Jag och Gud....

I söndags röstade jag i kyrkovalet! Och det var jag inte ensam om, enda gången jag har sett en kö in till något kyrkligt.

Varför gjorde jag det då? Ja inte var det av religiösa skäl i alla fall. Nej det var för att jag anser att man ska ta alla tillfällen till att påverka, att kunna förändra. Kyrkans makt har alltid varit stor, ja förr i tiden i alla fall. Numera känns inte Svenska kyrkan som någon större maktfaktor hos människor men förr i tiden då styrde de hej vilt här i landet. De styrde genom att skrämmas, helt hemskt om ni frågar mig. Att skrämmas för att få lydnad eller bara det prästen ville  ha.

 "Om du inte gör som jag säger, ger mig det jag vill ha så kommer du till helvetet och det bestämmer jag som är präst och .." Och kvinnosynen då, helt hemsk. Nej kyrkans värld den är inte för mig men samtidigt så kan jag inte för det, bara vända och gå eller kan, det kan jag men om man bara vänder och går från allt man ogillar hur blir det då?

Jag och Gud då? Ja för mig är Gud en kraft som finns i allt som är. Inte en person och absolut inte en man ;) Gud är för mig en kraft som vill enbart gott. Men hur kan då allt hemskt som händer i världen hända om denna kraft finns och påverkar? För mig är det så att ur hemskheter hämtar man erfarenheter och kunskap, man lär sig och utvecklas, vilket för mig är syftet med livet. Att lära sig och utvecklas som människa. 

Att se, tänka, testa, utvärdera, testa igen eller helt enkelt bara acceptera, att använda sina möjligheter att påverka, att inte bara vända ryggen till och gå. Om inget jobbigt, ont, hemskt eller på annat sätt utmanande hände i livet, hur skulle vi då utvecklas?

 Visst kan jag ibland undra över varför just jag ska få all denna skit , alla sjukdomar, alla svårigheter, vad är meningen, varför kan det aldrig bli lugnt och fridfullt? Varför har den och den ett så lugnt och ordnat liv, när jag har allt detta?

 Ja i min tro så har man när man föds en plan, en plan som innefattar alla de lärdomar just jag är menad att få under denna livstid. Genom de svårigheter jag möter, skaffar jag mig förhoppningsvis dessa lärdomar. Om inte så kommer nya svårigheter och nya, tills dess att jag lärt mig. Därför är det för mig viktigt att ta det med ro, att analysera och fundera, vad är det som sker, kan jag göra något åt det och i så fall vad? Efteråt när det lugnar ner sig ser jag alltid en utveckling, en styrka en massa kunskap och annat. 

Jag har gjort en lärdom. En som jag har nytta av när nästa grej kommer, så svårigheterna i livet blir lättare att hantera då jag har redskapen. Lite flummigt kanske men för mig fungerar det fint.

Vad har då Gud med den saken att göra? Ja för mig är det en mentor, en som redan vet svaren och kan om jag frågar ge mig ledtrådar, aldrig hela svaret för då lär jag mig aldrig men ledtrådar. 

Hur? Ringer jag och frågar?

 Nej, jag skriver oftast ner problemet på ett papper, ibland kommer ledtråden som en tanke under tiden, ibland får jag släppa pennan och gå en promenad och låta tankarna flyga. Kanske möter jag då någon som genom ett samtal ger mig en ledtråd, kanske läser jag tidningen eller slösurfar på datorn och vips hittar jag en artikel som... Ja så fungerar det för mig. Nej jag behöver ingen präst som predikar vad hen tror är guds ord, ingen kyrka att sitta from och be i, för mig finns kraften där jag är var jag än är ;)

Så fungerar det för mig!!

Jag har bestämt mig!

"Jag har bestämt mig" vad menar jag med det då? 

Jo nu är det så här att jag har låtit min inre kritiker jobba hårt ett tag. Beror antagligen på värmen, den trivs då ;) Eller inte.. 

När värmen kommer behöver jag för att må bra, antagligen precis som alla andra, ta av mig lite kläder.. Alltså  använda shorts och linnen och annat tunnare... Då syns alla mina skavanker, riktiga och inbillade, hängiga lår, hängskinn på armarna, magvalkar ja allt som kan finnas. Allt man i vanliga fall inte ser, som göms i kläderna, trycks ihop av jeansen osv..Att se mig i spegeln är en upplevelse. Och den inre kritikern jobbar för högvarv, den ropar och skriker, viskar och påpekar allt. 

Men så en dag kom jag på det.

