Ulf Stark 1944 - 2017

Idag stod jag vid containern vid jobbet och slängde uttjänta böcker, många från sjuttio och åttiotal som var alldeles utlästa av många skolelever. Alldeles särskilt svårt var det att slänga alla de som var skrivna av Ulf Stark. Min vän schejken i Stureby, Kan du vissla Johanna och När pappa visade mig världsalltet var några av böckerna som nu har lästs färdigt. Sorgligt är att tänka att Ulf Stark inte kommer att skriva mer, att hans penna tystnat är overkligt. Han var en av Sveriges finaste barnboksförfattare och jag är så glad att jag gick på seminariet på mässan i höstas för att lyssna till honom en sista gång. Djur som ingen sett utom vi är en fantastiskt fin diktbok som passar alla åldrar, Jag har mitt signerade exemplar i skolan men en av dikterna hade jag passligt nog i min mobil. Ide-djuret: 

ur Djur som ingen sett utom vi Av Ulf Stark och Linda Bondestam 

skotten i Köpenhamn - om yttrandefrihet och dess gränser

Några dagar för sent har jag lyssnat klart på Niklas Orrenius reportagebok Skotten i Köpenhamn, min tanke var att den skulle skrivas om här på bloggen innan Augustgalan men, men. Man kan ju tänka att jag medvetet sparat den eftersom just idag startar en serie på SVT där Lena Sundström undersöker yttrandefrihetens gränser i Håll käften eller dö.

Lars Vilks, är det inte lite uttjatat, tänkte jag när jag läste om boken tidigare i höstas. Så eldades det vid Nimis för precis en vecka sedan och jag bestämde mig för att ändå läsa Orrenius text. Han är en folkbildare av rang med tydliga ambitioner att försöka sätta saker i sammanhang, ifrågasätta och få den som läser att börja tänka själv. Så också i den här mycket intressanta boken. Idén att det året som tryckfriheten firar 250 år i Sverige gå in och diskutera var yttrandefrihetens gräns går och i det utgå från Lars Vilks konstnärsskap är så snygg. Får man säga vad som helst, när som helst och var som helst? Kan man som konstnär måla vad man vill? Kan man som författare skriva vad man vill? Så är vi där igen, vad är tillåtet i samhället? Vad är tillåtet i konsten?

Lars Vilks lever på hemlig ort ständigt övervakad av SÄPO-vakter, jag minns när han besökte bokmässan och hur mässgolvet delade sig där han gick med en ring biffiga fritidsklädda män runt sig. Då upplevde jag att det kändes lite löjligt, varför måste han bege sig just till ett ställe där bevakningen måste vara närmast omöjlig att ordna. Nu förstår jag mer kring hans drivkrafter, han ser sina teckningar som ett konstprojekt som aldrig tar slut. Han ville med dem kanske inte nödvändigtvis reta upp världens muslimer (eller så ville han det, också), han ville provocera etablissemanget och testa gränserna. För att göra det så måste han hela tiden bygga vidare på sitt verk, som på Nimis.

Orrenius tar här ett helhetsgrepp och beskriver både sina möten med Vilks och hans konstnärsliv, den muslimska radikalismen och terrorismen i Norden som gör att Vilks lever under ständigt dödshot och som ledde fram till attentatet i Köpenhamn,  yttrandefrihetens historia och idéhistoria och de politiska konsekvenserna av en teckning som skulle ställas ut i en bygdegård.

Jag har googlat som en tok när jag läst och det är alltid ett bra betyg. Det här är en given klapp under granen för alla som är intresserade av samhällsfrågor. Anse er tipsade!

tack och hej!

Nästan två månaders intensivt augustbloggande är härmed till ända. Jag kan i ärlighetens namn inte tycka något om vinnarna i varken barn och ungdom eller fack eftersom jag inte läst alla de nominerade men i skön kan jag utropa ett litet försiktigt jippi, jippi! De polyglotta älskarna var inte min favorit men den är helt klart en värdig och spännande vinnare. Lina Wolffs genuina glädjefnatt på galan var härligt att se och jag kan tänka mig att det är en perfekt bokcirkelbok. Det finns mycket att upptäcka i den, mycket samtala kring. Tror man att det är en romantisk berättelse så lär man stänga pärmarna ganska snabbt, visst handlar det om kärlek men av annat slag än det rosenskimrande. 

Generellt så kan jag väl tycka att medan Svenska Akademin närmat sig en ny(gammal) genre och vidgat litteraturbegreppet med sitt val av pristagare i år så har Augustjuryn allt mer snävat in och siktar på litterära-litterära texter. Inget fel i det, men kanske kan jag tänka att för många läsare är de nominerade böckerna i år ganska krävande. För mig var det rasande fin läsning, det mesta, men ingen av texterna som jag läst i skönlitteraturklassen är direkt lättillgänglig. Däremot i fack, där finns flera titlar som har potential att hamna under många granar om några veckor. Fattigfällan, 1947 och Skotten i Köpenhamn är alla böcker som jag tror passar många. 

