Temaläsning i september: skräck

De senaste två månaderna har jag snittat fem böcker per månad. Därför sätter jag som mål att läsa fem böcker även i september, förutom den ljudbok jag redan håller på med (Gone Girl av Gillian Flynn). Det är fem böcker köpta i år. En av böckerna (Mysrys) är en omläsning, annars är det för mig nya böcker.

September är väl den första höstmånaden, även om det inte är höstlikt ute än. Det var först i dag jag reagerade på att björkarna fått några få gula löv. Det börjar bli lite svalare i luften, men solen värmer fortfarande gott och det är runt tjugo grader ute, soligt och väldigt fint. Inget höstrusk än inte, men varför inte samla ihop några mysrysliga böcker som passar för hösten, ändå, bara för att?

Därför tänkte jag ha tema skräckläsning i september. Det blir böcker om vampyrer (Julie Kagawas böcker) och spökhistorier från både Kim M. Kimselius och Kate Mosse. Plus att jag tänkte läsa en bok med den passande titeln "September" av Kristoffer Leandoer.

Förra året var jag med i "Läs ett år"-utmaningen. Den tog tvärt slut efter augustiboken, i och med att jag nästan slutade läsa och bara skrev resten av året. Så jag tänkte ta bok september, oktober, november och december i år istället. Först ut är alltså "September" av Kristoffer Leandoer. I oktober blir det Ray Bradburys "Oktoberfolket". Vad jag ska läsa i november och december återstår att se.

Jag är inte så mycket för skräck egentligen, som ni kanske vet vid det här laget, men jag gillar spökhistorier som är sådär lagom ruskiga, och ibland fungerar det bra med vampyrer också, de känns inte för läskiga. Så jag går på skräck light.

Har ni några mysrysliga tips för höstmörkret?

Jag lever - och spräcker bubblan!

Det har gått två månader.

Har jag glömt bort bloggen?

Nej, inte alls. Jag hoppas ni förstår mig när ni får läsa denna min förklaring. Förstår och förlåter! Jag har bortprioriterat allt på min fritid förutom skrivandet (och socialt umgänge – det prioriterar jag alltid – åtminstone det viktigaste); jag har inte läst ut en bok sedan oktober.

Nu börjar jag få väldigt dåligt samvete för att jag inte uppdaterat bloggen, inte skrivit eller publicerat recensioner på böcker, inte talat om att jag faktiskt inte läst några av dessa böcker... Jag som hade tänkt vara med på läsutmaningen Läs ett år hela året; jag började på och läste något kapitel i min septemberbok i slutet på september, ”Seglats i september”. Och jag funderade på augustiboken som jag mycket riktigt verkligen HAR läst men ännu inte skrivit klart min recension på – har påbörjat en recension men inte skrivit klart den. Böckerna för oktober, november och december har jag ännu inte läst. Oktoberfolket av Ray Bradbury hade jag tänkt läsa, och kanske Tove Janssons Sent i november (favorit i repris), men jag har inte läst mer än några få rader i Wool av Hugh Howey under oktober/november.

Nu i december har jag (i går) faktiskt lånat på biblioteket en fackbok och läst och bläddrat lite i den, samt att jag häromveckan köpte och började läsa i Maresi av Maria Turtschaninoff.

Men det är ungefär min läsning det... förutom lite i en astrologibok och mina egna manusutkast.

Jag har haft fullt upp med mitt skrivande. Ni vet, det där jag nämnde i mitt senaste inlägg, postat den 3 oktober. Där skrev jag att jag tagit fram Tusenskönan och börjat titta på det projektet. Nå, UM hör samman med Tusenskönan, de är olika delar av samma mynt och Tusenskönan ledde till UM och sedan har jag fastnat i UM och tittat på det projektet...

Nå, nu har jag tittat lite mer... och gjort mer än så. För det var en idé och en värld som var så bra och hade sådan stor potential att jag absolut inte ville eller kunde släppa det. För att det är ett projekt som jag för några år jobbade så mycket på och lade så mycket tid på... tid som jag inte vill anse vara förlorad och ett projekt med en potential som jag heller inte vill förlora...

Sedan jag bloggade sist har jag:

• läst igenom mina gamla projekt som gemensamt kan kallas UM (runt tusen sidor sammanlagt måste det väl vara), läst och funderat kring och kritiserat och ratat och rotat, hittat det som är något att ha och lagt åt sidan allt det som inte är något att ha kvar
• tagit fram guldbitarna i mitt gamla UM-projekt, tagit en hel del kapitel och delar med potential, satt samman dem på ett nytt sätt och utvecklat handlingen både i dessa delar och däremellan
• skrivit ut allt gammalt jag skrivit och som jag ska bygga vidare på, skrivit ut det nya och skapat ett helt nytt dokument där jag numera har mellan 500 och 600 sidor tätskriven text (Garamond, 11 pkt) och börjat redigera detta
• skrivit ut mina 500+ sidor och köpt en pärm och sedan ännu en för att hela projektet inte får plats i en pärm eftersom det är så tjockt
• redigerat valda bitar av UM, utvecklat andra
• skapat nytt, hittat en ny handling, en tätare handling med intensivare och klarare plot
• bytt namn på UM till DK
• skrivit 186 kapitelkort. Varje kapitel i romanen har fått ett eget registerkort, där jag bland annat skrivit POV, år, datum/dag, väder, plats och personer, samt i vissa fall även handling.
• utvecklat världen, magin, allt annat som hör samman med den fantasyvärld som romanen utspelas i
• utvecklat dessa kapitel och kapitelkort, gör fortfarande det för plotten är ännu inte klar och håll och oklarheter finns fortfarande
• skapat en spellista på Spotify med låtar som representerar boken såtillvida att citat ur låtarna finns i början på varje kapitel av boken
• tagit fram mina gamla dokument om de tre huvudpersonerna, utvecklat dessa, läst deras födelsehoroskop, utvecklat dessa, läst deras aspekter etc., försökt skapa mig klara bilder av tre mycket komplexa karaktärer, utvecklat bipersoner och andra karaktärer
• rensat i namnlistan på de personer som är med i boken, ändrat namn på många för att få fram ett visst namntänk när jag väljer namn, namn som hör samman och hänger ihop på olika vis, utvecklat bipersoner och bikaraktärer
• funderat även på Jade-romanen och diskuterat den romanen med en annan
• diskuterat även UM/DK med en vän, magin i världen inte minst
• skrivit nytt, skrivit vidare på projektet DK och fortsätter att göra det

