Vättern krymper och playan växer

Idag har Bloggaren spankulerat med hund och kamera längs den skvallrande Hjoån. Smugit efter lekande harr och gäckande forsärla. Då fick han förstås ett knippe utsökta bilder med sig hem till bloggen. På både fisk och fågel. Men icket. Harren gör sig inte på bild och ärlan vippar och flyr så snart Bloggaren ens tänker sig tanken. Det enda villigt poserande viltet är den svarta uttern. Som vanligt. Och han är faktiskt mera tam än vild.

Och vid Strandpromenaden har badsäsongen börjat. För svarta uttrar och andra labbar. - Skråen vad här är långgrunt, säger han, uttern. Rena rama Rimini.

För så är det, Vättern krymper och playan växer. Sommarens attraktion, helt klart, när turisterna väller in från Tyskland och Ytterhogdal. Om en liten månad eller så. Sehr schön, men kylslaget. Så att både turisten och rödingen trivs.

Mellandagar

Tomten kom och tomten gick, glad är väl den som julklappar fick. Bloggaren fick två flarror Barolo, så nog lönar det sig att lägga ut önskelistan på bloggen. Hjo-Hjo fick extra fina hundkex och en fluga, som han bär extrafint och stolt i nacken. Så att den syns. Extraextrafint var att ingen föråt sig på skinkan och hamnade på KSS. Tack och adjö snälla tomten, då ses vi nästa jul igen. Och på annandagen anländer Elton med egen fluga.

För då vankas det traditionell annandagsröding med kantareller och delikatesspotatis. Äntligen lite riktig svamp, säger Hjo-Hjo och hugger in på fisken. Vad är klantareller fnåt, undrar den lille. Bara ät, dundrar Bloggaren, och då följer även klantarellerna med.

Vad annat? Tja, vi kollar på Neil Young och Emmylou Harris, som sjunger: I had a dog and his name was King / I told the dog about everything / Old King sure meant a lot to me... Kolla här. Hjo-Hjos favvolåt näst efter Alf Robertsons Hundar och ungar... Vi stampar takten och svansarna slår. Och ute faller snön – på tvären. Brr.

Lördagsmix

Bloggaren tror inte att det är sant, chockad åser han när Hjo-Hjo, hans hund, tar sats och hoppar rakt igenom spaljén. Tvådelad i armeringsjärn. Det går väl ändå inte. Jodå, om det spatserar en goldentik med grann svansföring på Västergatan är ingenting omöjligt. Ett par sekunder sitter han fast mellan järnen och tjuter, som hade han fastnat med pungen, minst. Spetsad. Ja, det hade kunnat vara värre än så. Sedan dråsar han ner med en skråma på tassen och en på nosen. Inget mer. Husse däremot blir inte som folk på hela dagen.

Och i teve gråter Åsa Romson eftersom hon har svårt att nyktra till. Löfven gråter inte men har huvudvärk, borde ha. Huvudvärk följer ofrånkomligt för den som supit höstens humanistiska storhetsvansinne i för stora glas. Det har alla, från vänster till höger. Utom herr Åkesson. Och det kan inte Bloggaren hjälpa. Men osupen är han, Åkesson.

Jaha, men roligare än så blir alltså inte denna lördag? Jodå, för nu ska Bloggaren förbereda ugnsbaket: kvällens röding. Ständigt denna vätternröding. Och under tiden sjunger Gillian Welch i grammofonen: Standing in the backdoor crying / Now you wanna be my friend / That's the way the cornbread crumbles / That's the way the whole things ends. Och sämre musik har åtminstone Bloggaren lyssnat på.

Spaljén syns bakom Hjo-Hjo.

Fint hundbesök i Hjo

Hjo-Hjo har haft fint besök över weekenden: Smilla och Elton från Göteborg. De trivdes utomordentligt bra i den lilla staden vid det stora vattnet. Och att få shoppa loss på Hjo can help och Hjo sik. Hjo-Hjo, ciceronen, har visat runt och lärt dem allt han kan om småstadens koder och hemligheter, det är inte lätt att uppföra sig rätt när man är van vid bakgårdarna och gränderna i Skandinaviens Marseilles.

Bloggaren noterar att Elton lagt på hullet och blivit go och gla på köpet. Viftar på svansen åt Hjo-Hjo så snart han kliver ur bilen. Inte ett bjäbb. Har aldrig hänt förr. Plus i kanten för den lilla petit brabançonen. Han är la för go.