Hurusom, nu är det tack och hej för mig som augustprisambassadör. Stort tack för att jag fick möjligheten att hänga med på det här äventyret och kul att så många läsare har hittat hit. Välkomna igen så ska jag fortsätt att bjuda på en salig blandning av texter om böcker, kulturupplevelser, lärartankar och en och annan resa.

dagen efter är dagen efter

Hemma i Göteborg igen efter ett intensivt dygn i huvudstaden. Med mig hem har jag de nominerade texterna från Lilla Augustpriset i en fin liten bok, en ackreditering, ett program och många minnen. Det var en pampig inramning i konserthuset, jag älskar jugend, och väldigt fint ordnat alltsamman. Finast av allt tycker jag var sättet som de olika nominerade presenterades. Tonen sattes direkt när kulturministern inledde och höll ett tal till alla de som nominerats till Lilla Augustpriset. Hon är verkligen ett proffs! När sedan böckerna i de olika klasserna skulle presenteras så hade utvalda personer fått läsa och tänka till kring innehållet, starkast intryck gjorde kanske Caroline Krook och Ison Glasgow. Ofta mycket bra och genomtänkta val och med sina personliga tal så lyftes böckerna fram mycket fint. Anna Ternheim var kvällens artist och hon var grym. Vinet gott, maten i lagom stora munsbitar och sällskapet trevligt. Egentligen undrar man bara om rätt bok vann? 

Det får jag skriva mer om imorgon när huvudet är lite piggare än idag. Återkommer.

Ugglan & boken, Som ett sandkorn och jag :-) 

nu är det gala!

Här är stängt för gala men vill ni följa mitt äventyr live så kika på sändningen:

PS. Hoppas att jag ska kunna instagramma lite under kalasets gång också, jag finns på @ochdagarnagr

jag samlar ihop mig inför galan

Såhär dagen innan prisutdelningen så tänker jag att jag ska samla hop det som jag skrivit om de nominerade titlarna. Både för att jag ska påminna mig själv om vad jag tyckt och tänkt och kanske är det någon bloggbesökare som gillar att ha allt samlat. Kör bokstavsordning:

1947 - recension och text från Sigtuna Literature

Aftonland - recension och boksamtal

De polyglotta älskarna - recension 

Djur som ingen sett utom vi - rapport från bokmässan

En dramatikers dagbok 20132015 - reflektion kring texten och genren

Eländet - recension 

Fattigfällan - recension 

Välkommen till Amerika - recension, bokcirkel, boksamtal 

Utöver det så finns mängder med inlägg på bloggen om sån't runtomkring. Införspekulationer, galakläder och diverse. Allt är taggat med Augustpriset 2016.

Jag känner mig ganska redo inför utdelningen imorgon, jag har förberett mig så väl som bara var möjligt. Nu är det bara att vänta och se vem som tar hem priset. I den skönlitterära klassen hoppas jag på Välkommen till Amerika, vilken titel hoppas du på?

Vi snackar en stund om Aftonland!

Eftersom jag redan läst Therese Bohmans Aftonland och skrivit om den här på bloggen så bestämde jag mig för att bjuda in till ett nätsamtal om boken. Här kan ni som vill läsa vad jag och LittleMeandMyBooks pratade om tidigare i dag. Välkomna till vår minibokcirkel!

