Croque Monsieur och en Kronenbourg 1664, SVP

Ack,inga älskande har lidit så / som jag och rouletten i Monte Carlo, sjunger Sven-Bertil, och Bloggaren, som är rätt behändig i tanken, byter strax ut Strandpromenaden mot Promenade du Soleil. Och strax befinner vi oss på en magnifik gångande upplevelse till Monaco. Varmt är det också. Magnifikt och förtvivlat. Som tur är finns den där enkla men naggande goda i Roquebrune-Cap Martin, där man kan få sig en Croque Monsieur och en Kronenbourg 1664. Eller två. D'accord!

Livsfarligt. För efter det har Bloggaren ingen lust att traska på i värmen längre. Och ute på cappen ser man Monaco så vackert på håll. Det får räcka. Och någon roulette blir det alls inte tal om. Förresten finns det ett Casino även i Menton. Ja eller hur, säger hustrun.

Ja du Sven-Bertil, så kan det gå.

Hemmavid blåser det kallt. Och i den mån Bloggaren behöver någon att hålla i hand - inte är det Gustav Fridolin. Straffspark, kunde inte låta bli.

Hjo-Hjos ordförråd

Idag blåser det efter Vätterns strand så att man får hålla i peruken. Och den vågade, vågade vågen är inte sämre än Medelhavets. Den i Roquebrune som vi slängde oss i ungefär vid den här tiden förra året. Men här är badtemperaturen 8 grader, så badbyxor på blir det inte. Annars är här precis lika fint som på Promenade du Soleil. Fast då får man bortse från klimatet förstås. Och att den franska bloggaren hör på Strandpromenaden knappast blir annat än pö om pö.

Hjo-Hjo struntar i franskan. Men hans svenska ordförråd utökas hela tiden. Hjo-Hjo, ska vi borsta tänderna? Då bär det iväg till badrummet med svansen i vädret. Var är Grisen? vet han precis, även om den ligger och skrotar en trappa upp. Och Diskborsten, Hjo-Hjo. Sök! Den ansträngningen kostar en leversnitt, men det är det värt. Ska vi sova middag? är inga problem, hunden ligger i sängen före husse.

Dopp i Vättern, 8 grader.
Men vart har Omberg på andra sidan tagit vägen?
(Medelhavet Roquebrune)

Han lär sig nytt hela tiden, nu senast Ska vi lyssna på Håkan Hellström? Det är inte direkt så att han hämtar cd:n, men han håller inte för öronen heller. Vad skulle hända om bloggaren satte på en cd med Thore Skogman? Säg det. Men eftersom Thore Skogman fattas i cd-samlingen slipper vi det scenariot. Så att.

Andra året

Sådärja, då har Första året i Hjo blivit till Andra året. Åtminstone bloggen, som tjuvstartade med en övernattning på hotell Bellevue (en dag i slutet av september och det var kallt och regnigt och det kändes som om vi var fullkomligt allena på hotellet, möjligen var vi det också, och på natten spökade det – teven slog på av någon outgrundlig egen kraft eller någon annan kraft), och sedan en månad i Roquebrune/Cap Martin. Till Hjo kom vi först i november.

Namnbyte och ny header. Födslovåndor? Ja, headern, fast Andra året i Hjo har föds utan vidare våndor. Och nu är det klart, nu får det bli så här.

Ny Hjo-Hjo 1

Ny Hjo-Hjo 2

Och i februari kom hunden. Hjo-Hjo, den svarta skräcken, grr, voff voff, som från början skulle ha varit en liten gul labradorflicka. Och hade vi fått den tjejen, vilket vi alltså inte fick, hade Hjo-Hjo kanske hamnat i Söderköping eller Filipstad och hetat Buster eller Zeke. Hemska tanke, det hade vi aldrig stått ut med. Hade du Hjo-Hjo?

Tartare de boeuf

Råbiff avnjuter bloggaren vanligtvis i Frankrike. Det hindrar inte att Doktor Glas på Linnégatan i Gbg serverar en alldeles utmärkt råbiff. Men inte smakar den som i la France. Tror inte att det omdömet har så mycket med logik att göra – snarare emotioner. Som första kärleken ungefär. För ett antal år sedan anlände vi uthungrade till Saint-Maximin-la-Sainte-Baume. Lunchtid. Plat de jour på Snack le Nemrod: Tartare de boeuf. Alla äter Tartare de boeuf. Bloggaren hade så långt varit rätt misstänksam mot tartaren, men nyfiken. Inte läge för tvekan längre. Tartare de boeuf, SVP! På den vägen är det, inte ett Frankrikebesök utan råbiff, och nästan tvärtom också. Det var så gott att det borde vara förbjudet för civila, som den gamle fanjunkaren brukar säga.

