CURRENT OBSESSIONS

jag har helg-huvudvärk och ett garnnystan av drifter & intuition
bakom revbenen. inget att reda i i dag.

bara fotografera och skriva. mitt enda sätt.

det bästa sättet i världen jag vet. att leta ljus och rätt ord

i de mörkaste hörn. pauser bara av kaffe
{vi maler de kopi luwak bönor jag köpte med från bali.

jag återkommer till det.} och whiskey.
så flyter kväll in i morgon, blandas med stjärnklar natt,
där jag driver in & ur sömn med ljus som får brinna.

mer som får brinna. och musik.
ett helt nytt album av musik, sprängfyllt av betydelse,
- fast bara mitt för nu. 

Ni som brukar vara här vet att jag tycker
mycket om syskonen angus & julia stone’s musik. 
denna går nu varm, både bildligt och bokstavligt
och först är det något med hennes röst som skaver.
men när den sjunker in, på repeat, är det mer än all okay.
på massivt hög volym.
så att garnnystanet där inne blir alltmer poröst.
så mycket själ i ett enkelt piano riff och perfekta trumslag.
hjärtslagen ekar.
jag dansar ensam. enkelhetens lycklig. 

det är en sån’ vacker sak det där.
svår att dela med sig av, utan att den blir en platt kliché,
men likväl minst lika sann.
människors ensamma stunder. 
en av de vackraste saker jag vet. utan att egentligen veta.
och däri också det vackra egentligen ju.

som detta, nu dock delat med Er. en söndag förevigad.
alla ljus brinner, utanför soldattorpets stiliga gamla fönster
skiftar ljuset rörande vackert, jag har ett glas whiskey
stående som kan få ta mig timmar, ändå ingen is.
bali ligger kvar, bronserad på huden.
jag lyfter ett av doft-korten från qatar’s flygplats.
vi förälskade oss i de maffigaste parfymflaskorna någonsin, där,
- i myllret av svarta huvuddukar & vita långskjortor svepande stengolven.
vi lyckades backa därifrån, trots vår tradition att alltid köpa
vars en ny doft, en lämna-bali-tröst i sprayform.
de doftar fortfarande, känner jag nu..
och christian dior, som Du lyckats.

jag hänger på mig mitt 'N.Y transit token'.
doftar på det också.
{denna mani att ta in allts doft. vart har jag fått den ifrån?}
den doftar ju just inget, men bär minnen desto starkare.
får mig att tänka på twin towers och vår midsommarnatt
i the Greatest Bar on Earth, allra högst upp i det norra tornet.
jag minns pianomusiken. och svindeln framme vid fönstren.
höjden. stålkonstruktionen. hjärtat värker till lite.
jag fingrar på småsaker & vidrör försiktigt stora tankar.
det är en sån’ vacker sak det där.
människors ensamma stunder. 

spela henne högt. dansa som om ingen ser.
och säg mig;
vilken är den vackraste ensamma stunden Du vet? 
jag tycker så mycket om Era tankar.



med en hel massa kärlek,


h

stills & self portraits from the studio | n°1, 2 & 3 :

the most beautiful black dress i’ve ever worn is by candela / free people

n° 4 : crystals from the rock shop by johnyrocks | erica weiner has

N.Y transit token necklaces | all on big book

photographers i met and liked bought at fotografiska

n°5 : antique books bought in paris w. handmade pencils from inkkit

small images : black leilana stud bra from spell | vintage stuff | etc

feather is handmade for me by sara

© hannah lemholt photography | sara n bergman illustration

// 

i have a weekend headache and a ball of thread made of

instincts & intuition behind the ribs. nothing to be unravelled today.

just photograph and write. perhaps my only ways.

the best ways in the world i know of,  to look for the most

beautiful light and the most suitable words, in the darkest of corners.

there are breaks only for coffee {we grind the kopi luwak beans i bought

on bali. i’ll come back to that.} and whiskey.