LMaMB: Mina första tankar är att boken är en process av känslor. Känslor som ska processas i olika stadier för att Karolina i slutet ska kunna slå sig fri. Anna: Känslan av ensamhet är den som drabbar mig hårdast, tänker du på fler känslor? LMaMB: Ensamhet genomsyrar hela boken men också uppgivenhet, skuldbeläggelse, anklagande. Jag tänkte på Dantes "Den gudomliga komedin". Hur Karolina går genom "Helvetet" och "Skärselden" för att sedan hamna i "Paradiset" där hon sluter fred både med sig själv (mognad) och både med situationen.Temat är ensamhet men den bottnar i olika faser i en människas liv. Anna: Den senaste veckan har Karolinas sätt att leva sitt liv det debatterats i media. (Läs Gulliksens text här) Hon sägs utmana den kvinnliga könsrollen. Håller du med? LMaMB: Ja, om den indoktrinerade kvinnliga könsrollen nu är normen så ja, det Karolina eller Therese Boman gör är att utmana den roll som kvinnor har lärt sig att efterleva för att lyda andras behov.Det är helt klart tabu att leva ett fritt liv när samhället har krav på en viss norm som kvinnor ska efterfölja. Anna: Ja absolut! Det är en viktig roman på det viset att den ifrågasätter den snäva roll som kvinnor förväntas passa i. Något som jag tänkte på var konst-temat i romanen. Det handlar ju också om att utmana gränserna. Jag googlade mycket runt konstverken. LMaMB: Tyvärr så gjorde jag ingen undersökning kring konstverken eller konstnärerna. Jag missade mycket information där, skulle jag tro. Dock var det ett intressant upplägg att ha hela berättelsen kring konst. Vad som slog mig om just konst och de olika konstnärerna är att kvinnor har tagit rollen som innovatör, lagt fram sina ideer och blivit mer eller mindre bestulna på ideerna eller givit bort ideerna. Jag tänker också att något driver Karolina till att gå från tvåsamhet till ensamhet. Vad tror du driver Karolina? Känslan av ensamhet är grundtemat men vad driver Karolina till just ensamhet? Anna: Åldrandet kanske? Att bli medelålders och inse att livet ska fortsätta likadant till döden. Hon saknade ju mycket hos sitt ex. Bland annat sex. LMaMB: Ja, samtidigt också saknaden av att bli älskad, spontanitet, att bli åtrådd? Jag funderar också kring om inte Karolina var ensam i sitt förhållande, att det var mycket givande än tagande? Samtidigt gillar jag Karolinas synvinkel på fortplantning, att människor kan göra vad som helst bara för att kunna fortplanta sig. Att bli kvar i ett långtråkigt och intet givande förhållande. Att Karolina går emot sin egen tes/synvinkel i fortplantningen, att hon inte har något med just den processen att göra, är också befriande. Det är ändå en biologisk klocka som kvinnor lever efter. Att skapa ett liv innan bäst före datum har passerats. Anna: Men hon verkar inte veta hur hon ska bära sig åt för att skapa det där livet. Hon blir ju allt mer desperat. LMaMB: Så sant, hon blir desperat, vill leva ett liv som alla andra. Anna: När jag läste tänkte jag också på hennes fascination för det stilla livet på museerna och i konsten mot det vilda i apan och vad som skiljer det djuriska och det civiliserade i människan? För att återkomma till den kvinnliga konstnärens påstådda påverkan som musa så var det på något sätt typiskt att en ung manlig forskare försöker göra karriär på det. LMaMB: Fascinationen av det vilda och djuriska... Men bottnar det inte i att få veta vad som drev G till att vilja bli parad med en apa? Att fascinationen i sig var försökspersonen G och hennes liv. Det vilda och djuriska landar också i att Karolina vill agera och göra så som det faller henne in och inte bli styrd av samhällets normer? Bingo! Varför försöker Anton ens lura Karolina, spela på sexualitetens strängar, för att göra en karriär? Ville Anton leka med Karolinas känslor och mata henne med information om en icke erkänd kvinnlig konstnär, bara för att underminera Karolina och ta ett språng i sin karriär? Vilket lurendrejeri! Vilken revansch Karolina gör! Från att vara helt vilse i sitt liv, där sista utvägen är att nattdrömmarna ska slå in, tar hon över rodret och styr sitt skepp mot mål! När hon krossar Anton, samtidigt förminskar Lennart... Anna: Tycker du verkligen det? Är hon verkligen kapten? LMaMB: Ja visst! Det är ett strålande avslut som There Boman har åstadkommit. Sista sidorna rycker hon tag i kragen och växer som individ.Det blev mer som "Här är det jag som bestämmer". Men vad tycker du, i det stora hela, om Karolina och hennes liv? Om hur Therese Boman ger oss en desillusionerad människa? För även om Boman ger oss bilden av en människa som hela tiden när som helst kan tappa kontrollen, tar berättelsen en oanad vändning. Anna: Det är helt klart ett ovanligt kvinnoporträtt och jag tycker inte särdeles om Karolina. Varför har jag svårt att sätta fingret på, hon är inte sympatisk vilket inte är störande i sig men hon är stökig och svår att förstå. LMaMB: Karolinas personlighet, ja vad kan jag säga om det, mer än att hon har stirrat sig blind på sin egen karriär och glömt bort hur det är att leva?Sympatiskt är hon inte, men hon väcker en viss empati hos mig. Jag tycker inte synd om henne eller något annat, snarare känner jag med henne. Just till det här att varje individ ska leva efter den normen som samhället tvingar på en, oavsett vilket kön individen tillhör. Anna: Gillar som sagt inte det nästan mekaniska i henne, hon har dålig koll på vad som är viktigt i livet för henne. Däremot är jag imponerad av romanen i sig. Tycker det var en spännande läsning. LMaMB: En otroligt imponerande roman som har flera bottnar. Här finns det något för alla. Stort tack för samtalet LittleMeandMyBooks! Det var spännande att snacka och jag fick tänk flera varv igen kring boken. Hoppas att det väckte några nya funderingar hos er andra också.

om en vecka är det gala!