Jag har inte varit med i National Novel Writing Month i år, första gången som jag inte är med sedan jag började medverka 2007! Jag bryter en sju år gammal vana/trend och tar en paus. Jag tyckte att det gick så bra att skriva ändå.

Det var också därför som jag inte ville blogga, inte ville läsa. Jag ville inte bryta skrivarbubblan.

Nu har jag delvis spräckt bubblan, den börjar få sprickor och jag börjar splittra mig lite i och med att jag börjar, dels läsa lite igen och dels måla på en målning som ska vara med på en konstutställning i början av nästa år och måste bli klar tills dess. Och så tränger julen sig på och vardagen på andra sätt och vis. Brödjobb finns förstås hela tiden men nu är fritiden mer och mer uppluckrad av annat och det börjar gå lite trögare igen med skrivandet. Så då passar jag på att blogga och visa att jag lever och mår bra.

Att jag bara är lite skrivbubblig... kreativ... och skapande.

Recension: Juli av Tania Kjeldset

Titel: Juli
Originalets norska titel: Juli
Författare: Tania Kjeldset
Sidantal: 221
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven första gången: 2009, på svenska 2011
ISBN: 9789129676655
Utläst: 2014-07-21
Utmaning: Läs ett år



Det här är den första boken av Kjeldset på svenska. Hon har tidigare skrivit bilderböcker och barnböcker samt medverkat i en antologi.

Boken handlar om Elin, en het och varm sommar, då hennes vänskap med Sara förändras och en ny kärlekshistoria tar vid med Kato, en mystisk pojke som Elin blir nyfiken på.


Såhär står det om handlingen på Adlibris:
 
Juli är en sommarhet kärlekshistoria med mycket undertext som har gjort succé i Norge. Boken är såld till flera länder, bland andra Danmark, Frankrike och Tyskland.

"Elin har känt Sara sen hon var liten. Varje sommar har de träffat varandra på Shröderön, tultat runt tillsammans i vattenbrynet med plasthinkar och badleksaker. Aldrig gjort något allvarligare än att hoppa från bryggan, simma ikapp under vattnet, jämföra solbränna. Enkla sommarritualer, samma varje år. Det är som om deras vänskap är beroende av just den här stranden, den här ön, den lätta sommarbrisen."

När boken börjar har både Sara och Elin förändrats. De har fyllt 15 och deras kompisrelation är inte lika självklar längre. Elin börjar mot sin vilja intressera sig för Kato - killen som hyr den gamla husvagnen hos Edmund Dal. Men vem är Kato? Varför är han så mycket med George, Edmunds handikappade son? Och vad är det med hans mamma Henny?

Tania Kjeldset skildrar på ett spännande sätt hur Elin och Kato upptäcker varandra och hur deras kärlek växer fram. Hon skriver stilla, stämningsfullt och vackert men under ytan tränger en ganska komplicerad historia fram.



Jag tog mig an boken med viss skepticism, men jag blev positivt överraskad. Jag tyckte att berättelsen var riktigt gripande, särskilt bipersonernas bakgrundshistorier (främst Georges). Som alltid när man sträckläser en bok blir den ännu bättre. Jag läste 101 sidor första dagen och läste ut den nästföljande dag. Det var en snabb- och lättläst bok. Det var en fin sommarbok med både sorg och glädje och sådant som ordnar sig.

Målgruppen är 12-15 år, fast jag tycker nog att boken passar bättre för de som är tolv, tretton, snarare än fjorton, femton. Kanske för att huvudpersonen är 15 och att det i just den åldern passar bättre att läsa om sådana som är något eller ett par år äldre. Något mer att fascineras av när man ålders- eller utvecklingsmässigt inte riktigt är där men på väg dit.

Vissa böcker går in på djupet i sådant som består mer av mörker. Kjeldset nosar lite grann på det mörka men dröjer inte kvar där. Boken är främst en lättsam sommarunderhållning, och det är väl kanske det man kan ha emot boken, att den snuddar vid mycket men inte utvecklar allt. Också det kan göra att man glömmer bort boken ganska snabbt; det är inte så speciellt att det dröjer sig kvar länge men det är i alla fall underhållning för stunden. Jag tyckte dock att det inte gjorde någonting. Jag tyckte om den och den passade bra att läsa just på sommaren, i värmen.

Recension: Centuries of June av Keith Donohue

Författare: Keith Donohue

Titel: Centuries of June

Förlag: Broadway Paperbacks

ISBN: 978-0-307-45029-6

Sidantal: 342 sidor

Köpt: på The Book Depository i maj

Utläst: 2014-07-01 (läste de sista 30 sidorna den dagen; resten av boken i juni)

Nu är jag förskräckligt sen med att lägga ut den här recensionen. Över huvud taget ligger jag långt efter med recensioner av böcker här på bloggen. Jag som hade tänkt posta ett inlägg om hur det gick på min Mermaid May-månad i maj; det är ju snart augusti så det känns som om det är lite för sent.

