En skuffelse

Skid-VM har varit en skuffelse, så här långt. Och lär så förbli. Kanske kan Charlotte Kalla knipa en silver- eller bronspeng på 10 km klassiskt, guldet är i alla händelser vikt åt Björgen. Som för övrigt inte skulle göra bort sig på herrarnas 15 km heller.

Efter dagens storstryk drar sig Bloggaren undan till huggkubben. Hugger fyra famnar ved och befriar sig från frustrationen. Nästan. Medan hustrun lagar räkomelett och föder barn vid spisen. Så är könsrollerna fördelade på Västergatan.

Sedan känns det bättre.

Åtminstone med skidåkningen. Angående kommunalt tilltänkta bagerier i Hjo är det värre. Kompletterande, inte konkurrerande, säger projektledare JB. Bloggaren är skeptisk. Vilket blir nästa projekt? En kompletterande bokhandel? Med kommunen i ryggen. Bullar och böcker har väl ingen dött av. Tja.

Och imorgon kliver Johan Olsson in i skid-VMhandlingarna. Det kan bli något – bara nu inte Björgen får för sig att ställa upp där också. 

Posteriort derangement

Nu är det ett elände. Bloggaren har åkt på en posteriort derangement, vilket på vanlig svenska betyder att diskbråcket är halvvägs på väg. I morse vid kängsnörningen smällde det till. Så att. Bloggaren ner på knä, aj oj. Hunden hoppar högt som lågt. Och hustrun undrar om hon kan göra något för att lindra plågan. - Nej... jo förresten, kan du laga pommes duchesse till lunch. Med bratwurst såklart. Och var snäll!

Korven är nog så viktig. Hörde Stig Fredriksson kommentera Putin och ryssarna i Gomorron Sverige. Putin lät ryssarna välja mellan demokrati och korv. Och de valde korven. För övrigt samma överenskommelse som gäller i Saudi. Fast där får vi byta ut korven mot lyxfalaffel och pommes duchesse. Minst. För vad betyder demokratin så länge vi har det bra – skitbra. Så länge man inte hoppar i galen tunna vill säga, och får halsen avskuren på torget.

I Hjo har vi både korv och demokrati. Och franskt potatismos dessutom. Så egentligen borde Bloggaren vara väldigt glad för sin onda bakre diskrubbning. Åtminstone snäll mot sig själv. Och hälla upp ett litet glas sauternes - lär vara bra mot onda ryggar - och putta in Julie & Julia i DVD-spelaren. Meryl Streep är nästan lika bra som Errol Flynn. Hemma på matinéerna i Surahammar.

Än Hjo-Hjo då, är ni snälla mot honom? Om. Han har nyss fått sitt första grisöra. Tomten kom tidigt i år.

Pepparkakor och ärtsoppa

Med hustrun hos den plågsamma tandläkaren i Majorna går Bloggaren omvägar runt dammsugaren hemma i Hjo. Framgångsrikt. Sätter sig hellre i tv-soffan, dricker kaffe och matar hunden med pepparkakor. Lirkar och fjäskar. Han är en sådan där matte-är-borta-deppiga-typen. - Så, ta nu en pepparkaka till. Husse är ju hemma. För tusan. Hund.

Han är som Strindberg fast tvärtom. Under de första åren i Paris ansattes författaren av svår hemlängtan – och ärtabstinens. 1883 skriver han till sin förläggare att han inte behöver något svenskt brännvin. Men ”vill du deremot skicka mig ett par kannor gula ärter skulle jag vara glad.” Ärtsoppa var bland det bästa han visste. Fransmännen lagade hundmat.

Har du hört Hjo-Hjo? Nog måste det vara så att gamle August missade både de konfiterade anklåren som cassoulet från Carcassonne. - Nja, svarar hunden. Det låter som prima hundmat. Och så grisfötterna. Ärtsoppan får Strindberg ha för sig själv. Om man bortser från fläsket.

Det är nog inget fel på hunden. Man blir som glad av pepparkakor. Och snäll. 

