Något lättsmält i augustivärmen

Den svenska sommaren passerar alltid så snabbt förbi och det gäller att fånga dagen. Augustimörkret kan redan anas och det finns en svag doft av höst i morgonluften (jag är en morgontidig person och vittjar brevlådan på innehåll (dagstidning) i gryningen).

Det är mycket som ska hinnas med under några få sommarveckor- både vad gäller umgänge och resor i omgivningarna- för att inte tala om underhåll av hus och trädgård. I sommar har läsningen fått stryka lite på foten men det lär jag ta igen när hösten kommer.

Douglas Kennedy är en amerikansk författare som bor omväxlande i London, Paris, Montreal, Maine och New York- dessutom är han väl förtrogen med Dublin. Hela det konceptet var nog för att få mig intresserad av att läsa hans roman "Ögonblicket" som börjar just i Maine.

Han skriver om Route 1 och Interstate 95... och jag minns och jag faller in i en mycket nostalgisk tillbakablick på mitt eget liv....

Läsning i middagshettan

Luften kommer snart att dallra av värme (jag klagar inte för kylan kopplade ju greppet under nästan två månader)- jag hade tänkt att dra mig tillbaka till skuggan och läsa en bok av Annie Dillard - dock inte den som finns på bild ovan.

Annie Dillard har blivit styvmoderligt behandlad här i Sverige - ingenting av henne har översatts så vitt jag kan se sedan hennes "Livet vid ån" (Pilgrim at Tinker Creek) i slutet av 1970-talet. Nu ger Ellerströms förlag ut "Att lära stenar tala- expeditioner och möten" (juni 2015) och den tänker jag så småningom försöka få tag på.

Under tiden läser jag om en amerikansk barndom invid Allegheny River i Pennsylvania. Annie Dillard är född år 1945 och boken tar mig med till ett nu kanske mycket bortglömt 1950-tal i ett annat Amerika. Annie Dillard har ett så vackert och stämningsfyllt språk och meningarna rör sig som jag tänker mig att Alleghenyfloden flyter fram- stilla och med stor värdighet. Jag kan längta till både tiden och platsen- det känns som om jag varit där förut.

Jag tänker att jag borde läsa mera av den här författarinnan. "An American Childhood" är precis rätt bok för en dag som denna.

Från Edgar Lee till Theodore

Spoon River (Illinois) fotot är lånat.

Han försvann in i historiens mörker i början av mars år 1950. Då hade han inspirerat många författare världen över med sin "Spoon River Anthology". Edgar Lee Masters blev nära 80 år gammal. Spoon River Anthology är en samling gravskrifter - de är vassa, ibland bittra men oförglömligt välskrivna. Diktsamlingen kom ut på originalspråket år 1915 och sedan dröjde det ganska många år innan det dök upp en svensk översättning. (Så småningom kom ännu en). Bertel Gripenberg och Thomas Warburton har båda gett sig i kast med Spoon River (Warburtons översättning är omkring 50 år gammal).

Jag läser i en notis i BLM: " Masters var advokat och såg många människor komma och gå i sitt mottagningsrum och samlade upp smådrag från åtskilliga av dem för senare användning. I några fall kan man dock se direkta förebilder. Som här- i porträttet av "Skalden Theodore".

Theodore Dreiser (1871-1945)

Som gosse satt du ofta i timtal
vid stranden av den grumliga Spoonfloden
och stirrade med djuptliggande ögon
på ingångarna till kräftornas hålor.
Du väntade på att få se kräftan visa sig-
först hennes rörliga antenner, som liknade grässtrån,
och sedan den brungråa kroppen
och de blanksvarta ögonen.
Och liksom i en dröm undrade du
vad hon förstod, vad hon önskade och varför hon överhuvud taget levde.

Men när du blev äldre följde din blick män och kvinnor,
dolda i sina ödens hålor mitt i livets vimmel.
Du väntade att få se deras själar träda fram och visa sig,
så att du kunde se,
huru och varför de levde
och varför de så ivrigt krälade fram
på livets torra vägar
som blir allt torrare när sommaren lider mot höst.

Theodore Dreiser var på sin tid en mycket upphöjd författare. Flera av hans böcker finns i svensk översättning men dessa översättningar är idag gamla (mestadels 1920-tal). Det är synd att man inte kommit på att ge ut nya upplagor av t ex Syster Carrie (originalutgåvan kom år 1900) som verkligen är läsvärd (den orsakade en hel del rabalder på sin tid). Syster Carrie handlar om en kvinnas väg från fattigdom till en upphöjd tillvaro- men ingenstans är hennes liv egentligen en dans på rosor. Jag var mycket ung när jag läste den här romanen men jag minns att den verkligen grep mig- djupt.

Tidningen The Guardian har med "Syster Carrie" på sin lista över de 100 bästa romanerna någonsin.

Den mest sålda amerikanska romanen (1900-1950)

Man ska lära sig något nytt varje dag (och helst dricka hinkvis med kaffe också om man ska tro de senaste rönen).

I septembernumret av BLM (1950) läser jag att den mest sålda amerikanska romanen under de sista femtio åren är Erskine Caldwells "God's Little Acre" som översatts till bl a svenska (Guds lilla land). Det här var Caldwells andra roman efter den mera kända "Tobaksvägen" och den kom ut år 1933. Den första upplagan sålde dock inte särskilt bra men så började man trycka upp så kallade billighetsserier i olika versioner- särskilt Signet Books utgåva blev en stormsuccé och sålde i över fem och en halv million exemplar.