Vaknade en morgon och kände mig riktigt smal, Så när jag gick ner för att sätta på morgonkaffet, letade jag fram vågen. Den står gömd under kökssoffan så jag fick rota lite. Ställer mig på vågen och ve och fasa.. jag har gått upp två kilo sedan sist??!!  Hur kunde det bli så här? Jag som kände mig så smal?? Känslan av att vara smalare försvann i ett nafs och fetheten kröp över mig som en tung våt filt.
Vad var då skillnaden, för och efter? Inte vikten i alla fall, för vågen lägger inte på kilon bara för att jag ställer mig där. Nej då, det var siffrorna jag såg, att det ökat, som ställde till det. Hade jag i det läget inte vägt mig, hade min känsla i kroppen funnits kvar, känslan av lätthet, den som nu byttes ut mot svett och fett.

En annan dag när jag skulle till jobbet och klätt mig i kläder som jag tyckte var sköna och satt bra, ja jag kände mig fin. Vänder mig om för att kolla i spegeln, fel av mig men jag gjorde det, så som jag alltid gör. Vad ser jag?! "Jo men snälla mig, hur ser du ut, ska du verkligen gå ut så där bland folk och hur tänkte du där..." Än en gång har kritikern slagit till och min känsla försvann snabbt och ersattes av fett och svett...
Jag upptäckte då att kritikern bor i vågen och spegeln, inte i mig. Vågen och spegeln sätter igång röster, andras röster, hur jag hört andra kritisera människor och hur jag kritiserat andra, röster som jag tagit till mig och gjort till mina mått stockar. jag ser mig i spegeln och tänker hur jag uppfattas av andra, hur de skulle kritisera mig. Jag låter dessa röster köra över min egen känsla, helt sjukt men fullkomligt sant!!

Men nu har jag bestämt mig.
Känns det bra så är det bra, spegeln används för att se efter om något sitter fel, typ tröjan ut och in, har hänt ;) eller annat världsligt men känslan är min. Känns det bra är det bra och hör jag något annat vet jag vem som snackar och kan snabbt tysta ner....

Funderar på hur det varit…

Åter till valen man gör i livet.
Saknar idag alla vänner från den tiden när jag bodde i Örebro eller hemma som jag fortfarande säger, mest alla vänner från hundklubben. Örebro Brukshundklubb, där jag i stort sätt växt upp. Mina föräldrar var aktiva där redan när jag var 8-9 år kanske.. Dit jag åkte för att fika mer än träna gemenskapen var stor, olika grupper som tränade tillsammans och som vi tävlade… med olika resultat men alltid lika roligt. Det blir inte på samma sätt när man flyttar, även om jag snabbt sökte mig till brukshundklubben här så blev det inte det samma.
Ja jag saknar det, saknar människor som känt mig alltid, människor som jag har en historia tillsammans med.
Ångrar jag att jag flyttade?
Nej det gör jag inte, då hade jag aldrig mött maken, fått dessa underbara..hmm.. ungar så nej jag ångrar inte flytten men saknaden är stor  vissa dagar.
Och visst kan jag fundera över hur det blivit om jag inte flyttat. Vad hade jag gjort då som jag inte gör nu, hur hade det blivit..osv. 
Men om jag funderar en stund över de saker som påverkade mig att göra valet, så ångrar jag absolut inte att jag flyttade, nope, inte alls
Ha en solig fin dag och njut av livet som det är…
Helena.

Valen- flocken?

Funderingarna går vidare.
Hur påverkas man av sin familj, den första “flock” man lever i ?
Har man som barn haft möjlighet att välja själv? Har man uppmuntrats att välja, pratat om hur det blev, lärt sig förmågan att själv reflektera över de val man gjort? Lärt sig att ta konsekvenserna som följde av de val man gjort, att i trygghet växa upp och lära sig spelets regler, alltså att stå för de val jag gjort, be om ursäkt där det blev tokigt och sedan gå vidare. som en sund trygg individ, som vet att världen rasar inte för att det blev lite fel, allt går att ordna.
Eller har man vuxit upp med en omgivning som gjort alla val, där det inte fanns eller gavs utrymme för eget tänkande och reflekterande. Där alla egna initiativ blev överkörda. Där man lärt sig att andra “vet bäst” och det är ingen idé att försöka påverka.
Ja det finns många olika sätt att utveckla en sund  förmåga att välja.
Vad jag mer och mer har lagt märke till hos mig själv är, hur mycket jag faktiskt påverkas av hur jag växt upp, hur många av mina val som präglas av en önskan att inte bli som mina föräldrar och att bevisa, att jag kan, det går.
Denna önskan som jag drivit in absurdum, ibland utan att tänka efter om detta verkligen är vad JAG vill. Det SKA gå, jag ska bevisa att det går…..Och visst gick det, allt jag föresatt mig har jag gjort men till vilket pris….. Och till vilken nytta?
Tankarna går.. fortsättning följer….

