A SUNDAY STORY | POPPY STUDY n°3

’poppy study n°3’ är en del av en serie vallmo fotografier,

en önskan att föreviga ett vilt vallmo fält.

vallmo är ju så inspirerande bara så..!
virginia woolf skrev

she was like a crinkled poppy;

with the desire to drink dry dust.

jag menar.. är inte det galet vackert så säg..?

jag plåtade det här fotografiet av ett vallmo fält i skymningen,

för att jag önskade mig en påminnelse av hemma

och av min familj, nu långt borta.

det var alltid något lite mörkt över den där ritualen.

vi satt oftast vid det stora köksbordet och drack ett glas vin,

till synen av människor som, i förberedelse för midsommar, 

stannade till i vägrenen och i väldig hast plockade samman

stora buketter av de här skönheterna,

för att sedan skyffla in dem i bakluckan på sina bilar,

och försvinna i diverse dammiga rivstarter.

mama sa alltid

de kommer alla vara döda vid hemkomsten.

vallmo är delikata varelser,

inte rustade för maffialiknande transporter..

nu. helt andra söndagssagor.

kärlek,

hannah 

’poppy study n°3’ can now be found in my personal print shop 

along with some new additions, like polaroids from

the garden of yves saint laurent etc | 

the sold out biggest sizes are also available for
all of the fine art prints again.. 

//

’poppy study n°3’ is part of a series of poppy photographs,

a wish to still and immortalise a wild poppy field.

simply because poppies are just so inspirational..!
virginia woolf wrote;

she was like a crinkled poppy;

with the desire to drink dry dust.

i mean.. isn’t that just crazy beautiful..?

i shot this photograph of a poppy field at dusk

because i wanted a reminder of home

and of my family, now far away.

there was always something a bit dark in that ritual.

we were most often sitting by the big kitchen table drinking wine,

at the sight of people that, in preparation for swedish midsummer,

were pulling over at the roadside,

picking big bouquets of those red beauties,

only to shove them into the trunk of their cars

and disappear in diversly dusty flying starts. 

mama would always say

they'll be dead at home-coming.

poppies are delicate creatures,

not fit for mobster style transportation.

and now. other types of sunday stories.

with love,

hannah

x

I WAS WRONG

det var slutet av september och indiansommar.

vi satt på caféer i stickat och drack skummig juice gjord på höstäpplen.

jag strök över det som då var en stor, rund mage och kände mig lugn.

älskade den där känslan av en ny start som hösten har med sig.

tänkte på första skoldagar och buketter av ny-vässade orange blyertspennor.

det var bara att börja skriva nya historier och bladen var också alldeles

blanka där de föll i virvlar mot bilrutan då vi körde hem.

jag skrev ner ett ode to autumn

där jag listade vad som var och vad som skulle komma.

det var slutet av september för över ett år sedan.

och jag hade fel, konstaterar jag nu, när jag vrider backspegeln

för att se bladen falla bakom oss.

jag skulle gå i kimonos och raggsockor och läsa ut 

sally mann’s självbiografi hold still.

jag skulle njuta av att ta det lugnare och vara här & nu.

jag gick väl i kimonos, det gör jag mest för jämnan.

men jag klämde också in mig i preggo-jeans & höga klackar och

kände mig alldeles utomordentligt någon annanstans,

när vi skålade till nattklubbsmusik under stjärnhimmeln på night tales,

 och det viskades som det bara kan i alkoholdimma,

- sådär högt så att alla runt omkring hör, men man själv kan

inte minnas att man haft en enda vettig konversation.

jag gravid och glas-klar på virgin mojitos.

och någon annanstans. långt därifrån.

sally mann’s hold still låg, visserligen läst en bra bit in i,

men sedan orörd och just stilla på sängbordet.

det blev för tungt och jag för ofokuserad.

för lätt någon annanstans.

långt från djupt i den amerikanska södern,

långt från ens just där & då, i vår stora vita säng.

jag skulle hinna så mycket och njuta av att ta det lugnare.

