stafettpinnen är hos mig!

 

Digital mässa - ok, visst funkar det och jag har ett gäng seminarier inprickade under helgen. Kanske lyssnar jag nu eller så blir det senare men riktig mässa är det liksom inte. Framförallt så är det de planerade och oplanerade mötena som jag saknar. Att stöta ihop med bekanta som man träffar typ på mässan, gå på middag för att träffa #boblmaf och pausa i kafét utanför R2 där det alltid sitter en eller annan bokvän och vilar benen. Prat om böcker och livet och kaffe. Bubbel och bulle. Vanligen så är lördagen en dag på mässan då jag bara håller mig på plan 2 (golvet är oftast osannolikt knökat) och den dag då jag slinker in i seminariesal efter seminariesal. Ibland är det fullt på ett ställe, då tar man den bredvid och hoppsan så intressant det blev ... Det där oförutsedda och oväntade som är så underbart härligt, och fruktansvärt tröttande för en sån typ som mig. Den enda fördelen med det här årets mässa är väl att den obligatoriska bokmässebaksmällan håller sig borta. 

Jag har valt att minnas några mässor här på bloggen genom att köra ett antal repriser på min blogg från fantastiska möten. Bilden ovan är från 2016 när vi i Kulturkollo läser fick möjlighet att ordna en bokcirkel med Kim Thúy. Klicka er gärna vidare till originalinlägget inne på Kulturkollo. I torsdags höll Bokhörnan bokcirkel om Kjell Westös Tritonus och visst gjorde vi ett litet försök till att mingla, vi skålade glatt och träffades via zoom men helst av allt hade jag förstås stått i trängseln på mässgolvet med en slatt ljummet lådvin i ett plastglas och inte hört ett smack. Nästa år, nästa år! 

PS. I kväll kl 17.15 kan man höra Kjell Westö, Alex Schulman och Stephan Mendel-Enk samtala på temat Närhet och Avstånd. Deras tre nyutgivna romaner har jag läst och tyckt mycket om, bara inte Daniel Sjölin babblar sönder det hela så kan det bli riktigt intressant. 

En stund är vi vackra på jorden - Ocean Vuong

Repris från Kulturkollo, ursprungstexten publicerad den 28 april 2020.  

 

“Jag har alltid intalat mig att vi föddes ur kriget – men jag hade fel, mamma. Vi föddes ur skönhet. 

Ingen får tro att vi är våldets frukter – utan snarare att våldet som passerade genom frukten aldrig lyckades skämma den.”

Orden är Little Dogs, han skriver ett långt brev till sin vietnamesiska mor som varken kan läsa eller skriva. Han skriver till henne för att få sorterat sina tankar och för att övertyga sig själv att han lyckades genomleva sin barndom och ungdom och faktiskt komma ut levande till vuxendomen. Little Dog växer upp Hartford, Connecticut tillsammans med sin mor och sin mormor. De lever emellan kulturer och Little Dogs fasta punkt är mormor Lan. Hon tar hand om honom, skyddar honom från hans mammas vredesutbrott och ser till att han kommer till skolan. Den lille pojken förökar anpassa sig till det amerikanska livet men han känner sig annorlunda och han lever för att vara till tjänst. Han underkastar sig sin mors nycker och när han i tonåren upptäcker sexualiteten så underkastar han sig sin pojkväns krav och behov. Vad han själv vill är underordnat och det här vore en väldigt svart berättelse om man inte redan när man börjar läsa förstår att det gått bra för pojken. Han är nu en man som skriver ett brev till sin mor och trots att många av hans vänner dött av missbruk så har han lyckats med studier och lämnat sin barndom bakom sig.

Jag ska erkänna att mina känslor för den här texten är dubbla. Det finns några scener i den här romanen som jag aldrig glömmer, de är så råa och så naket skildrade att jag nästan fick skumläsa. Om man snabbt läser titeln så kanske man kan tänka sig att det är en kärleksroman. Det ska man inte missta sig på utan man ska ställa in sig på att det är en ärlig och ganska brutal berättelse om en pojke som växer upp i utanförskap, han både vietnames och homosexuell i en stad i mellanvästern och livet blir inte enkelt. Som tur är finns det ett bibliotek, en låtsasmorfar och en mormor som gör livet lite mer uthärdligt för Little Dog. Det, och det vackra precisa språket, gjorde att jag läste klart.

