Reportage Tavnäs

Jag har gjort ett reportage, foto och text, om Tavnäs Föreningshus här i Jämtland. Nu är reportaget sålt till en tidning, magasin, och jag är så glad för det, dessutom är det en av mina favorittidningar. Det här föreningshuset är speciellt på många sätt och förtjänar att lyftas fram för en bredare publik. Extra glad är jag också eftersom det ligger i grannbyn! Berättar mer när jag vet i vilket nummer det publiceras så kan ni läsa i tidningen.

Arbete...

Ett jobb som har fått vänta alldeles för länge, enligt mig, har jag som största prioritet det här året. Husets västra gavel och köksingång måste få en rejäl arbetsinsats. Köksingången har satt sig så den har släppt från husväggen, den måste höjas och läggas golv och isoleras och göras inredning och så ska det skrapas och målas och kanske måste någon panel på huset bytas. Allt sånt här som jag inte alls är bra på…det skulle vara att måla då men mina knän är inte att lita på efter den här vintern så att skutta runt på någon ställning är omöjligt för mig.
Visionen jag har är att låta det nuvarande köket fortsätta in i köksingången.
Tänk om ett Byggnadsvårdsläger kände sig utmanade och kom hit och gjorde huset en välgärning!

Kan trädgårdar vara Kultur?

"Är trädgårdar kultur? Teater, musik, konst, anses generellt sett som kultur, men hur är det med trädgårdar? Och i så fall: krävs det något speciellt av trädgården för att den ska kunna anses vara kultur? Och hur kommer det sig att inga trädgårdar uppmärksammas kulturellt här i Jämtland?"

Den frågan ställde jag till Jamtli här i Östersund. Hittade en länk: fråga Jamtli "Till Jamtlis experter kan du vända dig med frågor om arkeologi, om hur man tar hand om gamla hus, om konst och textilier eller om kulturhistoria mer allmänt. Vi kan hjälpa dig vidare med dina frågor. Målet är att du skall få svar från någon av Jamtlis medarbetare inom en vecka."

Min fråga slussades vidare till en sektionsledare inom jordbrukssektionen...dit trädgårdar tydligen anses höra. Jordbrukssektionen på Jamtli består av fyra medarbetare: en förman, två djurskötare och en vaktmästare (enligt hemsidan).

Och, iochförsig, när man läser på wikipedia så står det om ordet kultur: Kultur kommer från latinets cultura som betyder ungefär 'bearbetning', 'odling' och 'bildning' och i sin tur härstammar från cultus 'odla'.

Min egen simpla åsikt i frågan är att trädgårdar visst kan anses vara kultur. Det behöver inte heller vara en trädgård som levt genom århundraden, det kan vara en helt ny trädgård också. För teater....anses som kultur även om teaterstycket är nyskrivet, detsamma gäller både musik och målning. Konstnären behöver inte måla ett plagiat av ett gammalt konstverk för att det ska anses att hen är kulturutövare...

Jag väntar med spänning vad Jamtlis kulturkunnige kommer att svara....

Det finns ett ödehus...

Jag är så fascinerad av det här ödehuset. Det har ett så vackert rum. Tre sådana här underbara fönster, mot öster söder och väster, släpper in det härliga ljuset. Ett gammalt orört hus där tiden stått stilla och under golvet bor en grävling. Tyvärr har någon vandal har slagit sönder rutorna i fönstret mot väster. Glassplitter ligger över hela golvet.

Jag skulle vilja äga det här lilla huset. Bara för det här rummets skull. Jag skulle sopa golvet och torka rent det som hehövs men sedan skulle allt få vara som det är. De gamla tapeterna som är trasiga skulle få vara precis så. För att behålla den där känslan av att tiden står stilla, nutid och dåtid flyter ihop. Men jag känner på mig att någon har köpt det här huset nu, bara för skogens skull, för virket.

Snart kommer det nog upp ett hänglås på dörren och någon kommer säkerligen att riva ner tapeterna och måla eller nåt. Måste hit och fota, dokumentera, innan det händer... 

Salen...!

Berättade i ett tidigare inlägg att jag möblerat om i nedre salen. Flyttade in matbordet så nu blir det härligt att sitta här och äta framför en värmande brasa i kakelugnen. Kakelugn, takmålning och tapeter är original från 1800-talet, ljuskronan har jag gjort.

