Vårt kulturkollo har stängt sedan några veckor tillbaks men ett inslag kände vi att det vore roligt att fortsätta med. Just nu kommer alltså att leva kvar den första lördagen varje månad. Hoppas att många hänger på och berättar om vad ni läser, tittar, lyssnar och längtar.



Just nu läser jag The Shadow King av Maaza Mengiste.
Just nu tittar jag snart på Finnkampen. Jag gillar att se sport och Finnkampen är en av årets höjdpunkter!
Just nu lyssnar jag på Överlevarna av Alec Schulman.
Just nu längtar jag efter att göra en mysig och kulturig resa eller sammankomst av något slag. Saknaden av Bokmässan blir allt större ju mer det närmar sig. Nästa år kanske! 



Några av kollokompisarna skriver också justnu-inlägg idag. Kolla in Carolinas, Lindas, Ulricas och Helenas bloggar! 

kulturkollo läser Nästa!

Idag drar samtalet på Kulturkollo läser igång. Välkommen dit! 

repris från torsdag 16 april 2020

nästa - en läkarroman av Nina Lykke

Nina Lykke har en förmåga att skriva om allvarliga ting på ett sätt så att man inte kan hålla sig för skratt.

I Nästa! En läkarroman så får vi möta Elin. Hon är allmänläkare och har de senaste tjugo åren behandlat diverse åkommor på sin mottagning. Hon är en bit över femtio och livet med maken Aksel går på rutin. Han åker skidor och hon dricker vin, samlivet är på paus och det sociala livet obefintligt. Barnen har flyttat ut och Elin har sällskap av TV n, så en kväll i uttråkningens tid så finner hon Björn på FB. Hennes pojkvän från ungdomsåren svarar ja på vänförfrågningen och inget blir sig likt.

När romanen börjar så bor Elin i hemlighet på sin läkarmottagning och hennes enda samtalspartner är skelettet Tore, snart så händer det sig att det som hittills har dryftat med Tore också slinker ur munnen när patienterna hör. Ni vet det där man bara tänker sägs rakt ut, utan filter eller försköningar och med en strid ström av patienter så blir kommentarerna klart underhållande. Människorna som besöker mottagningen tar med sig samtidsproblem rätt in i berättelsen och man kan konstatera att en hel del av åkommorna är ett tecken på att vi lever i välfärdssjukdomens tidevarv. Skildringen av Elins arbete gillar jag skarpt. Inte lika mycket delarna om det nygamla förhållandet med Björn, det känns lite småförutsägbart allt ihop. Desto längre jag läser desto mer lär jag känna Elin och mycket uppskattade jag att få glimtar av hennes uppväxt och relationen med mamman.

Dråplig och emellanåt rejält drabbande får bli mitt betyg, särskilt bra passar den förstås att läsa för en kvinna i min ålder. Typ 50 +

farväl till kollektivet!

Idag säger vi farväl till Kulturkollo.
Välkomna dit för att läsa våra avskedstexter! 

den besvärliga Elin Wägner - Ulrika Knutson

Bild hämtad från Historiska media

Idag skriver jag om Ulrika Knutsons biografi om Den besvärliga Elin Wägner. Kika in!

söndagsvägen - Peter Englund

Idag skriver jag om Söndagsvägen av Peter Englund inne på Kulturkollo.
Välkommen dit! 

ny bok på Kulturkollo läser!

Sommarläsningen blir norsk.
Läs och häng sedan med på vår FB-cirkel
Kulturkollo Läser. Start 17 augusti. 

ny bokcirkel på gång!