jag skulle bli mamma och hade en disig bild av det, 

ackompanjerad av hjärtljud i vildhäst-bankande nära mitt eget,

illustrerat av ultraljudsbilder lika tydliga som röntgenbilder,

men lika avslöjande som ett urblekt gammalt porträtt av

någon främmande människa, i en låda på loppis. 

det är oktober ett år senare och jag sitter i

kimono & raggsockor, med en bukett trubbiga

blyertspennor på skrivbordet. jag har ett lätt fladder 
i bröstet över allt jag skulle vilja hinna i dag,
eller bara medan m tar cassius på promenad för
att mata fiskmåsarna och köpa hostmedicin.

det ligger en helt annan bok på sängbordet,
också den oläst. och jag har glömt vilken det är.
den trängs med en trave tunna porslinskoppar som doftar
bergamott & honung. trängs med vita pappers-tussar
och genomskinliga nappar.

ungefär det enda jag hade rätt i är att vi
skriver en helt ny historia. vår.
den är brokig och tar upp all plats.
det blir inte mycket tid till andra böcker, bara denna.
någon sida är avriven mitt i en mening.
en annan får mig att skratta medan tårarna rinner.
instuckna  emellan dyker fotografier upp,
vissa är som blekta gamla porträtt, fast av förtrogen familj.
jag ser min älskade farfars drag plötsligt i cassius.
och det golvar mig nästan.

jag känner mig inte som en mamma.
jag känner mig fortfarande bara som mig,
en människa som älskar och tar hand om en annan
liten människa. och vi sitter återigen på caféer i stickat.
vi dricker kaffe och vänder ansiktet mot solen.
jag stryker över en litens duniga hår, skimrande guld
och känner mig alldeles lugn. jag är här & nu,
för jag börjar lära mig att om bara en liten stund,
när som helst, kan vad som helst hända.
en kopp faller i golvet, en servett behöver hittas.
en sida i en bok rivs ur. mitt i en mening.

och bladen är alldeles blanka, där de ligger i
drivor längs trottoaren när vi promenerar hem.

cassius skrattar förtjust när ett landar hos honom i vagnen.
sedan stoppar han det i munnen.
jag kommer att tänka på några rader av e.e. cummings

’since the thing perhaps is
to eat flowers and not to be afraid’


jag hade ett annat rätt.

kärleken,

h

photography | parts from my fine art series gladiatrice

thank you | sara for the vintage 'hand'. i love it. and you.

quote | e.e. cummings, complete poems, 1904-1962

© hannah lemholt photography

//

it was the end of september and indian summer.
we sat in coffee shops wearing knitwear,
drinking foamy juice made from autumn apples.
i stroked what was then a big, round baby bump and i felt calm.
i loved that feeling of new beginnings that autumn brings.
i had thoughts about the first day of school
and bouquets of freshly sharpened orange pencils.
it was all about just start writing new stories..!
and the leafs were also all unwritten, where they fell in blank,
still twirls against the car window as we drove home.
i wrote down an ode to autumn
where i listed what was and what was yet to come.

it was the end of september over a year ago.
and i was wrong, i can confirm that now,
as i turn the rear view mirror to see the leafs fall behind us.

*

i was to float around in kimonos and woolen socks
and finish sally mann’s autobiography hold still.
i was to enjoy taking it slower and being just here & now.
i did do some floating around in kimonos, to be fair,
as i do that most anytime anyway.
but i also squeezed myself into preggers denim & high heels
and felt particularly elsewhere, as we toasted to night club music
under the starry sky at night tales and as there was whispering
in that alcohol-infused way, where the ’whispering’ is so
loud everyone around can hear, but you yourself 
can not remember one single meaningful conversation.
 me, pregnant and crystal clear on virgin mojitos.
elsewhere. away in the distance. 

sally mann’s hold still lay, although read well into,
but then untouched, exactly that; still on the bedside table.
it got too heavy and i too unfocused.
too easily elsewhere and far from the deep american south,
far from even right there & then, in our big white bed.