Den här bilden tog jag idag 12-12-12-12, ett datum som kommer tillbaka nästa gång om 89 år, enligt ÖstersundsPosten som vill att man ska skicka in ett foto av vad man gjorde exakt den tiden. Den här bilden tog jag, i nedre salen klockan 12 och skickade till tidningen. Solen lyser in och ett gyllene skimmer gör att man nästan tror sig förflyttad till en annan tid.

Men det här är min tid, min verklighet, idag, och glad för det är jag! :) 

En närvaro...

Ett fönster från drängkammaren här på gården. Drängen huserade i ett rum ovanpå bryggstun. Här har tiden stått stilla. Elen har tillkommit på senare tid med sina gamla tvinnade ledningar och gardinen har jag satt upp.Innanfönstren är inte uppsatta och spindlarna väver sina nät i fred från moderna påfund. Jag känner mig som en gäst här inne. Det finns någon här, som jag inte kan se, inte helt klart och tydligt. Kanske skulle jag ställa in kameran på extra lång slutartid och lämna den här. Kanske skulle jag se något då... 

Drängkammaren...

Det här fotot hade jag med på fotoutställningen i somras. Jag tog det en morgon när ljuset flödade in i drängkammaren här på gården. Här har tiden stått stilla, ingen som målat om eller ändrat något. Drängens få tillhörigheter är sedan länge borta så det är jag som ställt dit stolarna och bordet. Känns som om det är en närvaro i den här bilden, som om någon är där men inte syns.

Ett tomt rum, två tomma stolar, titel: Närvaro... 

Riksdagsmannagården i Fanbyn

Jag är så glad! Telefonen ringde och jag blev tillfrågad om jag ville skriva ett reportage och visa foton från trädgården och huset till årets Sundsjökrönika. Det är en tidskrift som kommer ut en gång om året och ska spegla både nutid och historia här i bygden. Klart jag vill vara med i den! :) Nu sitter jag och lägger om några foton till svartvitt för krönikan har inga färgbilder. Jag tycker att många bilder gör sig bra i gråskala men inte alla så det gäller att välja bort en del favoriter.  

Riksdagsmannagården i Fanbyn

Solen silar in genom löven en höstmorgon och låter sina ljusglimtar leka med huset och snickarglädjen. Jag älskar det här huset! :) De kunde bygga hus förr i tiden vill jag lova! Just det här huset har riksdagsman Per Olof Eriksson låtit bygga på 1880-talet. Det är tålamodsprövande att måla snickarglädjen men väl värt besväret. 

Invändigt ståtar 7 kakelugnar och 2 vedspisar (ja de är i bruk), 5 takmålningar varav två i original de övriga restaurerade av Per Halvarsson, 2 originaltapeter i övre och nedre salen, i ett annat rum en tapet som är handtryckt efter originalet och panelerna målade efter originalet av Per Halvarsson. Resten av huset är restaurerat till originalutförande.

Fast jovisst, vi har el och kylskåp/frys och elspis och toa/dusch/bad och rinnande vatten också. Det bästa från båda världarna, gammalt och nytt. Och fönstren får vara kvar i original, naturligtvis, ser så många som byter fönster och dödar en del av husets själ. Jag förstår ärligt talat inte varför de håller på så, speciellt när fönstren är hur fina som helst.  

Här bor jag..The House!

Här bor jag! Javisst! Och glad för det är jag, så otroligt glad och tacksam över att det här huset har fått undgå kreativa nybyggnationer och rekommendationer och klåfingriga blåögda modefantaster!!!

En tidigare ägare har gjort underverk, snacka om både snille och smak. Och jag fortsätter på den banan, av den enkla anledningen att jag gillar det här formspråket och stilen och modet som var på den tiden, den tiden på 1880-talet. Det var då som riksdagsman och hemmansägare Per-Olof Eriksson lät bygga huset. Det är sedan decennier tillbaka K-märkt, som det så populärt heter. Men länet, de historiskt kunniga som har det som yrke här i länet, skickade ut en nyligen utbildad 20-åring (då när vi nyss köpt och jag ville få hjälp och tips och veta vad...ja veta helt enkelt) men hon tyckte inte att huset var nåt att bry sig i!!! VA??? Står huset i fel län? Jämtland =  kultur och byggnadsvård och historia...hade jag fattat fel, att huset var ganska så ovanligt i all sin originalitet? 5 takmålningar, 2 original 3 restaurerade, 2 originaltapeter, 7 kakelugnar, alla fönster original, 2 vedspisar, allt inktakt inomhus utom några nya tapeter men även de i gammal stil, gamla trägolv, dubbeldörrar och alla dörrar original...alltså huset är som det en gång var! (utom kyl/frys/elspis/vattentoalett/duschkabin)

Och jag sa till den där nissan som var utskickad från museet eller vad det var: "uhum...då skulle man alltså kunna riva huset och bygga nytt??!!"

