Sommarlov

Som lärare arbetar du in din lediga tid som sommarlov, höstlov, jullov, sportlov och påsklov. Det här förstår inte många och jag får ofta höra när jag går på lov: "Vissa har det bra minsann, man skulle bli lärare." Ja, varför inte? Lärare är en bristvara 😊 En heltidsarbetande lärare gör 45 timmar/vecka mot normala 40 timmar. Den här 45-timmarsveckan tenderar allt för ofta att bli mer så när sommarlov och andra lov står inför dörren är det välbehövlig ledighet. Det är dock svårt att stänga av och varva ner, elevena följer en i tankarna hela tiden och upplägg och arbetssätt för att få det så bra som möjligt vänds och vrids hela tiden. 

I onsdags var jag egentligen ledig men jag åkte till jobbet och rensade lite i klassrummet, det var tyst och lugnt på skolan klockan 06:50 och det känns skönt att ha styrt upp lite inför kommande termin. Självklart finns det än mer som att göra elevgrupper och sortera upp både här och var men efter tre timmars arbete gav jag mig hem och tog lov 👌

Midsommar inleddes med en midsommarwod i boxen följt av både sol och regn, god sill och färskpotatis med dillsmör samt jordgubbar med vispad grädde. Kvällen spenderades med en bra bok i soffan varvad med film med dottern. Precis som jag vill ha det 😊

Vätternrundan 2018

Min pappa var först och imponerade på mig i slutet av 80-talet med att cykla sin första Vätternrunda och han gjorde fyra rundor till. Fem rundor var hans mål. Pappa är och blev min inspiration. Sen dess har jag varit sugen på att cykla Vätternrundan och speciellt sen maken cyklade sina rundor. Vätternrundan är liksom något man bör göra om man bor i Motala men, jag har varit för feg, osäker och tvivlande. Hur 17 klarar man av att cykla 30 mil? Jag ser ju att många klarar av det men om jag klarar det är en annan fråga. Jag har inte vågat helt enkelt.

Efter Tjejvättern och 10 lätta mil fick jag nån form av hybris, hur svårt kan det vara liksom? På måndagen den 11/6 fick jag ett spontaninfall, chattade med Veronica och slängde ut frågan: "Ska vi anmäla oss?"
Svaret blev snarlikt: "Jag är för otränad så nej till i år men kanske till 2019?" Det kändes ganska skönt med ett nej, då behöver jag inte fundera mer eller ska jag köra själv? Chattade med en annan tjej som ska köra med Maif, hon tyckte jag skulle hänga på men 27-28 tempo i 30 mil? Det vet jag inte om jag klarar. På tisdagmorgonen kom ett meddelande från Veronica: "Eller ska vi?" Vi chattade tankar till och från, skulle suga på saken, sova på saken. På onsdagen eftermiddag blev det bestämt. Hon bokade sin plats som hennes jobb bokat, jag hittade en till salu och inom några timmar var allt klart. Vi hade var sin plats. På torsdagen bytte vi starttid till 22:00. Nu är det på riktigt! 😃 I Stadiumtältet shoppade vi reflexer, undertröja, Vätternrundapaketet med bars och gels. Hem och montera reflexer och lyse på cykeln och testa packning och cykel, lägga fram kläder.

På fredagen jobbade vi, jag slutade 15 och var nervös. Varför vet jag inte och till slut blev jag irriterad på mig själv för att jag var så nervös. Vid 17:00 la jag mig för att försöka vila men det var omöjligt. Jag vände och vred på mig, kissade var 10:e minut, tänkte på allt och ingenting, oroade mig för saker och kunde inte stänga av. Klockan 19:00 gav jag upp efter allt snurr och gick upp, klädde på mig cykelkläderna, började småplocka och förbereda.

Strax efter 21:00 anlände Veronica och hennes make, foto och inlägg på sociala medier om vår spontanrunda runt sjön sen ner mot starten där vi mötte upp två till som skulle starta 22:00. En nervöskiss och lite snack senare begav vi oss till startfållan. 

Check så att glasögon och windfree sitter som de ska i startfållan. Lustigt nog är jag inte nervös, det kändes bra. 

När motorcykeln släpper oss trampar vi på, Anna och Joakim hamnar lite bakom men vi hämtar upp dem innan Vadstena. I Vadstena drar jag igång lampan och vilket ljus, jag lös upp hela vägbanan. Perfekt 😊 Vi trampar på och mellan Vadstena och Ödeshög hojtar Joakim att vi får ta det lugnt. En stund senare åker han ifatt Veronic och säger att vi kan åka, han har ont i knät och han och Anna kör själva så vi släpper dom och åker. Allt flyter på bra. Väldigt många hejar och småfestar längs vägen, riktigt kul att få tjoa med folk! När vi rullar in mot depån i Ödeshög kommer Maifklungan om oss, de startade 22:04 så vi blev förvånade över att de, i en klunga om ca 10-12 personer, inte kört om oss tidigare. Vi körde förbi Ödeshög och vårt första stopp var Ölmstad. Mellan Ödeshög och Ölmstad får jag se att lampan blinkar rött och jag hojtar till Veronica som snabbt svarar med ett "Nej! Kan du inte sänka styrkan?" Jamen just! Visst kunde jag det ... här hade jag blåst på med full styrka, 2000 lumens, då håller batteriet i 2,3 timmar. Innan Ölmstad slocknade lampan och det blev rätt svart men visst gick det att cykla och ha span på markeringarna i väggrenen. Veronica hade tack och lov sitt lyse. 

I Ölmstad och servicetältet fick jag veta att lysena var slut. Jaja, vad finns det att göra? Vi fyllde på vattenflaskan, petade i oss blåbärssoppa, banan, saltgurka, bar och tablett. När vi skulle åka såg vi Anna och väntade in henne. När vi ger oss ut ur depån hamnar Anna bakom tre cyklister i bredd och kommer inte om. Vi saktar in och skriker efter henne men inget svar så efter lite velande hur vi skulle göra (skitsvårt att hitta varandra i mörkret) så körde vi på. 

Cyklingen gick fint och lätt, nån backe som kom lite plötsligt och oväntat här och där. I Gränna kommer ett parti där man kör på gatsten, jösses vad man vibrerar! Inte skönt nånstans. Backarna i Jönköping upplevde jag lite läskiga nerför utan lyse så jag bromsade en del, ett hål och det är kört. Bankerydsbacken (tror jag det var) tornade upp sig som en slalombacke med gatlysen vid högersidan. Jobbig men helt klart trampbar. En kille stod i mitten av backen och jag klämmer ur mig. "Tar det aldrig slut?" varpå han hojtar tillbaka: "Där du ser krönet är det slut sen går det fint nerför!" Härligt. Efter Bankeryd tuffade cyklingen på relativt lätt och fint. Vi kunde trycka på rätt bra och allt flöt finfint. På väg mot Fagerhult mötte vi soluppgången, så vackert och magiskt. En speciell känsla att komma trampandes och se solen. Vi stannade till i Fagerhult, vi gick aldrig in i depån utan stannade vid utfarten, tog bar, gels, tablett och flyttade vattenflaskor innan vi körde vidare. Många säger att andra sidan av Vättern är tuffast och att cyklingen börjar på riktigt efter Jönköping, så upplevde inte jag det.  