Nästa bokcirkel på Kulturkollo läser är Rolf av Malin Lindroth.
Häng med! 

jag ser allt du gör - Annika Norlin

Inne på kulturkollo så har vi just nu ett tema som vi kallar reslust. Vi reser i fiktionen med hjälp av konst, musik och litteratur och de senaste dagarna har jag besökt norra Sverige i två fantastiska böcker. Häromdagen skrev jag om Stina Jacksons Ödesland och idag är det dags att skriva om novellerna Jag ser allt du gör av Annika Norlin. De läses i ljudboksversionen av Olof Wretling och det är helt fantastisk läsning/lyssning. Den västerbottniska dialekten tillför verkligen till upplevelsen av novellerna och jag tycker det är ett mycket bra val av uppläsare. Helst hade jag hört Annika Norlin själv, jag har hört henne läsa radionoveller och det har varit mycket bra. Nåja, Wretling är en helt ok ersättare. Jag går omkring i min trädgård med hörlurarna på och med ett konstant leende i mungipan. De här novellerna är för jäk*a bra helt enkelt.

Att återberätta noveller i en samling är meningslöst men det som gör att jag sträcklyssnar är humorn, de ironiska replikerna, igenkänningen och kombinationen av distans och närhet. Människorna är mänskliga och hjärtat brister när man läser om kvinna som en dag tar på sig sina Lundhagskängor och bara går. Mattan är en av novellerna jag hört förut eftersom den vann Sveriges radios novellpris 2019, den utspelar sig under högstadietiden och kanske är ändå temat för hela samlingen att växa upp och gå vidare i livet. Norlin skiftar tempo i sina noveller och det gör dem väldigt fina att lyssna på som ljudbok. En av novellerna handlar om ett punkband som ska ta bussen till Österrike för en spelning och den där smattrande punkiga energin blandas i texterna med Bachs air. Alltså de här novellerna ska inte skrivas om. De ska läsas. Eller lyssnas till!

Vill man lyssna på en riktigt bra intervju med Annika Norlin så länkar jag till Lundströms. Jag börjar genast tänka på vilka vänner som jag absolut måste tipsa om de här novellerna och tänker att jag måste börja lyssna på Säkert.

nu bokcirklar vi om Memorys bok!

Kulturkollo läser drar igång idag och vi pratar om Memorys bok av Petina Gappah. Digital bokcirkel är perfekt för alla som är sugna på att prata böcker hemifrån. Välkomna!

repris från torsdag 25 maj 2017

Jag minns mycket väl när jag lyssnade till Petina Gappah på Bokmässan 2010, hon berättade om sin nobelsamling Sorgesång för Easterly och jag läste den förstås sedan direkt. Gappah gav genom sina noveller röst åt kvinnliga erfarenheter i Zimbabwe på ett sätt som jag inte läst tidigare. I sin debutroman Memorys bok så är det Memory som talar. I ett antal anteckningsböcker har hon fått möjligheten att berätta sin historia från början till slut. Hon sitter, dömd till döden, i kvinnofängelset och väntar på att staten Zimbabwe skall anställa den bödel som behövs för att verkställa hennes dom. Hon vet att hon inte är skyldig till det mord av en vit man som hon anklagas för och hennes minnesbok blir kanske del av hennes försvar om hennes fall någonsin tas upp igen.

Faith, Hope, Joy, Memory och Moreblessings - så heter syskonskaran som växer upp i kåkstaden i Harare och namnen är väl valda av deras mor. De är en ovanlig familj där modern är oberäknelig och ständigt sökande efter någons slags ro. Fadern är lugn och praktiskt lagd, han driver en liten snickerifirma från gårdsplanen och tillbringar mycket tid med sina barn, särskilt med Memory. Hon har det mycket besvärligt med sin albinohud och måste hållas borta från solen och lider mycket av att vara annorlunda. En dag ombeds Memory att ta på sin julklänning och hon överlämnas till en vit man. Utan att förstå varför finner hon sin plötsligt i den rika delen av staden men alla möjligheter till utbildning och omvårdnad. Mannen som hon lämnas till heter Lloyd och det är honom hon tjugo år senare anklagas för att ha mördat.