Orsaken till bokens popularitet kan man nog tillskriva de amerikanska "sedlighetsföreningarna" för de ägnade stor uppmärksamhet åt romanen i fråga. Jag citerar notisen i BLM " Helt nyligen bestämde sig också högsta domstolen i Boston, där man har speciellt svårt för det alltför uppriktiga, efter sjutton års betänketid för att förbjuda boken. "

(De borde ha begripit att förbjuden frukt är den som smakar bäst).

Jag har inte läst så särskilt mycket av Caldwell (bara Tobaksvägen (och den kan man fortfarande få tag på via vanlig bokhandel) och så "A Lamp For Nightfall" som har handlingen förlagd till Maine).

Mera om Erskine Caldwell och hans författarskap kan man läsa här.

"Härlig, kraftfull, en rik och mycket stor roman"

Så skrev The New York Times om Ernest J Gaines roman om Miss Jane Pittman. Året var 1971- den svenska översättningen dröjde några år till ( Bo Cavefors förlag). Jag hittade boken djupt inne på biblioteksmagasinet och undrade genast varför jag inte läst den tidigare- men under större delen av 1970-talet levde jag som nomad och hade inte mycket tid att samla böcker även om jag läste vad jag hann och kom över då med.

Självbiografin är fiktiv men det är så levande skildrat att man ibland undrar om det ändå inte finns en verklig människa av kött och blod bakom- men så lär inte vara fallet. (Boken har även filmatiserats). Miss Jane är över 100 år när hon "hittas" och blir ombedd att berätta sina minnen av "Intervjuaren". Jane har mycket att minnas- hon föddes som slav på en plantage någonstans i Louisiana och hon var cirka 10 år gammal när inbördeskriget tog slut och slavarna befriades.

Friheten blev så klart inte vad man hoppats på och det skulle ta väl över 100 år innan man ens nådde till början av denna dröm. När kriget var slut år 1865 sökte sig stora skaror av de frigivna slavarna norrut men många gånger kom de aldrig fram- det var en lång och farlig vandring- man fick slåss mot svält, undernäring och dessutom härjade Ku Klux Klan och andra liknande "anhang" - många mördades och torterades på vägen. Miss Jane är stark och klok- hon vandrar tillsammans med Ned, en liten pojke som hon tagit hand om sedan hans mor mördats av Ku Klux Klan.

Under hundra år får vi följa denna enastående kvinna och hon berättar sin och många andras historia- det blir också en sydstaternas historia och den här boken utgör en viktig pusselbit i förståelsen av en för oss mycket främmande värld. Språket flyter lätt och ledigt genom sidorna och översättaren (Gunnar Barklund) måste ha haft ett digert arbete med att skapa en lämplig svenska av Jane Pittmans sydstatsdialekt. (Lite om sina mödor skriver han om på bokens första sida).

"Vi visste ingenting. Vi visste inte vart vi va på väg, vi visste inte va vi skulle äta när äpplena å potatisarna tog slut, vi visste inte var vi skulle sova när det blev natt. Om vi kom fram te norr så visste vi inte om vi skulle hålla ihop eller skilja på oss. Vi hade aldri tänkt på nånting som de här, därför att vi aldri hade trott att vi nånsin skulle bli fria. Ja, vi hade hört talas om frihet, men vi trodde aldri att vi skulle få vara me om den dan. Inte ens när vi hörde att yankees hade kommi in i våran stat, inte ens när vi såg dom marschera förbi grind kunde vi tro att vi nånsin skulle bli fria. De va därför vi inte va beredda. När vi fick veta att vi va fria släppte vi bara allting å gav oss i väg."

Dearest Scottina

Scott Fitzgerald (1896-1940)

"Gatsby believed in the green light, the orgastic future that year by year recedes before us. It eluded us then, but that's no matter- to-morrow we will run faster, stretch out our arms farther..... And one fine morning- So we beat on, boats against the current, borne back ceaselessly into the past."

Ett av litteraturhistoriens vackraste slutord- från romanen "The Great Gatsby".

I vestibulen på "mitt" bibliotek finns en hylla för antikvariska böcker- ibland händer det sig att hyllan innehåller de där stora fynden. Så var det igår när jag raskt nappade åt mig "The Letters of F. Scott Fitzgerald" först utgiven år 1963.

Scott Fitzgerald brände sitt ljus i båda ändar och dog i förtid, bara några år över de fyrtio. Då hade han slitit ut sig med att skriva filmmanuskript under en längre tid- och mot slutet skrev han också på det som skulle komma att bli hans sista roman "The Last Tycoon".

Brevsamlingen som jag just nu har i bokform på mitt nattduksbord är omfångsrik och den börjar med ett stort antal epistlar skrivna till det enda barnet, dottern Frances( f. 1921 (kallad "Pie" eller "Scottina"). Frances befann sig på östkusten och pappa Scott var bosatt i Californien under de sista åren av sitt liv.