Vid 13 mil började rumpa och rygg göra rätt ont. Vad f-n liksom. Det är 17 mil kvar! Vi stannade i Hjo och på toa funderade jag, ska jag ens våga känna efter? Jag kände, en slät svullen bula. Torrnötning men inget hål. Skit också. Jag klarar inte att köra 13 mil till med det här. I toakön träffade jag min min kusin och sambon till andra kusinen som cyklade. Vi snackade lite, onda rumpor och axlar, sa hej då och lycka till, gick vidare mot mattältet och fyllde på med soppa, banan och kaffeslurk. In i Första hjälpen-tältet och fråga efter smörj. Jag fick en rejäl klick vaselin, ner med brallan och smörj. Kladdigt värre men ack så ljuvligt när rumpan slogs ner på sadeln igen. När vi ska ut ur depån öppnar himlen sig och värsta regnskuren kommer. Många stannade under träd och buskar för att vänta ut regnet, vi cyklade på och blev sjöblöta inom några minuter. Tårna plaskade runt i skorna och det rann vatten överallt. Men som Veronica sa: "Cykling är inte alltid underbart!" Sant. Hur länge det regnade vet jag inte men det slutade i alla fall.  

Några killar hängde på oss några mil in mot Karlsborg, jag hojtar till dem att vi ska in och jag hör dem prata och säga att vi hade kört på fint och att det var guld med vår välbehövliga draghjälp för att samla kraft. Killarna försvann i depån. Ett snabbt kissestopp, mer vaselin, bar, tablett och gels sen vidare. Vi körde förbi Boviken och nästa stopp var Hammarsundet. 3 mil innan Hammarsundet kände jag att jag var hungrig och kissnödig men, jag klarar mig till depån. 2 mil kvar var jag så kissnödig så det blev ett pitstopp och ut i skogen. Här skulle jag tagit mina kvarvarande bars med facit i hand ... När vi vände ner mot Hammarsundet kom motvinden. 

I Hammarsundet tiggde jag till mig en korv, vi drack soppa, käkade banan och fyllde på med gel och tablett. En sista vaselinsmörj. Hur ska det gå i motvinden? Vi gav oss iväg och nog skulle det komma att kännas. Brattebrobacken är ökänd och här går många. Det går banne mig inte fort men det går. Mellan Hammarsundet och Medevi kör man på rv 50, en väldigt kuperad väg och här kände jag av energidipp och hann tänka: "Hur f-n kan man utsätta sig för detta igen?" Backarna avlöste varandra och det kändes som att det aldrig skulle ta slut! Rv 50 var värsta sträckan på hela rundan tyckte jag. Medevi bjuder på en backe också, den var kännbar i benen men sen rullade det på. 

I mål!

De sista 3 milen kändes sega och när vi vände in på Lemundavägen från rv 50 kändes målet nära. Lemundavägen är lurig, den går svagt uppåt hela tiden förutom sista snutten mot rv 50 och är rätt kännbar i benen men när det släpper kan man trampa på rätt bra. En kollega stod hos sina svärföräldrar och hejade på oss. Vi trampade på rätt rejält när stigningen på Lemundavägen var avklarad. Sista backen in mot Motala trodde jag skulle vara jobbig men den gick över förväntan och fler vänner hejade in oss. På Vintergatan stod nästa gäng vänner med sina barn och hejade på oss. Nu är det riktigt nära! Vi cyklade in i mål jämsides och kom in på 13:28. 

Min första känsla var att det var skönt, vi klarade det utan problem men samtidigt lite besviken över att jag inte kunde mer, att inte kroppen svarade som jag ville och få bättre tid. Veronica sa att det hade hon definitivt inte räknat med. Vårt mål var 12-14 timmar och komma runt, det klarade vi. Nu har jag en tid och ja, jag är nöjd 😊

Att cykla 30 mil gick bättre än vad jag trodde trots dipp vid Hammarsundet. Jag var orolig att nå väggen tidigt och på riktigt få kämpa in i mål. Det hände aldrig men en sträcka, ca 2 mil, blev smått kämpig. Mörkerkörningen som jag var nervös över var definitivt inga problem trots att lampan dog. Att möta soluppgången på cykel var magiskt, helt fantastiskt! Alla backar runt rundan som det pratas om upplevde jag inte alls som de väggar jag hade föreställt mig. En lång och seg backe på ca 2 km var jag lite orolig för men väl där måste jag erkänna att jag upplevde den rätt mysig. Man gick liksom in i ett mentalt tramptempo. Rätt härligt faktiskt, lugnt och fint. Visst är det jobbigt att cykla i backar och det går inte fort men man tar dom. Jag upplevde ett par gånger att jag hade för lite växlar på min cykel och fick lite panik, hur ska det här gå? 😆 Under promenaden hem erkände jag för Veronica att jag hade räknat med att gå i Bankeryd, Brattebro och Medevi-backen. Det gjorde jag aldrig.

Vi frös inte under färd men vid stopp blev vi lite kalla. Tårna blev kalla i plaskblöta skor så de fick vi vifta lite på emellanåt så de hölls igång. Jag blev stel/öm i axlar/skuldror under natten av vinddraget men det släppte när solen och värmen kom. Utsidan av handflatan ömmade lite på slutet. Höger hälsena kände jag av de sista 2 milen men det är bara att trampa på. Jag har under mina tidigare cykelturer fått kramp/domningar i vänster mittå så jag fått spänna upp skon och krama runt med tårna så och det var jag lite orolig över, ha den känningen i 30 mil vill jag inte men inte en enda känning i vänster tå under alla 30 mil. Helt fantastiskt! I mål kände jag ett lätt sendrag i tån men det gick över lika fort. Rumpan och framför allt ryggen var värst för min del. Rumpan räddades med vaselin. Ryggen kändes i 17 mil så det blev många resningar för att sträcka ut men det gick.

Efter målgång kände vi att kroppen stelnade till rätt fort, framför allt benen. Vi satte oss och åt mat och pratade med folk och njöt av folkfesten. Vi promenerade hem, det var riktigt skönt. Väl hemma blev det dusch, start av tvättmaskin och lite annat fix. Maken åkte och köpte godis som jag önskade mig, det smakade inte ens. Knäna kändes helt demolerade, huvudet började bli lite mosigt men det är ju inte så konstigt när man varit vaken närmare 34 timmar och cyklat på det. Jag parkerade mig i soffan och somnade fort. Vaknade till en tid senare, var hungrig, styltade upp och tryckte i mig en tekaka. Jag började titta på en film minns jag men den stängde jag av efter 10 minuter sen flummade jag bort igen och hörde slutligen dottern sitta och äta och maken sa att hon ska i säng, klockan var 21:50. Stylta upp igen, tryckte i mig 2 ostmackor, borsta tänderna och jag rullade i säng och somnade som en gris. Knäna ömmade. Några gånger under natten vaknade jag av ont i ryggen, då låg jag på mage så det var ett litet projekt att vända runt. På morgonen vaknade jag utvilad och pigg, knäna kändes bra, lite ömma i gång nerför trappan, hälsenorna kändes luriga men detta försvann under dagen. Jag kände mig riktigt bra i kroppen och jag blev positivt överraskad, det hade jag inte förväntat mig. 

Jag är så galet nöjd med min Cresent! Jag som fick en fix idé att cykla Halvvättern 2013 och sen skulle det vara bra, jag är ju ingen cyklist. Tänk vad det kan ändra sig och med åren, främst från 2017 och i år, har jag verkligen kommit att uppskatta cykling och njutit på rundorna. I år har jag inte ens upplevt motvind och backar jobbiga vilket jag gjort tidgare. Sedan köp sommaren 2015 har vi cyklat ca 260 mil tillsammans. Många träningsmil, fem Halvvättern, en Tjejvättern och en Vätternrunda. Jag har aldrig haft problem med punka under träning eller rundor däremot hade jag punka när jag skulle ut på tur en gång. En sylvass liten sten hade letat sig in i däcket. Vi hade cyklat ut mot Näs och Kavlebäck dagen innan, Lemundavägen var lagad med olja och grus så det var en hel del grus på vägen. Typiskt. Bakväxeln betedde sig lustigt på två turer men efter check av maken där han såg att kedjan kuggade fel så åtgärdade han enkelt problemet. En service är nog inte fel 😊

När jag gick i mål kände jag att det här är en engångsgrej men efter vila gick tankegångarna annorlunda och lärdom till (nästa?) Vätternrunda: sänk styrkan på lyset om det blir mörkerkörning, smörj och ha med smörj till rumpan, snabbare och effektivare depåstopp och fyll på med energi under färd för att slippa energidipp och hunger. 