Centuries of June var min utmaningsbok i läsutmaningen Läs ett år. Den första boken i utmaningen som jag valt att köpa och även den bok jag tyckt bäst om av månadsböckerna fram till och med juni.

Eftersom det är en väldigt annorlunda bok är det kanske därför som jag dragit mig för att recenseras den, för att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Nu ska jag i alla fall försöka.

Först kan jag berätta lite kort om handlingen.

En man ligger på sitt badrumsgolv med ett hål i huvudet. Längre bort i samma hus, bortanför korridoren i ett sovrum, ligger nio kvinnor, varav en av dem kan vara mördaren. Mannen vet inte vad som hänt och försöker komma underfund med det medan han blir avbruten av och lyssnar till de nio kvinnornas historier, som tar honom genom flera sekel.

Var och en av kvinnorna har en egen röst och en egen historia. Flera av dem tyckte jag mycket om, men mest tyckte jag nog om den första kvinnans levnadsberättelse. Hon är en kvinna som blir förälskad i och gifter sig med en björn. Den påminner starkt om indiansk mytologi. De andra kvinnornas historier vill jag inte avslöja, men läs gärna boken så får ni veta. Det är många fascinerande berättelser och jag tyckte som sagt mycket om det jag läste.

Visst kan handlingen bitvis te sig förvirrande, men det är mer en spegling av huvudpersonens egen förvirring och hans sökande i vad som egentligen hänt honom och varför. Han minns ju inte ens vem han är.

Det är surrealistiskt, spännande, förvirrande, roligt, intelligent. Bitvis är det en historisk roman eftersom kvinnornas historier tar läsaren genom olika tidsepoker. Det är riktigt bra skrivet, inte för inte är Keith Donohue bra på det engelska språket, behärskar det verkligen. Han har en Ph.D. i engelsk litteratur och har publicerat litteraturkritik och föreläst om litteratur och skrivande på diverse olika college och universitet.

Den här romanen beskrivs som en blandning mellan spökhistoria, thriller och deckare. Och nog lånar den drag från olika genrer och de olika kvinnornas berättelser är berättade på väldigt olika vis. En av dem består mest av brevväxling, till exempel.

Jag tyckte mycket om den här boken och gav den fyra av fem stjärnor på Goodreads.

Keith Donohue är en författare som jag gärna läser mer av; han verkar skriva udda, intressanta romaner. Och det är en bok och en författare som jag inte skulle ha en aning om existerade om det inte vore för Läs ett år-utmaningen, så det tackar jag Västmanländskan för som anordnar den.

Läs ett år - halvårssammanfattning

Nu är det juni och snart har halva året gått! Tiden går så fort! I och med att det nu är juni är det dags för en halvårssammanfattning av Läs ett år-utmaningen som Västmanländskan anordnar på sin blogg. Som ni säkert vet vid det här laget går utmaningen ut på att läsa böcker med den aktuella månaden i boktiteln. På hennes blogg finns fina sammanfattningar av läsningen hos alla vi som deltar i utmaningen.

Den här utmaningen har verkligen varit speciell. Den ”tvingar” mig att läsa många olika slags böcker. Det är verkligen kul; det har blivit helt andra böcker än vad jag skulle ha läst om jag valt helt själv.

I början valde jag bara böcker som fanns på det lokala biblioteket. Detta begränsade mitt läsurval väldigt, på gott och ont. Ett par av böckerna har tyvärr varit lite väl tråkiga på grund av detta, men som sagt, det är alltid bra att vidga sina vyer och läsa sådant som är mindre bra ibland. Det ger perspektiv om inte annat. Och genom att läsa tråkiga böcker nu och då uppskattar man de som verkligen är bra ännu mer.

Året började med lite tråkigare läsning och blev bättre och bättre eftersom. Fyra dagar i mars var helt okej, Aprilhäxan var bra och Majken, en dag i maj gillade jag också.

I januari blev det två böcker, annars har det varit en bok per månad. Här följer en kort lista med länkar till mina recensioner:

Januari

1. Januari av Lars Westman
2. EXTRA. En morgon stod hon bara där. Januari av Per Nilsson

Februari

Februari – två berättelser av Hans Gunnarsson

Mars

Fyra dagar i mars av Jens Christian Grøndahl

April

Aprilhäxan av Maj-Gull Axelsson

Maj

Majken, en dag i maj av Margareta Strömstedt

När jag nu läst så många böcker som jag ”tvingats” välja utifrån bibliotekets begränsade utbud i den här ”genren” har jag lyxat till det ordentligt med juni månads bok. Det är en köpebok!

I slutet av maj beställde jag en bok på The Book Depository – en nätbokhandel som har böcker för lägre pris än till och med Adlibris och där det alltid är gratis frakt. Det tycker jag om! Sedan gör det ingenting att jag ibland får vänta lite längre på en bok; jag har ändå så många olästa böcker här hemma. Nu har jag beställt två gånger från The Book Depository, juniboken inräknad.

Juniboken heter Centuries of June och är skriven av Keith Donohue. Och i går fick jag den i brevlådan. Lite kort om handlingen fritt översatt från baksidan av boken:

En man ligger på golvet i sitt badrum med ett hål i huvudet och funderar på varför det blev som det blev. Men han avbryts gång på gång av ett antal misstänkta, åtta kvinnor som ligger i sovrum nära intill, längre bort i hallen. Varje kvinna berättar en historia baserad på amerikanska myter och legender från fem århundraden.