Rödspätta och Lisa Ekdahl

Angående lördagen kan kort sägas att det är synd att rödspättan inte går till i Vättern längre. Eftersom den är godare än alla insjöfiskar sammantaget. Särskilt när hustrun tror att hon heter Leif Mannerström på Kometen. Och serverar den helstekt med potatis, champinjoner och skirat smör. Man klappar sig på magen. Har inte tid att plåta för bloggen.

Sedan kan Bloggaren sätta sig i tv-soffan och glo på Så mycket bättre. Med ett fånigt leende. Noterar utan större ansträngning att de manliga deltagarna är upp över öronen betuttade i Lisa Ekdahl. Och vem fan är inte det!

Än Hjo-Hjo då? Jo, han tycker bättre om rödspätta. Aningens.

Platan i snö

Nu har Simsjöeken och vårt Falska franska (fikonträd, eg vildpäron) begåvats med en kompis från sydligare nejder. Platanen är på plats! I snön! I Hjo! Nu funderar Bloggaren på hur länge det kan dröja innan den får samma omfång och rondör som kusinerna i Aix. Och om det inte vore läge för en äkta kvitten till våren. Så vi kan sitta på altanen och beskåda vårt exotiska arboretum. Om sommaren, i arla frukoststund. Och Hjo-Hjo lufsar runt så klart, konstbevattnar växtligheten i tur och oordning.

För övrigt är Hjo ett helt annat Hjo när solen skiner. Eller om det är Bloggaren. Man vet inte. Men Dylan sjunger Sinatra och hustrun lagar oxbringa. Med rotmos. Det är som hemtrevligt. Och i Stadsparken står Villorna och ser bra ut. Alltjämt.

Slutligen en fråga till Di lärde i Hjo: varför flyttar Omberg på sig, norrut, när man går sin hundpromenad längs Vätterns strand? Från Strandpromenaden till Stadsparken? Borde det inte vara tvärtom?

Vi rör på benen

Idag (läs igår) skiner brittsommarsolen som befunne vi oss i Karlstad. Allraminst. Men icket. Vi är i Högalidens fria luftområde och rör på benen (mest Hjo-Hjo eftersom han har fyra). Och vi sjunger samfällt på det skånska språket, så gott det nu låter sig göras: Oh boy! Sicken skänk från ovan det är å leva ida / Oh boy! Rena gudagåvan, är det konstigt att man är gla. Låter bättre än Peps, säger hustrun. Tveklöst. Om man bortser från diftongerna.

Tills vi blir trötta och hungriga och bara kan tänka på korv med mos och dijonsenap. Man får hoppas att Hammarkiosken har någon kvar när vi är klara med femkilometersrundan. - Skynda dig hund, annars får du nöja dig med en i papper. Utan dijon.

Eftermiddagen tillbringar Bloggaren på stegen bland Husmodern och Filippa. Så att vi får någon mat till kvällen ock: kaneltouchad äppelpannkaka. Med vispgrädde. Och vaniljglass.

Mycket mat idag, Bloggaren! Jo, man blir som hungrig i motionsspåret. Oh boy! Oh boy! Oh boy!

Namngivning

Så. Nu har morfar Bloggaren agerat präst, eller snarare opräst, och namngivit lille Hjalle till Hjalmar. Som inte tyckte illa vara trots kallt, kallt rödingvatten ifrån sjön. I hårsvallet. Han har hört morfars tjöt förstås, om vätternhavsvattnets välgörande verkan på knopp och kropp. Så att gnälla och gny över lite kallvatten har man inget för. Och grabbens bigarråer kom ordentligt på plats. Till glädje för Hjos alla kajor och skator. Nästa sommar. Tror de. Men det ska vi allt bli två om. Eller fler.

Och nu, 33 vuxenfolk, åtta småfolk och tre hundar senare sover hustrun fortfarande. Det är till att känna sig lättad. Jo, men Bloggaren har inget att erinra, han har ju bara varit opräst. (Opräst - hur förtjust får man bli i sin egen påhittighet?) Allt annat har hustrun tagit hand om. Utom laxfisket på Vättern. Till buffén. Men ändå. När hon vaknar tar vi allt och öppnar champagnen. Eller om det var det vi gjorde innan hon somnade.