Att välja rätt…är inte lätt!

Mitt motto de senaste, kanske tio åren, har varit att “ man har alltid ett val”
Man har alltid ett val, bra eller mindre bra man kan alltid välja. Många människor jag möter säger att – nej, jag har inget val, jag måste göra detta för att… men säger jag – det är väl också ett val?
Det är det, alla beslut man tar baseras på ett val, det kan vara ett val mellan “pest och kolera” alltså ett val mellan två saker man inte vill göra men som man behöver göra, gå till tandläkaren som jag är rädd för eller inte har råd att gå till eller ha tandvärk som är hemskt.
Sen finns det trevliga och roliga val, som semestrar eller vad man ska handla för mat…osv!
Så har jag valt och tyckt att det är ju bra, jag ska inte klaga för valet var mitt och då får jag stå för det och har alltså ingen anledning att må dåligt.
Vad jag nu mer och mer funderat på är, vad baserar jag mina val på.. är det verkligen mina önskningar, mina känslor, mitt tyckande som är utgångspunkten. Eller är det omgivningens synpunkter, tyckanden, uppmärksamhet osv. Väljer jag vad jag egentligen vill eller väljer jag vad jag tror att omgivningen vill att jag ska välja? Är det vad jag vill, eller är det vad jag tror kan höja min status i gruppen? Människan är ett flockdjur och den största rädslan sägs vara att bli utesluten ur flocken, alltså att inte få vara med i gemenskapen.
Tankarna går.. vad tror ni?
Fortsättning följer…
Helena

Härligt!

Det blev en lång dag igår men oj så roligt det var att träffa alla igen. Det var så länge sedan vi var uppe i Örebro och hälsade på.

Vi for hemifrån vid åtta tiden och var i Örebro vid halv elva, första stoppet blev hos min farmor Gun, vi har inte setts sedan i januari när mina äldsta bröder fyllde femtio..Visst är vi lite lika jag och min farmor Tänk att hon ska fylla nittio år i februari, tiden går… Hon fyllde sjuttio år det året jag flyttade till Lysekil..ja det är tjugo år sedan nu. Känner varje gång vi åker upp, att jag är glad att jag flyttade. Det är så stort och rörigt, mycket folk och trafik, inget jag saknar alls men alla vänner och släktingar dom saknar jag. Att inte kunna åka till farmor och hjälpa henne med allt eller fara till syrran och fika så där spontant eller gå på stan…. Alla hundträningskompisar, brukshundklubben ja allt sånt det saknar jag men det är lika skönt att komma hem till lugnet igen.
Sen blev det middag hos mamma och fika med mina syskon, ja inte alla men två av fyra…
Var hemma vid åtta igår kväll, så dagen blev lång och på slutet var jag så trött så allt gungade men det var det värt, jag har vilat hela dagen idag.
Helena.

Tankar om ting!

När jag fick beskedet att jag hade cancer, snurrade många tankar. Jag ville ju inte dö. Men vad var anledningen, ja självklart så är det väl ingen som vill dö i blomman av sin ålder men varför, vad var det som var så himla viktigt att leva vidare för. vad var det jag inte ville mista.
Jag ville inte lämna mina barn innan dom var vuxna och klarade sig utan sin mamma. Vem vill det? Men dom hade ju klarat sig utan mig, det finns många barn i världen som växer upp utan mamma och klarar det bra.
Jag tyckte att jag behövdes och var inte klar med allt som skulle uträttas tyckte jag. Men vad är det då som bara jag skulle klara av att göra? Inget! Låter kanske lite deprimerande men så är det, det finns inga uppgifter som inte kan göras av andra och göras lika bra eller ibland ännu bättre.
Men vad jag glömde i röran var, att fundera på varför JAG inte ville dö. Vad som var min innersta längtan som höll mig kvar. Jag bara tänkte på alla andra som skulle bli ledsna och vilken påverkan det skulle bli på deras liv men JAG då!
Vad är det som är viktigt för mig! Jo det är jag som person, den människa jag är! Inte vad jag betyder för andra, det är deras bild av mig. Visst är det skönt att betyda något för någon men det är inte livsviktigt, jag kan leva utan allt det jag har runt mig men hur kul vore det?
Jag vill sitta på berget och se solen gå upp en kall vintermorgon med hundarna runt mig.
Jag vill sitta i soffan med min familj runt mig och bara vara.
Jag vill resa med min familj och se nya saker.
Jag vill …….!
Ibland kan det vara bra att stanna upp en stund och fundera över vad det är som gör livet värt att leva. Och då inte vad vi presterar för andra utan vad vi gör för oss själva. Nu i juletider, vad vill vi ge oss själv för vår skull. Inte vad vi snurrar runt i butikerna och tror vi måste ge alla andra, vad vill vi ge oss själva! Och vad vill vi ha av andra? Mamma ville alltid ha, “snälla barn”, ja det var nog inte så tokigt, antagligen ville hon ha lite lugn och ro en stund! men sa inte det
Vad vill vi ha i livet? Inte saker, inte stress press ångest och måsten i alla fall.
Jag vill ha tid att bara vara med extra allt! Gärna en + meny
Vad vill ni ha, vad gör livet värt att leva? För just dig och bara dig!
Ha en fin lördag!
Helena.