*

i was to get so much done, simultaneously enjoying taking it easier.
 i was going to be a mother and had a hazy image of it,
accompanied by the sound of a wild horse-pounding heart, close to my own,
- & illustrated by ultrasound images as clear as x-rays,
but as foreign as a faded old portrait of any stranger,
in a box at the flea market.

it's october, a year later and i sit in kimono & woolen socks,
with a bouquet of blunt orange pencils on the desk.
i have a slight flutter in my chest, made out of all the things
i would’ve like to have time for today,
or at least for the while m & cassius are gone to
feed the seagulls and buy cough medicine.

there’s some other book lying on the bedside table now,
also still, unread. and i have forgotten which one it is.
it’s jostling with a stack of thin porcelain cups that hold the
scent of bergamot & honey. gathered with white little
balls of paper and translucent pacifiers.

*

just about the only thing i was right about
is that we are writing a whole new story. ours.
it is multi-coloured and it takes up all the space.
there’s no time for other books yet, - only this one.
some pages are torn in the middle of a sentence.
other ones make me laugh as the tears flow.
sandwiched in between pages, photographs appear.
some are faded old portraits, although of long-familiar faces.
i see my beloved grandfather’s features suddenly
on cassius’s face. and it almost floors me.

i don’t feel like a mom.
i still feel like just myself, but now
a person who loves and takes care of a little human.
and we sit yet again at coffee shops in knitwear.
we drink coffee and face the sun.
i stroke a little one’s downy hair, shimmering gold.
and i feel calm. i'm just here & now,
because i’m beginning to learn that any minute,
anytime, anything can happen.
a cup falls to the floor, a napkin needs to be found,
a page in a book is torn out, mid-sentence.

and the leafs are all blank, where they lie in banks
along the sidewalk as we walk home.
cassius laughs delighted when one lands on him in the pram.
then he sticks it into his mouth.

i come to think of a few lines by e.e. cummings

’since the thing perhaps is
to eat flowers and not to be afraid’


i was right about one more thing.

that love,

h

BABY STEPS & TIGER CRIES

jag är om möjligt än sämre på att packa upp än att packa ner.

resväskan med doft av paris ligger kvar på golvet,

med sand glimmande i botten och in emellan de tunna plaggen.

dagarna är en yra av drömmar som äntligen blir av och

mardrömmar som inte slår in, men som tar andan ur mig om natten.

kameran fångar paris & öken. den är mitt vittne. fotografierna min karta.

jag själv kan inte hålla mycket i huvudet. 

kanske är det baby brain. jag läser i 'the telegraph' att det är studerat,

- att gravida använder den högra hjärnhalvan mer,

i förberedelse för att knyta an till barnet.

jag vet inte. vad jag vet är att jag gråter över tidningen

för att jag spillt ut min café au lait.

ett virus har invaderat mig,

det konstateras på ett center för kinesisk medicin.

fjällros på svenska. låter som en vackert sval blomma,

men känns som att huden brinner. jag knyter nävarna för att

inte klia och försöker att inte räkna veckorna som beräknas vara kvar

av argt taggiga röda rosor spridda över blek vinterhud.

jag tänker varför är jag inte bara glad ? hundra gånger om

och försöker resonera med mig själv in emellan.

jag smörjer mjukt in sval salva och dricker ännu mer grönt te.

jag torkar tårarna och lyssnar på en tigers utrop tills det sjunker in.

will it be easy? nope.

worth it? absolutely.

 

jag arrangerar de små saker vi börjat samla för en mini

och lägger de stora tankarna åt sidan.

en liten skallra är kanske den vackraste av just små saker,

- egentligen ett mjukt skal med lös pärla i, som

den finaste av vänner plockat till oss på maldiverna.

ett konstaterande som är snällare mot mig själv,

är kanske den vackraste av just stora tankar.

den att kanske lägger jag ribban väl högt för mig själv.

så högt att allt jag kan göra är att stå och kisa upp mot den och pusta.
alldeles förblindad. istället för att börja med baby steps.

istället för att bara vara i dagarna och dela med mig av dem såhär.

dela detaljerna som kan verka obetydliga eller betyda allt,

beroende på vem som ser och läser.

då skaver inte sanden den tunna huden,

då bara glimmar den in emellan raderna.