Romanen beskrivs som en svart komedi – delvis spökhistoria, delvis psykologisk deckare och delvis teatralisk pjäs – vaudeville show” - enligt Washington Post.

Jag ser verkligen fram emot att läsa den!

Recension: Majken, en dag i maj av Margareta Strömstedt

Författare: Margareta Strömstedt

Titel: Majken, en dag i maj

Illustrationer: Eva Eriksson

Förlag: Natur och Kultur

Sidantal: 90

ISBN: 91-27-01335-9

Utläst: 2014-05-02

Majkens bästa vän Sven Olof har opererats för blindtarmen och Majken bestämmer sig för att tjuvåka med mjölkbilen in till stan för att hälsa på Sven Olof på lasarettet. Men ingenting går som Majken tänkt sig. Redan på väg till lasarettet går det snett och hon blir upptäckt som tjuvåkare.

Boken kom ut första gången 1983. Det är en mycket lättläst bok som speglar en annan tid i svensk historia och gör det väl. Den utspelas på fyrtiotalet och det är intressant att få följa med Majken i hennes vardagsäventyr till sjukhuset. Boken speglar och berättar om Majkens känslor på ett realistiskt, övertygande, om än lite barnsligt sätt. Verkligheten för ett litet barn som har både de fina känslorna och de lite olustiga känslorna (svartsjuka allra mest).

Jag får för mig att barn av i dag som är i Majkens ålder åtminstone låtsas vara vuxnare – leker betydligt mindre och så vidare – men de måste ändå känna igen sig i den här boken. För boken har, trots sin ålder, fått stå kvar i bibliotekets bokhylla och inte hamnat i bibliotekets magasindel och det säger något om dess popularitet.

Att den blir utlånad om och om igen har med skildringen av Majkens inre att göra. Alla flickor i samma ålder kan nog känna igen sig – och vuxna flickor med för den delen. (Pojkar också kanske men jag tror tyvärr att det i första hand är flickor som läser en sådan här bok.) Till det yttre är det mycket som förändrats sedan fyrtiotalet men barns känslor förblir desamma. Vänskap, avundsjuka, svartsjuka, ånger, försoning.

Det här är en trygg bok. Den är snäll och precis lagom spännande och farlig. Redan på omslaget står det ”För Majken blir det både spännande, lite hemskt, farligt och roligt och till slut ganska bra”. Som om det behövs en försäkran redan på baksidan att detta kommer att sluta bra. Det är lite som att stryka barnet över håret och le överseende och inte riktigt tro på att barnet ifråga klarar av att det händer farligheter.

Det blir lite spännande och lite roligt, pyttelitet farligt kanske, men ingenting som lämnar läsaren med hjärtat i halsgropen. Det är för snällt för det. Ändå är det trevlig läsning och man tycker om Majken, just för att hon genom sin svartsjuka, sina obetänksamma beslut och sin impulsivitet ställer till det för sig och handlar dumt utifrån det, men ändå vill gott och försöker ställa allt till rätta. Och naturligtvis lyckas hon och allt slutar ”till slut ganska bra”.

Recension: Majgull Axelsson: Aprilhäxan

Författare: Majgull Axelsson

Titel: Aprilhäxan

Förlag: Månpocket

Antal sidor: 424

ISBN: 91-7643-458-3

Utläst: 2014-04-28

Aprilhäxan valde jag att läsa därför att jag är med i läsutmaningen Läs ett år, där man ska läsa en bok med månadens namn i titeln. Detta är mitt aprilval. Tidigare böcker i utmaningen har jag lånat på biblioteket; den här boken hittade jag på second hand och valde att köpa – den kostade bara tre kronor. När jag var tonåring stod boken i inbundet format i mina föräldrars bokhylla men jag kom mig aldrig för att läsa boken då, och det kanske var lika bra. Om jag mot förmodan läste den då är det ingenting som fastnade i mitt minne. Boken passar bättre för äldre kvinnor, och jag vet fortfarande inte om jag riktigt tillhör målgruppen till den här boken. Det här är en bok som jag inte skulle ha läst om det inte hade varit så att jag skulle läsa just en bok med april i titeln.

Aprilhäxan är dock en bok som växte medan jag läste. Jag var inte så förtjust i den till en början, men tyckte bättre om den efterhand.

Till en början verkar huvudpersonerna, de fyra kvinnorna, alla ganska otrevliga och osympatiska - framför allt mot varandra; deras relation till varandra är inte den lättaste. Under bokens gång får man lära känna dem och deras bakgrund, deras uppväxt, och på så vis skapas hos läsaren sympati för kvinnorna. Förståelse ger sympati eller i alla fall just förståelse. Det är skickligt gjort och det är många gånger just det som författaren också ska göra – att presentera en huvudperson som till en början är osympatisk men som växer och fördjupas med bokens gång, som läsaren fattar tycke för bara han/hon ger huvudpersonen en chans. och till slut känner med och till och med tycker om eller älskar personen ifråga.

Det finns flera röster som hörs i den här boken. För det första är det en jagperson, Desirée, och jag förstår varför hon inte beskrivs i tredje person. Hon kan nämligen inte tala, annat än genom en dator och det gör hennes kommunikation med omvärlden begränsad. Dessutom är hon sängliggande och förlamad.

Tack vare Desirée fick jag behållning av den här boken, för det är här de övernaturliga inslagen kommer in och de lyfter hela läsningen, tycker jag. Desirée kan ta sig in i andras kroppar, ta över kroppen och skjuta den egentliga ägaren av kroppen åt sidan för en stund. Dela själens boning, kanske man skulle kunna säga. Hon använder sig av fåglar för att övervaka sina tre systrar som inte är medveten om att hon ens existerar.