Halmar är slöt, säger Hjo-Hjo. Angående läxan. Och det får han faktiskt godkänt för. Med tanke på att han bara är en labbe. Bara och bara, muttrar hunden ur ena mungipan.

Vätternkräftor

Kräftor på altanen i solnedgången en augustikväll på Västergatan – det är gott det. Och borde vara förbjudet för civila, som den gamle fanjunkaren sa. Eller utsocknes, de som aldrig känt hur Vättern kan nypa till om stortån.

Eller italienare, för nu halkar Bloggaren in på Silvio Berlusconi, som en gång i tiden påstod att finnarna inte ens visste vad prosciutto var. Man undrar hur insmakad han själv var på karelska piroger? Som inte smakar carpaccio direkt. Men ändå. Och Bloggaren ger sig fan på att den italienske miljardärmogulen skulle kasta sig över kräftorna. Äta stjärtarna. Och slänga resten. Sådana är de mogulmiljardärerna.

Bloggaren funderar på att skicka ett kilo vätternkräftor till livsmedelsmyndigheten i Parma, EU:s, (som prosciutton egentligen handlade om). Med hustruns instruktioner om hur det går till. Hon är nämligen uppvuxen på flodkräftor och vet. Det kan nog bli en A4, med fram- och baksida.

Och Berlusconi, mångmogulen, skulle inte han krypa in i finkan? Fyra år för fiffel? Jo, men det har vi inte sett än. Och kommer aldrig att få se, om Bloggaren får gissa.

Allt detta på grund av kräftorna på altanen.

Och i Vättern är det 11 grader. Bara så ni vet.

Kålsoppa etc

Åh, en sån underbar morgon, utbrister Bloggaren och hans hund där de vandra så käckt utefter Hjoåns dalsänka. Hjo-Hjo plumsar i och plumsar upp, fångar en kräfta som det går så bra att nojsa med en stund innan den slukas hel. Hundlivskvalitet! Men nu skarvar du allt en del, Bloggarn. Jo, något. Men alla bör veta att i bloggen händer det mycket som näppeligen händer IRL. Som att han, Hjo-Hjo, gillar Hundar, ungar och hembryggt äppelvin, till exempel. Han har aldrig hört talas om låten. Det är ljug helt igenom. Men Bloggaren ljuger inte alltid. Hjo-Hjo är faktiskt en fena på norrländska.

En gör så gött en kan, säger hunden. Vad nu Ralf Edström har med den saken att göra?

Och eftersom Bloggaren är gräsänkling blir det kålsoppa med slantade chorizo ikväll. Vintermat, säger hustrun. Men vem bryr sig. Allrahelst som hon inte är hemma. Strindberg skulle ha älskat chorizo. Istället för prinskorv (se Stockholmare på besök). Och ett glas Beaune du Château därtill. Beaune till kålsoppan? Skulle nästan tro det, Strindbergs franska favvovin nämligen. Bloggarens också. Kanske. Ifall han fick nöjet att smaka.

Och för den som vill veta: i Vättern är det 18 grader. Det är nästan så att.

Hemma i Hjo

Husse och hund är glada över att vara tillbaka i Hjo. Hjo är änna som behändigare att hålla ordning på. Än Kållarna och Adorna runt Redbergsplatsen, med eller utan päls.

Vi doppar fötterna i Vätternhavet, som är fullt av kallvatten och rökt sik, och skrattar oss nästan fördärvade. Och längtar, nåja, efter hösten när man får börja äta grynkorv igen. Från Tidaholm. Vilket inte är Hjo, men ändå så pass nära, att en tyst och stilla natt, / när man sitter under stjärnorna, kan höra festens skratt. Så Tidaholm funkar, helt klart. Och grynkorv, som är något helt annat än sushi och indiamat. Någon sorts livskvalitet vill en ändå ha.

Fast sushi är inte förbjudet, det är det faktiskt inte.

