Kärlek och förtvivlan: Maria Lazar

Jag läser just nu "Wien vaknar" av Elsa Björkman- Goldschmidt (Norstedts förlag, 1949). Boken handlar om efterkrigstidens Wien och i den finns porträtt av både staden och flera av dess invånare. Det är mestadels tung läsning för Wien (och Österrike) fick lida oerhört under andra världskriget och även under efterkrigsåren. Wien blev bombat, härjat, ockuperat i flera omgångar (och då tänker jag inte enbart på det tyska "Anschluss"). Speciellt ryssar och amerikaner tog sig också enorma  friheter och någon större förståelse för befolkningen visade de inte.

I "Wien vaknar" får man ta del av så många människoöden - jag tycker att vissa delar av den här boken borde vara obligatorisk läsning i skolorna i Sverige. Elsa Björkman-Goldschmidt är en mycket duktig skribent och det hon skriver lämnar djupa spår i själen på läsaren.

Ett kapitel handlar om den österrikiska författarinnan Maria Lazar (eller som hon kallade sig Esther Grenen). Marias familj var katolsk men av judiskt ursprung. På 1930-talet var Maria en känd och lovande journalist men hon tvingades gå i exil redan år 1933- först till Thurö i Danmark och år 1939 kom hon till Sverige. Två av hennes syskon mördades av nazisterna (de gasades ihjäl).Maria Lazar kunde inte komma över att Hitler och hans anhang inte mötte större motstånd ute i världen- att man inte reagerade mot de grymheter som man visste ägde rum i det tyska riket. År 1948 tog hon sitt liv i Stockholm.

Så citerar Elsa Björkman-Goldschmidt från en av Maria Lazars efterlämnade dikter- en dikt som visar författarinnans kärlek till sin hemstad men det är en kärlek som är färgad i svart.

Ich sehe in den Strassen meiner Vaterstadt
die Toten, die man mir ermordet hat.

Ich seh sie furchtbar deutlich, tagesklar
im Park, der meiner Kindheit Landschaft war.
-------
Verpestet ward mir die Erinnerung
an alles, was ich liebte, als ich jung.

Aus meinen Herzen riss man mir heraus
das schöne alte Kindeswort "zuhaus".

Und über Grenzen, über Meere, Lande
empfind ich nur die ungeheure Schande

der wunderschönen grossen Vaterstadt
die ihre Toten selbst ermordet hat.

"Och därför att denna fruktansvärda glömska går genom världen fortfar de döda att vandra på gatorna i den stora vackra fädernesstaden."

Maria Lazars debutroman "Die Vergiftung" kom ut år 1920. Den har tryckts upp i nya utgåvor i Tyskland. Det finns en hel del av Maria Lazar i svensk översättning men då mest tidningsartiklar och de har åtskilliga år på nacken.

Wien, Kafka och David Vogel

Wien är en stad som aldrig upphör att fascinera mig och jag känner en stark dragning till böcker som skildrar livet här- speciellt om det gäller tiden innan det Habsburgska rikets totala sammanbrott.

David Vogel (1891-1944) kom ursprungligen från Podolien (som då hörde till Ryssland- nu är det en del av Ukraina). När första världskriget bröt ut bodde han i Wien och där blev han arresterad såsom varande "enemy alien". Efter kriget (1929) försökte Vogel bosätta sig i Tel Aviv men han lyckades inte rota sig där utan for tillbaks till Europa. Han hamnade först i Berlin, men där kunde han inte stanna, utan Paris blev den stad där han hoppades kunna få leva i fred. Så kom nästa krig och Vogel blev åter igen fängslad eftersom han ännu en gång ansågs vara av fientlig nationalitet (den här gången var det det österrikiska medborgarskapet som det var fel på). David Vogel var av judisk börd och år 1944 greps han av Gestapo och transporterades till Auschwitz där han mördades.

Han lämnade efter sig dikter, noveller och så romanen "Married Life" (originalet skrevs på hebreiska ). "Married Life" är en svart berättelse med starka "kafkaeska" drag. Det handlar om ett mycket olyckligt äktenskap och det handlar om Wien under en svårt tid i historien.

