År 1917 tilldelades den danske författaren Henrik Pontoppidan nobelpriset i litteratur med motiveringen "... för hans fullödiga framställningar av nutida danskt liv".
-
Pontoppidan fick dela priset med en annan dansk: Karl Gjellerup. Anledningen till detta (enligt Helmer Lång) var att Pontoppidan tedde sig väldigt utmanande genom sin "naturalism, sociala indignation och sitt prästhat". (Gjellerup däremot kunde "prisas för höga ideal").
-
Pontoppidan var prästson, född i Fredericia- och han kom att bli "en av litteraturens mest gallsprängda prästföraktare".
-
År 1876 försökte Pontoppidan att komma med på en expedition till Grönland- men i stället blev det en resa till Schweiz. "däruppe i bergen, i den stora, vilda ensamheten beslöt jag mig för att bli författare".
-
Det är människan, personligheten- inte tiden, miljön eller saken som står i blickpunkten i hans största verk : Det fortjaettedeLand (1891-95), Lykke-Per (1898-1904) och De Dödes Rige (1912-16).
-
Pontoppidan ses ofta som något av en modern Faust- det vill säga en evig sökare.
-
Jag har alldeles nyligen läst ett av hans stora verk "Lykke-Per". Det är en mastig roman på nära 1000 sidor (min "variant"består av två delar - det finns nog många olika...).
-
Lykke-Per handlar om en mans sökande efter sitt "sanna jag". Lykke-Per, Per Sidenius, växer upp i ett mycket religiöst hem på östra Jylland. (Fadern är präst). Per börjar tidigt att göra uppror mot sin familj- och mot deras syn på religion. Han går sin egen väg- flyttar hemifrån (till Köpenhamn) för att studera till ingenjör. I Köpenhamn möter han grosshandlare Salomon och så kommer han i kontakt med för honom helt nya sammhälsskikt. Per vill upp, han vill förverkliga sina drömmar. "Jeg vil"!
-
Pers väg genom livet blir mycket vindlande- och kärleken till kvinnan, bundenheten - klarar han inte av. Hur romanen slutar tänker jag inte avslöja- men den karaktär som jag greps mest av var Pers första "forlovede" den mycket själfulla Jakobe (dotter till Salomon). Pontoppidan gör ett mycket inträngande kvinnoporträtt här- och för mig är det en av romanens stora behållningar. (Per påminner mig ibland om en annan Per (Peer Gynt). Slutet på resan för Lykke-Per blir:
"Uden et stort, ja eventyrligt Mod til at ville sig selv i guddommelig Nögenhed naar ingen til virkelig Frigjorthed. Derfor priser jeg mig lykkelig, at jeg har levet i en Tid der kaldte paa denne Drift og styrkede dette Mod. Ellers var jeg bleven et halvfaerdigt Menneske, en Sidenius alle mine Dage". Strebern har blivit stoiker.
-
Jag är glad att jag gav mig tid att äntligen läsa "Lykke-Per- jag kommer absolut att läsa fler böcker av Pontoppidan - efter tips från Sören blir det först några "kortare" berättelser. (Jag har redan beställt från AdLibris).