Scott Fitzgerald är förmanande och visar både intresse och oro för dotterns liv och leverne- han ger lästips och han ger goda råd. Dotterns utbildning är viktig för honom och han är noga att påpeka att hon måste vara sparsam med de pengar hon får sig tilldelad.

Det verkar som om Frances skrev dagbok- så här tycker den stränge fadern: " If you keep the diary, please don't let it be the dry stuff I could buy in a ten-franc guide book. I'm not interested in dates and places, even the Battle of New Orleans, unless you have some unusual reaction to them. Don't try to be witty in the writing, unless it's natural- just true and real." (Juli 1938)

Alldeles enkelt är det säkert inte att vara barn till en känd författare och i januari 1939 låter det så här:

"You've let me down about the reading. I'm sorry you did because I'll have to bargain with you. Read Moll Flanders, for any favors asked. I mean this: skip Tono Bungay but if you don't care enough about my advice to do some fractional exploring in literature instead of skimming Life and The New Yorker, I'm going to get into one of those unsympathetic moods- if I'm not sorry for people's efforts there seems to be an icy and inhuman reaction. So please report on Moll Flanders immediately..."

Ord och inga visor- vidare tycker Fitzgerald att "Krig och fred" är en bok för män och han blir irriterad att höra att dottern börjat läsa den. ("it may interest you later", tillägger han dock).

Man kan tycka att breven till dottern ofta går i den mästrande stilen men jag tror att Scott Fitzgerald var en far som hade ett genuint intresse för "Scottinas" välfärd- att han älskade sitt barn högt är det ingen som helst tvekan om. 

Hur gick det då för Frances? Jo, hon blev journalist och skrev bl a för The New Yorker och The Washington Post. Sina sista år tillbringade hon i Montgomery, Alabama.

En ros åt Emily

"Jag tror att människan inte bara skall hålla ut: hon skall segra. Människan är odödlig, inte för att hon ensam bland skapade varelser har en outtröttlig stämma utan för att hon har en själ och en ande som är i stånd att känna medlidande, visa uppoffring och uthållighet. Det är diktarens, författarens plikt att skriva om dessa ting...."

Raderna ovan är tagna från William Faulkners nobelpristal.

Jag har läst novellsamlingen "En ros åt Emily" som har tagit namn av inledningsberättelsen, en riktigt kuslig sådan för övrigt.

Så gott som alla av William Faulkners romaner har blivit översatta till svenska- men med novellerna knep det fram till år 1990 då Carlsons förlag äntligen gav ut en samling om tio stycken. Nu har jag läst och låtit mig förtrollas (om än med bultande hjärta för stämningen är ibland mycket skrämmande och nästan alltid svart). Ingen kan som Faulkner skildra sydstatsmänniskan.

En av mina favoriter i samlingen är just "En ros åt Emily".

"När miss Emily Grierson dog gick hela vår stad på hennes begravning: av någon sorts respektfull tillgivenhet för ett fallet monument, kvinnorna mest av nyfikenhet för att få komma in och se hennes hus, som ingen utom en gammal negertjänare- en kombination av trädgårdsmästare och kock- hade sett på över tio år."

Ingen känner egentligen miss Emily i den lilla staden- någon minns henne som ung (och då stilig och högfärdig) men sedan hennes far gått bort har Emily levt som en eremit. Ingen släpps innanför hennes dörrar. En gång hade hon förstås en fästman- men han försvann. Stackars miss Emily. Så går diskussionerna och ingen kan väl ana vad som döljer sig innanför det gamla husets väggar. Faulkner har tecknat ett porträtt av en ensam och utsatt kvinna, en kvinna som tappat fotfästet i ett samhälle vars förändringar hon inte klarat av att växa in i.

I novellen "Torr september" handlar det om så kallad "southern law"- och jag tänker på filmen "Mississippi burning".  En annan gastkramande berättelse har fått titeln "Mordbrännare" och här skriver Faulkner om så kallat "white trash" och om hur en man tar sin hämnd på sitt eget speciella sätt.

Till syvende och sist handlar detta om södern och söderns folk, livet där är inte som i norr och man tänker annorlunda. Bomullsplantagerna, slavarna, bristen på industri och så det förödande inbördeskriget - allt detta har satt djupa spår och de spåren finns kvar än i dag. Faulkners noveller är mycket lärorik läsning förutom att de är stor litteratur.

Var och en av dessa tio noveller ger en bild av sydstatssamhället och de människor som lever där och det går inte att läsa utan att bli starkt berörd- den sista novellen  "Stig ned, Moses" är kanske den som rör mig mest- om en gammal kvinnas förtvivlan och desperation inför det enda barnbarnets sorgliga öde.

"Ja, tänkte han. Det gör henne detsamma nu. Eftersom det skulle ske och hon inte kunde förhindra det, och nu när allt är över och fullbordat och förbi, så bryr hon sig inte om hur han dog. Hon ville bara ha hem honom, men hon ville att han skulle hem på rätt sätt. Hon ville ha den där kistan och de där blommorna och begravningsbilen och hon ville åka bakom den i bil genom stan."

Jag hittade mitt exemplar av boken på ett av kommunens bibliotek. Jag kan bara hoppas att den här samlingen inte har drabbats av utgallringsmonstret på andra platser i landet. För den som inte har läst något av Faulkner tidigare kan jag varmt rekommendera dessa tio noveller- en mycket bra introduktion till ett mäktigt författarskap.