Open 2018

Då var fem veckor och fem olika event över för i år. Det är lika spänt inför varje veckas släpp och man kan nästan känna spänningen i boxen. Jag har sett många pr, mycket frustration, än mer glädje och tagit del av många skratt och tips. För att inte tala om hur imponerande det är att se alla prestera och göra sitt bästa och alla peppar och pushar längs vägen från början till slut! Det mina vänner, är vad Crossfit handlar om - gemenskap och glädje. Ingen är i mål förrän alla är klara.

I år körde jag allt RX alltså med rekommenderad vikt och med de övningar som är. Är det så att man inte klarar viss vikt eller viss övning kan man göra det scaled och med lägre vikt och annan övning. Det kom övningar jag aldrig gjort men jag gav det en chans ändå. Det blev en del misslyckanden och lycka.

Open lär många olika saker. Som att den mentala biten är oerhört viktig speciellt när det kommer till press inför start och prestation gentemot andra. Självklart jämför man sig och man undrar varför man inte kan det eller det och vill vara lika bra som de andra men här gäller det att påminna sig själv att man aldrig kan mäta sig mot någon annan än sig själv. Inför start kan man vara rätt nervösstirrig men när klockan väl piper kommer tunnelseendet in och man bara gör sin grej. Att inte gå ut för hårt och behålla ett lugn genom hela woden men ändå kunna pressa på lite är en konst. Man lär sig hela tiden.

En annan lärdom är att det kan vara bra att testa woden innan man tänker genomföra den så man har en känsla och en plan för hur man ska lägga upp det. Förra året och 17.5 med
10 varv av
9 thrusters 30 kg
35 DU
var min plan att göra de första fem varven unbroken med thrusters. Nio st är väl inga problem? Vi kan säga så här, redan varv två bröt jag repsen i 5 och 4 de resterande nio varven. Det är lätt att tro att man klarar men väl där kan annat uppenbara sig och man får tänka om.

Open visar också ens svagheter och vad man bör fokusera på i sin träning. Jag kan inte kippa toes to bar och det tar en evighet att klara reps eftersom jag måste extrasvinga. Jag klarade inte heller av hand stand pushup utan kudde och här påminner kroppen mig om den överkroppsstyrkan jag saknar. Det är lätt att tro att man ska öva och öva på det man är dålig på men för att lyckas måste grunden med styrkan byggas först. Back to basic liksom.

18.1

20 min AMRAP

8 toes to bar

10 dumbbell hang clean and jerks 15 kg

12 cal row 

10 dagar tidigare hade jag lämnat blod och varit en vecka på semester. Redan efter första varvet kände jag av att flåset inte fanns så dessa 20 min tog jag det lugnt och målet var att bara ta mig igenom och hålla mig i rörelse. Nog kunde jag kanske ökat mitt tempo något men jag är riktigt nöjd med ett jämnt flöde rakt igenom hela woden. Lite onödiga pauser då och då som att talka händer eller skaka ur händerna från räcket men en bra wod. 

18.2

Time cap 12 min

1-2-3-4-5-6-7-8-9-10 

Dumbell squats 2*15 kg

Bar facing burpees

18.2 A

1 rep max clean

Här kom käftsmällen. Jag tänkte att jag skulle få luft under woden och tog Bricanyl en timme innan jag skulle köra. Bricanyl ger hjärtklappning och jag brukar skaka men det lägger sig oftast. Den här gången gjorde det inte det och jag hade både hjärtklappning och var darrig vid start. Både domaren och jag sa att det lägger sig när jag börjar köra, det brukar det göra. Det gjorde det aldrig och från varv 8 trodde jag bokstavligen att hjärtat skulle lämna kroppen. Jag hade galet hög puls och gjorde pulshöjande övningar. Jag genomled stegen på alldeles för lång tid och blev klar 11.38. Det gav mig 22 sekundes vila innan jag hann sätta 50 kg i clean. Mitt mål var åtminstone att ta 55 kg i clean men det hanns liksom inte med. I efterhand skulle jag aldrig tagit Bricanylen och jag kanske till och med skulle avbrutit med rusande puls. det är lätt att vara efterklok. Jag slet mig igenom och hade först tanken på att göra om men den här stegen var bara hemsk från början slut. Lättaste biten var att sätta clean och efteråt gick tanken: skulle jag tagit 55 kg med en gång? Hade jag misslyckats med det lyftet hade jag å andra sidan inte haft tid att lasta om och hade inte fått en enda reps så det är onödigt att fundera 😊

18.3

Time cap 14 min

2 rundor av

100 DU

20 over head squats 36 kg

100 DU

12 ring muscle ups¨

100 DU

20 dumbell snatches

100 DU

12 bar muscle ups

Det här var en rolig wod men så innefattade den också övningar jag är säker på och klarar av. Ja, de första två vill säga, inte muscle ups då men fram till dem var det inga problem. Ringarna var upptagna och jag ville inte störa grabbarna som använde dem men när jag och domaren insåg att ena killen var på sitt andra varv och skulle göra bar muscle ups gav jag ringarna en chans. Med för mycket svingande och för lite drag lyckades jag inte med någon muscle up men det var SÅ kul att få leka i ringarna och testa! Eufori. 

18.4

Time cap 9 min 

21 deadlift 70 kg

21 hand stand pushups

15 deadlift

15 hand stand pushups

9 deadlift 

9 hand stand pushups

21 deadlift 92 kg

15 m hand stand walk

15 deadlift

15 m hand stand walk

9 deadlift

15 m hand stand walk

Deadlift är inga problem och mitt första försök tog jag onödig vila och missade sista repsen och fick 58 sekunder så jag gjorde om och fick 47 sekunder. Jag kan göra kippade hand stand pushups med två kuddar och har gjort några hspu med en kudde så lite kaxigt tänkte jag att det här fixas tills jag insåg att RX innebär INGEN kudde. Crap. Men, det ger möjlighet till försök på 8 minuter. Jag hade förhoppningen om att sätta min första hand stand pushup men trots många försök där jag tydligen var riktigt nära ville det inte lyckas. Det blev Opens kortaste wod med 47 sekunder 😊

18.5

AMRAP 7 min

3 thrusters 29 kg (30)

3 chest to bar

6 thrusters

6 chest to bar

9 thrusters

9 chest to bar

12 thrusters

12 chest to bar

15 thruster

15 chest to bar

18 thruster

18 chest to bar 

+3 varje runda tills time cap är slut

Jag har aldrig klarat en chest to bar. Jag har äntligen lyckats kippa pullup men att dra högt och hårt för att få bröstet att nudda räcket har jag aldrig fattat. Räcket är (känns som) flera meter bort, hur 17 ska jag kunna träffa? Så fick jag tips efter att min teamie kört: upp med höften. Efter några försök fick jag till en och lyckan var gjord! 😀Jag har gjort min första ctb! Lite mer övning och en till sattes sen gav jag mig på att testa 18.5. Ouppvärmd. Inte att rekommendera men jag skulle ju bara testa. Jag fick med mig domare utifall att. Thrusters är inga problem och de första tre avklarades på 10 sekunder sen tänkte jag att de resterande minuterna blir till att försöka få till chest to bar. Många no reps blev det (det här med fokus och ta det lugnt) men jag fick ihop 11 chest to bar i denna wod. Ren lycka! Dagen efter åkte jag ner till boxen och tänkte ge 18.5 en chans till. Nu vet jag ju hur jag gör chest to bar liksom. Värmer upp och försöker. Ingen chest to bar och ju mer jag försöker dessto mer sjunker mitt mod. Efter rådgivning med andra beslutar jag mig för att inte köra. På söndagen försöker jag mig på chest to bar igen men nej. Vad hände?! Förtvivlan infinner sig men till slut får jag till EN (och en no rep på det). Jag vet att jag kan, gör inte om 18.5, registrerar mitt resultat och avslutar Open för detta år.  

