Julbadare

Vinden kommer in från sydväst / Jag sov ingenting i natt... Och med tio halvvarma grader i ryggen gives inga alternativ: man plumsar i i Vätternhavet. Om man är hund vill säga. Allå Allå, julbadarna i Hjo – nästa år vill labradoren Hjo-Hjo vara med. Om 50 meter hundsim står med på programmet. Och om glögg och frottéhandduk finnes på platsen.

Sedan tittar vi till hamnen och noterar att det är hundbajs på båda pirarna. I perfekt trampläge dessutom. Husse och hund ser på varandra och skakar sina huvuden så öronen fladdrar. Man blir som. Grrr. Bloggaren tar ingen bild, ni får tro honom på hans ord. I övrig ser det bra ut, med såväl badhytter som ångbåt. Med beröm godkänt. Minst.

Vi köper oss varsin rökt sik och traskar hemåt. Man får bjuda till lite extra nu när turisterna ligger hemma på sofflocket och latar sig.

Slutligen bjuder Bloggaren på ett juläpple. Men det är grannens, så kanske bäst att fråga först.

Hemma i Hjo

Husse och hund är glada över att vara tillbaka i Hjo. Hjo är änna som behändigare att hålla ordning på. Än Kållarna och Adorna runt Redbergsplatsen, med eller utan päls.

Vi doppar fötterna i Vätternhavet, som är fullt av kallvatten och rökt sik, och skrattar oss nästan fördärvade. Och längtar, nåja, efter hösten när man får börja äta grynkorv igen. Från Tidaholm. Vilket inte är Hjo, men ändå så pass nära, att en tyst och stilla natt, / när man sitter under stjärnorna, kan höra festens skratt. Så Tidaholm funkar, helt klart. Och grynkorv, som är något helt annat än sushi och indiamat. Någon sorts livskvalitet vill en ändå ha.

Fast sushi är inte förbjudet, det är det faktiskt inte.

Så har det hänt. Bloggaren har satt hustrun på Lok-Hjo-Motivet för att wallraffa som turist. Själv sulle han aldri utsätta sej. Men det är bra träning, för när lille Hjalmar (barnbarnet) blir stor nog ska han åka töff-töff hela dagarna. Förmodligen. Och fiska kräftor i Hjoån med morfar Bloggaren. (H)jo.

Turisterna köar i Hjo

Jahapp, så kom sommaren till Hjo igen. 26 grader i skuggan under Bloggarens falska franska fikon, Hjo-Hjos favoritdåsarträd, och 20 i Vättern. Turisterna köar till Guldkroksbadet och Systembolaget, töff-töff-tåget och Moster Elins glasscafé. Sikbutiken och hela faderulingen, för att tala med Leif G W Persson. Det gäller att passa på för snart är det jul.

Allvarligt. Bloggaren funderar på att skaffa sig en Trixie Dog Pool. Till hunden alltså, vilket för övrigt hörs på namnet. Det är nästan en nödvändighet dessa dagar då Hjoån sinar (man undrar hur smolten klarar sig) och Vättern svämmar över, av turister. Wow, säger Hjo-Hjo när husse visar honom bilden på paddan. Schysst vattenskål farsan!

Bloggaren har bott större delen av sitt vuxna liv i Göteborg, och jämfört med går man torrskodd i Hjo. Som i Southern California ungefär. För att belägga påståendet googlar vi ”Hur mycket regnar det i Hjo?” Och får som första träff ”Tredje året i Hjo”. Underbart. Då är det väl så då. It never rains in Southern Hjo. Right. 

Skjuss in i ugnen

Vätternhavet är vredgat idag. Bloggaren med hund stretar på i Hamnen, förbi Feskeboa med den rökta siken, och bort mot Stadsparken. Idag syns inget Östergötland på andra sidan. Vindarna piskar och skummet yr, sjön skulle lika gärna kunna heta Nordsjön. Om man frågar bloggaren. Och har gott om god vilja.