Så har det hänt. Bloggaren har satt hustrun på Lok-Hjo-Motivet för att wallraffa som turist. Själv sulle han aldri utsätta sej. Men det är bra träning, för när lille Hjalmar (barnbarnet) blir stor nog ska han åka töff-töff hela dagarna. Förmodligen. Och fiska kräftor i Hjoån med morfar Bloggaren. (H)jo.

Ett ovanligt vackert barn

Hustrun återvänder från Stockholm och Bloggaren reser dit. Med göteborgsdotter, Alfons-docka och grävmaskinsbok, modell bitvänlig. Då kan den uppmärksamme läsaren nästan ana att nu. Jodå, stockholmsdottern har nedkommit med gossebarnet Hjalmar.

Ett ovanligt vackert barn, som hustrun/mormor säger. Bloggar-morfar håller med. För hur han än vrider och vänder på det påståendet blir summan av kardemumman på pricken detsamma. Dessutom tycker pojken om att ligga i morfars knä. Eller trygga famn snarare. Ovanligt trygg. Gurglar han förtjust och gäspar, Hjalmar.

Och eftersom pojken verkar pigg och framåt är det inte omöjligt att han lärt sig säga Heja Zlatan lagom till EM-finalen på Stade de France 10 juli. Och springa barfota med bollen i gräset med morfar i Hjo. (Fast då förutsätter Bloggaren att Sverige återfinns i finalen. Annars blir det knepigt). Och Hjo-Hjo får stå i mål. Sådär, då blev det inte riktigt hundfritt ändå.

Mer än så blir det inte idag. Men det räcker väl.

Potatis i tunna

Väderbloggaren från Hjo rapporterar om kallt väder ifrån sjön. Gräsligt kallt. Och noterar att det är varmare i Vättern än på land. Det är bara till att hoppa i, så att man slipper gå på landbacken och frysa. Man, i det här fallet, betyder Hjo-Hjo. Men icket. Grrr. Inte ens hunden.

Nej, en sådan här dag förströr sig Bloggaren med popcorn och TV. Tappad arbetslust. Och gårdagen var lika illa.

Men dagen innan gårdagen, dagen innan istiden, var aktiviteten hög. Hustrun på alla fyra i avenbokshäcken och Bloggaren framför skärmen, googlar och berättar: Luckra och gödsla och gödsla om igen. Klipper gör vi först i jas-månaderna. Bort med ogräset och på med mera jord där vid äppelträdet. Tjôta, säger hustrun. Med viss rätt.

Sedan sätter Bloggaren potatis i tunna och lär Hjo-Hjo att kicka boll. Så här lagom till fotbolls-EM. Han vill numera kallas Hjo-Hjo Ibrahimović. Och jo, bara översta bilden är tagen idag.

Croque Monsieur och en Kronenbourg 1664, SVP

Ack,inga älskande har lidit så / som jag och rouletten i Monte Carlo, sjunger Sven-Bertil, och Bloggaren, som är rätt behändig i tanken, byter strax ut Strandpromenaden mot Promenade du Soleil. Och strax befinner vi oss på en magnifik gångande upplevelse till Monaco. Varmt är det också. Magnifikt och förtvivlat. Som tur är finns den där enkla men naggande goda i Roquebrune-Cap Martin, där man kan få sig en Croque Monsieur och en Kronenbourg 1664. Eller två. D'accord!

Livsfarligt. För efter det har Bloggaren ingen lust att traska på i värmen längre. Och ute på cappen ser man Monaco så vackert på håll. Det får räcka. Och någon roulette blir det alls inte tal om. Förresten finns det ett Casino även i Menton. Ja eller hur, säger hustrun.

Ja du Sven-Bertil, så kan det gå.

Hemmavid blåser det kallt. Och i den mån Bloggaren behöver någon att hålla i hand - inte är det Gustav Fridolin. Straffspark, kunde inte låta bli.

Are you chewing gum?

Eftersom Bloggaren har svårt att släppa Västergatans filmfestival bjuder han härmed på ett klipp (Are you chewing gum?) från Sideways, favvo-favvofilmen om vin (pinot noir), bröllop, romanskrivande och hor. Har man inte sett filmen bör man genast se till att göra det. Jaså, den är så pass? Jo, och bara så ni vet: If anyone orders Merlot, I'm leaving. I am NOT drinking any fucking Merlot!