Jag är inte med i Open för att ta mig till Games, ni ser ju ovan hur nära jag är till att kvalificera mig 😄 Jag trivs på gräsrotsivå och ser dessa veckor som att vara del av gemenskapen, utmana mig och se vad jag behöver öva på. Inga nyheter i vad jag behöver öva på i och för sig men det är kul att se svagheter men också framsteg även om de är små. Att få se andra prestera och lyckas med saker de aldrig gjort innan, att ta personbästa och kliva ur sin komfortzon. Det är magiskt! Själv är jag nöjd med att ha kört RX hela vägen och att lyckas sätta mina första chest to bar. Nu kan det bara bli bättre och fokus är er överkroppsstyrka 😊

Söndagssim

På söndagarna har jag crawlkurs eller som vi skämtsamt säger, simskola. Det  är verkligen simskola och vi fnittrar, sväljer vatten och får kallsupar, skakar på huvudet och vi tycker det är otroligt kul, nyttigt och lärorikt men samtidigt otroligt svårt. 

Vår crawlcoach peppar och hejar, utmanar oss för både den ena och den andra övningen och påpekar att vi måste spänna bålen och försöka hålla oss parallella med vattenytan. Jag själv tycker fortfarande att det är ganska jobbigt att bara ha huvudet under vattnet och kommer på mig själv i övningar vi gör att jag blundar. Jag har också en tendens till att hålla andan när jag borde blåsa ut innan jag ska ta ny luft, jag sparkar också för mycket med benen när det är armarna som ska arbeta. Och så ska allting sättas ihop och man ska helst inte få in allt vatten i munnen och näsan. Vara lugn men snabb. Vojne. Men, det är som jag skrev först: otroligt kul och en väldigt skön start på morgonen! 

Efter gårdagens crawlkurs var det gott med kaffe och grädde och nyplockade smultron i solen. 

Halvvättern 2017

Så tog vi oss runt de 150 km även i år och jag fick min femte medalj, detta år märkt med en femma och i silverfärg mot de övrigas i guldfärg.

Förra året cyklade jag in 13 minuter mot 2013 då vi kom in på 6.01 och fick en tid på 5.48. Målet 2017 var att komma under 5.48 så mitt mål i år var 5.47.

Som vanligt var jag nervös innan start och jag har insett att jag egentligen inte är nervös över själva cyklingen utan nervös över alla andra på banan och vad som kan hända. Ni ska bara veta hur många det är som beter sig konstigt och lämnar all vett och ranson vid starten. Det cyklas mitt i vägen, det cyklas brett i bredd, folk cyklar om utan att kika bakåt, folk svänger utan att kika bakåt, folk stannar mitt i vägen för att ta av sig/ta på sig kläder, folk går till vänster istället för höger trots tydliga uppmaningar bland annat.

Det jag också ogillar är alla dessa som hakar på klungor och som inte kan köra i klunga och alla dessa som hakar på oss, glider efter och samlar kraft för att några mil senare köra om utan att ens bemöda sig att ge ett tack för draghjälpen! Det hör till god ton och det hör också till god ton att åtminstone fråga om det är ok att ligga efter och få draghjälp. Maken drar mig alla 15 mil och stundvis har jag en hel hög cyklister bakom som ligger och tar vår draghjälp. Inte ett pip om att erbjuda sig att dra. Inte ett pip till tack när de sen kör om. Jag är inte heller bekväm med att ha någon så nära bakom mig. I år började vänster höftböjare tjura redan vid 20 km och jag fick då och då lägga mig på rulle för att sträcka ut och klämma åt höftböjaren, jag ställde mig också upp för att sträcka ut. Just att ställa sig upp på cykeln gör att cykeln åker bakåt och att då ha någon tätt bakom sig, som inte kan läsa av vad jag pysslar med kan göra att denne bakom kör in i mitt bakdäck och resten kan ni räkna ut själva. De som låg bakom när jag grejade både med att sträcka ut eller dra en dos Bricanyl under färd valde inte att köra om, de låg kvar i mitt kölvatten och samlade kraft.

Halvvättern bjöd på motvind till efter Ödeshög vilket gjorde att vi hade låg snitthastighet. En regnskur fick vi på oss också. För att klara mitt mål behöver vi snitta 27-28 km/h hela rundan. Jag började misströsta i Ödeshög men maken sa att vi hade trampat på rätt bra i motvinden så han var lite impad att jag hade orkat hänga på ändå. Jag kände mig rätt "trött" i kroppen men ändå pigg så en snabb paus i Ödeshög var nödvändig för ny energi. På med ärmarna och sen drog vi vidare.

Många pratar om Ombergsbacken och har en fasa för den. Jag föreställde mig en vägg första Halvvättern men väl där kände jag bara "Var den inte värre?" Backen sker i tre etapper och är värst på slutet men helt klar cykelbar. Den backe jag tycker är värre är backen i Tällekullen när man har cirka sju mil i benen. Den är lång och seg, svänger vänster och segar upp, svänger höger för att sega upp och bjuder på ett ganska brant avslut som känns i filéerna. I år var första året som jag upplevde både Omberg och Tällekullen ok. Klart backarna känns, de är flåsiga och det går banne mig inte fort men de kändes bra. Backar är min stora akilleshäl. Jag sjunker i hastighet, jag får ingen luft och det är flåsigt värre. Tidigare år har jag också behövt lång återhämtning efter backarna men i år upplevde jag inte det problemet. Att cykla på Omberg är en otroligt vacker cykelväg, smal väg förvisso men så fin!

Efter Tällekullen började cyklingen på riktigt. Vi bjöds på medvind och sidovind och kunde blåsa på rätt rejält i hög hastighet, jag vågade också trampa på i högre hastighet vilket jag fegat med åren innan, speciellt på Omberg. Vi hade en helt underbar cykling och fin väg genom skog och sedan slätten. Efter Tällekullen hade jag någon bakom mig som låg där länge och efter ett tag kom han rullandes bredvid och frågade om det var ok att han låg bakom, han var rätt trött och var tacksam för draghjälp. Jag sa skämtsamt att det bara var att hänga på illern framför och han svarade att det var en imponerande hastighet vi höll. Stundvis var han en bit efter oss men han hängde på bra trots trötthet. Vårt andra stopp gjorde vi i Rök och jag sa åt honom att hänga på oss i mål och det ville han. Tyvärr tappade vi honom i Rök, han hade gett sig av när vi kom tillbaka till våra cyklar. Lite synd, vi hade inte ens presenterat oss. Han sa flera gånger att han var så trött i benen så han uppskattade att få ligga bakom. Hur det gick för honom vet vi inte.

Efter Rök kom också regnet och det höll i sig de sista fem milen till mål. Att ligga bakom maken i regn är ingen optimal kombo, det skvätter sjukt mycket vatten från bakdäcket och jag försökte placera mig lite på sidan så jag slapp det värsta. Väl i mål var jag dyngsur hela vägen in till kroppen och skitig. I vecken på min regnjacka låg det fint grus. Min käre Cresent har aldrig varit så skitig som detta år.