and so evening floats into morning, mingles with starry night;

where i drift in & out of sleep

with candles allowed to keep burning.

much more that is allowed to burn. and music.

a whole brand new album of music, filled to the covers with

significance, but just mine for now.

you who are regularly here, know how much i

like the music of siblings angus & julia stone.

this is now the one spinning, - and spinning me.

at first there is something about her voice that chafe a bit.

but once it sinks in, on repeat, it's more than all okay.

on massively high volume. so that the ball of thread in there

is honeycombed. so much soul in a simple piano riff

and perfect drumbeats, echoing heartbeats.

i dance alone. the happy of simplicity.

it's such a beautiful thing that.
difficult to share without it becoming a flat cliché,
but nevertheless equally at least as true.
people's solitary moments.
one of the most beautiful things i know.
without really knowing.
and in just that lies the beauty really.
like all of this, however now shared.
a sunday eternalized.
all candles burning and outside the soldiers cottage’s
handsome old windows; the light shifts stunningly.
i have a glass of whiskey attending, one that can
get to stay for hours, got no ice anyway.
bali lingers on bronzed skin.
i pick up one of the scent cards from qatar airport.
we fell in love with the mightiest of perfume bottles ever, there,
- in the concourse of black head scarves
and white long dresses sweeping stone floors.
we backed away, despite our tradition to always buy
a new scent each, a leaving- bali-comfort in spray form.
the cards still carry scent, i realize now..
.. and christian dior, how you’ve flourished with this one.

i put on my N.Y. transit token. smell that too.
{this mania to take in the scent of everything. where did i get that from?}
it doesn’t really have a scent, but a memory nonetheless powerful.
i think of the twin towers and our magic midsummer night
in the Greatest Bar on Earth, at the very top floor of the north tower.
i remember piano music. and my vertigo in front of the windows.
the height. the steel construction. my heart ache a little.
i fiddle with the small things & carefully touch the big thoughts.
it's such a beautiful thing that.
people's solitary moments.

play her loudly. dance as if nobody’s watching.

then tell me;

which is the most beautiful solitary moment, you know?

i like so much your thoughts.

with a whole lot of love,

h

A GARDEN OF LIGHT THOUGHTS

vart är vi nu då?

efter att ha struntat fullkomligt i övervikten

och packat allt vi bara kunde av en ö

som efter varje besök upptar en allt större

del av våra hjärtan, ~ tryckt ner snäckor och fjädrar,

tygprover och kopi luwak kaffe, virkade bikinis och antika

små fynd, i vad som inte ens verkade vara samma 

resenärers packning vilken kom noga utvalt & minutiöst vikt

på andra hållet. detta beror inte bara på det förtvivlade

behovet av att få med sig varenda litet korn

av gudarnas ö möjligt {fast jo, så klart packade vi

sand från vår strand också}, ~ utan kanske främst på att

efter vecka efter vecka av att ha fått se prov på att

ingenting är omöjligt 

då lär man sig att precis så är det.

och bali vinkar också av oss just så.

med ett stort léende & utan anmärkningar, trots

sjutton kilo för mycket på vågen. en blinkning och 

vi kramar varandras händer hårt i flygplanskroppen med

tårarna rinnandes sakta och den djupnande insikten

att vi lämnar bali, men bali lämnar inte längre oss.

det här senaste året av mitt liv alltså..

det finns inte ord. hur gör man ? undrar Ni. 

när man är rädd för att ta språnget ? när man är mörk

i sinnet ? jag kan ju inte gärna rekommendera Er

uppbrott ur långa relationer som medicin hit & dit. 

det handlar heller inte om det. 

det handlar om att jag hade allt för många

förutfattade meningar om mig själv. vem jag var,

var menad att vara & därmed skulle förbli. 

det var ingen negativ bild alls, men det sättet att se på sig själv

är mörkt och förminskande i sig. 

utsätt Dig. utsätt Dig för livet. 

vem & vart Du än är.

i de små stunderna. de till synes små svaren.

alla de gånger Du tänkt säga nej, säg ja.