Ocean Vuong är en av de internationella författare som skulle kommit till Sverige under våren och jag skulle gärna velat höra honom berätta om sin roman En stund är vi vackra på jorden.  Någon gång ska jag absolut resa till Vietnam (det är nästa långresa som jag planerat) men när det blir vet ingen, i väntan på det så lyssnar jag på Vuong när han berättar om skrivandet av sin roman.

https://www.youtube.com/watch?v=rw_fvL95gFk

Kim Jiyoung, Born 1982 av Cho Nam-Joo

Tror det var @bokcillen som tipsade mig om den här korta och mycket intressanta läsningen. Kim Jiyoung, Born 1982 skriven av Cho Nam-Joo handlar om en ung kvinna som växer upp i Sydkorea. När romanen börjar så förstår man att något allvarligt hänt, Jiyoung kan inte kommunicera med sin make och han förstår inte hur han skall hjälpa henne. Paret har en liten dotter tillsammans och när hon föddes så blev Jiyoung hemmamamma. Genom att följa henne genom hennes uppväxt, utbildning och yrkesliv så får vi lära känna en intelligent kvinna som gång på gång fastnar i traditionernas begränsningar. Hennes egen mamma hindrades att studera och därför låter hon döttrarna utbilda sig men det är självklart att alla flickors mål är att gifta sig och ta hand om sin make. Jiyoung vill mer, hon vill existera på egna villkor. Språket är kort och knappt likt i en medicinsk journal och känslorna är outsagda. Det här den slags text som passar mig mycket bra, jag lyssnade på den engelska uppläsningen och njöt varje stund.

En annan koreansk författare som jag associerar just den här berättelsen till är Han Kangs Vegetarianen, den handlar också om en kvinna som är så trängd av konventionerna och vars enda sätt att helt kunna kontrollera sitt liv leder till svår psykisk sjukdom. Ibland glömmer jag att det vi tar för givet i Sverige ännu är långt borta i många andra länder. Jag har fått en universitetsutbildning trots brist på både ekonomiskt och kulturellt kapital, vi har lagstadgad jämlikhet, föräldrapenning, förskolor och de allra flesta män tar aktiv del familjelivet. Sådana är inte förutsättningarna för Kim Jiyoung i Sydkorea trots att hon är 15 år yngre. Tänkvärt och en mycket välskriven roman!

öarna - Amitav Ghosh

Öarna av den indisk/amerikanske författaren Amitav Ghosh är en sån där roman som man måste leva i, försjunka i och inte låta sig störas när man läser. Det handlar om den indiske akademikern och boksamlaren i övre medelåldern som bor i Brooklyn, NY. Varje år reser  tillbaka till Calcutta för att köpa antikviteter och kanske hitta en livskamrat. Han är oändligt ensam och när en äldre släkting sätter honom i kontakt med en passande kvinna så bestämmer han sig för att ge det en chans. Cinta är en italiensk professor som blir Dinanaths följeslagare i en värld där klimatförändringarna förändrar naturens spelregler och hela civilisationen som vi känner den utmanas. Han blir fascinerad av en myt och besöker ett tempel i de bengaliska träskmarkerna, förstår att både delfiner och tigrar hotas av utrotning och hamnar i en berättelse om migration och klimatförändringar.

Det gäller att hänga med i svängarna och jag får nästan sitta på händerna för att inte börja googla runt.  Eftersom jag nyligen reste i Indien så har jag hyfsat koll på det historiska förloppet i landet (jag läste på som en tok) och Ghosh drar ofta paralleller mellan historiska tider och nutid, nutidens indiska migranter liknar på många sätt en slavhandel och när berättelsen flyttas till Venedig så blir det allt tydligare att Ghosh vill påminna oss som läser om att när naturens krafter släpps lösa så står sig människan slätt. Jag plockade faktiskt fram telefonen och googlade valarters migration i Medelhavet och Venedigs stadskarta. Visst minns ni den där nyheten om att delfinerna nu återvänt till kanalerna eftersom människorna var i karantän? Det här är en roman som gör att man tänker vidare, just nu är pandemin och dess effekter på allas näthinnor men när man tänker lite längre så kommer klimatfrågorna och den migration som det förändrade klimatet för med sig inte förändras på grund av Covid. De hamnar lite i skymundan just nu och man kan hoppas att pandemin ändå kan fungera som en start mot en omställning mot ett klimatvänligare sätt att leva.