Smilla däremot (Schipperke - liten belgisk skeppare). Hon gurglar åt den envetna kavaljeren mest hela tiden – eftersom han har svårt att begripa att ett nej är ett nej. Smilla är nylöpt och trött på karlar. Nämligen. Annars kan Bloggaren tycka att de skulle bli ett snyggt par, svarta som skam som de är bägge två.

Men har Bloggaren bara lekt med hundar hela helgen? Nej då, mat och dryck har inte fattats. Hustruns Bœuf Bourguignon smakade av la France så pass att Parisresan inte kan vara långt borta. Julia Child säger Bon appétit! Förmodligen. Men Vätternrödingen börjar kännas lite tjatig, röding hit och röding dit, man blir som trött.

Sushi i Göteborg

Göteborgsluften gör Hjo-Hjo lite yr. Eller om det är alla göteborgska hunddamer som luktar så förföriskt gott. Han ramlar dåliga gatan fram, som i detta fall alls inte är Andra Lång utan Danska vägen. Hundstackarn blir på lemonaden av alla tjejer som han ser. Vilket alltså går lika bra att bli i Göteborg som i Norrköping.

Och hur är det med bloggare, blir han också på lemonaden? Nej, möjligtvis på kanelen efter en sushiafton hemma hos Andersson i Annedal. Hjo-Hjo känner sig hemmastadd på direkten, där ligger en massa festliga saker och väntar på sin hund. Anderssons skor, strumpor och nanakudde, bland annat. Och sushin smakade bra? Tvivelsutan. Eller hur, Hjo-Hjo? - Mela lis, mela lis! Men tyst med dig hund! Varifrån har han lärt sig sådana dumheter?

Men sedan längtar bloggaren hem till Hjo. Det finns inget Vätternhav i Göteborg. Och ingen röding att röka i trädgården. Inte ens en trädgård faktiskt. För att inte tala om de skaraborgska silkesaporna som tjattrar från trädtopparna vid Hjoåns dalgång. Tror inte att Fokus tagit hänsyn till dessa avgörande faktorer i sin Bäst-att-bo-undersökning. I så fall hade vi haft Hjo på västkusten och Göteborg vid Vättern. Och så kan vi inte ha det. Någon jävla ordning får det lov att vara på geografin.

Elton börjar känna sig hemtam i Hjo

Har besök från Göteborg: Tompa, Helen och Elton. Hustrun lagar röding i ugn och bloggaren pressar potatis. Och Hjo-Hjo har ett sjå att hålla reda på Elton, som börjar känna sig hemtam i Hjo. Vad ska vi leka nu din lilla fuling, frågar Hjo-Hjo med sin allra vänaste stämma. Elton bjäbbar på i kraft av sin ålder. Hjo-Hjo är jättesnäll. Han är tre gånger så stor som Elton men väntar snällt på sin tur att gnaga på tuggbenet. De har varsitt men föredrar ett och samma. Vad ska vi leka nu, Elton?

Och i ån leker öringen så att det kokar i vattnet. Göteborgarna blir mäkta imponerade, mobil och iPad fram. Facebook och Instagram, hashtag Hjoån och Grebbans kvarn, okej. Hjo-Hjo hålles kopplad, utan betänkligheter skulle han slänga sig i och förstöra hela skådespelet, crawla iväg och knipa så många öringar han kom åt. Duktig vovve. Elton rullar sig i något som ser lite kladdigt ut. Göteborgarna tycker det är oerhört exotiskt i Hjo.

Hektisk helg

När hundfrämmande med medföljande damer begynner sin hemresa går Hjo-Hjo och lägger sig. Omedelbums. Först en timme i skuggan ute i det fria, sedan resten av kvällen i soffhörnet. Hunden har haft en hektisk helg, helt klart. Bus och lek och kiv och ävlan. Hjo-Hjo har inga betänkligheter ur vilkens matskål han äter. Passar på då tillfälle ges, inget petande i maten här inte. Tyvärr slank det ner en och annan jordgubbe också, vilket inte alls var bra för lilla magen. Den läxan lärde sig husse och matte klockan fyra på morgonen. Trist med läxor, men bra.

Lördagsmiddag: Vätternröding i ugn med stompad potatis och skirat smör. Succén är omedelbar och formidabel. VM-fotboll på det, Italien vinner i regnskogen. Om det tycker bloggaren varken bu eller bä. Det är lugnt nu när inte Zlatan är med. Somnar ovaggad.

Lat söndag med lång frukost, musikquiz och liten tupplur i hängmattan. Hundarna ryker ihop om ett tuggben. Annars lugnt. Ja.