{och i vissa fall tvärtom. en helt annan historia.}

det kommer susa längs skenbenen på Dig stundom, 

det kommer att kännas som att Du bara har 

luft under fötterna, ~ & ingen fast mark alls går att nå.

Du kommer att tvivla. tänka att det är bättre att vara säker. 

det är då Du ska hoppa. igen & igen. jag lovar Dig.

fast mark. jag har glömt hur den känns.

den var överskattad som grogrund,

~ & allra vackrast att bara ha till att odla blommor i

och samla snäckor & sand på då och då.

med kärlek,

h

so now where are we?

after completely ignoring the threat of overweight

and packing just about everything we could bring, from an island

that after each visit occupy an increasingly large part of our hearts,

~ after squeezing shells and feathers, fabric swatches and kopi luwak coffee,

crochet bikinis and antique finds, in what didn’t even seem to be

the same travelers packing; carefully chosen and meticulously folded

on the other route. this has not only to do with the desperate

need to get every single small grain of the island of the gods

with us possible 

{though yes, of course we packed sand from our beach},

~ but perhaps primarily to do with

week after week of being shown that

nothing is impossible

teaches you that it is precisely so.

and bali also sees us off just like that.

with a big smile and without so much as a comment regarding

the seventeen kilos each too heavy on the baggage scale.

a wink and we hug each other's hands tightly in the fuselage,

with tears slowly rolling and the deepening realization

that we’re leaving bali, but bali no longer leaves us.

this past year of my life.. i mean..

there’s really no words.

how do you do it ? you ask.

when you are afraid to take the leap ?

when the mind is full of dark thoughts ?

i couldn’t really recommend breaking up from

long term relationships as a medicine hither & thither.

it's not about that.

it's about me having too many preconceptions about myself.

about who i was, was meant to be and thus would remain being.

it wasn’t a negative image at all,

but that way of looking at oneself

is dark and diminishing per se.

expose yourself. expose yourself to life.

whoever & wherever you are.

in the small moments. the seemingly small answers.

all the times you’re about to say no, say yes.

{and in some cases the contrary. a completely different story.}

you’ll feel a whisper in your shinbone at times,

it’ll feel like you have nothing but air beneath you,

~ & no solid ground at all in reach.

you will feel sceptic. you will stagger.

you will think that it is better to be safe.

and that's when you should jump. again & again.

i promise you.

solid ground. i've forgotten what it feels like.

it was overrated as a seedbed for growing,

~ & mostly ever beautiful for growing flowers

and collecting shells & sand of, from time to time .

with love,

h

±

quote i used for ’dark thoughts garden’ image | story people

  selfportraits | denim is one teaspoon & tee is vintage bali

poppy seedpod handpainted for me by sara | it does look like

a scrotum a lil’ bit now that you mention it, baby, but i love it anyways

© hannah lemholt photography | sara n bergman illustration 

DANCING ON EGGSHELLS

det råder kalkfärgs feber i landet av mjölk & honung
och nu är Ni så pass många som undrat bland kommentarerna & frågat i mail,
att jag tänkte skriva ner lite om mina väggar här hemma i studion.
de är inte målade med kalkfärg, utan med äggoljetempera.

en december för några år sedan gick lillasyster, en vän, mamma & jag
en fantastisk kurs, för att lära oss att göra egen äggoljetempera.

långt upp i ett sverige med allt djupare och allt renare snö,
bort från de stora vägarna och in i djupa skogar av bara oändlighet & vitt.
förbi något som hette vekhyttan, en liten träskylt som sa milis färghus,
- & över en liten bro fanns norrgården. 
som om tiden stannat till, eller som om vi rest rakt in i en saga.
som norrgården, mellangården, - & sörgården. 
så urnordiskt. så urvackert. 