Det är en sorglig och tragisk saga som läsaren får ta del av. Fyra eller till och med sex, sju om inte fler tragiska livsöden som flätas samman på olika vis. Majgull Axelsson är bra på att beskriva detaljer och väjer inte för det lite smutsiga eller samhällets baksidor.

Jag tyckte om den, men jag tror att man måste ha lite livserfarenhet för att uppskatta den, och tycka om att läsa om vardagligheter. Det svenska arbetarsamhällets hårda villkor ur kvinnornas perspektiv, och speciellt intressant och igenkännande blir läsningen för de som likt dessa kvinnor föddes på eller växte upp på fyrtiotalet i Sverige., och för oss som inte fanns då skapar det förståelse. Och givetvis kan man också dra paralleller till vårt nutida samhälle - livsvillkoren är inte så lätta alla gånger nu heller, inte ens i Sverige.

Recension: Jens Christian Grøndahl: Fyra dagar i mars

Författare: Jens Christian Grøndahl

Titel: Fyra dagar i mars

Originalets (danska) titel: Fire dage i marts

Förlag: Wahlström & Widstrand

ISBN: 978-91-46-22031-2

Format: inbunden

Antal sidor: 393

Köpt: ej köpt, lånad biblioteksbok

Utläst: 2014-03-12

Först lite om innehållet från baksidan av boken:

Den framgångsrika danska arkitekten Ingrid Dreyer befinner sig på konferens i Stockholm när hon nås av ett telefonsamtal: hennes femtonårige son Jonas har gripits för ett grovt våldsdåd. Tillvaron skakas om i grunden, och under de fyra dagar som nu följer genomlever Ingrid på nytt sin ensamma barndom, sitt haverade äktenskap, det åtta år långa förhållandet med en äldre, gift man – ett förhållande som inte längre tycks ha någon framtid. Och relationen till Jonas, som alltmer framstår som en främling för henne.

Har Ingrid gjort samma misstag som sin mor, den självupptagna journalisten Berthe, och sin mor Ada, en gång känd och firad författare? Är de tre kvinnornas livshistorier bara variationer av samma egoism, förklädd till frihetslängtan?

Över till mina reflektioner och funderingar.

Detta är en stillsam roman om tre generationer kvinnor. Huvudpersonen är Ingrid, mycket tid ägnas också älskaren Frank. Fyra dagar av reflektioner och minnen – de presenteras i imperfekt, nuet skrivet i presens.

Det är en välskriven bok med god vokabulär. Konflikten och intrigen är enkel, kanske lite för enkel. Romanen består till största delen av Ingrids reflekterande.

Jag stör mig på användandet av ordet maskulin – som om Grøndahl inte tror på att vi tror på illusionen Ingrid annars. Och trovärdigheten finns där; jag tänker inte alls på att romanen är skriven av en man.

Stör mig också på att replikerna är mitt i brödtexten och ej får ny egen rad. Det gör det svårare att läsa, helt i onödan – speciellt när repliker följer på varandra och det är olika personer som talar, alla på samma rad. Som tur är blir det inte mycket dialog och aldrig fler än två, högst tre personer åt gången.

Annars består boken av vackra formuleringar, flödande skrivet. Intelligent och sinnligt, dock inte lika vackert som Kim Thúys språk, långtifrån, för det är inte frågan om poesi alls, bara det att det är en väl genomarbetad roman som har litterärt snygga formuleringar och ett rikt ordförråd.

Men allting händer lite för mycket på avstånd. Det blir vackra tavlor att betrakta, halvt bortvända kvinnor som man inte riktigt får grepp om. Och jag förvånas över att det inte förs någon moralisk diskussion egentligen, om kvinnornas otrohet (kanske görs detta underförstått bitvis; men det talas mest bara om kvinnornas frihetslängtan). Bra dock att Ingrid (innan romanens början) lämnade sin man och sade som det var tidigt till honom. Den diskussion som förs dock, handlar mest om förhållandet mor-dotter-mor i olika konstellationer – så vill man läsa och fundera över detta är det här en bra bok.

Ändå, jag kan inte riktigt med det lättsinniga sättet de är otrogna på och allt ljugande. Gillar ej kvinnorna i denna roman. Inte ens Ingrid. Förstår henne – kanske. Men tycker inte speciellt mycket om någon av karaktärerna.

En annan konflikt som aldrig blir mycket av är den mellan infödda och invandrare; det är en invandrare som Jonas misshandlar och detta dåd genomsyrar romanen. Det görs inget av det heller. Vet inte ens om boken mynnar ut i något, om Ingrid förändras speciellt mycket eller vidare.

Vill man ha något fartfyllt är det här inte rätt bok. Det är mycket långsam bok med fokus på Ingrids inre. Jag känner inte riktigt att jag hör till målgruppen – jag kanske är för ung och har själv inga egna barn än – vilket i och för sig inte påverkar läsningen, man kan gott tänka sig in i situationen. Den blev kanske lite för långsam och lite för distanserad stundtals. Jag läste den fort dock, mest för att jag redan innan denna kommit in i ett högt tempo tack vare Läsmaraton i mars-utmaningen, där det här var den fjärde utlästa boken – lite slumpartat med tanke på titeln.

Tydligen påminner den här boken mycket om Grøndahls andra böcker, något jag inte kan svara för eftersom jag själv inte läst något annat av honom. Hans böcker blir enligt vissa andra recensioner jag läst för lika varandra. Detta störs jag inte av, förstås. Jag skulle dock inte ha läst den här boken om det inte vore för Läs ett år-utmaningen där titelordet mars gjorde att jag läste boken. Läs om mina andra Läs ett år-böcker här. 