År 2010 hittades ännu ett manuskript som författats av Vogel- manuskriptet till romanen "Viennese Romance" som alldeles nyligen har kommit ut i engelsk översättning (augusti i år). Även här är handlingen förlagd till Wien- ett Wien från förra sekelskiftets början. Huvudpersonen, Michael Rost, kommer ensam till huvudstaden och dras in i ett kärlekstriangeldrama mellan en mor och hennes dotter.

Om det blir någon svensk översättning vet jag inte. Hoppas kan man ju....

Konsten att reta en ärkehertig

"När Franz Ferdinands släkting, ex-hertigen av Modena, avled 1875, testamenterade han titeln "ärkehertig av Österrike-Este" till Franz Ferdinand, trots att denne inte härstammade från huset Este, och Franz Ferdinand antog den bland sina många titlar." (lånat från svenska Wikipedia).

Ärkehertigen i det här fallet är alltså Franz Ferdinand av Österrike (1863-1914) och eftersom han verkar ha varit ganska kolerisk till sin läggning var det säkert inte så svårt att få honom att tappa fattningen vilket var just vad konstnären och dramatikern Oskar Kokotschka gjorde.

Jag läser i Frederic Mortons bok om "Wien i elfte timmen" och hittar många originella berättelser/anekdoter (kanske är det rentav sanning, vem vet).

Kokoschka, som är mest känd för sin expressionistiska konst skrev också böcker- och år 1909 var det en teaterpjäs som var speciellt på tapeten. Den sattes upp på en modernistisk teater som drevs av konststuderande i Wien. Titeln löd "Mord, kvinnornas hopp" och den bestod av (nu citerar jag): " Ett kaos av vrål, knivhugg och poetiska fragment om kärleken utövad i form av blodig tvekamp. "

I publiken fanns en drös soldater från den kejserliga och kungliga armén- de gillade inte alls pjäsen vilket de mycket högljutt gav tillkänna. Så blev det skriverier i tidningarna - och de lästes av ärkehertigen nästa dag. Han gick i taket. "På den här unge mannen (den unge mannen var Kokotschka) borde varje ben i kroppen krossas.". För denna kritik blev Kokotschka enbart glad- tänk att lyckas få en prins upprörd- så härligt, sa han.

Kokoschka och Alma Mahler (som hade blivit änka efter den store kompositören år 1911) var älskande. De brukade mötas i ett hus i Semmering (en liten vacker alpby i närheten av Wien). Vid ett tillfälle upptäckte Kokoschka att den romantiska mötesplatsen hade blivit invaderad av en hop paddor- de hade tydligen lyckats ta sig ur en cistern och nu hade de hur roligt som helst på en fin vardagsrumsmatta- där hoppade de kring och parade sig över allt. Kokoschka tog det som ett tecken på att Alma varit otrogen mot honom (inte bara med arkitekten Walter Gropius utan också med en biolog vid namn Rudolf Kammerer. ) Vad gör då Kokoschka? Jo han börjar måla och under ett helt år skapar han en tavla som han sedan kallar "Windsbraut" (Vindens brud). Den tavlan (och ett par till) kan man se HÄR.

Allt detta hämtat från "I elfte timmen - Wien 1913-1914- av Frederic Morton. Bonnier Alba 1992.

Freuds favoritcafé

Café Landtmann idag. (Fotot är lånat från Wikipedia).

En anrikt café är det, Café Landtmann i Wien. Det öppnade redan år 1873 och blev snabbt stamlokus för många celebriteter. Sigmund Freud hade det som favoritställe under många år.

"På Landtmann hade man mjukare stoppning, renare spottkoppar, flera finanstidningar och färre avantgardetidskrifter än på Central. Det var en angenämare plats för Freud, som hade kommit att nära nog med en viss skadeglädje acceptera sin avskildhet från stadens ledande intellektuella."

S. 63 "I elfte timmen Wien 1913-1914" av Frederic Morton (Bonnier Alba 1992)

Freud kom hit om onsdagskvällarna och han ville helst sitta så att han hade utsikt mot Ringstrasse. Han njöt då av einen kleinen Braunen och en sedvanlig cigarr.

Wien, Wien nur du allein....

Jag blir aldrig mätt på att läsa om Wien, Österrike och helst då under tiden för det gamla habsburgska riket. Romantiska griller kanske men tänk så många människor som passerat revy i den här staden- och då inte bara "inhemska". Wien har varit en tillflyktsort och en kulturmetropol under långeliga tider.