in kom vi i ett enormt trähus, stampandes vitt i hallen och bara andades ut,
- & tog in rum efter rum målade i den ena färgen vackrare än den andra.
paradoxalt nog kanske, för en som älskar vitt, har jag aldrig sett något vackrare. 
kanske är det för att äggoljetempera har målats med i över 500 år.
det finns där långt bak i ryggraden på något sätt.
så många gånger, här & på andra platser vi målat såhär; 
har jag sett den reaktion jag säkert själv bar som en öppen bok, 
den där gången när vi klev in i milis hus;
som ett enda stort léende & en enda lång, djup suck.

färgskalorna rymmer namn som 3e september, 23e januari, 7e augusti..
.. och vi vägde, blandade & målade, några magiska dagar där i milis
brasuppvärmda hus, med trägolv och otaliga lockiga fårfällar.

different views from the studio. same color. different light.




sedan dess har det liksom inte funnits några alternativ. 
det blir äggoljetempera i alla rum, i alla hus, överallt där vi rör oss i min familj.
dessutom är det så att den färg jag har här i studion,
som de flesta av Er specifikt undrar över, bara är grundfärgen.
vi kommer inte längre. för den är så förbenat vacker.
till vitt, till svart, till grönska, till det mesta..


mer så för att vi varit sugna på att prova något annat, 
fast ändå liknande, beställde jag för ett tag sedan kalklitir’s färgkarta
med sanslöst vackra toner. längre än så har jag inte kommit,
men det är säkert därför Ni undrar om det är deras palladio eller
kanske winter primo jag omger mig med.
{deras celadon primo är närmast i ton, skulle jag tro.}

lime paint color chart : kalklitir | stunning free range eggs in the studio | it gets kinda messy : mama’s hands 

sedan är jag bortskämd här i studion, det ska medges.
huset är ett soldat-torp från tidigt 1800-tal med bevarade stenväggar,
endast lagade med puts av pappas yrkesvana händer.
väggarna skiftar & böljar, viskar kanske om andra liv, 
bär definitivt upp ljuset på ett alldeles magiskt vis, - & det hjälper
äggoljetempera’n till med. säkert även kalkfärg.

sunset in the studio | little quail eggs are too tiny to make egg oil tempera with. but beautiful.




och så ligger det alltså till med färgen.
undrar om det hjälpte Er nåt’?

gå aldrig på äggskal i livet.
dansa på dem.


kärlek,

h

denim is vintage true religion
we buy our earth pigment & stuff here | lime paint color chart here
the beautiful feather is handmade for me by sara
© hannah lemholt photography / sara n bergman illustration





//



there’s lime paint fever spreading in the land of milk & honey, 
and now so many of you has wondered in comments & asked in e-mails, 
that i felt i should write something about the color of my studio walls. 
they are not painted with lime paint, but with egg oil tempera. 

a december, some years ago, baby sister e, a friend, mom & i, 
took an amazing course, to learn how to make our own egg oil tempera. 
far, far up in sweden, with snow deeper & deeper, purer & purer. 
away from the main roads and into the deep forests of just endlessly & white. 
past something called 'vekhyttan', a small wooden sign that said 'milis house of color', 
~ & over a small bridge was 'norrgården'. 
as if time had stopped, or as if we travelled right into a fairy tale. 
much like 'norrgården', 'mellangården', ~ & 'sörgården'
from astrid lindgren’s the children on troublemaker street.

so nordic. so primevally beautiful.

in we came, into a huge wooden house,
stomping white in the hallway and just.. breathing out, 
~ & taking in room after room painted in one color more beautiful than the other. 
paradoxical, perhaps, for one who loves white, i ’ve never seen anything more beautiful. 
maybe it’s because egg oil tempera has been painted with, for more than 500 years. 
it's there far back along our spine somehow. 
so many times, here and in other places we’ve painted like this; 
i’ve seen the reaction i certainly carried myself, like an open book, 
that time we stepped into milis house of color.
all one big smile & a single long, deep sigh. 