Fotograf Alexandra Struwe

I mål och in på 5.44. 

Maken, draghjälpen, pepparen och pusharen. 

I mål bjöd jag också de väntande anhöriga på en spd-vurpa (spd är klipsen jag sitter fast med fötterna i pedalerna med). Jag har blåmärken överallt, så många märken av en liten tipp i asfalten. 

Den obligatoriska målbilden.

Skitigaste och blötaste rundan.

Maken la ut bilden ovan och gratulerade mig på Facebook till min prestation. Utan honom hade jag inte varit så snabb som jag var i år. Enligt tidskontrollerna låg vi sämre till mot 2016 och totalt cyklade vi in 19 minuter. Jag var och är lite missnöjd med att bara cykla in 4 minuter, kunde jag inte gjort bättre liksom? Maken berömde och tyckte att jag cyklat på riktigt bra. Vi hade ett snitt på 28 km/h genom hela rundan vilket var vad maken hade planerat. Jag muttrade ändå lite, 4 minuter, bara 4 minuter? Sen säger maken att de sista 46 km hade vi haft ett snitt på 31 km/h vilket han inte sa under färd för att jag inte skulle känna krav. Det är vad jag är mest nöjd med! Jag har aldrig cyklat så fort som denna runda och jag hade aldrig trott att jag kunnat cykla i 31 km/h en längre sträcka som 46 km. Vi pressade på bra på slutet och det kändes riktigt bra i kroppen alla 15 mil! Jag upplevde aldrig trötta ben eller trött kropp och knopp. Jag kände mig istället stark genom hela rundan. Alla fyra tidigare rundor har jag haft cirka 45 mil i benen och en eller två 10-milsrundor längre rundor. I år har jag 65 mil i benen och två längre rundor vilket jag hoppas ha bidragit till att jag känt mig så bra i kroppen som jag gjort i år.

I år var också första rundan som jag inte cyklat med ont i rumpan. Tidigare år har jag fått ont i sittknölarna redan vid fem eller 10 km som jag sen haft resten av rundan. I år började jag känna lätt ömhet vid ca 10 mil med betoning på lätt ömhet. Att cykla 15 mil utan ont i arslet var helt underbart! Skillnaden? Jag köpte ett par nya cykelbyxor med tunnare padd. Lärdom: dyra cykelbyxor med bra och tjockare padd är inte alltid bäst.

Matmässigt åt jag ägg och bacon, kaffe med grädde till frukost. Jag tog också en salthutt för att förebygga huvudvärk. Jag preppade en vattenflaska med pwo och en vattenflaska med salt- och honungsvatten. Med mig hade jag ketobollar och två gels. I depåerna tog jag ½ banan, några saltgurkesnuttar, två klunkar kaffe av maken och totalt fyra muggar blåbärssoppa. Jag tog fyra ketobollar under rundan och fyllde på mina flaskor med vatten. Energimässigt funkade detta kanon, orken var på topp. Huvudvärken kom vid 10 mil. Jag är alldeles för dålig på att pytsa i mig vatten under färd. I övrigt petade jag i mig tre GT sporttabletter och tre gels. Jag tryckte min andra gel i Skänninge och hade väl klarat samma tempo men för säkerhets skull fick jag makens gel innan Fågelsta för mer sprutt i benen in mot mål.

Nästa år är målet 5.43 :-)

Alingsås Potato Mash Up

Förra helgen 6 - 7 maj åkte jag och två andra från boxen ner till Alingsås för att döma atleter i tävlingen Alingsås Potato Mash Up. Från vår box hade vi två lag representerade, ett dam och ett herr, och de kämpade så väl hela vägen in! De nådde tyvärr inte till final men deras vilja och kämparglöd var det inget fel på och med tanke på de event som presenterades är jag grymt imponerad att ta sig igenom allt! Eftersom jag dömde delvis när de körde så var det svårt att följa deras prestationer, lite synd känner jag men åh, man får ju gåshud av hela grejen! Känslan i hallen, atleterna, ropen, pushen, vrålen, irritationen ... ja allt bidrar. 

Vi gav oss iväg på fredagen och hade briefing 18.30-20.00. Här fick vi ta del av eventen och jag kan säga så här: jag är glad att jag inte var tävlande. Första eventet inleddes med 5 km löpning. Resten som följde var också jobbiga och snabba wodar men vilka atleter på banan! 

Jag har bara dömt i boxen innan så det här var en ny erfarenhet. Vi hade otroligt bra stöttning av vår huvuddomare som hade extraögon på atleterna under alla event och klev in om vi missade något. Vi blev snabbt tillsagda om justeringar i eventen och upplägg och allt flöt så smidigt och lätt genom båda dagarna. Det var långa dagar, intensivt, spännande, kul och väldigt lärorikt. 

Event 6 under dag 2 som innehöll 20 alternating dumbbell snatches, 20 kettlebellsving och 20 double unders kände jag att det kommer bli svårt med double unders men se, det var faktiskt inte svårt att döma. Det var ett event som gick i rasande tempo då atleterna hade en timecap på 8 minuter att hinna 4 varv, 2 varv var. Atleterna var så lyhörda och lyssnade vid tillsägelse, inga sura miner vid no rep och inga missförstånd. Det här kan jag tänka mig att göra igen, att fylla på sin kunskaps- och erfarenhetsbank är aldrig fel.  

Event 3

Murpish

Event 3

Murpish

Söndag kväll

Precis hemkomna till boxen och Motala

Enda smolken i ögat var att min allergi slog ner under lördagskvällen och på söndagen vaknade jag med rivig hals. Dagen gick ändå ok med nysningar och snytningar och med hjälp av Ipren i förebyggande syfte. När vi åkte hem var jag som sämst och än värre när jag landade hemma. Med allergin härjande i kroppen blev jag troligen fullt mottaglig för annat skit och drog på mig en rejäl förkylning, hosta och lätt feber. Löjligt att man kan bli så otroligt nedsatt! Att gå i trapporna eller gå ut till brevlådan har gjort mig svettig och flåsig som om jag kutat 100 meter. Kroppen har verkligen krävt sin vila de här dagarna. 

2005-04-28

När vi hade bestämt oss för att skaffa barn och på darrande ben gett oss ut oskyddade med resonemanget "Det blir när det blir", kom så ett plus nio månader senare. Symtomen i kroppen fick med en gång en självklar förklaring. 

Tankarna kom också: Shit, vad ska vi göra nu, vad händer nu och inte minst: vad har vi gett oss in på?! Jag ringde min mamma och berättade nyheten vilket hon tog emot med glädje eftersom min morfar gått bort en tid innan. Vi berättade direkt för våra familjer. Det här kan ju diskuteras och jag fick höra av andra att det är bättre att vänta med att berätta i alla fall tills 12 veckor passerat ifall man får missfall. Jag vill hellre att min familj vet än att jag ska behöva dölja eventuell sorg. 

I alla fall, tiden gick och jag växte och kom till det ljuva stadiet mellanland där man är pluffsig, svullen och känner sig allmänt obekväm och lönnfet. Den här tiden var vi på resa till Egypten, gravid i vecka 19 och en kypare frågade om vi hade ett namn? Vi sa nej men jag hade tanken på Axel, efter min pappa. Dagen efter kom kyparen och sa glatt "I have a name for you. It´s David." I Egypten kände jag för första gången rörelserna på riktigt och jag fick även uppleva rejält illamående. Att sitta och skumpa på en buss till Kairo är inte att rekommendera. Fy sjuttsingen att dras med sånt illamående var dag! 