Amitav Ghosh är en sån där författare som jag läste på på universitet på sent 80-tal och återkom till tidigt 00-tal och som förblivit en favorit. Äntligen har hans produktion börjat att översättas (Ylva Gislén har översatt den här och om jag förstår rätt så kommer Ibis-trilogin under hösten). Det var på tiden. Stort heja på till Palaver Press i Lund!

biodlaren från Aleppo - Christy Lefteri

Biodlaren från Aleppo av Christy Lefteri är en roman som tar avstamp i en flykt. Nuri och hans fru Afra har tvingats att lämna Aleppo, platsen där de byggt upp ett liv tillsammans och platsen där de förlorat en son. Livet i Aleppo beskriv som ett arbetsamt, men tryggt liv. Nuri är biodlare och han väljer livet nära naturen före det som köpman. Han träffar sin äskade fru och de bildar familj, kriget kommer allt närmre och snart finns ingen återvändo. Målet blir att resa till Storbritannien och romanen utspelar sig både i Syrien, i transit och när de kommit fram till Europa. Minnen från kriget och flykten finns kvar trots att de nu befinner sig i säkerhet och genom romanen så återberättar Nuri olika minnesfragment. Det här är en fin roman om hur det kan vara att lämna det man älskar mest och hur både smärtsamt och hoppfullt det kan vara att börja om. Jag möter många barn med erfarenheter av flykt och jag kan känna med dem alla, särskilt påmind blir jag när jag läser en roman som Biodlaren från Aleppo. 

Har ni förresten sett att Adlibris har bokcirkelfrågor till några titlar varje månad? Vill man prata om den här romanen så kan man inspireras här. 

en stund är vi vackra på jorden - Ocean Vuong

Idag skriver jag om Ocean Vuongs roman En stund är vi vackra på jorden inne på Kulturkollo.
Välkomna dit! 

sverigevänner - historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn

Sverigevänner av Arash Sanari är en sån där bok som i all sin charm har ett innehåll och budskap som är svidande svårt att läsa. Arash berättar på ett roligt, smart och engagerande sätt om hur hans familj, med pappa i spetsen, försökte bli svenskast på Tjörn. De flyr på 80-talet från ett oroligt Iran och pappa kemiingenjören får ett arbete på industrierna i Stenungsund. Föräldrarna önskar inget hellre för sin son att han ska få det gott i sitt nya hemland och att flytta till en liten ort tänker de är bra för integrationen. Det visar sig att det är väsentligt lättare för Arash att finna en plats i det nya landet än vad det är för hans pappa. Pappan blir allt mer isolerad medan Arash och hans syster blir allt mer integrerade. De kulturkrockar som uppstår och skillnaderna i syn på hur barn kan uppfostras, klassmarkörer, synliga och osynliga sociala koder osv kommenteras av den vuxne sonen och mitt i fnissandet så sätter man den goda viljan i halsen. Alla vill förstås väl, menar väl men så obarmhärtigt Arash blottar synen på de som är annorlunda.

Boken bygger på dagböcker (hans egna och pappans) från tiden då familjen etablerade sig i Sverige och i ljudboksverionen så läser Arash Sanari själv. Med en distinkt tjörndialekt så gör han och hans berättelse mig sällskap på min långvandring över ön och jag tänker förstås på alla de elever som jag möter varje dag. Vi i skolan vill så väl och vi önskar inget hellre än att det ska bra för dem men kanske kan man mötas på ett mer jämlikt vis. Det tål att tänkas på.

Tack Arash Sanari för att du delar din upplevelse med alla oss som läser!