För den svenska översättningen står Pelle Fritz-Crone och Leif Janzon.

Så var jag där igen....

Edith Wharton (1862-1937) (avporträtterad ovan av okänd fotograf) hör till en av de författare som jag har skrivit mycket om här på min blogg. Jag återkommer till henne med jämna mellanrum och nu hittade jag en "glömd" bok i hyllorna "Madame de Treymes and Three Novellas". Jag började med en "novella" (eller en kort-roman).

"The Touchstone" kom ut år 1900 och hör alltså till de tidigare av Whartons verk. Här handlar det om en stor prövning- en veritabel skärseld- som huvudpersonen, Glennard, utsätter sig själv för. Ämnet för prövningen är publiceringen av ett stort antal privata brev som han har fått från en numera avliden författarinna (som han stod på mycket vänskaplig fot med). Glennard har ont om pengar, han vill gifta sig med en vacker ung dam och så säljer han sina brev (som publiceras) och får mycket pengar. Så kommer det dåliga samvetet och han känner att han lever i ett klistrigt spindelnät av lögner. Hur ska han komma ur den snurrande karusellen?

Wharton vet hur hon ska behandla ämnet på ett gott sätt och hon löser upp den stora knuten på berättelsens allra sista sida, ja man kan nästan säga att allt får sin förklaring i slutorden. Det är verkligen skickligt gjort.

Jag vet inte om just den här novellen har blivit översatt till svenska men för den som har lust att läsa den på originalspråket så finns den att tillgå hos Gutebergsprojektet.

Mannen från västern

Sherwood Anderson (1876-1941) var född och uppväxt i Ohio och han kom att tillbringa en stor del av sitt liv där också. Anderson har inspirerat flera av de verkligt "stora"- Hemingway, Faulkner, Steinbeck och också Amos Oz.

Mest känd är han för sina noveller och i samlingen "Winesburg, Ohio" kan man få ett av de bästa smakproven.

Min franska brevvän S. skickade mig ett häfte med nyutgåvor i "Le livre de poche" och det är alltid intressant att se vilka böcker som blir översatta i andra länder. I Frankrike är utbudet ett annat än vårt och jag noterar flera fina utgåvor av klassiker.

Bland dessa Sherwood Anderson's roman från 1920 "Poor White" som blev översatt till svenska år 1928 med titeln "Mannen från västern" (och sedan har den boken troligen fallit i stor glömska här).

Handlingen är förlagd till Mississippi/Missouri och som titeln anger handlar det om det "folklager" som ofta och mycket nedsättande kallas för "  poor white trash" i romanen representerad av Hugh McVey.

   "Hugh McVey was born in a little hole of a town stuck on a mud bank on the western shore of the Mississippi River in the State of Missouri. It was a miserable place in which to be born. With the exception of a narrow strip of black mud along the river, the land for ten miles back from the town - called in derision by river men "Mudcat Landing" - was almost entirely worthless and unproductive. The soil, yellow, shallow and stony, was tilled, in Hugh's time, by a race of long gaunt men who seemed as exhausted and no-account as the land on which they lived. They were chronically dis-couraged, and the merchants and artisans of the town were in the same state. The merchants, who ran their stores - poor tumble-down ramshackle affairs - on the credit system, could not get pay for the goods they handed out over their counters and the artisans, the shoemakers, carpenters and harnessmakers, could not get pay for the work they did. Only the town's two saloons prospered. The saloon keepers sold their wares for cash and, as the men of the town and the farmers who drove into town felt that without drink life was unbearable, cash always could be found for the purpose of getting drunk. "

Om kvinnor- mestadels

På fotot den amerikanska (från New England) författarinnan Mary Wilkins Freeman (1852-1930) och henne har jag skrivit om förut här på bloggen.

Nu har jag äntligen läst den novellsamling av henne som jag så länge haft liggande på mitt läsbord. (Det har som bekant varit värmebölja ett tag och då går det trögt med böckerna....). Åtta noveller (samtliga med kvinnor i huvudrollerna) har jag njutit av i en liten samling med titeln "The Revolt of the Mother" och för den som vill bekanta sig mera med Mrs Freeman är det lätt att hitta flera noveller på nätet. Själv föredrar jag pappersversionen i min egenskap av dinosaur dvs en kvarleva från en annan tid.

Jag tycker om nästan alla novellerna av de åtta men några favoriter blir utan tvekan "Old Woman Magoun" som handlar om en kvinnas utsatthet och ensamhet som till slut tar en mycket sorglig ände. Här porträtterar Mary W Freeman både en gammal kvinna och en tonårsflicka på ett utsökt känsligt vis.

Om "Old Woman Magoun" är sorglig så är "The Revolt of the Mother" motsatsen. Här är det uppiggande läsning om en kvinna som till slut får nog av sin makes envetenhet och oförmåga att förstå vad som är viktigt i tillvaron. Så ser hon till att bli ännu envetnare och läsaren kan verkligen fröjdas åt det här upproret inom hemmets väggar.

"A New England Nun" handlar om gammal kärlek som visar sig kunna rosta rejält. En tänkvärd  berättelse om hur viktigt det är att vara sann mot sig själv.

