Paus!

Man kan inte hinna med allt. Hur många gånger har man väl inte konstaterat det? Tiden räcker bara inte till och då får man försöka välja vad som känns viktigast att göra, inte sant?

Så nu är det barnen, hunden, vännerna, jobbet och att bara njuta av livet som gäller. Paus från bloggen med andra ord. Ett tag.

Och så får man bara konstatera att allt blir bra till sist.

Ut i regnet!

Nu är den långa sköna sommaren förbi. Det är bara att konstatera fakta. Det är kallt på morgnarna. Så kallt att man vill ha vantar på händerna när man cyklar till jobbet. Det är mörkt på kvällen, så mörkt att man vill tända brasan eller åtminstone några ljus. Och så regnar det i princip hela tiden.

Hösten är här.

Gnället är också här. Och de sura minerna. Tyvärr. Människor gnäller på än det ena och än det andra. Och surar för allt möjligt och man förstår inte varför. Kanske man får skylla på vädret? Blir vi gnälliga och sura av kylan, regnet och slasket? Det tror jag alldeles säkert. Till en viss del.

Behöver man värme för att vara glad har jag ett bra tips. Motion. Det behöver inte ens vara av den värsta sorten. Det räcker alldeles bra med en promenad i regnet. Med regnkläderna på. Man blir garanterat varm igen och solig i sinnet. Och det är så mycket roligare för både en själv och alla andra ;)

Saknad

Den här sommaren har jag varit mycket ute vid stugan vid havet. Innan det hade jag paus från sommarstugelivet i många år. Hade inte möjlighet att åka dit så ofta helt enkelt. Men nu både kan och vill jag åka dit. Så ofta vinden och vädret tillåter.

Varje gång jag kommer till stugan märker jag hur jag saknat. Saknat doften, ljudet och brisen. Tänk att man kan sakna utan att märka det. Man märker det först när man kommer tillbaka. Det är lite som att hitta något man behöver utan att man visste man behövde det.

Magiskt och märkligt.

En ny början!

Den har smugit ett tag på mig nu. Känslan. En sorts föraning om att sommaren snart är slut. Nätterna har blivit kortare igen. Daggen lägger sig i gräset på kvällen. Det doftar lite annorlunda. Men jag har blundat. Valt att inte se. Valt att hålla fast i det allra sista av sommaren. Tagit fast alla guldkorn som kommit i min väg. Och det finns faktiskt en hel del sådana ännu här på slutrakan :)

Men man kan inte blunda hur länge som helst. Det är bara att inse fakta. Sommaren tar slut. Hösten tar vid. Arbetet väntar och jag väntar på det.

Att sommaren tar slut betyder ju bara att hösten börjar. En ny början. Det är inte alls illa. Mycket värre kunde det vara faktiskt.

En stor kram till er alla som delat min sommar med mig och gjort den till en sommar jag aldrig glömmer. Inte ens när jag är hundra år!

Vart tar tiden vägen?

Det är konstigt med tid. Minuter, sekunder, dagar, veckor, månader och år. Ibland sniglar tiden sig fram. Man väntar och väntar. Ingenting händer. Sekundvisaren segar sig framåt och banne mig om den inte tar små steg bakåt också när man inte ser det. Andra gånger bara rusar tiden fram. Man har knappt hunnit andas en gång och så har tre timmar gått. Ett helskumt fenomen egentligen.

Värst är det att vänta. Då går tiden sjukt långsamt. Man tittar på klockan stup i kvarten bara för att konstatera att det gått en minut sen man tittat sist.
Men ännu värre är det att vänta på någonting som man inte riktigt vet vad är. Hur ska man då kunna veta hur länge man ska vänta och när väntan är över?

För tio veckor sedan fick jag sommarlov. Det kändes som en jättelång tid och var helt omöjligt att överblicka. Idag är det sista dagen av de där tio veckorna och jag kan inte förstå vart tiden tog vägen. Men inte gör det något. En finfin sommar har det varit iallafall!

Solnedgång

Om det är nåt jag kommer att minnas från den här sommaren, så är det solnedgångarna. Det är något alldeles magiskt när solen och havet möts. Mäktiga, starka färger. Oftast. Ibland händer det ändå att det liksom blir platt fall och solen skyms av moln precis där den skulle möta havet. Men också då kan man få se de mest fantastiska färgskådespel.

Den ena solnedgångarna är den andra aldrig lik. Det konstiga är att de överträffar varandra, så länge det inte är regnväder förstås. Solnedgångarna blir alltid bättre, vackrare och helt annorlunda än kvällen innan. Trots att det är samma hav och samma sol.

Dagarna som går är också alla lika. I stort sett. Man stiger upp, äter frukost, promenerar med hunden, går till jobbet, går hem, fixar middag och sen plötsligt är det dags att gå och lägga sig igen. Dag ut och dag in. I princip.

Men ändå. En vanlig dag borde ju inte få vara "bara en vanlig dag". Varje dag är ju en del av livet. Tänk om man hade förmågan att kunna se alla dagar som just solnedgångar. Att med spänning vänta varje morgon hur den här dagen kommer att bli. Att "hitta" ett guldkorn som man kommer att minnas just den här dagen för.

Inte så lätt alla gånger, men helt omöjligt kan det väl ändå inte vara?

Storm och snäckskal

Fastnade i stormen ute på ön häromdagen. Det var absolut ingen fara med oss men vi var tvungna att vänta ut nordanvinden. Nordanvinden far ju hem till kvällen så det var bara att vänta. Och vänta. Och vänta lite till.

När det stormar kan man oroa sig för många saker. Man kan oroa sig för att båten ska slita sig och försvinna till havs eller slås sönder mot stenarna. Man kan oroa sig för att maten ska ta slut. Man kan oroa sig för än det ena och än det andra. Det finns egentligen obegränsat mängd saker man kan oroa sig för. Om man väljer att oroa sig förstås.

Eller så kan man välja att göra annat. Som att plocka snäckor. Pyttesmå snäckor. Man kan välja att sitta på den stora stenen och vänta på den största vågen som skvätter ner en. Det är jätteroligt, har provat själv många gånger ;)!

Så är det med alla stormar i livet. Det är jobbigt, men inte hela tiden. Skratta och samla små snäckor får man göra alla dagar. Också när det är som stormigast. Sen får man också minnas att stormar tar slut. När Nordanvinden fått nog och gått hem och lagt sig.