Kadir Merals roman Pojken som följer sin skugga är en annan ganska nyutkommen roman som skildrar mötet med Sverige. En helt annan historia men också den mycket läsvärd! 

amnesty - Aravind Adiga

Idag inleder vi ett nytt tema på Kulturkollo och jag skriver kort om Aravind Adigas Amnesty. 

Välkomna att kika in där, vi bjuder på reslust! 

ghachar ghochar - Vivek Shanbhag

Ghachar Ghochar av Vivek Shanbhag finns just nu som SR s följetong och jag blev så glad att upptäcka att en historia från södra Indien nu bjuds på P1. Boken är utgiven på svenska på Appell förlag och det är extra spännande att läsa böcker från de mindre förlagen, den utgivningen är lätt att missa för en storytellyssnare som jag.

En ung man fördriver sin tid på ett kaffehus i den sydindiska staden och han undviker helst att gå hem till huset där den traditionella storfamiljen huserar. Hans farbror har med sin entreprenörsanda lyckats arbeta upp ett kryddhus  som genererar vinst tillräckligt för att försörja både sig själv och hela broderns familj. I och med rikedomen så har familjen liksom förlorat riktningen och de värden som den unge mannen minns som värdefulla från sin barndom: strävsamhet, lojalitet mot familjemedlemmarna och gemenskap känns som borta. Han ha nu gift sig med Anita, som studerat och rör om i familjens lugn, och det stora vackra huset fullt med nya möbler känns inte som ett hem, det mesta har blivit tilltrasslat - ghachar ghochar.

Med ett ganska stramt och osentimentalt språk gestaltar Shanbag mötet mellan det traditionella Indien  och moderniteten. Vilsenheten i det nya livet är tydlig och känslan av att inte vara behövd är påtaglig. med få ord tar författaren oss med till ett samhällsbygge långt ifrån det svenska och jag är väldigt tacksam över att jag inte behöver använda adjektivet "myllrande" här, många indiska romaner som jag läst lägger mycket vikt vid larmande och färgstarka miljöbeskrivningar men det här är mer av ett stramt kammarspel. Mycket fin lyssning!

PS. Det är faktiskt lite myller med i romanen trots allt. En myrinvasion i huset spelar roll för berättelsen och där myllrar det så att modern blir helt besatt av att utplåna det som stör friden i hemmet.

Indisk dessertbuffé i Agra. 

aktuell radioföljetong är från Indien!

Just nu lyssnar jag på den här radioföljetongen.
Mycket lovande! Podda ner direkt! 

#annaresertillindien - dag 8

Från Agra till Delhi gick bussresan fort, den nya motorvägen levererade. Längs med vägen såg vi bland annat hur tvättfolket tvättade och torkade tyger. En av resan höjdpunkter var det besök på minnesplatsen för Gandhis sista tid i livet som vi besökte som extrapunkt. Många sådana extrasaker gjorde resan extra minnesvärd och det blev ett minne för livet. Lugn och stillhet, värdighet och mycket gripande var det att se platsen där Gandhi mördades och den vackra trädgård som omgav huset där han vistades sin sista tid. Med bilder därifrån passare det bra att avsluta rapporten från resan. Att halva gruppen fick en otäck matförgiftning samma dag och att hemresan blev allt annat än najs glömmer vi. 

#annaresertillindien - dag 7

Heldag i Agra. Morgonen tillbringades vid Taj Mahal. Det var resans verkliga höjdpunkt när det kommer till ståtlighet och skönhet. Man kan inte beskriva vilket intryck hela komplexet gör på en. Helt enkelt fantastisk upplevelse! Bygget är gjort i sandsten och marmor och de otroligt vackra sten-inläggningarna pryder överallt. Inne i mausoleet fick man inte fotografera med där finns en del av alla de ädelstenar kvar som en påminnelses om att hela gravkammaren en gång var fylld med juveler. De är borta nu, britterna och andra har försett sig.  

Allt är genomtänkt.
 Om man går in genom porten så uppenbarar sig byggnaden som en hägring på vattnet.
Så vackert! 