"Jaa dåå, det är ingen fara. Det är inga stora kulturhistoriska värden här. Det skulle bara gå bra, fast det är ju upp till var och en. Men som som svar på din fråga, visst kan du riva och bygga nytt!" 

Folk har skrikit, vrålat och slitit sitt hår och varit nästan desperata (jag överdriver lite språkmässigt men känslan de visade var sån) i sina översvallande anklagelser och tips och beordningar att vi måste renovera!! Måste byta alla fönstren, måla med rätt färg (plastfärg) sänka taken, måla över takmålningarna, renovera köket till 2000-tal, sätta upp gipsskivor och tapetsera om, renovera badrummet och ta bort det äckliga handmålade blommiga sanitetsporslinet som en tidigare ägare (så smakfullt enligt mig) köpt in från BC Sanitan London!!! För det var inte ORIGINAL???!! Va faan?? Och de där guldförgyllda kranarna skulle också rivas ut!!!

Näää...nu sitter jag och blir förbannad igen.. :) Jag ska tänka framåt, känna det som JAG känner och som huset och alla som (antagligen) fortfarande bor kvar här känner. Vi älskar det här huset och det kommer vi fortsätta att göra. Tiden ska få leva sitt eget liv och vi tillsammans med den!

Jag hör ödehuset ropa efter mig!!!

En gång för länge sedan, det var innan jag flyttade till gården där jag bor nu, hittade jag ett ödehus som bet sig fast i mitt minne, i mitt inre. Ett annorlunda trähus som var helt övergivet. Igår åkte jag dit igen och hälsade på.
Genom glasrutorna syns ett lockande skimmer.

Fönster. De är så vackra med sin blanka reflekterande yta. Vatten och fönster är två kära ting för mig. På sitt sätt liknar de också varandra. Den blanka ytan som speglar omgivningen, genomskinlig fast ibland inte.

Ett härligt grått ödehus med sina träpelare, kolonner, där uppe vid taket. Så fint!

Jag är så förtjust i den här silvriga grå färgen! Hade jag det här huset så skulle jag vilja bevara det grå. Mycket av det som är så speciellt med det här huset skulle nog försvinna om det målades tror jag.

Det har så fina utsmyckningar överallt, så fina detaljer.

Hör ni hur huset lockar!?? Jag riktigt känner hur det skulle vara att smyga runt där inne. Gå omkring och känna hur det var en gång i tiden i sina glansdagar.

Jag kikar in genom ett fönster. En dubbeldörr leder in i huset.

Här pratar vi äkta vara. Det gamla slitna, den äkta patinan. Så vackert att se på, att fotografera!! Spåren av det förflutna och så...ljuset...detta varma kvällsljus som dansade in i rummet. Jag älskar den här bilden med slitaget på dörren och revan i tapeten. Tycker att jag känner husets själ i bilden.

Här kikar jag in genom ett annat fönster. Trappen upp till övervåningen skymtar. Skulle vara så intressant och roligt att gå upp där!! Att få gå upp och möta det orangerosa kvällsljusets sista skimmer i de gamla rummen.

Det är dags att åka därifrån och jag vänder mig om och hela tiden hör jag huset ropa efter mig! När jag först kom ropade det glatt som om det visste att jag skulle ta hand om det, sedan när det inser att jag tänker åka och lämna det till sitt öde så ropar det så sorgset att jag får tårar i ögonen.... 

Jag vände ryggen till huset och gick tillbaka till bilen, hela tiden med ljudet av husets röst i mina öron.

Silverarv och falurött...

Silverarven växer uppe på krönet av bäckens källa. Jag har hjälpt den tillbaka dit efter sorkhärjningarna i vintras då den helt försvann...utom en liten rugge som spritt sig ut i grusgången. Den lilla ruggen flyttade jag tillbaka till sin ursprunliga plats och nu växer den så fint. Det är tur att en del växter sprider sig och rymmer från sina platser och just grusgångar verkar vara den optimala växtplatsen för somliga. Att få växa inne i växthuset är för en del perenner inte alls lika attraktivt som att få bosätta sig på egen hand i gruset.