För många år sedan läste jag En röst ur djupet av Nawal el Saadawi och de båda romanerna har en gemensam ton och grundupplägg, en dödsdömd kvinna berättar sin historia. El Saadawi är läkaren som genom romaner vill diskutera kvinnors utsatthet i Egypten och lite kan jag tänka om Memorys bok att Gappah med sin erfarenhet som jurist vill använda romanens form för att belysa rättsväsendets upplösning i ett land som inte ännu hämtat sig från kolonialismen. Rhodesias historia som apartheidland och approprieringen av de stora farmer som ägts av britterna ligger som en fond i hela romanen.

Memorys bok är en oerhört fin skildring av en ung flickas uppväxt och hur Memory, precis som läsaren av hennes anteckningar, upptäcker allt mer om sig själv och sin resa i livet. Hemma hos Lloyd hittar hon läsandet och skrivandet och kärleken till ordet lyser starkt från boksidorna. När Memory beskriver hur avsaknaden av böcker plågar henne i fängelset, mycket mer än avsaknaden av mat och hygienmöjligheter så kan man förstå henne precis. Hon har alltid befunnit sig i någons slags mellanrum, hon är inte vit och inte svart och det gör att tillflykten till böckerna blir extra viktig. I Zimbabwe, när Memory växer upp, är tron på onda andar levande och hon blir en paria som ingen vill beblanda sig med. Då är böckerna vänner och anteckningsböckerna och pennan en tröst och sysselsättning.

Jag hoppas att många, många hittar till den här fina romanen som utspelar sig i en del av världen som sällan skildras. Läs!

amnesty - Aravind Adiga

Idag inleder vi ett nytt tema på Kulturkollo och jag skriver kort om Aravind Adigas Amnesty. 

Välkomna att kika in där, vi bjuder på reslust! 

bokcirkla med oss!

Den 15 april drar vi igång nästa digitala bokcirkel på Kulturkollo läser. Vi samtalar om Memorys bok av Petina Gappah. 

Väl mött! 

W - Steve Sem-Sandberg

Häromdagen så presenterades de nominerade till Nordiska rådets litteraturpris  och jag brukar försöka läsa några ev dem. Började med W av Steve Sem-Sandberg, som dessutom var nominerad till august i höstas. Jag vet varför jag inte läste den då, och det var ett motstånd också nu. Jag är inte jätteintresserad av krigsskildringar där diverse vapen och förflyttningar ingår och dessutom kräsmagad. Jag undviker gärna romaner med för mycket kroppsväskor och annat äckel och mår dåligt av allt det våld som skildras. Men nu skulle då romanen om fotsoldaten Woyzeck läsas. när vi möter honom fösta gången så sitter han fängslad eftersom han rått mördat en kvinna med en bajonett. Det är tiden strax efter napoleonkrigen och innan hans straff som är döden genomförs så görs ett försök att se oms et finns skäl för benådning. Hans berättelse berättas och det är en utsatt pojke, en ensam och hunsad tonåring och en sedermera mycket lojal legoknekt vi möter. De grymheter han är med om formar honom och bidrar till en psykisk sjukdom som leder till ett bestialiskt mord.

Som historisk roman är det här ett mästerverk och det märks att Sem-Sandberg borrat sig djupt in i det dokumentära material som finns kring fallet W.  Europa har sekler med barbariska krig bakom sig och synen på människan är på väg att förändras, jag är mycket imponerad av texten och rekommenderar den till alla som har ett historiskt intresse.

Just nu har vi temaveckor inne på kulturkollo där vi rör oss i gången tid. iAd har vi t ex en intervju med Anna Laestadius Larsson om hennes historiska romaner med kvinnor i huvudrollerna. De utspelar sig nästan i samma tid som W och ger ännu ett perspektiv på tiden och de historiska skeendena. Kika in där, vi tävlar dessutom ut några titlar! 

ubuntu - en filosofi för att leva bättre tillsammans

Välkommen till Kulturkollo där vi idag inleder
temat människor emellan! 

kulturkollo läser Ida Jessen

24 februari startar nästa bokcirkel på Kulturkollo läser. 

Alla välkomna!