Cats in art

Well you can google. Or just look at your own cat and enjoy the picture.

Donnan på köksbänken. 

Om att jobba hemma

Mellan slipning av golvlister och ommålning av väggar (inomhus tack och lov) så försöker jag att hinna med att fota för min nästa bok. Eftersom det står möbler och flyttkartonger precis överallt så har det varit något av en utmaning de senaste veckorna. Kan ju inte säga att det direkt underlättar att ha tre hjälpredor som måste ha sina nosar med i allt som sker.

Kan inte låta bli att skratta åt eländet. Vad tycker ni, kan jag ha med den här bilden i boken? :-)

Vårkänslor

Skatan bygger på sitt bo i plommonträdet precis utanför fönstret.

Och härinne har katterna legat och solat på golvet framför fönstret hela dagen.

In memoriam

Tulsa, Tuss, Tusseline eller Tussen, dog den 25 juli i somras. Hon blev bara nio år gammal. Det finns katter och så finns det Katter med stort K. Katter som besvarar ens kärlek, som blir så glada att se en när man varit hemifrån att de bokstavligen står och hoppar jämfota på golvet och gör små glädjesprång när man kommer hem. Katter som alltid pratar med en, som med varenda rörelse och blick talar om vad de tänker och tycker om saker och ting. Både när de är nöjda och missnöjda. Katter man aldrig kommer att glömma, och aldrig sluta sakna.

Vi brukade kalla henne Buddha ibland, hon var oftast väldigt lugn och klok, medlaren i vår kattfamilj - den som aldrig tog parti, som avskydde bråk och ville att alla skulle må bra. Hon ville att vi skulle må bra också. När jag gick och lade mig på kvällarna följde hon alltid med och lade sig bredvid min huvudkudde, även när resten av familjen var vakna. Så fort jag släckte lampan pep hon iväg till de andra, men hon höll mig sällskap så länge jag var vaken.

Sorgen gör fortfarande ont. Men en tröst är alla minnen från våra år tillsammans, och att jag vet att hon hade ett bra liv. Nu har jag planterat en buske i trädgården som är bara är för henne. En tålig och robust rysk kornell. Inget flådigt eller känsligt, Tulsa var en rejäl katt. Och så lyser det gulbrokbladiga bladverket upp i mörka hörnet, precis som Tulsa lyste upp våra liv.

Rätt svar

Hoppsan, jag lade nog ribban lite för högt den här gången. Jag resonerade som så att det var svårt, men inte omöjligt. Om man har ätit samma sak själv någon gång så borde man känna igen den trådiga strukturen på den kokta roten.

Nå, vad var det då? Känner ni igen växten? En läke- och medicinalväxt som har använts av människan i många hundra år. Roten innehåller hela 35% slemämnen och har därför en starkt lindrande och lenande verkan. Slemmet gör också att det är en inte alltför ovanlig ingrediens i salvor och krämer. Vanligt är att man torkar roten och sedan gör en infusion på den. Men den går att äta kokt också. Smaken är mycket god, men den trådiga konsistensen gör att det nog knappast kommer att bli en särskilt ofta förekommande rätt hemma hos mig. Dessutom är det en av mina absoluta favoritväxter i kryddträdgården, och jag vill nog ha kvar de gamla plantorna där de står. Inte äta upp dem.

Läkemalva, Althaea officinalis.
Ett tidigare blogginlägg om läkemalva finner ni här.

Nedan (och för all del, ovan också) en bild på familjens yngsta, Majsan. Ständig companion när jag pysslar med mina växter inomhus nu för tiden. Jag lovar, hon har haft nosen med i varenda kruka jag sått i år och varenda planta jag skolat om. Och hon har provsmakat malvan också. (Vilken hon spottade ut. Däremot tyckte hon att det var väldigt kul att leka med den klump av tuggade och utspottade rottrådar som jag lyckades få ihop på tallriken under min provsmakning.)

Färgprov på grönsakslådorna

Förra veckan hann jag med att så det sista i grönsakslådorna också, och jag planterade ut kålen och purjon som jag drivit inne. Den låda där det inte fanns några plantor utan bara sådd, täckte jag med fiberduk. Det visade sig inte fungera alls. Grannkatten/katterna hade party på den vita duken två nätter (eller kanske tidiga mornar) i rad. Jag trodde det var kiss- och bajsvänlig jord de skulle lockas mest av, men nej då, de två andra lådorna var orörda, det var bara fiberdukslådan som såg ut som om någon gått fram med jordfräsen. Och tassavtrycken visade tydligt vem (vilka) skurken var. Jag ska prova att köpa några buntar av de tunnaste blompinnarna och sticka ner tätt i lådorna, och se om det kan hjälpa något.

Är nöjd med lådorna nu. De är mer lagom i storlek, 120 x 200 cm. (Förra årets lådor gjorde vi 140 cm breda, och det var alldeles för svårrensat.)


Jag har testat lite färgläggning i datorn för att komma underfund om hur jag ska färglägga dem. (Just nu är de bara oljade.) Svarta lådor med tegelkross runt...