Jag vet många som inte tycker om silverarv men jag gillar den. De silvriga bladen lyser upp så fint och så är de vita blommorna så skira och fina.

Junimorgonens nyvakna sol färgar den stora ladans faluröda vägg ännu rödare.

Ladugårdens fönster kikar fram. Morgonljuset är härligt. Både ladan och ladugården är K-märkta.

Övre salen

Jag har tagit några bilder bilder i den övre salen här i huset. Huset är byggt på 1800-talet och är kulturminnesmärkt. Många rum har både tapeter och takmålningar i original. Den övre salen, med sin vackra utsikt över trädgården, sjön och bergen, är intakt, alltså allt är precis som när det byggdes. Tapeter, golv, takmålning, kakelugn och fönster, allt är i original. Kanske inte så många hus som är sådana och fortfarande fungerar som modernt boende.

Detalj från takmålningen och en del av takrosetten


Här syns hela takrosetten


I taket takrosett och övre delen av kakelungnen syns.
Alla kakelugnar i huset fungerar. Det finns 7 kakelugnar!


Rosetten har blommor och pärlkant

Färgerna är milt gräddvit, rosa och svagt grönt

Akantusblad

Detalj från takmålningen

Vissa detaljer är målade med guld!

Här syns mer av takmålningen

Det är så ljust i det här rummet!

När man öppnar de dubbla dörrarna och går in i den övre salen ramlar man nästan baklänges av det otroliga ljuset! Genom de stora höga fönstren flödar ett sådant levande vibrerande ljus. Det är nästan som att gå in i en annan värld. Och utsikten från balkongen är enorm! Jag trivs så bra i det här rummet, fast jag trivs ju bra i alla rum i det här otroliga huset! Ser det som en förmån att få bo här och ta hand om det efter bästa förmåga.

I morgon, fredag, ska jag slå mig ner framför tv:n, det är filmen Marie Antoinette, regisserad av Sofia Coppola som visas. Jag har inte sett den ännu. Ska spela in den så att jag kan gotta mig åt miljöerna långt efteråt!

Snickarglädje - Älskade Hus

Igår var jag ute och fotade litet på huset. Det har sådan vacker snickarglädje. Vilket tålamod de hade förr i tiden, för att inte säga vad skickliga de var. Det fanns ju inga eldrivna sticksågar tex.
Här ser vi lärkträdet och sjön uppe från södra balkongen.



Skuggan av snickarglädjen bildar mönster på väggen.


Jag kan berätta att det tar tid att måla den också! Vi använder linoljefärg, vilket är smaskens för trähus. Lägg märke till de röda strecken. Ofta ser man att folk struntar i dem när de målar om nu för tiden. Jag förstår det för de är riktigt tålamodskrävande att måla. Men det blir så mycket vackrare och så var det ju så förut.


Här är huset sett från söder. Jag har dammen aldeles bakom ryggen.
Jag älskar detta hus! Det var förälskelse redan första gången jag såg det.


Här har det nog brutit ut för målaren (jag)
Tålamodet måste få ta rast och leklusten ta över.


Huset har sina gamla handblåsta fönster kvar.

Trappräckena som jag hittade under gammalt hö i ladugården.

Det sitter kaniner på stolparna.

Här är ett gammalt foto på huset som det såg ut 1880.

Nej, skämtar bara, tog det igår.

Men huset ser likadant ut nu som det gjorde då.

Salen, lite inredning

Hösten är här, nästan, snart, nu? Men man får roa sig bäst man kan. Jag tog några bilder nere i salen. Solen tittade fram då och då och det gäller att nyttja ljusglimtarna. Jag fotar alltid med naturligt ljus, använder tex aldrig blixt. Har bara en enkel liten digitalkamera som jag försöker att få att göra som jag vill, det vill säga ta bilder av hur det egentligen ser ut, men lätt är det inte.

Ljuset silas in genom gardinerna. Det är min mormors mor som är på det gamla fotografiet.

Jag blev överlycklig när jag lyckades lösa in en buffé i gustaviansk stil på auktion. Över buffén hänger en spegel i rokoko stil, även den löste jag på auktion, samma auktion, vilka fynd! Den ljust grå färgen passar så bra mot de gamla tapeterna. I taket syns en del av takmålningen.

Buffén

Här är min favoritlampa.

Krönet på kakelugnen i nedre salen.