Ja, om en vecka så vet vi vilka böcker som vunnit augustpriset i de olika klasserna 2016. Förra året hade bloggkollektivet Kulturkollo (där jag skriver tillsammans med ett gäng goda vänner) riktig fingertoppskänsla och gjorde inlägg resp bokcirkel om två av vinnarna. Kollektivets tankar om Allt jag inte minns hittar man här, och vill man kika in till bokcirkeln som vi höll om När hundarna kommer på Kulturkollo läser så hittar man den här.

Kanske blir det läge för en ny bokcirkel om årets vinnare?

Först ska jag sätta mig på tåget med min snälla dotter, ta på min blå klänning och glittriga strumpyxor. Så får vi se vilka som vinner - det ska bli spännande! 

En dramatikers dagbok 20132015

Så har jag ägnat ett par kvällar åt att läsa ett par månader av Lars Noréns En dramatikers dagbok 20132015 och jag är på ett hypnotiskt sätt indragen i hans värld. Hans lilla, lilla värld med praktiska sysslor som rundorna till "sina" bokhandlare och till Kulturhuset, inköp av stövlar, byte av stövlar och hämtande av paket och hans stora, stora tankevärld. Det är kärleken till den lilla dottern, det för Norén allt mer krävande sociala livet som han helst vill slippa och det är läsningen av Heidegger. Filosofiska reflektioner om tiden som går, skräcken för åldrandet, väderobservationer och tankar om konsten, litteraturen, teatern. Redaktionsmöten på Bonniers, arbete med dagbok nummer två och krämpor. Allt i en tät och koncentrationskrävande text på bibeltunna opaginerade sidor. Jag inser också att jag inte på något vis kommer att kunna läsa ut den här boken innan augustprisets utdelning men jag ska sträva på, absolut, läsningen är mycket mer intressant än jag trodde. 

Jag kan ändå inte komma förbi några saker som jag finner problematiskt med den här typen av böcker som nästan kan bilda en egen genre: faktion. Boken är nominerad i den skönlitterära klassen men är skriven som en, och har etiketten, dagbok på omslaget. (Nu är jag ingen litteraturvetare, inte heller professionell skribent så ta mina tankar för vad de är.) Jag har i allmänhet svårt för dagboksromaner och brevromaner, det som mest stör mig är att jag inte vet vad som är sant. Kanske är det en ickefråga när man kallar texten för fiktion. Hade det varit en självbiografi så hade texten funnits med i fackboksklassen och då hade jag troligen tänkt annorlunda. Nu finns texten någonstans mitt emellan och då kan jag någonstans känna mig lite bedragen. 

Jag har helt enkelt svårt med otydligheten i genren. Jag förstår rent logiskt att texten är ett skönlitterärt verk och i ett sådant så väljer författaren enväldigt vad som ska ingå, men benämner man något en dagbok så får jag som läser känslan av att författaren skriver ett kontrakt med läsaren att allt i den i stora drag följer författarens dagliga liv. Måhända skriver Norén i det här fallet om sin vardag eller så gör han det inte, jag kan inte veta. Det jag kan se i texten är att han skriver den för att andra ska läsa. Man kan tänka att någonstans när dagboksskrivaren blir medveten om att det hen skriver kommer att bli publicerat så förändras skrivandet, både innehåll och form bli allt mer kontrollerat. Jag tänkte på det när jag läste Anne Franks dagbok för några år sedan och jag funderade på samma sak när jag läste Astrid Lindgrens krigsdagböcker förra året och nu med Lars Noréns tredje del i dagbokstrilogin så är det ju öppet deklarerat att han skriver för att det ska publiceras. Han resonerar till och med om omfånget och tycker lite synd om recensenterna som ska hinna läsa texten innan recensionsdatum. Jag funderar ofta, och diskuterar det med jämna mellanrum. Glad blev jag när jag hittade kursen Life writing - biografiska genrer i förvandling på GU i vår. Jag har sökt, för jag vill tänka ett varv till.

Vilket moraliskt ansvar har en författare som lämnar ut andra människors privatliv? Finns där någon gräns i fiktionen? Norén återkommer i början av sin dagbok (del 3) till arbetet med dagboken del 2 som skall redigeras och rättas. Han vet att han har ett antals personer han vill ringa innan publiceringen så att innehållet inte ska komma som en överraskning men han drar ut på det. Samtidigt så svingar han vilt mot ett antal kända svenska författare, skriver nedlåtande om kulturjournalister och namngivna skådespelare på Dramaten. 