Jag konstaterar att Mary Wilkins Freeman har varit en mycket angenäm bekantskap och jag vill gärna läsa mer av henne.

En katolsk flickas minnen

Pioneer Square, Seattle år 1917


"Jag föddes i Seattle 1912, den äldsta av fyra barn".

Så skriver Mary McCarthy i sin självbiografi "En katolsk flickas minnen"- det är mycket intensiv läsning och egentligen bara en "schematisk" livshistoria på så sätt att Mary McCarthy har valt ut några mycket väsentliga skeenden som hon fördjupar sig i- och så skriver hon om sina far- och morföräldrar som samtliga skulle komma att få stor betydelse för hennes liv och fostran.

Allt börjar egentligen under det ödesdigra året 1918, Marys föräldrar Tess och Roy McCarthy kom både från välbärgade familjer och de hade kanske därför inte alltid den respekt för pengar som framför allt Roys föräldrar satte stor vikt vid. Tess och Roy (med fyra barn) blev därför beordrade att flytta från Seattle och till Minnesota (där Roys föräldrar var bosatta). Under den långa tågresan drabbades hela familjen av den fruktade spanska sjukan och det slutade i tragedi- både Roy och Tess dog.

"Mina föräldrars död kan tillskrivas ett beslut av familjen McCarthy. De drog slutsatsen- och vem kan förebrå dem- att det ständiga bortrinnandet av pengar och min fars månatliga bön om mer måste upphöra. Därför bestämdes det att vår familj skulle flyttas till Minneapolis, där farfar och farmor kunde hålla ett öga på vad som hände och försöka lägga kapson på pappas slösaktighet."

Vem vill och orkar ta hand om fyra små barn? Mary och hennes tre yngre bröder blev placerade hos en barnlös faster (och hennes man, "farbror Myers") till Roy. Farfadern skaffade ett lämpligt hus och betalade underhåll till faster och make så att de skulle kunna fostra de fyra barnen. Vart de pengarna tog vägen kan man undra för Mary beskriver ett mycket påvert kosthåll och en dyster och svart barndom.

Den brådmogna Mary sändes så till klosterskola där hon så småningom förlorade sin katolska tro och hennes diskuterande med en snabbt tillkallad jesuitpräst är mycket underhållande läsning. Fader Dennis misslyckades kapitalt i att vända "avfällingen" in på den rätta vägen. Mary var nu flickan som en jesuit gått bet på att övertyga och hon blev plötsligt både spännande och populär bland sina skolkamrater.

"En katolsk flickas minnen" är en synnerligen intressant självbiografi. Att Mary McCarthy var ett ovanligt barn råder det ingen tvekan om- och hon hade en stark vilja. Efter några år hos den hemska "farbror Myers" kom hon till sina morföräldrar i Seattle (de två mellersta bröderna skickades till internatskola) och där trivdes hon bättre. Kapitlet som har titeln "Yellowstone park" beskriver mycket grundligt hur en tonårsflicka lyckas lura inte (eller väldigt lite) ont anande vuxna. Mary fick (efter en del lögner) följa med två skolkamrater till deras hem i Medicine Springs (det är ett påhittat namn).

" När vi kom fram till Medicine Springs visade det sig vara en liten, platt gulaktig stad med en drugstore och ett avflagnat hotell.----- Hettan var förskräcklig, och den enda skuggan som fanns att få kom från telefonstolparna."  De enda nöjena för de tre flickorna visar sig vara att åka runt till olika danslokaler där på vischan allt under drickande av stora mängder "moon-shine". Grönt ansikte och nedspydda kläder blir ofta resultatet men ändå upprepas proceduren varje kväll.

Det sista kapitlet i boken ägnar Mary McCarthy åt sin mormor, en gåtfull kvinna som lever ett ensamt liv omgiven av en stor familj. Det är ett fascinerande porträtt av en säkerligen mycket ovanlig människa.

Den här boken täcker cirka tjugo år av Marys liv och givetvis måste jag läsa "fortsättningarna"- en sådan kan man ta del av i "Gruppen".

"In 1933, eight young female friends graduate from Vassar College. The book describes these women’s lives post-graduation, beginning with the marriage of one of the friends, Kay Strong, and ending with her funeral in 1940. Each character struggles with different issues, including sexism in the work place, child-raising, financial difficulties, family crises, and sexual relationships. Nearly all the women's issues involve the men in their lives: fathers, employers, lovers, or husbands. As highly educated women from affluent backgrounds, they must strive for autonomy and independence in a time when a woman’s role is still largely restricted to marriage and childbirth. The plot is influenced by the political and economic atmosphere of the time. Over the course of the book, the reader learns about the women’s views on contraception, love, sex, socialism, and psychoanalysis."

(Källa: Wikipedia)

 

En dam med skinn på näsan

Blicken är intensiv på bokomslaget och jag tror inte att mycket undgick den på den tid hon levde och verkade, Mary McCarthy.

Jag hittade en "biblioteksutgallringsbok" i hyllan (bortglömd) och började läsa för att inte kunna sluta. "En katolsk flickas minnen" är Mary McCarthys självbiografi och hennes historia börjar verkligen svart och eländigt. Det går inte att föreställa sig hur det är att bli föräldralös vid sex års ålder och att få leva "på nåder" hos (elaka) släktingar.