Lappkast.

Någon som varit i Frejus? Rene driten, som norrmannen i Villecroze sa. I all välmening. Bare gangsterer og vanskeligt kjøkken. Men såvitt Bloggaren kunde bedöma Frejus från balkongen på Hotel Les Palmiers var det helt okey. Havet som slog så rart emot land. Saint-Raphaël i fonden. Och hustrun som undrade om det skulle vara ett glas rosévin till. Man kan väl säga som så att norrmän. De är bra på skidorna.

Och ett gott råd till den som går i hundtankar. Köp en labbe! Om du överlever valpstadiet har du en trogen kompis i alla dina dagar. Eller hur Hjo-Hjo, snällare hund finns inte. Säg voff, så får du en Mamma Scans köttbulle. - Grrr.

Andra året blir Tredje

Två år i Hjo, och Andra året blir Tredje. Hunden växer och husse blir yngre, inte. Men inte tyngre heller eftersom DogWalk-appen berättar att Bloggaren går ut med hunden nära nog tre timmar per dag. När fredagen kommer sjunker vi ihop i varsin hög av förbrukade kalorier. Tassarna ömmar och svansarna slår. - Kan vi få varsin pilsner, tack!

Två år i Hjo, och Andra året blir Tredje. Bloggaren kör på så det ryker, ny header men gammalt koncept: Hjo-Hjo i huvudrollen. Så får det bli. Man ska inte krångla till det i onödan. På med pampuscherna hund, låt oss spankulera ut i det Tredje året. Don't look back.

Det blir isterband när vi kommer hem. Hustrun ska bara slakta grisen först. Då säger vi så.

Husse och hund sjunger: Min far han spelte posi-posi-positiv / Grevinnan hon var nega-nega-negativ...

Kändisar i hela Guldkroksbygden

Personliga Persson (läs: Bloggaren) / Satt en morgon vid frukostbordet / Läste i morgonbladet... Och satte nyponsoppan i vrångstrupen. För på förstasidan i Hjo tidning kommer Bloggaren och hans personliga hund strosande längs Strandpromenaden. Bland alla vackra höstfärger i solen. - Göta Petter, säger hustrun. Kändisar i hela Guldkroksbygden. Kommer ni i teve ock?

- Sulle nästan tro det, säger Bloggaren.
- Tjôta, säger hunden.

Sedan börjar Bloggaren förbereda sin Leif GW Persson-kväll. Lägger sig helt sonika på rygg och läser senaste alstret och undrar hur det ska gå nu när Johansson – mannen som kunde se runt hörn – är avdagatagen. Av författaren. Nå, det ger sig. Eller inte. Bloggaren är skeptisk, Persson kände sin Johansson. Hur väl känner han Lisa Mattei?

Ett trevligt! avbrott för Veckans brott mellan nio och tio. ..Att det senaste lustmordet / Bjöd på en mängd pikanta detaljer... Och sedan buss på boken igen. Kom och lägg dig hos husse Hjo-Hjo, kvällskiss blir det när boken är utläst. Ge dig till tåls, det är bara 350 sidor kvar.

Foto: Marita Sjöquist, Hjo tidning

Glad midsommar!

Bloggaren och hans Hjo-Hjo spankulerar den gamla banvallen fram, den som en gång förband Hjo med Stenstorp. Så att hjoborna kunde ta sig vidare ut i vida världen. Nu tar man sig till Mullsjön med hunden, eller till Grebbans kvarn, och det är gott så.

Bloggaren räknar skogssniglar. I vätan ligger de på parad längs banvallen. Etthundratjugosju stycken på hundra meter. Stopp. Och vore det så att bloggaren varit en myskanka hade han ätit sig mätt och belåten för länge sedan. Ända fram till Mickelsmäss. Nu får han hålla tillgodo med en polisbricka vid Hammarkiosken. En grillad i papper till Hjo-Hjo. 

Och nu har det hänt det som aldrig skulle hända: bloggaren har blivit med Facebook! Du sköna nya värld. Så vem ska nu ha tid att gräva i trädgården och stå i? Tja, hustrun är en jäkel på att gräva. Så att. Trevlig midsommar på er, eller glad!