13 dagar före beräknad förlossning gick den berömda slemproppen. Att ha fostervatten sipprande är ingen höjdare speciellt när man som jag verkligen avskyr bindor! Det här var min fasa, att behöva använda binda efter förlossning och de blöjor man fick sen, heureka vilka monster. 

Vi ringde förlossning och eftersom bebis var ruckbar ville de att vi skulle komma in. Vi tog det lugnt, käkade frukost, duschade, pulade lite. Till slut ringde de från förlossning och undrade vart vi var och ville att vi skulle komma in. I efterhand fick jag höra på omvägar av tjejer som fått order om att lägga sig ner och åkt ambulans in då det finns risk att navelsträngen glider ner och kan klämmas åt när bebis inte är fixerad. Det yppade ingen till mig men då förstod jag ju med en gång varför förlossningen frågade om jag kände någonting mellan benen. 

Vi fick ordination rörelse och/eller att åka en sväng. Vi drog igenom Ikea och Byggmax vill jag minnas. Säkert någonting mer. Riktigt obehagligt med fostervatten sipprande då och då. Inget värkarbete så tillbaka till förlossning där de senare beslutade att vi skulle åka hem och komma tillbaka klockan 8 nästkommande dag för igångsättning.  

Igångsättning. En dag med dropp som slutade i konstanta värkar utan paus där jag bokstavligen grät mig igenom och sög lustgas eftersom jag hade värkar på löpande band. Det beslutades att stänga av värkstimulerande dropp sen eftermiddag. Jag hade inga som helst värkar efter det och jag var klippt slut. Nytt försök nästkommande morgon. Vi frågade om snitt men fick inget svar. Att sova i en förlossningssäng var inte heller en höjdare så nån direkt sömn under natten var det inte tal om. Hur i h-e ska jag orka igångsättning imorgon igen? 

Igångsättning igen. Jag var trött och sliten men vi kom överens om att köra dropp till 13. Hade inget hänt då blev det snitt. Klockan 13 var jag öppen 4 cm så vi körde på. Några timmar senare hade jag sjukt ont och fick epidural. Narkoskillen gjorde ett bra jobb, snabbt och lätt och bedövningen gjorde att jag hann med lite vila mellan värkarna. Droppet gick för fullt och de justerade både nu och då då bebis hjärtljud ökade (stressad) emellanåt. Öppnade mig till 6 cm. På kvällen hade jag så sjukt ont så jag visste inte vart jag skulle ta vägen och det kändes som bebis skulle borra sig ut genom naveln! Jag grät, värkarna avlöste igen nonstop. Ny gynkoll och det visade sig att jag stängt mig till 4 cm. Droppet stängdes av ganska omgående, allt värkarbete försvann. Vi frågade om snitt men inget svar. Nån timme senare kommer två undersköterskor in med kateter. Vi frågade om snitt igen och de undrade om ingen informerat? Kommunikation, kommunikation. När vår barnmorska kom in senare fick vi bekräftat att det skulle bli akut snitt så jag förbereds. 

Inne på operation tas sedvanlig anamnes, herrn blir grönklädd och de förbereder för operation. De börjar snitta och när de kommer till livmodern vrålar jag tydligen rakt ut och viker mig som en fällkniv över skynket (jag vill inte minnas det så här men herrn återberättade). Det fylls på mer bedövning som inte heller tar och operationsläkaren börjar visa irritation när det diskuteras vidare sedering. Snabba puckar senare bestäms det att jag ska sövas, herrn skickas raskt ut ur rummet och jag hinner fråga två eller tre gånger om jag kommer vakna igen. Underbara narkoskille som manövrerar lugnt , svarar och slutligen säger sov gott. 

Jag missar min son födelse. Jag missar hans första skrik och han skrek tydligen rejält när han kom ut ur magen. När jag slutligen vaknat upp kräkandes ur en svart dimma, piggnat till och varit kontaktbar visade en sköterska en bild på min son."Vilken tjockis, det blev en Axel."

Vid fem på morgonen rullas jag ner till rummet. Nyblivna pappan satt och sov i en fotölj och grymtar till när jag kom in. Vem var den där i baljan? På morgonen ville jag upp ur sängen och duscha men det fick jag vänta med tills sjukgymnasten varit och visat hur jag kommer upp ur sängen. Man är inte värst smidig med en nykarvad mage. Att kliva ur sängen var ett kapitel för sig och jag fick inte använda häverten ovanför mig. Ett jäkla meck men upp kom jag till slut och där satt jag. När jag kom ner på golvet stod jag som ett L. Jaha, nu då? Nästa kapitel var att räta ut sig och det gjordes inte i en handvändning minsann. Jösses vad mycket man behöver magmusklerna! Väl uträtad var det inga problem och nästa projekt var att komma in i duschen. Nähä, katetern skulle dras först och jag skulle gå och kissa på toa innan jag ens kunde tänka på nån dusch.

Dag tre hade jag tänkt åka hem, jag packade ihop grejerna och väntade på att bli hämtad. Det visar sig vid koll att sonen gått ner för mycket i vikt och blivit för gul. Dag tre är också dagen då den berömda baby bluesen kan komma. Ni förstår säkert läget här. Jag föll i ett svart hål. Besviken och ledsen föll krokodiltårarna där jag ensam satt kvar med sonen på rummet. 

Fem dagar blev vi kvar på specialistbb och jag hade tur om man jämför med andra snittade kvinnor som åkte runt i rullstol. Jag var pigg, hade inte ont och igång hela tiden. Vad jag gick på vet jag inte. Värktabletterna glömde jag. Sista natten var jag orolig hur det skulle gå med amningen (körde med amningsnapp och kämpade, jäkla meck!) men en erfaren och helt gudomlig sköterska kom in och lugnade. "Du ska se, i hemmets lugna vrå kan du slappna och du ska se att det kommer funka alldeles utmärkt."

Nu har 12 år gått och vår parvel som tog tid på sig att komma ut har fortsatt i samma anda. Han stressar inte och är lugnet själv, något som jag hade behövt en stor dos av.

Allergitider

När jag var i 20-årsåldern konstaterades min pollenallergi. Jag trodde först jag var pälsdjursallergiker då jag hade katt hemma men jag märkte ingen skillnad i mina symtom när jag exempelvis var på jobbet. Näsan rann, kliade, jag nös, ögon och mun kliade. Jag var trött och orkade inget men tänkte inte mer på att det kunde vara pollenallergi.

En koll på vårdcentralen och jag fick allergimedicin utskrivet. Det enda allergimedicin gjort var att göra mig trött. Besvären var kvar. Några år senare fick jag kortisonsprutan Depomedrol och jag blev i stort symtomfri. Lycka! Tänkt att kunna fungera och må bra.

På senare år har jag testat andra mediciner men inte med samma resultat som Depomedrol. Dessutom har allergimedicin kostat hutlöst med pengar. Sist jag provade allergimediciner skulle jag komplettera med Prednisolon max 10 dagar vid svåra besvär. Jag knaprade Prednisolon varje dag, mådde skit och var så trött att jag idag inte vet hur jag klarade av dagen. Jag kopplade det till ett stressigt jobb och småbarn. Jag ringde vårdcentralen och begärde Depomedrol vilket de var aktsamma med. Jag fick stå på mig rejält och motvilligt fick jag sedan sprutan och mina besvär försvann inom någon vecka. 