(klicka på bilderna)

Överallt fejades det och fixades. Agra väntade besök av president T från landet i väster och det var tydligt att allt skulle vara tip top. Säkerheten var också förhöjd och mycket omsorgsfull med röntgen av väskor och visitering. Inne på området rådde ändå ett lugn och de stora trädgårdarna hjälpte till med svalkan. En paradisisk plats. Sedan kan jag ju aldrig någonsin uppleva den här sortens överflöd utan att ställa mig frågan om vem som betalat. Den historiska och politiska analysen görs inte här men jag är inte naiv. Det är uppenbart att många människor arbetat mycket hårt, troligen under tvång, för att ett sådant här praktbygge skall kunna komma till stånd. Jag beundrar hantverksskickligheten och arkitekturen, utan maskiner och utan moderna transporter har man kunnat bygga. Det är amazing - som vår guide sa. 

Agra fort var också något alldeles extra. På väg dit åkte vi till en verkstad där vi fick se stenhantverket som utförs på samma sätt ännu. Mycket intressant. Fortet har fungerat som en försvarsfästning för stormogulerna. Pampigt!

#annaresertillindien - dag 6

Klicka för full storlek

Vi lämnade det magiskt vackra Rajahstan och tog tåget mot Agra. Morgondimmorna låg täta och vi reste genom landsbygd. Väl framme i vårt mellanstopp så hade vår guide ordnat ett besök i en landsby där rektor Rana tog emot oss för att visa runt och berätta om de sociala projekt som pågår i byn Baharatpur. I den bor 3000 människor och det finns en liten hälsocentral och fem skolor. Till att bygga toaletter i byn gick vår grupps bidrag. Med allmänna toaletter så kan kvinnor och flickor gå på toaletten i dagsljus och behöver inte smyga i mörkret till fälten runt byn. 

Byns hälsocentral. De jobbar med bildstöd eftersom många bybor inte kan läsa och skriva. 

Rektor Rana är en av byn starke män, han har arbetat hela livet för att skapa förbättringar i sin hemby.
Hans son studerar nu för att bli läkare. 

De böcker och skrivmaterial som eleverna behöver bär de med sig varje dag till skolan.
Lärarna bär också dit det som de behöver. Det finns i princip inget material alls. 

Ganska nyligen har byn investerat i en traktor.
Det är männen som kör den, annars såg vi mest kvinnor som arbetade.

Kor, oxar och bufflar i samma hus som familjerna. 

Flickorna hoppade rep och jag frågade om foto.
Då gömde sig en flicka och den andra körde en pose. 

De hinduiska kvinnorna vill inte gärna visa ansiktet  för främlingar men i den här byn är
de lite vana vid besök och tillät fotografering. 

Kons viktiga bidrag är mockorna som knådas och torkas till bränsle.
Torkas överallt inklusive på taken. 

Längs vägen stod bybor och sålde foder till korna.
Vi turister stannade och köpte.  Korna, de heliga djuren, åt.

Så kom vi då till Agra. Första stopp Fathepur Sikri - Akbar den stores palats som byggdes i slutet av 1500-talet. Han ville hedra den gud som hade hjälp till så att hans favorithustru Jodhha blev gravid . Vår guide berättade om Akbar som var en av de stora mogulhärskarna, han var stormogul och verkar ha varit mycket bra på att organisera det stora riket. Det var ett feodalsamhälle med ett slags "överstatlighet" i stormogulen som hade sin huvudstad för riket i Agra. Tänkte på allt gjorde han inte Akbar, platsen var illa vald och övergavs efter 14 år eftersom det var svårt med vattenförsörjning. Akbar, och hans ättlingar, var muslimer men efter vad som är känt så förespråkade han religionsfrihet och han verkade för att skapa ett starkt rike där muslimer, buddister och hinduer kunde leva sida vid sida. Också idag finns en stor tolerans för olika trosuppfattningar i det indiska samhället men det, likt kastväsendet, påverkar mycket som äktenskap och möjligheter till utbildning och välstånd. 

Filmen Jodhha Akbar blev vi rekommenderade att se. Jag har inte sett någon bollywoodfilm i hela mitt liv men kanske kan den här passa?