Problematiskt med den här boken är också att det är del tre i en trilogi och jag har ingen möjlighet att läsa de tidigare delarna innan jag tar mig an den här texten. Eftersom de omfångsrika och i många stycken krävande texterna (jag googlar på författare jag inte känner till, jag läser på om hans dramatik och jag måste ibland läsa samma mening många gånger) behöver läsas i små portioner så är det rimligare att läsa 5000 + sidor på ett helt år, eller varför inte sprida ut läsningen under flera år. Just det faktum att augustprisjuryn nominerar den tredje delen i en triologi tänker jag tyder på att det egentligen är hela serien som hyllas. Kristina Sandberg fick ju till exempel priset för Liv till varje pris vilket var en roman som enligt mig då, behövdes läsas i sammanhang med de tidigare två för att riktigt bli så bra som den var. Jag tänker att det kan vara likadant med Noréns dagböcker, jag har inte de tidigare två delarna med mig och kan därför inte riktigt förstå och uppfatta allt som finns där på, mellan eller bortom raderna. 

Hur är det med er andra? Funderar ni på det här med sant eller inte sant? Författarens moraliska ansvar mot sin omgivning? Kan ni tänka er att läsa tredje delen i en trilogi utan att ha läst de tidigare? 

konsten att prokrastinera

Alltså, det finns en bok som ligger här och väntar på att bli läst och jag gör väldigt mycket annat för att slippa börja. Jag har inte putsat fönster eller städat garderober än men, snart så. Jag är ganska ointresserad av att läsa dagböcker, jag är inte så särdeles mega-intresserad av dramatik och teater. Ni fattar att Lars Noréns dagböcker (del 3) som nominerats till augustpriset inte lockar särdeles. När jag sedan ser att det är bibeltunna sidor med tät text, vi snackar 1500 + och att jag inte läst de tidigare delarna så blir det snart lockande att börja rensa avloppsbrunnar eller nåt. 

Det är säkert en fantastisk text, jag har hört flera som jag litar på säga just det men ... Prokrastinera (aka blogga om fackböcker, skriva på ett helt annat projekt, förbereda rolig lektion, kontakta en f d kollega om samarbete, mejla till hotellet där vi ska hålla en läsretreat, facebooka, spela pokemón och läsa bok om flerspråkighet i skolan) är ordet. Peppa mig nu alla ni som gillar Norén!

1947 - nominerad i fackboksklassen

Jag har läst en av årets mest spännande böcker! För alla som tycker om historia och människoöden, politik och samtid är det här en given julklapp. Anse er tipsade!

1947 är en personligt utvald årskrönika där Åsbrink har vävt samman sin egen fars historia med Världens, Europas och Sveriges historia. Tidens gång, hur allt upprepar sig genom tidsåldrarna är ett centralt tema och allt handlar om året 1947. Året då FN bildades, palestinafrågan skulle lösas, Muslimska brödraskapet bildades och hela Europa var i spillror efter ett krig som delat upp världsdelen mellan vinnarmakterna. Samtidigt var det året då Åsbrinks far var 10 år och bodde i ett sionistiskt läger för att skickas till det nya landet. Hans mor, som hade överlevt kriget, kom resande från Budapest och sonen fick välja, stanna i lägret eller åka med tillbaka hem. Som lockbete hade modern några ungerska korvar och den lille pojken var hungrig. Alltså följde han med tillbaka till Budapest, växte upp där och flydde så småningom till Sverige.

Det som jag uppskattar mycket med den här boken är den personliga rösten som kommer fram ur boksidorna, Åsbrink har valt ut händelserna och hon har också gestaltat dem i mycket tänkvärda och rika texter. Välskrivet, gripande och ofta ganska upprörande. Delar av den svenska historien, som den hur den svenska fascismen överlever efter kriget och hur Sverige blir ett transitland för nazister på resa till Sydamerika, blir man helt förfärad över. Så lite man vet. Så mycket man måste googla. Jag brukar alltid säga att en riktigt bra bok gör att jag måste googla, typ hela tiden. Så var det med den här.

1947 är en bok som är nominerad i fackboksklassen för augustpriset men i många delar befinner den sig någonstans mellan fakta och fiktionen - ibland kallas den här sortens böcker fiktion. Elisabeth Åsbrink har en gedigen research bakom sig och notapparaten är massiv samtidigt som hon har förpackat kunskaperna i en språklig dräkt som gör det hela både lättläst och tankeväckande.

välkommen till Amerika - en roman att prata om

Jag är en sån sort som gärna samtalar om det jag läst. Inta alltid hittar man någon som har lust (det är väl därför man har en blogg ...) men ibland så har man tur och hittar trevliga vänner som man kan prata med på riktigt. Ett toppenalternativ om man inte har bokbubblare i sin närhet så kan man snacka böcker på nätet. På Kulturkollo har vi en digital bokcirkel på FB som heter Kulturkollo läser och inspirerad av den så bjöd jag in frivilliga att prata med mig om Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika. Tjuvlyssna gärna på oss:

Anna: Det här är ingen mellanmjölksroman, det kan jag konstatera efter att ha pratat om den med ganska många personer i olika sammanhang. Antingen så gillar man mycket eller så är man rätt ljummen. Jag älskade, men vad tyckte ni andra?