Sjukvården vill inte gärna ge Depomedrol. Jag är inte förtjust i att ta medicin alls och undviker det helst men Depomedrolen har gett mig en dräglig vår vilket oftast varit ett ständigt töcken med kli, nys och snyt i många år. Förra året frågade jag om Bricanyl vid träning då jag upplevt träningen tung. Det är tungt i bröstet och prestationen är låg, allt är tungt och det var först efter att jag fick prova en dos Bricanyl av en boxkompis som jag kände att det fungerade bättre. Tyngden i bröstet lättade och jag kunde faktiskt prestera. Lycka igen! En fråga på vårdcentralen - konsulterade läkare - Bricanyl utskrivet. Bricanyl har gjort skillnad, jag är inte förtjust i biverkningarna men nog fungerar träningen bättre.

Jag gav mitt hopp till lchf och jo, nog blev det lite bättre men inte helt 100. Jag har mått som bäst under graviditet och amning och klarat mig med enbart nässpray vilket gjort mig konfyst. Ok, sola på gräsmattan är inte att rekommendera och klippa gräset gav en fruktansvärt snorig, kliande näsa och kliande ögon men i övrigt kände jag mig skapligt ok. När graviditet och amning var över så kom också vårbesvären. Prutt. 

Jag har testat tallbarrsvatten, bipollen, MSM, saltpipa, Bioresonans, akupunktur för att nämna något. Jag har säkert testat något mer naturligt, allt för att slippa medicinering. Inget har gett det resultat som jag hoppats på tyvärr och Depomedrolen har varit ett faktum. Så läste jag en fråga om pollenallergi och behandling i kostrådgivargruppen. Pollenzym på bilden ovan nämdes. Jag har funderat på den tidigare men aldrig testat. Nu gjorde jag en chansning och beställde. 

Redan andra dagen märkte jag skillnad. Det kliade inte i munnen, ögonen och näsan kliade mindre, jag nös mindre och näsan rann inte så kranaktigt som innan. Nu, två och en halv vecka senare kliar det inte i munnen, näsan rinner inte alls så mycket, ögonen har kliat ett fåtal gånger och när jag har kliat så kliar det inte så mycket som innan. Jag kan till och med nysa utan att direkt behöva rusa iväg för att snyta mig. De gånger jag har ätit lördagsgodis (ja, det händer ...) har jag däremot upplevt jobbiga allergibesvär i form av rinnande näsa så nu gäller skärpning och välja sina tillfällen. Jag är björkallergiker och hur jag kommer må när björken blommar återstår att se. Jag lever på hoppet och har förhoppningen om att Pollenzym ska fungera, kanske med ökad dos. Kan jag undvika Depomedrol så är jag ytterst tacksam.

Vad har fungerat för dig?   

2010-04-08

2009 la jag fokus på lågkolhydratkost och vi hade sen 2008 planerna på att bli gravida vilket inte gick som tänkt. En utredning senare gav oss svaret och efter sista undersökningen testade jag positivt månaden senare. 14 månaders försök och vi var gravida.  

Jag mådde illa, riktigt illa. När man har fobi för att kräkas är inte illamående optimalt. Jag mådde inte så här när jag väntade mitt första barn ... kan det vara en tjej? Nåja. Vad det än är i magen så är det varmt välkommet. Jag hade sjukt svårt för fet mat, dofter och bananer. Lågkolhydratkosten fick läggas åt sidan och där satt jag och åt kokta makaroner. Och mådde bra! Inget illamående men det kändes så totalt fel. Jag fick lyssna på kroppen och äta det som gick. 

Veckorna gick och långt senare kunde jag sakta svänga över kosten mot lågkolhydratkost igen. Jag mådde bra och bättre än graviditeten 2004/2005. Mindre viktuppgång, svullnad, besvär av carpaltunnelsyndrom och problem med foglossning. Ett missförstånd sista veckorna och jag deppade ihop fullständigt och med det sjönk jag även in i tröstätandets värld. Frossade all skit jag kunde. Och sviterna kom. Svullnad, mer känning i fogarna. 

Allt löste sig och morgonen den 8 april åkte vi in till Norrköping för planerat snitt. Vi delade rum med tre andra par som också skulle få träffa sitt barn. Vi rullar mot operation efter 10 och jag förbereds. Jag ges spinalbedövning, mitt blodtryck faller (vanligt tydligen) och jag mår vansinnigt illa innan blodtryckshöjandet hjälper till. De spänner fast mig och börjar snittet. Jag ser blod i slangen till vänster men det är ju inget onormalt, de skär ju i mig. Det bökas rätt friskt och rejält, tur att jag är fastspänd! Till slut hör vi läkaren fråga om pappa vill se sitt barn och maken kikar över skynket. 

"Det är en ... tjej." De rörde sig iväg fort på högersidan, maken fick följa med. Jag frågar varför hon inte skriker men ingen svarar och de pysslar runtomkring. 

Jag frågar två gånger varför hon inte skriker, får inget svar. De ska sy ihop mig. Samtidigt som jag inte är orolig, de kan sin sak så känns tystnaden besvärande. Alva var för stor för snittet och de försökte få ut henne för länge, därav allt bökande. Det slutar med att de drog ut henne med sugklocka, livlös och andades inte. De skyndade till barnbordet, masserade och försökte få igång hennes andning vilket slutligen lyckades. 

Ett skrik hörs och lite senare kommer maken in med ett blått knyte som är en exakt kopia av sin bror. Där och då kände jag att familjen är komplett. Något killnamn hade vi inte men vi spånade friskt på väg in till Norrköping. Jag hade bara ett tjejnamn men tänk om det är en grabb? Det tänkta tjejnamnet blev det och idag är hon sju år. Tystnaden som hon föddes i är förbytt mot skratt och med en mun som går i ett. Det är sällan tyst och hon har härliga tankar. Det är spännande att lyssna på. Vad som rör sig i ett barns huvud. Att bli sju år var stort, hon har längtat länge. 

Det sas när sonen föddes att ta vara på tiden, det går så fort! Jag förstod aldrig det där, jag tyckte tiden gick sakta där jag satt i soffan och ammade. Idag förstår jag. Sonen närmar sig tonåring och dottern knallar in i skolvärlden på riktigt. 

6 mars 2017

Idag fyller jag år. Jag har fått pussar och kramar från min älskade familj! Jag har haft en bra dag på jobbet med mina goa ettor och jag har fått grattishälsningar på Facebook och via pm, via sms och grattis på jobbet. Var och en av er och era hälsningar betyder oerhört mycket för mig. Mer än vad ni någonsin anar! Ni har tagit er tid att gratta mig på olika sätt, jag har inte svarat via Facebook mer än ett samlat inlägg. Nu har jag fått mat i magen och efter att detta publiceras kommer jag stänga ner och ta mig ett varmt bad tillsammans med min dotter. När barnen är i säng kommer jag landa i soffan med min man. 

41 år. Jag känner mig inte så "gammal" faktiskt, hur man nu ska känna sig när man är 40 och har passerat 4.0-strecket? När jag gick på gymnasiet hade vi en lärare som alltid hade diadem i håret och långkjol. Hon kändes mycket tant och var runt 30 år. Jag var då ingen tant när jag var i den åldern! Vilket synsätt man har på olika åldrar beroende på perspektiv. 

Idag är en måndag väldigt lik alla andra måndagar men med lite mera kärlek inombords. När jag fyllde 36 år, också på min födelsedag, höll jag mitt första pass och har sedan dess spenderat min födelsedag på gymmet, antingen genom att hålla pass eller träna själv. Idag stannar jag hemma då kroppen bokstavligen v ä r k e r av träningsvärk. Fyller man år innebär det födelsedagsburpees, ett för varje år. Idag klarar jag mig utan 41 burpees och jag tror fler i boxen gör detsamma :-) 

17.2

Toes to bar 

17.2 i lördags och en parwod igår känns i kroppen. Rejält. Det var en pina att komma upp från sittande och ur bilen idag. Plocka upp något från golver var en spännande upplevelse för att inte tala om att ta på mig mina skor för att gå till matsalen! Jag frustade och krökte stelt bakom mitt bord. 