the color charts contain names like 3rd of september, 23rd of january, 7th of august .. 
.. and we weighed, blended and painted, for a few magical days, there in milis
bonfire-heated house of hardwood floors and countless curly sheepskins.

since then there’s just been no other option. 
it turns into egg oil tempera in every room, in every house,
wherever we move in my family.
and furthermore, the fact is that the color i’ve got here in the studio, 
the one most of you have specific questions about, is just the body color. 
we never get past it anymore. cause it’s so crazy beautiful in itself. 
against white, against black, against greenery, against pretty much everything.. 

more so because we were eager to try something different, but still similar,
a while ago i ordered a color chart from kalklitir,
an icelandic company specializing in natural paints,
with stunningly beautiful tones. i haven’t gotten any further since.
but their color chart is probably why you’re wondering if it’s their palladio or 
perhaps their winter primo that i’m surrounding myself with. 
{the celadon primo is closest in tone, i think, to my egg oil tempera.}

it has to be said,  i’m quite spoiled here in the studio though.
the house is a soldier-cottage from the early 1800s with preserved stone walls, 
only repaired with plaster by my father's professionally practiced hands. 
the walls shift and flow, whispering perhaps of past lives, 
carrying the light absolutely in a very magical way,
~ & in that the egg oil tempera definitely is involved..
i’m sure even so with lime paint.

and that’s what’s going on with my walls.
i wonder if it helped you anything?

never walk on eggshells in life.
dance on them.


x,


h

THE WHISKEY WILDFLOWERS

det är en helg som dröjer sig kvar under huden.
och för det är jag så tacksam.
tacksam för skratten som ekar fortfarande där inne,
så mycket att jag får spontana små skrattanfall
alldeles i min ensamhet av dess efterklang.


vi dansar och provar smycken; mäter & skissar för love warriors,
dricker drinkar och äter nattmat sittande framför brasan i studion,
ända tills morgonen spretar sina trevande fingrar över fälten utanför.
solstrålar. äntligen solstrålar. studion översvämmas av ljus
och jag av inspiration & idéer, lust & längtan. 

här har varit mellanrum in mellan bilderna. ord. 
men jag raderar. skriver om och raderar. jag vet inte vad det är, det där. 
när orden inte räcker till. när jag är i ett mellanrum. utan ord.


ge mig Era ord. jag tycker så mycket om Era ord.

med kärlek,

h

±

the big picture{s}

image n°1 & 2 | pillows with cowrie shells : love warriors s/s14 coming soon |
other bedding : hm home | skull candle he died for love from love warriors

image n°3 | lace caftan from jen’s pirate booty : kyss johanna
can’t wait for beach hair to go with my gold leaf goddess crown : avigail adam 
bones & skulls skull necklace | feathers on my breath feather necklace LW s/s14
cowrie shell bra : spell and the gypsy collective

image n°4 | the vintage shell bracelets on sara’s arm are from papua
{there used as engagement rings} : LW s/s14 - coming soon

image n°5 | lace longhorns | wolf clan shaggy cardi from spell
{also found at kyss johanna} | etc

the beautiful feather is hand drawn for me by sara 





//


it's a weekend that lingers beneath the skin. and for that i’m so grateful. 
grateful for the laughter that still echoes in there, so much that i get 
small spontaneous outbursts of laughter in my solitude from its reverberation. 
we dance and try on jewelry; measure & sketch for love warriors. 
we drink cocktails and have our midnight snack sitting by the fire in the studio,
until morning sprawls its tentative fingers over the fields beyond. 
sunrays. at last, sunrays! the studio is flooded with light and i
with inspiration & ideas, longing & desires.

there’s been gaps in between these images. words. 
but i erase. rewrite and erase. i don’t know what that is, that feeling. 
when the words are just not there. when i am in a gap. wordless. 


give me your words. i much love your words.


x, 

h