STOCKHOLM STORIES

m vänder sig om en sista gång, låser blicken i min, innan folkmassan sväljer honom.

jag försöker tänka nya tankar, eller tankar i nya banor,

- att det nog alltid kommer göra ont när vi måste skiljas åt.

att så länge det gör det, så är också längtan lika stor och kärleken bara växer.

men där står jag i den stora, kantiga avgångshallen och känner mig

rätt så liten & väldigt tunnhudad. igen.

jag sväljer och snurrar på väskan och de där tankarna i nya banor 

vill bara inte slå rot, de trasslar in sig och är alldeles röriga.

synen är dimmig av tårar och jag ler matt mot kvinnan bakom disken,

när jag föser över passet och lyfter tunga väskan upp på bandet.

samtidigt som jag känner allt det där, har jag också förnimmelsen av

att någon tar mig i handen, säger nu åker vi hitåt, allt blir ju bra, Du vet.

det är kanske papa som viskar, när jag köper en kaffe strax efter, 

för den enda låt som inte är skrapig och ohörbar där på flygplats-cafét

är dylan's don’t think twice, it’s all right.
och vart än dylan finns, finns papa. mellan gitarren, munspelet,

- & den så familjära rösten från en hel barndom,

är det som ett viskat snart ses vi och jag ler så långt in

att det når hela vägen fram till de där tankarna i nya banor.

och så landar jag också mjukt, in emellan fälten,

till en fisksoppa som är så overkligt god att det nästan är tramsigt.

jag ser minst en michelin stjärna imaginärt glimma där i papa's domäner;

det lilla, heta köket med mörk äggoljetempera på väggarna,

marockanskt golv med blekta blåbärsfläckar & otaliga kryddburkar.

jag sover i det varma vindsrummet med känslan av andra sommarnätter

för alltid kvar instoppade emellan vecken av lin & bomull.

lillasyster hämtar i morgontaxi och vi hoppar på ett tåg.

hos henne har en liten, lockig, stått i sin värld, - alldeles färdig,

med resväskan i miniformat packad i hemlighet,

väntat alldeles vid dörren i bara trosor & gummistövlar,

för allt i världen velat åka med. jag tänker att

det nog alltid kommer göra ont när vi måste skiljas åt.

men vi får också flera efterlängtade timmar tillsammans,

medan stockholmståget dundrar oss systrar upp

genom ett sverige i sin allra finaste sommarklänning.

och väl framme tar de emot, med öppna armar & drinkar på balkongen.

arbete stundar, i den mest välkomnande & vackra våning jag vet,

där vi har vars ett rum som väntar oss under takåsarna.

och så jobbar vi.

vi fotograferar & fotograferar & fotograferar, för projekt framåt.

lillasyster klämmer in en testund förevigad.

det är jag henne så tacksam. av allt den där gammaldags 

filmstjärne-vackra vännen och jag upplevt & gjort tillsammans,

finns det så förhållandevis lite fångat av oss båda,

då jag ju alltid annars är bakom kameran.

nu är det lillasyster som kisar bakom linsen, både sin egen & min;

så att jag ska få ha lite förevigat i den egna magiska boxen

med mig hem också.

jag förvånas & är sprängande stolt över hur hon,

på bara några månader, fullkomligt rusat iväg i sitt kunnande

och i sitt bildspråk. jag förvånas att jag lyckas balansera en tekopp

uppe på den höga svarta hatten som bara den gärna vill halka på sne’.
jag som allt som oftast spiller bara jag ska bära med mig

en kopp i handen mellan kök och studio.

jag förvånas inte längre alls, över hur enkelt, hur roligt, hur givande,

- & hur fantastiskt allt är, när vi är tillsammans.

det är svårt att lämna, även på andra hållet.

jag tar en sista cykeltur mellan fälten, sprider benen rakt ut i luften.

sedan tar en taxi mig en bit, flyget resten och jag landar,

djupt försjunken i en bok, tillbaka i england.