Hanna: Jag tyckte att det var vackert språk och egentligen en bra roman, men jag fångades inte riktigt av handlingen. Det blev liksom för konstigt och för ledsamt. Jag väntade förgäves på någon form av vändning eller händelse att hänga upp läsningen på, men det bara tuffade på tills det var slut.

Pernilla: Efter bara ett par sidor var jag fast. Så mycket att fundera över tillsammans med ett fantastiskt språk som jag verkligen sögs in i. Men visst var den sorgsen. Oändligt sorgsen.

Linda: Inte min grej, alldeles för babblig. Jag ar svårt att förklara vad jag menar men den malde liksom på hela tiden. Konstigt att den kan kännas så malande när huvudpersonen inte ens pratar...

Anna: Jag har hört kommentarer om romanen att den är för tunn, för kort och alldeles för fragmentarisk, tankar om det?

Hanna: Det håller jag inte med om. Kort och kärnfull. Min invändning var mer att det liksom inte fanns någon höjdpunkt i boken. Det hade man fått in även i en kort bok. Och jag hade inte velat läsa mer i den lunken än det jag redan läste :)

Linda: Håller med Hanna, det saknas höjdpunkt. Det känns som att inget händer och därför är jag glad att den inte är längre - det hade varit jobbigt att läsa mer när det inte händer något.

Pernilla: Tänker att det är ett bra grepp att den är fragmentarisk, för det finns så mycket mellan minnena. Men jag vill ändå ha mer! Frågan är samtidigt om en sådan bok egentligen ska vara längre?

Anna: Håller med dig där, jag tänker att det är mellanrummen som är romanens styrka, jag måste fylla i själv och jag måste tänka vidare på vad som sker mellan och bortom raderna. Man kan fundera mycket på flickan och hur hennes roll i familjen ser ut. Hon har liksom målat in sig i ett hörn som hon inte kan komma ut ifrån. Mamman spelar sina skådespel och brodern låser in sig, vem ska hjälpa flickan?

Pernilla: Ja precis. Mamman verkar leva i förnekelse, eller är det en av av hennes roller? Det känns som att hon ljuger för sig själv, eller kanske snarare försöker intala sig själv, när hon ständigt säger att de är en ljus familj.

Anna: Det där med en ljus familj, det är ju en känsla som man ofta möter i sociala medier. Man visar upp en yta som är ljus och välordnad och bortom den kanske en helt annan verklighet gömmer sig. Mammans yrke är ju också skådespelarens, i ett samtal med LBK på Stockholm Literature så berättade hon just att hon själv som barn hade varit med sin mamma på teatern och varit fascinerad av hur mamman gick in och ur roller. Det ville hon själv också göra när hon blev vuxen. Flickan i boken väljer ju att ta den tysta rollen, den är väldigt provocerande tycker jag.

Linda: Jag har svårt för hela familjen, de är så fast i sina olika roller och i sina egon. Varje man för sig själv… Varför spikar brodern in sig i rummet? Varför tar inte mamman tag i sig och sina barn? Absolut ingen ljus familj - men jag förstår inte heller varför mamman insisterar på att de är det när hon inte gör något för att hjälpa dem åt det hållet? Håller med dig Anna om det du säger här ovan, att det är som den bild vi ofta ser i sociala medier, det har blivit så viktigt att bara visa upp allt ljust och perfekt istället för den “vardag” vi faktiskt oftast lever i…

Tack till Hanna på Feministbiblioteket, Linda på What You Readin' och Pernilla (utan blogg).

Vill man sedan läsa vad bloggare tyckt om Välkommen till Amerika så kommer några länkar här:
Bearbooks
Boken är tankens barn
Bloggbohemen
Bokmania
Feministbiblioteket
Bernur
Kulturloggen
What You Readin'
Sarasbokblog

eländet - roman nummer fyra läst

Eländet av Andrzej Tichý var ingen roman i min smak. Så var det sagt. Jag försökte läsa den med öppet sinne men har nu på sluttampen rent tvingat mig att läsa klart. Sällan tar en tunn roman en vecka i min värld men nån gång ska vara den första. Det är flera komponenter i det här bygget som har sinkat min läsning men de två stora är alla referenser till musik och musikstycken som går mig helt förbi och drogandet. Jag är ointresserad av båda och huvudpersonerna fångar mig inte alls. Något lite blinkar det till hos mig när uppväxten i den fattiga förorten beskrivs eller när jag läser en osedvanligt vacker formulering, men annars nej.

Två pojkar i förorten, en plats som betyder framtiden eller det mänskliga soprummet. Två pojkar som hamnade på olika vägar i livet och som en dag möts i det nutida Malmö. En av dem blev musiker, den andre missbrukare och mötet mellan dem gör att man börjar fundera. Vad är det som skapar en människas liv? Ödet?