Ett år äldre, ett år visare och rikare sägs det ju. Och ja, jag håller med. Den dag jag slutar lära mig saker då är det katastrof. Man lär så länge man lever och tar till sig erfarenheter genom detta. Många saker drar man inte lärdom av och står där med skägget i brevlådan, igen. En del saker tar man lärdom av och gör annorlunda nästa gång. Jag bygger min lärdomsbank, varje dag, sakta men säkert. 

Rikare då? Ja, det är jag. Och jag menar inte ekonomiskt. Min rikedom finns i min familj, familjen här hemma. De betyder allt. Alla en av dem som jag har i min familj är ovärderliga! De kommer alltid betyda mest för mig även om vi inte ses så ofta som jag önskar. Livet tar sitt och tiden likaså. Att arbeta heltid och driva ett företag är krävande men samtidigt berikande och otroligt kul! Energigivande och energikrävande. Jag är rikare i vänner och bekanta, relationer i jobbet med elever, kollegor och föräldrar, jag är rikare i erfarenheter och rikare i lärdomar om mig själv. Samtidigt finns det mycket att jobba på både gällande mig själv och annat runtomkring men ... Rom byggdes ju inte på en dag eller hur? :-) 

Ta hand om er därute och glöm inte att du är värdefull! 

Utanför komfortzonen

Tävling är inte min grej samtidigt som tävlingsinstinkten finns inom mig. Klart man vill vinna, är det inte så? 

Jag är definitivt ingen dålig förlorare och grämer mig inte för att komma sist. Däremot känner jag ofta att jag kunde nog gjort liiiite mer efter var gång jag gjort något. Jag kanske kunde ökat tempot, jag kunde vilat mindre, jag kunde varit snabbare och så vidare. Min gameplan är att ta mig från start till stopp sen är det detta med att utmana sig själv och lägga på ett kol. Går jag ut för hårt håller jag inte rakt igenom och gå in i väggen är det sista jag vill göra. Kort och gott: jag fegar en del. Ganska mycket emellanåt.

Förra året var jag med i vår boxs boxmästerskap. Det visade verkligen tävlingsnerver och gav ångest i att PRESTERA. Jag var definitivt inte bland de bättre och gav mig på en wod tre gånger för att prestera sämre var försök. Envis? Näe.

I år är jag än en gång anmäld till boxens boxmästerskap men i år gick jag steget längre, tvekade länge och väl, loggade in och signerade för att stänga ner sidan. Tredje gången klickade jag på skicka och sen var det klart. Jag anmälde mig till CrossFit Games 2017. Jag är inte med för att tävla mer än mot mig själv, jag presterar definitivt inte några toppresultat men jag presterar och gör det jag kan. 

17.1
Timecap 20 min

10 db snatch
15 burpee boxjump overs
20 db snatch
15 burpee boxjump overs
30 db snatch
15 burpee boxjump overs
40 db snatch
15 burpee boxjump overs
50 db snatch
15 burpee boxjump overs

En käftsmäll typ. Burpee boxjumpsen var en ångest och jag räknade inte med att komma så "långt" som jag gjorde (50 snatches). När jag höll på att beta av 40 snatches och insåg att jag faktiskt hinner med burpee boxjump overs bröt jag ihop mentalt (helskotta vad mycket man hinner tänka egentligen!) och mota negativa tankar var tufft. Ett tag var jag på väg att bryta mitt i alla förbannade bbj! När jag sen var klar och insåg att jag faktiskt hann påbörja 50 snatches kom nästa mentala mealtdown! F*ck! Jag vilade längre än nödvändigt och ville verkligen inte. Efter det var jag inte människa förrens på eftermiddagen. Ett intag av Bricanyl kan iofs vara en stor bidragande orsak till en skakig kropp ;-)
Med facit i hand: kortare vila och jag hade plockat några reps burpee boxjump overs.

Igår var det dags för 17.2
Timecap 12 min

2 varv av:
15,24 m lunges med 30 kg dumbbells
16 toes to bar
8 dumbbells power clean

2 varv av
15,24 m lunges 30 kg med dumbbells
16 muscle ups
8 dumbbells power clean

Redan första sträckan utfall fick jag panik. Det var så jävla tungt rent ut sagt! Toes to bar bröts upp 8/8 och funkade fint. Power cleans gick bra, efter 7 vilade jag för att göra sista och gå direkt på utfall. Vilade efter första sträckan och det var så in i bängen tungt! Tillbaka och på med toes to bar. 4 gick bra sen ner och byta grepp, gjorde 2 och no rep på 3. Greppet höll inte. Med facit i hand skulle jag delat upp de resterande tolv i 2:or för att slippa de 3-4 no reps som jag drog på mig av envishet. Efter 8 power cleans var det igen dags för utfall, här var det tufft, jobbigt och jag ville inte. Fy satan. Muscle up kan jag inte så jag la ner och vilade men skulle sen ge mig på ett försök som blev nån variant välkippad toes to bar :-D Sicken syn! Att dra mig upp mot räcket med trötta, ömma underarmar fanns inte på världskartan och det blev kortslutning totalt. Summan sumarum: Jag kom till mitt satta mål (utfall varv 3) och är nöjd med det. Visst hade jag kunnat göra skalad version men mitt mål är att köra openwodarna RX så långt jag kan.

Och nej, jag lär inte komma till Games. Det är heller inte mitt mål och har aldrig varit men jag måste säga att det är himla kul att vara deltagare i ett sånt här stort event och att faktiskt våga göra något som jag egentligen inte är bekväm med.

Har du gjort något liknande? 

Anmält dig till något för att utmana dig själv eller gjort något som du inte är bekväm med? 

Berätta gärna! 

Jul och nyår 2016

Trettondagen har passerat och på måndag kickar vårterminen igång igen. Rutiner med jobb och skola ska åter befästas och ekorrhjulet börjar snurra. Jag både ser fram emot och inte ser fram emot att återfå vardagen igen. Det har varit så galet skönt att ha jullov och få ladda batterierna! 

Jag har säkert upplevt det innan men detta år och december månad har verkligen bjudit på aktiviteter som avlöper varandra konstant, pang, pang, pang bara. När sista dagen för terminen 2016 var jobbad drog jag en lättnadens suck och välkomnade ledigheten som en skänk ifrån ovan. 

I såna här lägen bör man verkligen prioritera bort saker och en viktig sak att lära sig är att säga nej. Det här tror jag vi är många som behöver jobba med på riktigt. Något jag dock inte tullar på är träningen vilket en del i min omgivning kan påpeka. 

Fotograf Fredrik Löfvendahl

Fotograf Fredrik Löfvendahl

Julafton och juldagen spenderades med nära och kära. Precis som jag vill ha det. Nyårsafton spenderades hemma i lugnets sköna vrå med god mat. Men, i ärlighetens namn, är inte nyårsafton rätt trälig och tråkig med lång väntan på tolvslaget?

Så har vi detta med nyårslöften.  

I yngre år sattes alltid mål: 

Börja träna.

Sluta äta godis.

Gå ner i vikt.

För att nämna nåt.  

Att man orkade. 

Inget löfte hölls. 

Jag avger inte löften längre. Besvikelsen över att inte lyckas klarar jag mig alldeles utmärkt utan så det bästa är att lägga ner det här med löften redan från start. Då kan man inte misslyckas. 

I år har jag dock bestämt mig för att jobba vidare med något som jag tror många bör jobba mer på:

Säga nej oftare. 

Ta hand om mig själv bättre - gör mer av det jag vill och mår bra av.

Med det sagt - välkommen 2017!