kärlek,

h

image n°1 | baby steps organic cotton socks from a lovely, local shop |

owl baby hat is by soft gallery | fabric camera by numero 74 | 

image n°2 | wicker rattle from that same lovely, local shop | 

fine knit camel pants by lindex sustainable newborn | 

image n°3 | tiger girl is a bts of little muse

image n°4 | vintage linen pants found years ago

at a brocante in provence (finally someone will fit into them).. 

image n°5 | sneak peek at work for fira s/s '16 |

model & muse is lina lindholm | hair & mua is magic miss madsen

thank you | beloved friends and family for thoughtful gifts for le bump

© hannah lemholt photography

//

i am, if possible, even worse at unpacking than packing.

the suitcase with a scent of paris remains on the floor,

with sand gleaming on the bottom and in between the airy garments.

my days are a delirium of dreams finally fulfilled and nightmares

that don’t come true but that takes my breath away deep in the night.

the camera captures paris & a desert. it is my witness. the photographs my map.

i don’t seem to be able to hold on to much at all in my mind.

maybe it's a case of the baby brains. i read in 'the telegraph' that it is studied,

- pregnant woman use the right side of the brain more,

in preparation for bonding with the baby.

i don’t know. what i do know is i cry over the newspaper

because i spill my café au lait out, all over, soaking the paper.

a virus has invaded me,

that’s finally established at a center for chinese medicine.

'alpine rose' [pityriasis rosea] in swedish.

she sounds like a beautifully cool flower, but feels as if my skin is on fire.

i clench my fists not to itch and try not to count the weeks expected to

remain of angrily thorny red roses covering pale winter skin.

i think to myself why am i not just happy? a hundred times over

and try to reason with myself in between.

i stroke myself gently in balmy cream and drink more green tea.

i wipe the tears and listen to a tiger cry until it sinks in.

will it be easy? nope.

worth it? absolutely.



i arrange the small pieces we’ve started collecting for mini
and put the big thoughts to the side.
a small rattle is perhaps the most beautiful of those small pieces,
- actually a soft shell with a loose pearl inside,
which the finest of friends picked for us in the maldives.
a turnaround, - & affirmation that is kinder to myself,
is perhaps the most beautiful of those big thoughts.
the one that says maybe i set the bar way too high for myself.
so high that all i can really do is stand under it and squint upward, gasping.
entirely blinded. instead of starting with baby steps.
instead of just being there, inside of the days and share them like this.
share details that may seem insignificant or mean everything,
depending on who sees and reads.
the sand doesn’t chafe at the thin skin then,
only shimmers in between the lines.


with love,

h

HOLD STILL

jag har blivit nykär i kardemummakaffe.

det har åter blivit en stillsam ritual i min dag, om än smått

våldsam i det att de små fröna ska ur sina kapslar

och sedan slås sönder i stenmorteln. men doften. doften.!

mina dagar är ganska stillsamma, de när jag är ensam hemma och arbetar.

lägenheten är bara lågmäld jazz eller klassisk musik ur högtalarna,

ljus som brinner i långa lågor och dämpade rum med tunga gardiner.

allt det som sprakar pågår inuti och ut i fingrarna, - in i bildarbetet.

jag tycker om att dela de där små stunderna då jag kommer upp till ytan nu.

allt är lite omvänt kanske. att stormen pågår där nere i djupen

och ovanför, utanpå, är det alldeles, alldeles spegelblankt.

  

ett paket väntar plötsligt utanför dörren. mitt i bryggandet.

ett buret med knastrande röst över den lite gammaldags intercom-telefonen.

i’ll buzz you in, svarar jag på barfota fötter, letar nyckel

och tänker herregud, vad har jag på mig? h a r jag något på mig?!

dustern behöver bara svepas om lite,

så är det anständigt nog att öppna för den som bär paket. 

jag måste se ut som ett yrväder, ler jag inåt och mot henne utanför,

medan jag skriver på den där märkliga plattan som det är stört omöjligt
att få till något ens likt sin riktiga signatur på.

enjoy the day, my love säger hon

och försvinner lika snabbt som hon kom.