Var inte allt matematik, eller åtminstone mönster, upprepning, variation?

fattigfällan - om den som inte har något

Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk är nominerad i augustprisets avdelning för fackböcker och jag har de två senaste kvällarna sträckläst. Det är en förtvivlad bild av Sveriges välfärdssamhälle som von Zweigbergk skildrar och man kan inte annat än att göra kopplingen med ett raserat skyddsnät och röstandet på populister och missnöjespartier. Människor som arbetat stor del av sitt liv och som när de blir allvarligt sjuka inte får hjälp till det nödvändigaste, pensionärer som inte kan betala sjukhusvistelser eller hämta ut sina mediciner, människor som lever på sjukbidrag som inte kan laga sina tänder utan måste dra ut dem för det är billigast, det är inte konstigt att de blir fulla av vanmakt och kanske också politikerförakt. Jag kan bli full av både ilska och frustration över sakernas ordning, detta är inte ett Sverige jag vill leva i. Aldrig förut har vi levt i ett samhälle som haft det så bra ekonomiskt. Samtidigt blir klyftorna större och större mellan de som har och de som inte har något. Inte ens möjlighet till en gnutta värdighet. Nu gäller det att mobilisera inför nästa val!

Texten handlar om Beata som efter en allvarlig sjukdom hamnar efter med skatteinbetalningar, eftersom hon är frilansjournalist så kommer bara inkomsten in då hon kan arbeta. Det blir en karusell av obetalda räkningar, lån från vänner och bekanta, socialbidrag och försörjningsstöd. Hon lever i en fattigfälla, där minsta inkomst hon kan få in genast går till skulder. Stigmat att vara fattig blir så starkt, hon faller helt utan skyddsnät och endast med hjälp av välgörenhet från kyrkan, vänner som orkar ta alla myndighetskontakter och tryggheten i sitt hem kan hon överhuvudtaget överleva. Fattigdomen leder till psykisk ohälsa och ohälsan leder till att hon kommer ännu längre från arbetslivet och ett av förslagen som von Zweigbergk för fram är någons slags medborgarlön. I Beatas fall skulle det har besparat samhället mycket pengar, hon har sysselsatt vårdpersonal, soc-handläggare, försäkringskassehandläggare, förvaltningsrätt och många fler ett stort antal timmar. Det är dyrt. Det är också förfärligt dyrt att hamna så långt från arbetslivet att bara bidrag återstår. Och då räknar man bara kronor och ören, mänskligt lidande har i de här fallen inget pris.

Fattigfällan är en reportagebok skriven i jag-form och det är tydligt att von Zweigbergk mycket väl känner till det hon skriver om, oavsett vem boken handlar om så förmedlar den starka känslor och äkthet. Min enda invändning är att det finns delar av texten som upprepar sig väl mycket, kanske hade texten vunnit på att kortas på några ställen.

de polyglotta älskarna - Lina Wolff

De polyglotta älskarna är en av de nominerade titlarna till årets augustpris och nu har jag tillbringat helgen med att läsa. Först av allt så måste man bara älska omslaget, strukturen på omslags-pappret och den vackra designen. Jag såg Lotta Kühlhorn visa några skisser på hur omslaget vuxit fram på babel och det var spännande att se, synd sedan att när jag öppnar boken och börjar läsa så gillar jag inte papperskvaliteten. Det känns som sidorna är porösa och lite billiga och den exklusiva utsidan matchas inte. Vilken tur att innehållet är så spännande och så utmanande att man helt glömmer bort det där med yta.

I centrum av den här romanen finns manuskriptet De polyglotta älskarna som författaren Max Lamas lämnat till litteraturkritikern Calisto för att få ett utlåtande. På besök hos Callisto är Ellinor som desperat söker efter kärlek. Hon har satt in en kontaktannons på nätet och Callisto var den som svarade. Som hämnd för ett sexuellt övergrepp bränner hon upp manuskriptet. Ett enda exemplar finns manuskriptet i, det som Lamas skrivit för att rädda sig själv från ålderns förfall, desillusionen och besvikelsens sönderfall. I det undersöker han hur allt skulle kunna vara om det var annorlunda.

Det var just nu hela världens uppgift: att försöka se hur allt skulle kunna vara , om det var annorlunda. Och då behövde man visionärer. Folk som lyfte blickan från backspegeln och såg framåt.