Eller mustigt orange med stenmjöl runt kanterna...

Min favorit är de orange lådorna. Maken tycker de svarta. Vi får se om jag lyckas övertyga honom om estetiken i min favorit genom att klippa och klistra in de buskar jag tänker mig här nere också.

Vilket av förslagen gillar ni bäst?

Trevliga kombos (del II)

Idag fler kombinationer som jag gläds åt just nu. Nedan fänrikshjärta i sällskap av strutbräken. Fänrikshjärta är den av fjolårets nyinköpta perenner som jag har uppskattat mest. Det fanns inte en dag förra sommaren som jag inte gick och tittade på den. Verkar bli samma sak i år; jag kan bara inte hålla mig ifrån den mörka hörnan där den lyser upp dunklet. Och vad plantan brett ut sig på ett år!

Nedan rosa förgätmigej som växer upp genom en nävas (tror det är Brookside) blad. Superromantiskt.

Jag har ledig långhelg med betoning på ledig. Jag tänker bara göra vad som faller mig in i fyra dagar. Idag föll det mig in att måla en spaljé och drivbänken. Och plantera en del perenner, och hemuppdrivna ettåringar som blir utfyllnad i gräsrabatten som fortfarande är lite gles. Nu har vi precis tagit bort stygnen på nykastrerade Donna-katten. En nykastrerad katt kan öka sin kroppsvikt med 30% på två månader. Om Donna vore en människa på 60 kilo skulle hon alltså öka till 90 kg. På två månader. Kan förstå att veterinären uppmanar en att väga katten regelbundet närmsta tiden efter kastreringen och hålla koll på matintaget.

Mattes gosegubbe

Det fanns en tid då jag flängde runt på uställningar ett par helger i månaden med min favoritpojke Lotus. Nu har han fyllt tio och de dagarna är sedan länge förbi. Men ibland är det kul att ta med honom igen. Nu är han nybliven "veteran" och tävlar i den lilla klassen med katter som är tio år eller äldre.

Han fick så mycket beröm min vita springare, min riddare, min prins, min gullegubbe. Utrolig fin och atletiskt, sa den norska domaren. Snill och blid, vidunderlig farve. Best in show i sin klass blev han.

Jag försökte ta några hjältebilder på honom idag när han satt på varmvattenberedaren. Men han ser bara snäll och lite generad ut. "Värst vilket liv för en ännu en plastbuckla" ser han ut att tänka. Världens bästa Lotus.

Djurliv

Det tog väl ungefär femton minuter och sen var första sommarblomman i kruka naggad i kanten. Det var bara att leta fram några petflaskor, kniv, sax, och sätta igång med nödinsatserna.

Men det var inte mördarsniglar. Inte fåglar heller, inte i den nätinhägnade rastgården. Nej, det var rastgårdens invånare själva som genast fattat ett väldigt intresse för vad matte hade pysslat med i jorden.

De tuggar nog i sig lite då och då hela sommaren, men det är bara nu när plantorna är små som det irriterar mig en aning. (Att bli toppade tål nog de flesta växter jag planterar i kruka, men det är värre när kissarna på pin kiv och av plötslig leda eller upprorslusta sätter sig och drar upp hela plantor ur jorden.)

Har man innekatter kan minsta händelse bli som en stor gåva. En nyutflugen skatunge som plötsligt dimper ner på fönsterblecket utanför fönstret håller oss alla sysselsatta och djupt engagerade i mer än tjugo minuter.

Kissarna övar på att smyga, på att burra upp svansarna, på att tjattra. Skatan sitter och bligar in på oss och hackar rätt så uppfodrande på rutan. Den skrämmer fullständigt slag på äldsta katten som springer och gömmer sig under diskbänken.

Jag vet att skator hackar ihjäl unga katter om de kommer åt. Men jag tror inte att den här vingliga ungen skulle ha stor chans mot mina mördarmaskiner. (Mördarmaskinen under diskbänken undantaget då förstås.)

Ett tag var det ganska många katter i grannskapet, och vi märkte att ingen av våra holkar fick vara fred. Vi plockade bort de flesta men satte upp en på ett ventilationsrör vid husväggen istället. Där boar oftast blåmes, men i år har vi talltita i den. Till glädje både för oss och för våra katter får jag väl säga, för det här är precis vid vår uteplats, och just nu sitter vi hela tiden och tittar på när ungarna blir matade med insekter hämtade i vårt päronträd.

Under takpannorna har två talgoxpar sina ungar, och de hämtar precis som talltitan maten i päronträdet. En annan fågel som verkligen uppskattar vad det nu är i päronträdet som är ätbart, är hackspettarna. Ibland, speciellt kvällstid, kan det sitta flera stycken samtidigt och picka i skotten.

Not: Våra katter är innekatter och går aldrig lösa utomhus. De har en nätad rastgård där de får njuta "uteliv" under sommarmånaderna. De blir fräkniga (jodå - i öronen!) och fångar till och med en och annan sork ibland. Andra byten de gärna kommer in med är vårtbitare, fjärilar och gråsuggor.