Glad midsommar - eller vad det heter.

Muntert i Hjo

Det börjar bli dags att delge allmänheten sanningen om varför det är så muntert på Västergatan i Hjo. Vi småskrattar från morgon till kväll, även Hjo-Hjo som alls inte förstår varför (arg blick från hunden), han tycker bara att det är roligt att det är så roligt. Jo, det är hustruns förtjänst. Är hon så gôrrolig då? Nästan. Eller snarare morbror Olle, som var Skövdes revypappa en gång i tiden. Det var han som knåpade ihop Frösaboxen och Sjukkassan. Detta är Vägförvaltninga i Skultorp. Jourha..., jour..., ja den som har hand ömet träffas på Skövde telefon, trea nölla femma nölla nölla... Och sedan tog Cederhök hand om dem och det blev Jubel i busken. Så visst har vi roligt, och nu vet du Hjo-Hjo.

Så det kan en gött förstå att i har det sköj hemma, som grannarna säger här omkring. Jomen.

Fast idag är det vinterjacka på igen och kommer inte sommarvärmen snart så tänker bloggaren sluta skratta. Då hjälps det inte att hustrun är en rolig jävel. 

Alla hundar gillar Johnny Cash

Bloggaren trodde nog att falukorven gjort sitt i hushållet. Men med hustrun på Gotland (passar på innan Putin påbörjat russifieringen) går det inte att hålla ungkarlen borta från köket. Och Hjo-Hjo är inte den som är den. Falukorv med stekt potatis och ägg, ja så mycket bättre blir det inte, varken för husse eller hund. Så då säger vi så. Och husse tar sig dessutom en liten lördagsfrihet: en Hof och en Jägermeister. Prosit!

Det var det. Vad gör vi nu Hjo-Hjo? Övar franska med Barbara – Ma plus belle histoire d'amour – eller kollar på loppisfyndet Dirty Harry med Clintan? Ja okej okej, husse vet. Först en ordentlig hundpromenad. Och nu lämnar bloggaren över ordet till hunden. Nu är det Hjo-Hjo som talar.

Å här kommer mäkk, skvätt skvätt. Å här kommer mäkk igen, skvätt. Barabara, sicket skit. Tacka vet ja Johnny Cash, alla hundar gillar Johnny Cash. Men här går det unnan för här luktar det hunn, Lucy närmare bestämt, å ho doftar så gött när ho inte har dusjat på ett tag. Å här luktar det gamla Samba, det får gå. Å här stinker det lilla Kalle, grr, grrr, det pinkar vi på. Skvätt skvätt. Å släpp etter på snöret för här luktar det katt! En sulle allt ta å springa etter na. Sakta och fint, Sakta och fint. Ta och ge däkk gubbe. Barbara, tassen i örat. För skråen. Vi stretar på. För här kommer mäkk....

Två glada snoppar

Måndagen anländer med besök hos sjukgymnasten på Närhälsan. Där får bloggaren veta att han dras med en bakre diskrubbning i ländryggen, och det är inte så tokigt för det hade kunnat vara värre. Lägg sig på magen på britsen bara, säger den underbara gymnasten och trycker bloggaren på ryggraden, valda ställen nerifrån och upp. Och det gör så ont och så gött; känslan är helt enkelt sensationell. Ahh. Läker på en vecka om bloggaren sköter sig och svankar. Tänk på svanken. Och med två Alvedon och en Voltaren ett par gånger om dagen finns det hopp om livet igen.

Sedan kaffe och prinsessbakelse på Vete & Råg. Och två gånger Clintan på loppis, Dirty Harry 1 och 2 för två guldtior, man tackar. Hustrun köper två roliga gosseleksaker till Hjo-Hjo, en röd och en grön. - Men det där är ju två glada snoppar, säger bloggaren. Du har köpt snoppar med kondomer på. - Nämen, säger hustrun, är det det. Usch då. Men Hjo-Hjo blir jätteglad. Och bloggaren skrattar hela vägen hem, det var länge sedan.