Hur blir det med platanen i Hjo?

Idag kunde vi lika gärna befinna oss i Göteborg. Med tanke på vädret. Hjo-Hjo stannar på förstubron och tänker som så att hundrundan, den tar vi ikväll. När vi är hemma i Hjo igen. För det är ju så, att regnar det, då är man i Göteborg. Det har husse lärt mig.

Och Bloggaren som skulle klippa gräset och allting. Nu blir det till att bläddra i en solig bok istället - Trädgård för ovana. Och läsa hur man lagar sig en cruidité med senapsdressing på trädgårdens nyttiga och goda rötter. Vidare, Jonkheer van Tets är härdig upp till zon 6. Men Bloggaren kliar sig ännu efter tredje sommaren i huvudet: vad göra med röda vinbär?

Och hur blir det med platanen som Bloggaren har tjötat så om? Det vet man inte riktigt. Blir den inte ståtligare än den på Harry Hjörnes plats i Göteborg, kan det lika gärna kvitta. Kanske är det så att den trivs bäst på Cours Mirabeau. I Aix-en-Provence. Och borde få fortsätt med det. Tror det blir ett söttbärsträd istället, de växer så det knakar här i Skaraborg. Har Bloggaren hört. Knirk, knark.

Till sist några bilder som inte har det minsta med göteborgsväder att göra.

Viktig uppdatering!
Höll alldeles på att glömma kräftorna ikväll, som kan vara från Vättern, och tjejerna i Rio. Vi får hålla en tumme, eller två. Och hålla igen på kräftorna så man inte får ont i håret lagom till matchstart.

Kort mellanspel

Åh, Bloggaren är tillbaka, så himla jättekul! Jo, fast detta inlägg får betraktas som ett kort mellanspel i sommarvilan, ett lyft på locket bara. Rensa i röran. Bloggaren är inte utvilad än nämligen. Ut vilad och vilat ut, det är sådant man får pyssla med på körrgårn i sinom tid. Som panchis har man fullt upp med att få dagen att räcka till.

Man trycker in Dylans Rolling Thunder Revue i spelaren och det blir en helvetes fart på gammelmansbenen. Hela eftermiddagen. Men Timbuktu lyssnas det inte på, och inte på hans revisor. Och sågen är ett bra verktyg, för att inte tala om skruvdragaren. Tidaholmsvitt är en användbar färg och betongplintar tunga eländen. Men det lyssnas inte på Timbuktu. Klockan 18.00, prick, avgår hundarnas måndagspromenad från Strömparterren. Hjo-Hjo tycker det är toppen, särskilt bra är en utvald lyktstolpe i Stadsparken där alla gossarna bara måste lyfta på benet. Bra är också Annie Hall i tv-soffan på kvällen. Hjo-Hjo ligger i sitt favorithörn och skrattar så gott, på fel ställen visserligen men det gör inget. Timbuktu är tyst. Och sommaren kom i augusti, äntligen. Och kräftorna - som, hallå, är så mycket mer än bara stjärtarna. Fråga pappa Leffe i Mig äger ingen. Underlig och märklig, men äta kräftor det kunde han.

Om Timbuktu och hans revisor kan man läsa vidare i Svenskan. Om någon gitter.

Kräftor, sööb och grävlingar

Hjo-Hjo med ny kompis

Besök av Roger A, vår gamle granne från Gbg. Det vill säga, vi bodde grannar i många år. Ungdomar är ingen av oss men inte gamla för det. Inte? Nåväl, då blir det mat och vin och mat och vin. Kräftor och risotto på Karl Johan blir det (västerbotten istället för parmesan, lika bra eller bättre). Fantastiska kräftor men nu får det vara bra, det är nästan så att man börjar få lite ont i håret av de goda djuren.

Och idag bloggarens paradgren: pannbiff med stekt lök. Skysås puttrande med mycket sööb. Ett uttryck lånat av göteborgsgrannen, innebörden något oklar. Men Hjo-Hjo jublar, han älskar sööb.

Har förstått att vi har nattliga besök av herr Grävling, det är åtminstone vad vår hjogranne påstår. Jo, det är nästan som en stig upptrampad i gräsmattan. Och ett par hål har han grävt i mattan. De gör så, säger grannen. Och så skiter di i hålet. Aha. Och akta hunden, för grävlingen biter tag i nosen direkt. Och ett par brädstumpar i stövlarna skadar aldrig. Di biter tills det krasar.

Jisses, sicka djur det finns på landet.

Kräftor igen. Hjoån igen

Kräftor igen.

Eftersom bloggaren varit lite krasslig och hustrun anar känningar i halsen tackar vi nej till besök i helgen. Men kinesiska kräftor för fyra står för upptining i kylen. Inte kan vi två äta ett kilo var. Eller hur. Fast, smack smack och slurp slurp, det gick himla jättebra. Vete tusan om inte kineserna smakade bättre än signalerna vi åt förra veckan. Frosseri, är det en dödssynd det?

Hjoån igen.

Hjo-Hjo springer lös och ledig längs ån, fram och tillbaka med tungan hängande utanför som en slips – hundslips. Hans promenadstråk blir säkert dubbelt husses. Det är jättebra. Det här har vi väntat på, att hunden ska bli så stor att han är redo för lite längre utflykter. Det syns att han är jätteglad, Hjo-Hjo.

Aporna tjattrar som vanligt i trädkronorna men låter sig ej fångas på bild, de är så skygga. Däremot får bloggaren plötsligt syn på tre andra jeppar där i djungelgrönskan. Kolla, där är de. För tusan, fram med kameran, knäpp och knapp, så där ja. Äntligen är kufarna förevigade på bild.

Sandvargen

Bland tomtar och troll - Sverker Castillo

Kanin

Kräftor

I Åsa Linderborgs Mig äger ingen finns en underbar passage där pappan, Leffe, berättar om hur det gick till på Villa ASEA.

Där åt de oxfilé och rysk kaviar. Varje dag. Berg av svenska kräftor.        
Det är ju för jävligt att såna där människor som inte ens vet hur man äter kräftor får tugga i sig hur mycket dom vill. Du ska se att de bara äter stjärtarna och kastar resten.

Det finns många underbara passager i den boken och som helhet är den rent förunderligt bra. Man kan bara avundas den som inte läst den än.

Hustrun har ätit kräftor sedan barnsben och vet hur det går till. Hon äger därför en naturlig auktoritet på området som icke  låter sig motsägas. Bloggaren hade knappt smakat kräftor innan hustrun kom in i bilden, det är å andra sidan en himla massa år sedan, så han har haft gott om tid att lära sig. Varje år lär han sig ändå på nytt att smöret i huvudet inte får glömmas. Enligt hustrun är smöret det bästa på kräftan. Bloggaren är skeptisk men läraktig. Med åren tycks ändå det viktigaste vara att kräfthuvudena ska radas upp och kanta tallriken vartefter de avverkats. Glöm aldrig det!

Vi radar upp oss i trädgården och smakar av både turkarna och kineserna. Men de väger lätt jämfört med kräftorna från Vättern. Förvisso ingen blindtest, men ändå. Den gamle fanjunkaren berättar historien om varför så goda djur borde vara förbjudna för civila. Den har vi hört förut, men det gör inget.

Hjo-Hjo får nöja sig med vattenmelon och en ynka liten kräftstjärt. Men glad hund idag igen.