Själva manuskriptets ursprung var Lamas dröm om en älskarinna som kan tala alla språk som han själv talar, som man kan tala ordens språk med samtidigt också kroppens. Han vill undkomma det rutinfyllda vardagslivet med sin fru och drömmer om en älskarinna med fysiskt och verbalt överdåd. Han reser till Italien för att göra en intervju och hamnar i adelsfamiljen Orsi. Han förför markisinnan och skriver på sin roman, den som skall förlösa honom från tristessen. I familjen finns också dotterdottern Lucrezia som får är huvudpersonen i den tredje berättelsen i Wolffs roman. Hon beskriver sig själv så här

Som bar var jag varken vacker eller intelligent, bara ofantligt rik, och jag tror inte att någon kan förstå vad den belägenheten kan göra med en människa.

Kort sagt så tillhörde jag på den tiden den lyckligt lottade kategori flickor som aldrig jämför sig med någon annan, för vilka det egna värdet är lika självklar som en guldtackas eller en diamants. 

 Med risk för att det blir lite rörigt här så är det här alltså en roman om en romans tillblivelse, förstörelse och eventuella återuppståndelse och mest av allt är den en roman om de människor händelser styrda av slumpen/ödet/förnuftet/känslan som gjort att texten existerar, eller inte existerar eller eventuellt existerar igen. Ur askan kan det komma nya berättelser, något bättre eller bara ingenting.

Efter att ha läst ut den här romanen så vet jag att jag inte vet, jag förstår att jag inte förstått allt och det är en text att återkomma till. Bli inte förskräckta av min något röriga recension och upplev De polyglotta älskarna. Det är en upplevelse nämmeligen.

ni missar väl inte Augustpodden?

Daniel Sjölin och Tara Moshizi leder samtal mellan de nominerade författarna.

Lyssna! 

vill du läsa Aftonland och prata om den med mig här på bloggen? Anmäl dig nu!

Nu har jag ännu en bok som jag läst i somras och som blev nominerad till Augustpriset i min hand. Det är Therese Bohmans Aftonland. Om du har lust att få boken på posten och sedan prata om den med mig på nätet = ett prat som publiceras här på bloggen, då ska du anmäla dig i kommentarsfältet. 

Först till kvarn!

de dödas verkliga antal - en roman om livsval

De dödas verkliga antal var en sån där roman som jag beställde från förlaget för att jag var nästansäker på att den skulle nomineras till august. När jag nu har läst den så tänker jag exakt samma sak. Den här boken hör hemma bland de nominerade om jag fått bestämma. Lotta Olssons roman är så vackert skriven, språket så precist och längtan efter att dela sitt liv med någon så stark.

Veronika är medelålders och hon arbetar som redaktör åt olika förlag och arbetet är sanningen att säga ganska tråkigt. Manusen blir allt sämre, ensamarbetet gör henne isolerad och livet har gått i stå. Hon har några längre förhållande bakom sig, nu jobbar hon på att komma över den 20 år äldre poeten. Han som hon varit redaktör åt och som hon låg med på nittonde våningen på Gothia (på bokmässan så klart). Han har dumpat henne och hon inser att hon är singel igen. Tankarna på barn finns där hela tiden och hon vet att snart är möjligheten förbi, den biologiska klockan tickar och ett hem utan barn eller ens en katt är väl inget riktigt hem? Ett liv utan ett barn eller ens ett katt är väl inget liv? Kvinnornas lott är att uppfylla jorden och männens är att maktlösa titta på. Beslutet om liv eller död är kvinnans och Veronika funderar mycket över sitt liv och hur hon ska handla.

Hon tänker att de dödas antal överstiger de levandes. Ändå är vi så många nu, fler än någonsin förut. På väg mellan liv och död, släpande våra sköra kroppar mellan skymning och gryning och skymning igen, men de dödas antal överstiger de levandes. 

Hon läser dödsannonser och hon kan se att där finns alltid någon sörjande, vem skall sörja henne en dag?  Hon inser att det beslut hon snart måste fatta kommer att var svårt, närmast omöjligt. Hon vandrar i Vasastan, hon ser de lyckade och lyckliga familjerna med våningar fulla av långkok och matchad inredning och skrattande barn och funderar på om det verkligen är dit hon vill höra.

För mig var det här en av årets bästa läsningar, missa inte!

jamenvisst, nu är det läslov även för mig!

Jag ska ägna min lilla semester åt att läsa augustprisnominerat!

vill du läsa Välkommen till Amerika? Och prata om den med mig här på bloggen? Hugg snabbt!

En av de nominerade romanerna som jag redan läst och tokgillat är Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika. Eftersom jag redan har ett läst och hundörat exemplar av boken så tänkte jag att mitt augustexemplar skulle kunna gå till någon annan som vill läsa den och som sedan vill prata med mig om den här på bloggen.

Finns det någon intresserad?

Kommentera snabbt här och jag skickar dig boken. Förväntad motprestation är ett samtal om den här på bloggen. Hur vi fixar det rent tekniskt ordnar vi när jag vet vem du är. Vill du läsa? Vill du diskutera läsningen?

Kommentera vetja!