Måste tillägga att den här boken ändock var den bästa hittills av böckerna i Läs ett år-utmaningen. Boken var helt klart läsvärd och får tre stjärnor av fem möjliga. Förhoppningsvis kan det bara fortsätta att gå uppåt – jag hoppas aprilboken blir ännu bättre.

Recension: Hans Gunnarsson: Februari - Två berättelser

Jag är med i läsutmaningen Läs ett år som Västmanländskan anordnar. I början av februari lånade jag två böcker, Den 31 februari av Julian Symons och Februari - Två berättelser av Hans Gunnarsson. Jag började på Symons bok, bara de första sidorna, det gick lite trögt – det var en gammal bok – och hur det nu var så gav jag upp den utan att kanske riktigt ge den en chans och påbörjade istället Februari av Hans Gunnarsson. Om Per Nilssons bok EXTRA: En morgon stod hon bara där. Januari. var diskbänksrealism för barn (vilket är lite i hårdaste laget att säga) så var det här diskbänksrealism för vuxna – med råge.

Hans Gunnarssons bok Februari består av två berättelser, har mycket riktigt också undertiteln Två berättelser. Berättelserna eller novellerna som man också kan kalla dem, läste jag i omvänd ordning. Jag började med titelnovellen Februari. Måste erkänna att jag efter läsandet av Februari inte var det minsta sugen på att läsa Skoda som var den första novellen/berättelsen i boken men hur det nu var så gjorde jag det. Kanske för att jag ville läsa hela boken så att jag verkligen kan säga att jag läst den – och för att jag ändå någonstans ville ge Gunnarsson en andra chans. För faktum var att jag blev rejält besviken på novellen Februari.

Februari är en ytterst vardaglig historia. Den börjar med ett slags prolog och sedan glider den genom scener och från människor till andra människor. Det enda som binder samma dessa olika personer eller par är att de bor i samma hyreshus eller i hyreshus i närheten av varandra och är mer eller mindre grannar med varandra. Någon av dem nämner en annan person som figurerat tidigare i berättelsen, men mer än så känner de aldrig varandra och mer än så sammanflätas aldrig deras liv.

Handlingen då?

Vardag.

Det enda korta och koncisa ord man kan använda: vardag.

Det händer absolut ingenting. Det enda som är mest dramatiskt

(spoiler (markera för att läsa)! Är att en gammal kvinna får en propp och måste föras till sjukhus).

Och detta enda dramatiska hoppar Gunnarsson helt sonika över, fastän en av personerna som man följer i novellen, en dammsugarförsäljare, besöker just denna gamla dam, så får man som läsare inte vara med om det dramatiska, bara läsa det i efterhand. Känn dig blåst – den enda riktiga vardagsdramatiken hoppas över.

Det här är grå svensk tristess. Diskbänksrealism.

Inte en enda av människorna som beskrivs är intressanta, de är grå vardagskaraktärer utan passion, utan intressen, utan hobby eller livsglädje.

Det är en berättelse med avsaknad av konflikter, det lilla som skulle kunna vara konflikt är för mesigt och blekt för att bli något.

Detta var FÖR vardagligt för mig, rentav banalt.

Språket är också för vardagligt. Det är rentav dåligt, med alldeles för många onödiga ord och upprepningar. För många ”och” och för många korta meningar.

Jag är ändå glad att jag läste Skoda för den var något bättre, men som sagt, fortfarande för vardagligt och menlöst, fortfarande bara grå svensksocialistisk tristess. Ändå mycket bättre än Februari-novellen för i Skoda hände det något och på slutet av novellen hade man ändå kommit någonvart. Så om ni ska läsa någon av dessa noveller, läs Skoda.

Novellen Skoda handlar om två personer, ett par, två personer som inte alls passar ihop. Huvudpersonen är osympatisk och menlös, jag hade svårt att identifiera mig med honom. Han vill ingenting, reagerar tamt, går mest omkring och röker. En scen gillade jag där han tände till lite grand och gjorde lite dumheter (som han ångrade sedan).

Över huvud taget bestod boken av menlösa och bleka karaktärer.

Den enda personen som var lite mer intressant och som jag faktiskt kände något för fick man aldrig följa. Det var Skodas huvudpersons tjej, hon gjorde en resa och där hände mer. Som man som läsare inte heller fick vara med om.

Jag kommer på mig själv med att tänka att om Gunnarsson istället skrivit en novell där man fick följa tjejen som hade intressen och en vilja att göra saker, förändra sitt liv, så hade det blivit en mycket mer spännande och kanske till och med intressant novell. Nu blev det ingenting av med det för huvudpersonen (jagpersonen) förstod sig inte på henne och engagerade sig inte i henne över huvud taget, försökte inte ens sätta sig in i vad hon menade, så slutet på novellen var ganska givet.

Nu är jag riktigt hård men jag sammanfattar det här som en tråkbok att glömma bort.

Till Gunnarssons försvar ska jag tillägga att han en gång fick Författarrådets Katapultpris för sin debut Bakom glas, och att den här boken Februari som jag just sågat fått väldigt fin kritik av Litteraturmagazinet som skriver:

”det komiska bor granne med det tragiska, det sublima med det banala”

Och Aftonbladet rosade boken och skrev:

”skarpt och ömsint, hur levande som helst Hans Gunnarssons interiörer, träffande i varje pryl, detalj och replik är både komiska och svarta, kvävande och uppenbarande”

Dessutom blev boken nominerad till Nöjesguidens Stockholmspris 1999.

Men nej, detta var inget för mig. Kanske var det bara inte min typ av humor eller min typ av vardag.