Val!

Genom hela livet gör man många val, från början till slut. vad jag nu funderat över är hur dessa val påverkat mig och om jag ångrar några val jag gjort hittills.
Alla olika val jag gjort har hjälpt till att forma den jag är idag, så hur hade det blivit om jag valt annorlunda.
Om jag skött mig i skolan och fått bra betyg, kanske läst vidare. Hade jag då jobbat som veterinär nu, som jag drömde om?
Nu gjorde jag inte det utan slutade högstadiet utan slutbetyg och började jobba. Jobbade 10 år och läste sedan upp alla betyg och utbildade mig till förskollärare, vilket var mitt andra drömyrke. Ett yrke som jag trivs toppen bra med… Så…Det valet blev ju bra…
Om jag stannat i Örebro, efter utb, inte brutit upp från ett förhållande som var bekvämt men inte utvecklande. Stannat i min vanliga omgivning med vänner och släktingar omkring mig.
Inte på vinst och förlust med ett 6 mån vikariat och pengar som räckte att tanka bilen flyttat till Lysekil. Hur hade det blivit då?
Jag hade inte träffat mannen i mitt liv, inte haft dessa två fina barn…osv.. Ångrar jag mig? NEJ! även om det ibland hade varit skönt med min familj och vänner närmare..
Många många val har jag gjort i mitt liv men bara ett som jag nu ångrar!
Att jag inte varit snällare mot mig själv, att jag drivit mig så hårt i min kamp att bevisa att jag är bra, att jag inte insett att jag duger som jag är! Men livet är långt och det är aldrig försent att ändra på saker, det gäller bara att tänka efter ibland, att stanna upp en stund och känna in…
Hur mår jag egentligen. Känns det bra? Är jag lycklig? Vill jag leva så här? osv… Om inte, så vad kan jag ändra på för att det ska bli bra. Alla är vi olika, alla känner och tycker vi olika om samma saker, ingen människa är den andra lik men alla strävar vi efter ett gott och lyckligt liv.
Det är aldrig för sent att börja om!
Ha en fin dag och kör försiktigt!! Glöm inte att le mot någon du möter!
Helena.

Hjärnsläpp...

Trött, trött, jobbat hela dagen, sen till Lars för att köpa hundmat, sen till konsum och handla, å oj det var visst ingen disel på bilen. Livet är tjockt just nu och jag har ont i halsen, fast jag har varit så mycket sjuk nu så jag tänker inte bry mig om det för då kanske det försvinner. Försvann gjorde bilder och text som jag efter mycket slit lagt upp på hundbloggen, så nu vet jag inte om jag vill mer idag. Ska nog ligga en stund på spikmattan med lite go musik i örat. fast jag borde leta reda på stegräknaren som vi fick i julklapp från facket, vi skulle nämligen använda den...suck, Ska räkna arbetsplatsens steg under en viss tid så det sitter en lista på anslagstavlan där vi skulle fylla i steg för varje vecka med början förra.. veckan. Var har jag nu lagt den??Krav å krav, bläää. Syrran bakar gi-bröd,fast jag gillar semlor bättre, krämig go mandelmassa och feet grädde. Jag bantar med chips och öl dieten, vilken använder ni? kommentarer är alltid kul. Ha det så bra ni kan, Helena. ps, på jobbet fick vi morotskaka idag, den var god.ds