jag tänker för hundrade gången hur fina de är här,

helt naturligt, i sitt tilltal till främlingar. även sådana som 

måste se ut som om allt inte står helt rätt till i huvudet,

alternativt sysslar med suspekta experiment i skum belysning.

ur paketet ramlar ett kort. jag älskar Dig. e.

fint är det när bara första bokstaven, eller handstilen egentligen,

avslöjar för en vem något är ifrån. nu en lillasyster.

jag vet inte varför jag ens blir förvånad att hon hittat något jag

hett önskar mig, utan att jag ens visste om det själv.

en av mina absolut favorit-fotografer, sally mann,

har precis gett ut en biografi, som jag alldeles missat.

jag kan inte låta bli att bläddra lite direkt och falla in i språket.

men så stillar jag mig, gör färdigt kardemumma kaffet,

tänder ett ljus som doftar solmogen tomat, - & mjukt syrliga svarta vinbär
och drar upp benen under mig i den linneklädda fåtöljen i köket.

jag har blivit nykär i kardemummakaffe. och en fotograf.

det har åter blivit en stillsam ritual om dagen,

att mala kryddor och pausa i arbetet med en bok i köket.

har någon av Er läst de här memoarerna?

jag ska återkomma med tankar när mina,

just hold still - ritualer, är över. 

med kärlek,

h

beautiful magazine is bare with stunning cover photography
by gabriela celeste | linen & lace is towel from the new LW range |

book is hold still - a memoir with photographs by sally mann

| thank you, beloved baby sister e | 

the portrait is of my little muse lina lindholm - a sneak peek

and an extra from the upcoming fira a/w '15 look book

the lovely twist on a fishbone braid is by magic miss madsen |

music is favorite my little brown book with duke & coltrane |

little graphite & aquarelle clovers are made for me by

amazing friend & illustrator sara n bergman

© hannah lemholt photography

//

i have fallen in love, all over again, with cardamom coffee.

it has once again become a still ritual of my day,

albeit a bit violent in that of the small seeds being crushed

in the stone mortar. but the scent. the scent.!

my days are pretty tranquil, those of me home alone, working.

the flat is all quiet jazz or classical music from the speakers,

candles burning in long flames and muffled rooms with heavy curtains.

all that sparkles is on the inside, out thru the fingers,
- & into the photographic work of editing.

i really like sharing now, those simple moments of coming up for air.

everything is a little in reverse perhaps. in that the storm is going on down there

in the depths. and above, on the surface, it is entirely still. a lake placid.

a parcel awaits suddenly on the doorstep. in the middle of brewing.

one carried on a crackling voice over the somewhat old-fashioned intercom.

i'll buzz you in, i answer on naked feet, key searching, thinking,

jesus, what am i wearing ? i a m wearing something, aren’t i ?!

the duster just needs to be wrapped around me a little,

to be decent enough for opening the door to the one carrying parcels.

i must look like a madcap, i smile inwardly and towards her,

as i write on that strange digital clipboard, where it is perfectly impossible

to get something even remotely resembling your real signature down.

enjoy your day, my love, she says

and disappear just as quickly as she came.

i think to myself, for the hundredth time, how beautiful they are here,

so naturally, - in their speaking to strangers. including those who

must look as if they lost at least half their marbles,

alternatively is engaged in dubious experiments in dim lighting.

out of the package falls a card. i love you. e.

how lovely it is when only the first letter, or handwriting really,

- reveals to you who something is from. this time a little sister.

i don’t know why i’m even surprised that she has found

something i feverishly desire, without even knowing it myself.

one of my absolute favourite photographers, sally mann,

has just published a biography, which i’ve completely missed.

i can’t help but flip some of the pages right away and fall into the language.

but then i calm down, finish making the cardamom coffee,

light a candle that smells of sun ripe tomato, - & softly tangy blackcurrant

and pull my legs up under me in the linen-covered armchair in the kitchen.

i have fallen in love, all over again, with cardamom coffee. and a photographer.

it has, all over again, become a still ritual of my day,

to grind spices and pause from work with a book in the kitchen.

have any of you read these memoirs?

i'll return with thoughts when my, hold still - rituals are over.

with love,

h

x