Mary McCarthy (1912-1989) är också känd för sin roman "Gruppen" som jag väldigt gärna skulle vilja läsa om. Döm om min förvåning när jag ser att den blivit helt utgallrad från alla kommunens bibliotek och det finns då inte en överdrivet stor mängd till utlåning via fjärrlån heller. "Gruppen" borde ju ha klassikerstatus (det HAR den).

Nu börjar jag min läsning av Mary McCarthy med hennes minnen. Jadwiga Westrup och Harriet Alfons har översatt till svenska. Jadwiga Westrup (1921-1988) var en mycket flitig översättare och hade bland andra Doris Lessing, Laura Ingalls Wilder, Harper Lee och William Heinesen "i sitt stall".

God underhållningslitteratur

När man började bygga The Victoria & Albert Museum. Målning av August Neven du Mont (cirka 1906).

Så har jag läst ut Alison Luries Pulitzerprisbelönade roman "Foreign Affairs" och konstaterar att det är riktigt god underhållning. Alison Lurie kommer aldrig att få Nobelpriset men att hon tilldelades  en utmärkelse av annat slag tycker jag är helt riktigt. (Hon har också fått Prix Fémina).

"Utrikes förbindelser" som den svenska översättningen tituleras innehåller två parallella historier som också berör varandra lite då och då. Virginia Miner (från USA) är specialist på barnlitteratur och när boken inleds är hon på väg till London för att forska vidare (framför allt kring barnramsor). Med sin har hon en osynlig hund, Fido (den fattar jag genast tycke för). På planet hamnar hon bredvid en pensionerad landsman från Oklahoma (Chuck Mumpson) som hon försöker att undvika närkontakt med så gott hon kan.) Detta kommer dock inte att lyckas och genom diverse små "skruvar" förs det här paret in i ett väldigt speciellt förhållande.

Den andra huvudpersonen är Fred Turner, en lång och stilig amerikansk svärmorsdröm - han är kollega till Ms Viner och är i London för att forska kring John Gay. Han är också på väg bort från ett havererat äktenskap (tror han) och hans möte med den engelska skådespelerskan Rosemary blir mycket omvälvande.

Alison Lurie använder sig av "varannat-kapitel-metoden" och det fungerar bra. Intresset hålls uppe och läsaren undrar hela tiden hur de här paren ska få tillvaron att fungera. Språket är lättsamt (och fyllt av humoristiska betraktelser).

"Foreign Affairs" tycker jag är en bok som passar väldigt bra för lite lättare sommarläsning. Det är som sagt en stor konst att skriva bra underhållningslitteratur- den konsten behärskar Alison Lurie.

Mary Wilkins Freeman

 Hon ser bestämd ut sär hon sitter i sin vackra klänning. Mary Wilkins Freeman (1852-1930) var en amerikansk författarinna från New England (Randolph i Massachusetts för att vara mera exakt) och hon hade säkert rejält med skinn på näsan.

Foto: Ken Gallagher


Redan år 1867 flyttade Mary och hennes föräldrar och syster till Brattleboro i Vermont som då var något av en om inte ödebygd så i alla fall alls inte tättbefolkat.

Mary var ett begåvat barn och hon sattes i Mount Holyoke College som hon dock valde att lämna efter bara ett år- i stället började hon skriva dikter och också små verser för barn. Så gick hennes fars affärsrörelse i konkurs och Mary blev tvungen att bidra till familjens försörjning- att undervisa var inget hon tyckte om så hon satsade på att skriva noveller i stället och det lyckades hon bra med.

År 1883 stod hon helt utan familj- mor, far och syster var alla döda och så tvingades Mary att ty sig till goda vänner men att försörja sig själv- det klarade hon av. År 1902 gifte hon sig- det blev en mycket eländig historia för maken var alkoholist och dog på "institution" år 1919.

Mary Wilkins Freemans berättelser speglar ofta livet i småstadens New England och hon tar starkt parti för kvinnornas situation.

Jag tror att man kan läsa en del av hennes noveller "online"  - själv har jag skaffat en liten samlingsvolym "The Revolt of the Mother and Other Stories".  "Her heroines are patient, self-Reliant figures living in small New England villages."

Till Florida med Harriet Beecher Stowe

Säg Harriet Beecher Stowe och givetvis tänker de flesta då på hennes stora roman "Onkel Toms stuga" men hon skrev också annat.

Efter inbördeskrigets slut köpte Harriet Beecher Stowe en fastighet i Mandarin, Florida- där ville hon bo för att slippa de kalla vintrarna i norr och så tänkte hon på sin son som behövde kurera sig efter de skador han ådragit sig som soldat i kriget. Sonen fick det stora huset och så skaffade sig Harriet en alldeles egen" stuga" med tillhörande apelsinlund

Odlingsförsöken verkar inte ha slagit så väl ut men boken om resorna i och till Florida plus självbiografiska noteringar sålde desto bättre vilket inte bara var positivt för författarinnan.

Palmetto Leaves became a best-seller for Stowe and was released in several editions. It was published again in 1968 as part of Bicentennial Floridiana, a series of original facsimile texts about the history of the state. It was so popular that through publishing it, Stowe virtually ruined the peace and quiet she sought in Mandarin to be able to work. The year following the publication of Palmetto Leaves, Stowe reported that 14,000 tourists had visited North Florida. Two years after its initial publication, a writer working for Harper's magazine noted that Stowe was "besieged by hundreds of visitors, who do not seem to understand that she is not an exhibition". (Citatet är hämtat från wikipedia).