I Roquebrune-Cap-Martin i höstas fick bloggaren sin råbiff ihopablandad av kyparen direkt vid bordet. Den upplevelsen gick inte av för hackor, och har inte gått av än. Det hände sig på restaurant le Piccadilly. Ett besök rekommenderas. Om man nu skulle ha vägarna förbi.

Gorbio

Vi bestämde oss till slut och tog bussen upp på ännu en bergstopp – Gorbio. Hustrun spänd hela morgonen, ont i magen. Vi vet båda hur dessa bussresor brukar vara: slingrande, hisnande historier med stupet knappt ett andetag bort. Det är inte roligt att behöva sjunka ner på golvet med hjärtklappning och kallsvett. Och runt omkring oförstående fransoser – vad är det för konstigt med sådana här vidriga vägar?

Av detta blev nu inget. Högt och slingrigt, förvisso, men inget stup. Tämligen behaglig resa faktiskt.

Enligt Wikipedia är ”Gorbio est un petit village perché dans une vallée au-dessus de Menton et Roquebrune.” Högst förtjusande är jag villig att tillägga, men säsongen var tyvärr över för så sena turister som vi. Lunchen blev kaffe med Tarte au pommes och var sitt glas vin. Vinet kostade 1,50 E, blir svårslaget i år. Alltid något.

Några dagar i början av oktober

Imperia

Yngsta dotter med sambo på besök, kul, kul! Vi besöker Imperia – egentligen två städer, Porto Maurizio och Oneglia, som Mussolini behagade slå ihop någon gång på 20-talet – i hopp om ett trevligt utflyktsmål i Italien, när vi ändå befinner oss så nära. Och visst ser Porto Maurizio fint ut på håll, där den klättrar uppför kullen/berget. Men någon vacker piazza kantad av restauranger kunde vi inte hitta. Ingenting annat heller. Vi gick ändå från toppen och ner.

Utfodring på enklast tänkbara.

Några italienvänner blir vi nog aldrig i den här familjen.

Dottern ville ha glass – den var god.

Roquebrune village

Uppe i bergen ligger Roquebrune gamla by. Det är något helt annat. Man äter på la Grotte, svärdfisk t ex, blir på gott humör, tittar på den magnifika utsikten (Monaco alldeles bestämt därborta, till hälften skymt bakom capen) och utforskar gränderna, som slingrar sig upp eller ner i byn, antingen trappor eller backar. Man undrar hur barnen lär sig cykla. Om de gör det.

Helt sinnessjukt! Som dottern uttrycker det.

Det är kul det här!

Man lär nå Menton på 1,5 timme per fots – det gör vi en annan gång.

Blåst

Det har blåst några dagar, väggarna knakar och dörrarna slår. Vågorna når ibland Promenade du Soleil.

Harry Brandelius – vad visste du om Medelhavets vågor?

Les bananes et Les enfants terribles

Två berömdheter. I Roquebrune: Josephine Baker. Efter strandpromenaden finns en skulptur föreställande henne själv och några av adoptivbarnen (la tribu arc-en-ciel). Plus de berömda bananerna.

I Menton: Jean Cocteau. Det nya Cocteau-muséet intill saluhallen liknar inget annat, möjligen ett antal tandhalsar som sticker upp ur marken. Ja men, kan du vara lite snäll! D'accord!. Interiören lär vara av det luftigare slaget, så att man nästan får känslan av att befinna sig utomhus mellan vattnet och den vackra Menton gamla stad. Dessutom rymmer det närmare tusen verk av denne konstnär, författare, dramatiker, filmmakare...
Måste göra muséet ett besök vad det lider.

I Roquebrune/Cap Martin och Menton

Vi hinner med ett mellanspel i Roquebrune på vägen till Hjo – det är en inte helt igenom otrevlig bekantskap. Från balkongen där jag sitter med ett glas rosé på behagligt avstånd, ser jag det gröna Medelhavet ungefär femtiotvåochenhalv meter bort. Fransmän av båda könen joggar förbi på Promenade du Soleil, den heter så i Menton, här heter den något annat. Men det är samma promenad. Springer man åt väster hamnar man i Monaco, åt öster i Menton, och Italien i förlängningen.

Vi tog oss gångandes till Menton, och åt lunch på le Balico på Place aux Herbes. Ostron som förrätt. Det är svårt att tycka illa om ett land där man äter ostron, råbiff och pärlhöna till lunch.

Gott så. Men sedan kom regnet. Det har visst inte regnat här på tre månader, men nu brast alla fördämningar. Dyngsur och kall fick vi ta bussen tillbaka. Nu har jag fått ont i halsen. Hustrun säger att det har jag inte alls. Jag hoppas hon har rätt.