Célia Bertin (f.1920)  (en fransk författarinna som har tilldelats både Prix Renaudot och Légion d'honneur) har skrivit om kvinnor i Wien under Freuds tid. Jag läser och jag läser men lite rörig är den här boken allt (eller också är det mina kunskaper i franska språket som är skralare än vad jag trodde). Däremot går det ju utmärkt att leta vidare och läsa mer om en del av de kvinnor hon berättar (ofta lite väl kortfattat) om.

Frederic Mortons bok om Wien under 1913-1914 hittade jag på biblioteksmagasinet och den läser jag parallellt.

Under den här tiden vandrar en "haltande bondtölp" omkring i staden- han kom långväga ifrån och hade ett pass utställt på Stavros Papadopoulos fast han riktiga namn var Josef Dzjugasjvili. Den här mannen var förklädnadernas mästare och blev så småningom mera känd som Josef Stalin. Sejouren i Wien varade för övrigt inte så länge- bara fem veckor men det kom att bli den längsta tid Stalin skulle vistat utomlands- någonsin.

Samtidigt sitter en ung man med pensel och staffli på Männerheim (ett ungkarlshotell) och målar vykort.  Han hade till och med sin egen stol, invid ett fönster och nåde den som av misstag råkade sätta sig där. När samtalsämnet kom in på politik blev han helt vild " Han började tala, skrika, predika. Med väsande konsonanter och dånande vokaler vräkte han ur sig tirader om moral, rasrenhet, tyskarnas uppgift och slaverna förräderi, om judar, jesuiter och frimurare." Mannens namn? Adolf Hitler.

Hilde Spiel (1911-1990) var en österrikisk journalist och författare- hon skrev för många stora tidningar och tidskrifter under sitt liv- Österrike tvingades hon lämna år 1936 (Spiel var av judisk börd) och hon bosatte sig i England. Jag är mycket nyfiken på hennes böcker och vet att det kommer en del nytryck på engelska snart.( Jag har inte lyckats hitta något i svensk översättning.)

Hit kan man längta....

 

Caféernas Wien.... tre interiörer... nog skulle det vara härligt att slå sig ner i en stol och bara studera folklivet tillsammans med en god kopp kaffe och kanske en bra bok också....

(Fotona är lånade).

Upp från glömskans mörker: 2

Mycket glad blev jag när jag hittade den här engelska översättningen av valda delar av österrikaren Peter Altenbergs skrifter (eller ska jag kanske säga "prosasnuttar" för han brukade fatta sig kort.).

Det enda som finns av Peter Altenberg på svenska är "Min syn på livet" och den kom ut år 1908. Gissa hur lätt den kan vara att få tag på....

Altenberg (1859-1919) är intimt förknippad med den så kallade wienska cafékulturen. Hans stamlokus var Café Central (han lär ha fått sin post levererad dit till och med). Rik blev han inte på sitt författande och hans judiska vänner kategoriserade honom som en "Schnorrer"- en som alltid lånar pengar (Altenberg var själv av judisk börd). Han var också särskilt förtjust i unga flickor men kanske mer på grund av ren skönhetsdyrkan än något annat.

Porträttet av Peter Altenberg är målat av Gustav Jagerspacher (1909).

“There are only two things that can destroy a healthy man: love trouble, ambition, and financial catastrophe. And that's already three things, and there are a lot more.”   Peter Altenberg

För den som vill läsa mera om Peter Altenberg länkar jag till Kristoffer Nilssons blogginlägg om denne intressande skribent.

För den som vill och kan läsa på tyska finns det mycket att välja på.

Alma, Alma.....

Det går inte att berätta om förra sekelskiftets Wien utan att ha med Alma Schindler- Mahler- Gropius- Werfel (1879- 1964). Tom Lehrer raljerar över henne i sången ovan (han är verkligen en ordkonstnärernas ordkonstnär). Alma var som synes mycket vacker och hade en enorm karisma.