Den här boken vill jag gärna läsa. (Jag har inte hittat någon svensk översättning men det kanske finns).

Hennes sons framgång

Det är titeln på den svenska översättningen av Edna Ferbers "So Big" en roman som fick Pulitzerpriset år 1924. 

Edna Ferber (1885-1968) skrev många böcker och flera av dem blev bästsäljare och blev dessutom filmatiserade. "So Big" fick naturligtis en stor skjuss på vägen genom Pulitzerpriset och nog kan boken läsas än idag även om jag själv kanske inte blev vare sig särskilt förtjust eller överväldigad. Det är lite för tillrättalagt för mig- typisk "bestseller" skulle man väl kunna säga. Ung och rörlig kvinna med en något orolig barndom mister båda föräldrarna som ung och blir tvungen att hitta en försörjning. Selina (som hon heter) hamnar i en nederländsk "koloni" inte så långt från Chicago och där får hon arbete som lärarinna. Ung vacker flicka möter så sympatisk man (lantbrukare med gammaldags idéer) - ljuv musik uppstår och så gifter de sig. Selina vet genast (genom böcker) hur slipstenen ska dras för att skaffa ett lönsamt jordbruk (odling av grönsaker) och när maken dör i lunginflammation tar hon raskt över styrspakarna och lyckas starta en mycket god affärsrörelse så att hon kan försörja sin son, Dirk.

Dirk är en tråkmåns och det är kanske därför jag inte fastnar alls för den här boken- den första delen var hyfsad för det är ändå underhållande att läsa om en driftig kvinna men i del två handlar det mest om tröge Dirk som inte har några intressen alls mer än att tjäna pengar- han blir börsmäklare. (Jag tänker osökt på "The Moon and the Sixpence" av Maugham där börsmäklaren Strickland fick nog av mammons tempel och stack iväg till Söderhavet.) Dirk stannar dock i Chicago och får nöja sig med sina pengar- den kvinna han intresserar sig för (en konstnärinna) tröttnar på honom och väljer en annan man. Dirk blir ledsen och så är boken slut.

Det lär dröja innan jag läser något av Edna Ferber igen.

Bra folk från landet

 Det är djupt inne i biblioteksmagasinet man hittar dem, de där oskattbara böckerna, klassikerna och dyrgriparna (inte då räknat i pengar utan i helt andra värden). Med hem förde jag en samling noveller av Flannery O'Connor i svensk översättning "Bra folk från landet" utgivningen stod bokförlaget Atlantis för och året var 1981. Femton noveller är det i allt som man får förmånen att ta del av.

Flannery O'Connor (1925-1964) tvingades leva ett liv i relativ ensamhet tillsammans med sin mor i hemstaten Georgia. Hon drabbades som ung av lupus, en sjukdom som till slut och alldeles för tidigt tog hennes liv (precis som den hade dödat hennes far). I arv till eftervärlden har Flannery O'Connor lämnat noveller, essäer och ett par romaner (och en del annat skrivet och författat).

 Foto:Nihal Jabin

Hon älskade fåglar, Flannery O'Connor- och kanske mest då påfåglar trots att de är ganska otrevliga att ha att göra med.

Novellerna är svarta, men inte utan humor och alltid skrivna med en otrolig iakttagelseförmåga. Här möter man södern med alla dess fördomar och alla dess udda karaktärer. Gemensamt för huvudpersonerna i berättelserna är att de så gott som alltid drabbas hårt av ödet och tragedi kan man skriva in med ett stort "T". Trots det sorgliga och eländiga finns det dock en slutlig insikt- och jag citerar översättaren, Caj Lundgren " Flannery O'Connor var katolik med intensiv övertygelse. Den gudomliga nådens närvaro i en värld av mänsklig oskuld eller grymhet är kärnan i hennes bild av tillvaron. Därom rör sig, direkt eller indirekt, de flesta av hennes berättelser."

Det är svårt att välja ut en favoritnovell för mig- jag tycker att alla femton är så gott som lika bra. Kanske är historien om den hemlöse flyktingen ändå den som går mig mest till hjärtat. Här handlar det om en familj från Polen som har överlevt förintelsen och nu har de kommit till det nya landet fyllda av nytt hopp och med en stark önskan att skapa sig en ny tillvaro. Tyvärr hamnar de mitt i det bigotta och rasistiska södern och Flannery O'Connor har fångat hela situationen - huvudet på spiken.

"Hemlösa Flyktingar", sa han. "Jaha. Ja må då säja. Va ska de betyda?"
"Det betyder att dom inte är där dom är födda och inte har nånstans att ta vägen- liksom om du vart ivägkörd härifrån och ingen ville ha dej."
"Fast det ser ut som dom va här", sa den gamle i eftersinnande ton. "Ä dom här så ä dom nånstans."

Allt slutar i fruktansvärd tragedi.


Novellen "Den konstgjorde niggern" handlar om en utflykt till den stora och farliga staden Atlanta- morfar tar med sin dotterson och det blir en vådlig färd där både pojken och den gamle lär sig något viktigt och här slutar allt för en gångs skull lyckligt.