jag får syn på m, som låser blicken i min, lösgör sig ur folkmassan.

jag har än en gång nya tankar, i nya banor. han också.

men allt som är, är hur längtan får sjunka undan och jag in i hans famn.

och där står vi i den stora, kantiga avgångshallen och känner oss

hela igen & ganska tunnhudade. i det nakna av att ta emot blommor,

att le från öra till öra helt oförställt,
- & att kyssas i en vänthall full av främlingar som tittar.

jag tänker att det nog alltid kommer göra ont när vi måste skiljas åt.

jag har en slinga musik inuti, en gitarr och en röst familjär

som sjunger don’t think twice, it’s all right.

det sägs att dylan sa om den låten att
"en hel del människor gör den till någon slags kärlekssång..
långsam och lättsam. men den är inte en kärlekssång.
den är ett uttalande om att kanske kan du säga något till Dig själv,
något som får Dig själv att må bättre.
det är som om Du pratar med Dig själv."

och jag har alltid, - & kommer nog alltid, behöva prata med mig själv.

i dag är jag mycket bättre på det. jag är mjukare mot mig själv.

har kommit mig själv så pass nära, varit så ärlig,

att det mjuka nu är det mest sanna sättet.

och det är ju en slags kärlekssång i sig.

kanske en av de allra vackraste som finns.

h

image n°1 | emma shoots me (and i edit) saying hi to the morning

image n°2, 3, 4, 5, 6 & 8 | fine art prints from my upcoming little print shop
shot in the beautiful home of sara & patrik | thank you my friend for

always having believed in me, - buying one of my very first prints
all those years ago, at my very first exhibit

image n°7 | emma shoots sara & me and i edit |
find more from her own camera over at sweet safarienne |
thank you beloved baby sister for coming along,

for being you, - & for eternalising us together
image n°9 | hats awaiting the next adventure

music | bob dylan : don’t think twice it’s all right

© hannah lemholt photography

//

m turns around one last time, locking his eyes in mine,

before the crowd swallows him.

i try to think new thoughts, or thoughts in new ways.
- that it's probably always going to hurt when we must part.
that as long as it does, the longing is as big and the love just keeps growing.
but there i stand, in the large, angular departure hall and feel
quite small and very thin skinned. again.
i swallow hard and spin the bag and those thoughts in their new ways
just won’t strike roots, they entangle and are kind of a mess. 
my vision is blurred with tears and i smile feebly at the woman behind the counter,
as i shove my passport over and lift the heavy bag onto the conveyor belt.

as i feel all of that, i also have the sensation as if someone
takes me by the hand, saying
now we’re going this way, everything’ll be alright, you know.
perhaps it’s papa that whispers to me, as i buy a big café au lait after,
because the only song that’s not crackly and inaudible, at the airport-café
is dylan's don’t think twice, it's all right.
and wherever dylan is, there’s papa. in between the guitar,
the harmonica, - & the so familiar voice of an entire childhood
it’s like a whispered soon we’ll meet and i smile so far in that
it reaches all the way to those thoughts entangled.




and so i also land softly, in between the fields,
in time for a fish soup that is so good it's almost silly.
i see at least one imaginary michelin star gleaming from papa's domains;
the small, hot kitchen with dark egg oil tempera walls,
moroccan floor with faded blueberry stains & countless spice jars.
i sleep in the burning attic room with the feeling of other summer nights
forever remaining tucked between folds of linen & cotton.

baby sister e picks me up in a morning taxi and we jump on a train.
at hers a little, curly one, had been standing, in her world, - all ready
in the hallway, with her miniature suitcase packed in secret,
waiting right at the door, wearing nothing but knickers and rain boots,
wanting nothing but to come along. i think that
it’s probably always going to hurt when we must part.

but now we also get several long-awaited hours together,
as the stockholm-bound train thunders us sisters
up tru a sweden in her most stunning summer dress.
and there we are received with open arms & cocktails on the balcony.
work is approaching, in the most welcoming and beautiful flat i know,
where we have a room each, awaiting us under the roof ridges.