Vid Vindarnas udde, passande nog, flyger mössan av, observera: mössan, inte hatten. Nu blåser det ordentligt. Men den trogna och alerta Hjo-Hjo fångar in den i ett nafs. Det ger två Mamma Scans köttbullar i belöning. Det kan det vara värt, så slapp vi köra till Motala och ta emot mössan där. Duktig vovve! Med Mamma Scan i fickan har livet med hund blivit så mycket enklare. Och Sakta och fint har fått en helt ny innebörd, åtminstone för hunden.

Hemma bakar bloggaren Frau Louises goda brötchen med rågsmak. Hjo-Hjo är oerhört intresserad. Hustrun påstår att de ser lite torra ut. Och skrynkliga, det erkännes. Hmm. Vi får väl se, om en kvart är de klara. Skjuss in i ugnen!

Smakar bättre än de ser ut

Svartvit labrador

När hustrun stryker plank försöker bloggaren hålla ordning på hunden. Med tanke på vad som hände häromsistens är det lika bra att han får hållas inom lås och bom (olåsta dörrar forcerar han som bekant galant). Men eftersom husse är en blödig sort (står inte ut med tjatet) är Hjo-Hjo snart ute i det fria igen. Bara ut och hälsa lite, lugn lugn. Men inte då, iväg bara. Hallå, hallå! Planket är vitt och en gång hade vi en svart labrador...

Bäst att lugna ner sig med att gå och titta till Vättern lite. Upprörda vågor slår mot strand fastän ingen vind alls, märklig sjö. Och i hamnen har båtarna kommit i vattnet. Turisterna köar för glass, och siken går väl åt kantänka. Inget bekymmer på det området. Bloggaren kan lugnt ta sig hemåt och brottas med hunden.

Läser sedan i tidningen att Robert Aschberg inte är så mycket för selfies. Cyberrymden vimlar av patologiska självbespeglare. Jomen visst. Vi lever i narcissismens tidevarv. Men Hjo-Hjo gillar selfies. Han tycker det är kul, bara kul.

Pensionärsliv

Var till biblioteket och lämnade tillbaka böcker idag, bl a Den sanna historien om Pinocchios näsa – halvläst. Tycker att Leif GW med åren förälskat sig lite väl i sitt polisiära rötägg Evert Bäckström. Jag gillade Lars Martin Johansson, mannen som kunde se runt hörn. Synd att han gick och dog.

Måste bara berätta. Tog vägen längs Hjoån till stan, den är fin även så här års. Spankulerar där på Regeringsgatan och går backen ner till ån, stannar till vid bron och där simmar herr och fru and. Jag tänker att okej då, tar fram kameran och siktar. Då kommer hela gänget flygande mellan träden. De hade redan räknat ut att här kommer en pensionär, trodde inte att det syntes så tydligt. Men tyvärr kompisar, inget bröd i påsen den här gången, bara böcker.

På hemvägen köper jag rökt sik. Lär visst inte vara så nyttigt sägs det. Men som pensionär gör jag sällan något jag inte vill. Och eftersom sik är gott så...

November

November är inte årets roligaste månad. Och Hjo i november är inte stort annorlunda än... ja, till exempel Tidaholm, jo, ändå kanske något litet. Turisterna är borta men Vättern ligger där den ligger, laxen hugger och Feskeboa erbjuder även i denna trista månad rökt sik och röding. I kväll har vi dessutom avnjutit anklår med potatisgratäng tillsammans med yngsta dotter och sambo. Det smakade lite Frankrike, efterdyningar typ. Parfait!

Vi intalar oss att detta överväger det faktum att bilen inte mår så bra just nu och att Huset aldrig tycks bli klart. Huset kommer naturligtvis aldrig att bli klart, men det gör inget, det är så det ska vara. Men nästa vecka kommer målaren, nya tapeter, ny färg – då blir det bättre. Helt klart!

Men bilen gillar inte denna flytt från Göteborg, punka på flyttdagen och i går dog den totalt, står parkerad utanför ålderdomshemmet. Har någon missat symboliken?