Bakhåll förlag har ganska nyligen (2013) gett ut en översättning av tio av Flannery O'Connors noveller.

Flannery O'Connor var en flitig brevskrivare och en del av hennes brev finns samlade i "The Habit of Being" (som jag har lagt upp på min numera väldigt långa önskelista).

Ett hus vid havet

Det finns vissa böcker som är alldeles speciellt lämpade att läsa på kvällen, för att ha något lugnande med sig in i drömmarnas värld. May Sarton's dagboks-bok "The House by the Sea" är precis en sådan bok.

May Sarton föddes i Belgien år 1912, ett land som hon och föräldrarna blev tvungna att lämna hals över huvud två år senare och till slut kom familjen att slå sig ner i USA,( Massachusetts), där Mays far fick en lärartjänst vid det prestigefyllda Harvarduniversitetet.

May gjorde sin litteära debut som 25-åring (med poesi). År 1945 mötte hon  Judy Matlack, kvinnan som skulle bli hennes livs kärlek. I mitten av 50-talet beslöt sig dock May Sarton att ensam flytta till Nelson i New Hampshire och där kom hon att stanna fram till 1973- då gick flyttlasset norrut, till York i Maine. I "The House by the Sea" skildrar May de första åren på den nya hemorten.

Cape Neddick, Maine.

Maine har en karg och klippig kust- här kan man verkligen uppleva närheten till naturen och det "vilda" i den. May Sarton bodde med utsikt över "the Ocean" och hon njöt av sitt ensamma liv tillsammans med en hund och några katter. Judy, hade drabbats av åldersdemens och vistades på ett äldreboende i Massachusetts men under helger som Thanksgiving och jul tog May henne till sig och så kunde de fira tillsammans.

Mays dagbok är så vackert och filosofiskt skriven- fylld av den begynnande ålderdomens vishet och lugn- ibland anar man också en viss resignation över tidens oundvikliga gång.

"When I was young death was a romantic dream, longed for at times of great emotional stress as one longs for sleep. Who could fear it? one asked at nineteen. We fear what we cannot imagine. There is simply no way of imagining what has not yet happened nor been described. We live toward it, not knowing.... except that intense love of life has to be matched by greater detachment as one grows older. Or is it that the things one is attached to change?"

Binocular Vision av Edith Pearlman

"Varför är inte Edith Pearlman en känd författare"? Den frågan ställer sig Ann Patchett i bokens förord. Ja, det kan man sannerligen undra. Under många år har Pearlman skrivit sina noveller och fått dem publicerade i olika tidskrifter men det är först nu som "polletten har ramlat ner".  Det lilla förlaget Pushkin Press har (2011) gett ut en samling av 34 av dessa noveller och nu har jag läst och låtit mig totalt begeistras över Edith Pearlmans skickliga berättarkonst.

De här novellerna står aldrig stilla och platserna varierar också- men- ofta är det Boston som är centrum och då i form av den fiktiva förorten Godolphin. Pearlman skriver helst om kvinnor - gärna äldre kvinnor, starka kvinnor, kvinnor som gör sina val och sedan tar konsekvenserna.

I en så här omfattande samling finns det givetvis berättelser som blir favoriter- och andra berättelser berör mig kanske inte lika mycket. Här finns med andra ord något för alla smaker.

Till mina egna favoriter hör "Unravished Bride" som handlar om en gift man och en gift kvinna som träffas på ett bröllop- de får en speciell kontakt och de börjar träffas först lite trevande men så småningom med regelbundenhet. Det är en kort novell men så ovanligt sammanfogad och med ett originellt slut. Pearlman blir aldrig någonsin "vanlig" eller banal.

"Self- Reliance" är mycket sorglig men ändå så uppbygglig- en läkare blir patient med en diagnos som innebär slutet men dessförinnan kan hon vänta sig ett utdraget lidande. Hon bär sitt öde med styrka och lugn.
" Not tranquil, no; she was not subject to poetic calm. She was spent. She was elsewhere."

Jag kan inte annat än hålla med Ann Patchett när hon skriver: "These stories are an exercise in imagination and compassion, a trip around the world, an example of what happens when talent meets discipline and stunning intelligence."

Här i Sverige kan vi glädja oss åt att Edith Pearlmans novellsamling snart kommer ut på Elisabeth Grate förlag med titeln "Kikarseende" (mars ser ut att vara utgivningsmånad).

Noveller i sikte: Edith Pearlmann

Under året kommer en novellsamling av Edith Pearlmann ut i svensk översättning och det är Elisabeth Grate förlag som ger ut. Jag är i full gång med den engelska versionen som Pushkin Press står för. Jo, hon är en novellkonstens mästare, Pearlmann, det är bara att konstatera. Hon har länge fått verka i skymundan (hon är en bra bit över 70 år gammal) och det är på sin plats- och hög tid- att hon blir mera känd och framför allt mera läst.

Hela 34 noveller innehåller samlingen (som jag inte ännu har läst ut)- många platser och olika historiska tider hamnar man på och i- men ofta rör sig berättelserna i närheten av Boston (det är där Edith Pearlmann är bosatt).

Läs Mark Lawsons recension i The Guardian HÄR.