Om ni gillar vardagligt, direkt språk med många meningar inledda med ”Och” och talspråkliga ”dom” istället för ”de/dem”, läs!

Om ni gillar grå vardagsskildringar av Sverige med detaljerade skildringar av toalettbesök, läs!

Om ni gillar att läsa om verkligheten precis som ni ser den när ni äter microlasagne och mandelkubb, läs!

Om ni tycker om vardagliga böcker där det mest dramatiska som händer är ett strömavbrott, läs!

Nu har jag läst mig mätt på diskbänksrealism för ett tag. I mars blir det något helt annat – hoppas jag!

Bibliotekslån & bokinköp

I julas fick jag ett presentkort på den lokala bokhandeln av min sambo. Nu tyckte jag att det var dags att äntligen utnyttja det. Jag var på bokhandeln en sväng tidigare, men då hade de inte inne den bok jag funderat på att köpa.

Nu gjorde jag ett nytt försök, boken var inkommen och fanns i handeln. Det blev Steglitsan av Donna Tartt. Nu har jag hört både positivt och negativt om den här boken. På DN Kultur (jag läste papperstidningen) var recensenten kritisk, menade på att Tartt varit överambitiös med sin bok. SvD känns mer positiv. Själv tycker jag att det ska bli spännande att läsa.

Förunderligt med en författare som tar runt tio år på sig mellan varje bok. Undrar om det gör dem bättre eller sämre? Jag har läst Tartts första, Den hemliga historien, och gillade den. Jag har bok två, The Little Friend, på engelska i bokhyllan, köpt i pocketversion på second hand, och tror att det är för att den är på engelska som jag ännu inte läst den. Nu har jag hennes tredje på svenska. Den är tjock, 783 sidor, så jag kanske inte biter tag i den på en gång. För just nu håller jag på med flera andra böcker. En tjock bok kräver lite mer tid och ett större engagemang.

Just nu håller jag på som intensivast att skriva klart på första utkastet av Jade, därför ska jag hålla mig ifrån storläsningar tills jag är klar med första utkastet. Dessutom kan alltför bra böcker ge mig prestationsångest, haha. Jag tittade på Mãn av Khim Thúy, först på bokhandeln, men den var lite för dyr, man fick en mycket tjockare Tartt för samma pris, och på biblioteket står den som ny bok på 14-dagars-lån. Det gjorde att jag tvekade i att låna den också.

Nu har jag hört så mycket gott om Mãn att jag verkligen, verkligen vill läsa den. Men bara att bläddra i den(!), det gav mig ångest! Skrivprestationsångest. Jag vill skriva lika bra, men kan jag det? Nej. Så. Jag väntar med att läsa Mãn tills jag inte skriver lika energiskt själv.

Så istället lånade jag snabblästa humorböcker för humörhöjning, del 3 och 4 om Lou av Julien Neel, två seriealbum, Förälskelser och Busskyrkogården. Jättebra om man vill skratta lite och skrattar gör jag gärna. Böckerna om Lou, del 1 och 2, som jag läst hittills, hör till de där få böckerna som faktiskt får mig att skratta högt och på riktigt. Högpoängare.

Dessutom lånade jag två böcker till "Läs ett år"-bokutmaningen. Februari är här och det blev två böcker med "februari" i titeln, hämtade från det lokala bibliotekets magasinavdelning (de är nog inte utlånade så ofta med andra ord).

Februari - Två berättelser av Hans Gunnarsson. Kort och gott två noveller, titelberättelsen "Februari" och en historia kallad "Skoda". En väldigt ickefebruaristämningsbild på framsidan - det är blå himmel och gröngult sommarfält på omslaget.

Den andra boken är Den 31 februari av Julian Symons. En thriller och mordgåta. Med några år på nacken, utgiven 1950, som den är.

Två böcker som jag inte alls hade läst om jag inte hade hoppat på "Läs ett år"-utmaningen. Inte ens vetat om existerat. Jag hoppas jag inte ångrar läsningen av dessa två! Sällan jag gör det, i och för sig, alltid får man ut något av det man läser.

Per Nilsson: EXTRA. En morgon stod hon bara där. Januari.

Hade jag läst den här boken för några år sedan hade nog inte haft lika mycket att klaga på som när jag nu läste den. ”EXTRA” är samlingsnamnet på en serie, där ”En morgon stod hon bara där. Januari.” är första boken. De andra böckerna följer månaderna, har tilläggsnamnet februari, mars, april och så vidare.

Jag kommer dock inte att läsa någon mer bok i den här serien.

Jag har läst böcker av Per Nilsson tidigare. Någonstans inom mig har jag ett minne av en mycket bra läsupplevelse med en av hans böcker. Den bok jag tänker på är "Korpens sång", en ungdomsroman som han gav ut 1994.

Bland hans andra böcker har jag läst ”Ja må han le... Va?”, ”Baklängeslivet”, ”Anarkai”, ”Du & Du & Du” och ”Mellan vakna och somna”. Samtliga böcker från hans tidigaste år som författare. Ganska många ändå, lästa under nittiotalet (då jag var mindre kritisk), vilket också gör att jag har suddiga minnen av dessa böcker.

Ändå. Det gjorde nog att jag hade förväntningar på den här boken. Jag blev besviken. Den här boken är visserligen skriven för en något yngre målgrupp, men det kan man inte skylla på egentligen, för det finns många böcker skrivna för mellanstadieåldern som är riktigt bra. Så den ursäkten håller inte. Därför måste jag nog ändå såga den här boken.

För det första är den tråkig. Förutsägbar.

Det enda intressanta är mysteriet ”vem är flickan”. Vad/vem hon är räknar man ut redan när den första fjädern faller. Det är inte många sidor in som det händer. Resten är bara ett ”har jag rätt eller har jag rätt?”. Och slutet blir ”jaha, jag hade rätt”.