Förutom sina tre äkta män hade hon också ett mycket stormigt förhållande med konstnären Oskar Kokoschka strax efter Gustav Mahlers död. Här kan man se en av tavlorna Kokoschka målade under den tiden -"Bride of the Wind". Kokoschka var sju år yngre än Alma och hon var bra mycket erfarnare än vad han var- två år varade deras kärlekshistoria och Kokoschka var helt överväldigad. Allt tog slut när Alma genomgick en abort av deras gemensamt väntade barn. Kokoschka blev så upprörd att han förstörde en dödsmask av Mahler. Alma tröstade sig med arkitekten Walter Gropius som hon gifte sig med- och fick dottern Manon med.

Om Alma Mahler och Oskar Kokoschka läser jag i Eric Kandels bok "The Age of Insight".

Salongernas Wien

Hur spreds de nya idéerna, de nya visionerna? Jo, i salongerna och en av de allra främsta var Berta Zuckerkandls. Här samlades inte bara författare och konstnärer utan även läkare och filosofer. Wien var unikt med den här "korsbefruktningen".

Berta Zuckerkandl (1864-1945) var journalist och litteraturkritiker vid Wiener Allgemeine Zeitung och gift med läkaren Emil Zuckerkandl. Berta kända alla som "var värda att känna" i Wien. "I mina soffor blir Österrike levande" , skrev hon.Hos henne träffades Sigmund Freud, Johann Strauss den yngre, Arthur Schnitzler och teaterdirektören Max Reinhardt. Här mötte Gustav Mahler sin Alma och Klimt inspirerades till nya porträtt.

En av anledningarna till salongens stora popularitet var Bertas genuina intresse för människor och hennes stora intellektuella nyfikenhet. Dessutom var hon en känd person och hon var känd för att hjälpa de personer vars talanger hon beundrade.

Emil Zuckerkandl (1849-1910)

Allt detta fick en bråd ände år 1938 när nazisterna tog över Österrike. Berta Zuckerkandl tvingades fly- först till Frankrike och sedan , bara två år senare, vidare till Algiers. Allt under svåra strapatser.

Wien - kulturens huvudstad

Över ett kilo tung och med cirka 650 sidor har jag den nu i mina händer- nobelpristagaren (i medicin, tillägger jag) Eric Kandels bok om Wien mellan 1900 och fram till nu- en bok som handlar om att försöka förstå det undermedvetna i konst, sinne och hjärna. Kandel är själv född i Wien år 1929 men eftersom han är av judisk börd tvingades han fly undan nazisterna vid "Anschluss" år 1938. Han är numera bosatt i USA.

Det här är en bok som det inte går att skynda igenom- och vissa av kapitlen kommer säkert att vara en bra bit över mitt huvud- medicin och hjärnforskning är inte mitt gebiet precis..... Jag köpte boken för jag vet att den innehåller oändligt mycken information om kulturlivet i Wien vid förra sekelskiftet och dessutom finns här bilder på konstverk som numera har gått upp i rök (bokstavligen).

Kandel koncentrerar sig på tre konstnärer: Gustav Klimt, Egon Schiele och Oskar Kokoschka. Sigmund Freud och Arthur Schnitzler läggs till dessa tre (som kulturpersonligheter) - Freud för sina banbrytande psykologiska studier och Schnitzler för sin framåtsträvande litteratur.

"During the period of 1890 to 1918, the insights of these five men into the irrationality of everyday life helped Vienna to become the center of modernist thought and culture. We still live in that culture today."

Wien vaknade upp under senare delen av 1800-talet. År 1857 påbörjades konstruktionen av Ringstrasse- den stora boulevarden som kom att "cirkla in" staden. På båda sidor av den stora gatan uppfördes ståtliga offentliga byggnader. Några år senare fick den judiska befolkningen samma rättigheter som alla andra i det stora habsburgska riket. Fritt resande inom hela riket tilläts också från och med år 1870.

År 1900 hade Wien nära två miljoner invånare, många av dem hade lockats dit på grund av de nya liberala lagarna. Bland dess fanns flera blivande pionjärer- till exempel Carl Menger som grundade "The Vienna School of Economics", den store kompositören Gustav Mahler följd av Alban Berg och Anton Webern. Här fanns arkitekter som Otto Wagner och Adolf Loos.

"Indeed, Viennese life at the turn of the century provided opportunities in salons and coffeehouses for scientists, writers, and artists to come together in an atmosphere that was at once inspiring, optimistic, and politically engaged".

En plats där "de stora" möttes var i Zuckerkandls salong. Mera om detta i morgon.