Eftersom det enda riktigt intressanta i hela boken är flickan, faller boken platt. Det är diskbänksrealism för barn, med omnämnande av välling och smulor, som om det skulle göra allting mer autentiskt. Och det kanske ger en känsla av vardagsrealism. Men. Det räcker inte.

Huvudpersonen är inte tillräckligt intressant och första person-perspektivet utnyttjas inte över huvud taget. Och det är här jag tror att jag för några år sedan hade uppskattat boken mer och inte hakat upp mig på detta.

Just nu skriver jag själv en bok ut första persons-perspektiv och det gör mig mer medveten om hur det perspektivet utnyttjas (eller inte utnyttjas) av författaren. Dessutom läste jag i slutet av förra året en underbar bok som verkligen utnyttjade första person-perspektivet och det var ”Bränd jord” av Elieshi Lema. Visserligen är det en vuxenbok, som därför kanske inte är direkt jämförbar, men det är ett perfekt exempel på hur man kan göra mer av första persons-perspektiv. Den boken läste man och tänkte ”den här boken kan inte vara skriven ur något annat perspektiv”. Ska man använda ”jag-form” är det så det ska vara.

Med ”En morgon stod hon bara där. Januari”, skulle man kunna byta ut alla ”jag” mot ”han” och boken skulle i övrigt inte behöva ändras på över huvud taget.

Ett exempel:

När man skriver första person behöver man inte skriva ”tänkte jag”, för läsaren inser redan att jagpersonen tänker, i och med att hela boken är skriven ur ”jags” perspektiv. Frasen ”kände jag” behövs inte heller. Man vet att det är huvudpersonen som tänker och känner. Man skulle kunna stryka så många partier och göra den här boken bättre. Åtminstone på det viset.

En annan sak jag retade mig på när jag läste var att Per Nilsson inte litade på läsaren, inte trodde att läsaren var beläst eller intelligent nog, att antingen redan veta om eller själv kunna utnyttja möjligheten, som dagens ungdomar kan, att snabbt kolla upp ett namn de inte känner igen, på Internet. Google i både dator och telefon numera gör ju att barn kan få reda på information snabbt, om de bara vill och är nyfikna nog. Men det tror inte Per Nilsson på.

Därför tilltalar huvudpersonen/jagpersonen plötsligt läsaren: ”Du kanske inte vet vem Marlon Brando var? En filmstjärna som var helt enormt snygg och bra, enligt farmor.”

Där faller trovärdigheten. På ytterligare ett par ställen tilltalas läsaren, men inte alls ofta nog att det ska vara motiverat. Illusionen om att jagpersonen verkligen berättar faller helt. I exemplet ovan, där är det en vuxen författare som säger till läsaren/barnet: ”Jag litar inte på att du förstår mig”, och inte huvudpersonen i boken som talar.

Jag vågar nog inte läsa om ”Korpens sång” eller någon annan av hans böcker, med risk för att bli besviken. Det räckte med den här boken. I fortsättningen ska jag hålla mig till bättre barn-/ungdomsbokförfattare. Diskbänkrealism är inte min grej, oavsett om där finns ett litet övernaturligt inslag (som i mina ögon blir det enda intressanta i hela boken) eller inte.

Sammanfattningsvis får den här boken betyg 2 av 5.

Tillägg: Den här boken är en av böckerna jag läst för "Läs ett år"-utmaningen som Västmanländskan anordnat. Häng gärna med!

Lars Westman: Januari

Första boken utläst för året blev en bok i Läs ett år-utmaningen, en läsutmaning som Västmanländskan anordnar. Häng gärna på, för det är en kul utmaning. Boken heter kort och gott ”Januari” och är skriven av Lars Westman, med illustrationer av Hjördis Davidsson. Det är en lättläst kortis för de lite mindre, klassad som Hcf och Lättläst på det lokala biblioteket. Illustrationerna är svartvita, boken är utgiven 1988 och har med andra ord några år på nacken.

Lite kort om handlingen. Olle har tröttnat på vintern och snön och beslutar sig för att göra sig av med snön på praktiskt vis – smälta ned den. Både kastruller, badkar, brevlådor och soptunnor fylls med snö. Olle engagerar grannbarnen, fast beslutna att smälta ned all snö och göra vintern till sommar. Boken är lite smårolig, men lite för kort och lite för enkelt. Olles kämpande leder naturligtvis ingen vart, trots att han är målmedveten. Men han tycks ändå vara nöjd med sitt arbete på slutet. Barn kan nog känna igen sig, både i Olle och i de andra barnen som är mer positiva till snön.

Illustrationerna speglar mest bara texten, och tillför inte så mycket extra, vilket är ett litet minus. Dessutom är de i svartvitt och dagens barn som är mer bortskämda med färg kan nog tycka att det är lite tråkigt.

Olles kämpande tycks meningslöst men han har ett mål, att smälta snö tills solen kommer tillbaka, och det lyckas han med. Så trots att hans arbete inte leder någonvart har det ändå någon mening för Olle, trots att de andra barnen inte ser något värde i det. Slutför vad du påbörjat eller något, kanske boken skulle kunna lära barn. Jag vet inte, men det låter torrt och tråkigt. Boken är lite för enkel och lite för torr för min smak, inte mycket händer. Men å andra sidan tog den bara ett par minuter att läsa så det gör inte så mycket. För en nybörjare i läsning passar den nog bättre, i lågstadieåldern, då blir det lite mer av en lagom utmaning att ta sig igenom texten, och ett plus att den är ganska kort på sina 16 sidor.