and then we work.
we shoot & shoot & shoot, for coming projects.
baby sister e beautifully sandwiches in a tea-time immortalised.
i am so grateful to her for that. of all the amazing things & times,
that old-fashioned movie star beautiful friend and me
have experienced, - & had together, there are so
relatively few moments captured with the both of us,
as i’m always the one behind the camera.
now it’s a baby sister who peers behind the lens, both hers & mine;
so that i'll get to have some perpetuated seconds of my own,
in my magic box to take home too.

i am surprised and bursting proud of how she,
in just a few months, has completely dashed forward in knowledge
and in her own imagery & figurative language.
i am surprised that i manage to balance a teacup
up on the high black top hat, already in itself eager to slip askew.
me, the one that spills tea all the time, having to only carry it with me
cup in hand, between the kitchen and studio.
i am not surprised at all anymore, at how easy, how much fun,
how rewarding, - & how wonderful everything is,
when we are all together like this.




it is hard to leave, in the other direction too.
i take one last bike ride through the fields,
spreading my legs straight out in the air.
then a taxi takes me part of the way, a plane the rest,
and deeply immersed in a book, i land back home in england.
i spot m, locking his eyes in mine, disembodying himself from the crowd.
i have, once again, new thoughts, in new ways. he has too.
but all that is now, is how longing can subside and i settle into his arms.
and there we stand, in the large, angular arrival hall and feel
whole again and quite thin skinned. in the nakedness of receiving flowers,
smiling from ear to ear unblinkingly,
- & kissing in a waiting room full of strangers looking.

i think that it's probably always going to hurt when we must part.
i have a strand of music inside. a guitar and a voice so familiar
that sing don’t think twice, it's all right.

it is said that dylan’s said of that track that
"a lot of people make it sort of a love song.. 
slow and easygoing. but it’s not a love song.
it’s a statement that maybe you can say something 
to make yourself feel better.
it’s as if talking to yourself."

and i have always, - & probably always will, have to talk to myself.
today i am so much better at it. i'm much gentler with myself.
i have come so close, even closer, to myself. have been so honest,
so that the gentle now is the most true way.
and that's a kind of love song in itself.
perhaps one of the most beautiful ones there is.


x,


h

HOLD STILL

jag har blivit nykär i kardemummakaffe.

det har åter blivit en stillsam ritual i min dag, om än smått

våldsam i det att de små fröna ska ur sina kapslar

och sedan slås sönder i stenmorteln. men doften. doften.!

mina dagar är ganska stillsamma, de när jag är ensam hemma och arbetar.

lägenheten är bara lågmäld jazz eller klassisk musik ur högtalarna,

ljus som brinner i långa lågor och dämpade rum med tunga gardiner.

allt det som sprakar pågår inuti och ut i fingrarna, - in i bildarbetet.

jag tycker om att dela de där små stunderna då jag kommer upp till ytan nu.

allt är lite omvänt kanske. att stormen pågår där nere i djupen

och ovanför, utanpå, är det alldeles, alldeles spegelblankt.

  

ett paket väntar plötsligt utanför dörren. mitt i bryggandet.

ett buret med knastrande röst över den lite gammaldags intercom-telefonen.

i’ll buzz you in, svarar jag på barfota fötter, letar nyckel

och tänker herregud, vad har jag på mig? h a r jag något på mig?!

dustern behöver bara svepas om lite,

så är det anständigt nog att öppna för den som bär paket. 

jag måste se ut som ett yrväder, ler jag inåt och mot henne utanför,

medan jag skriver på den där märkliga plattan som det är stört omöjligt
att få till något ens likt sin riktiga signatur på.

enjoy the day, my love säger hon

och försvinner lika snabbt som hon kom.

jag tänker för hundrade gången hur fina de är här,

helt naturligt, i sitt tilltal till främlingar. även sådana som 

måste se ut som om allt inte står helt rätt till i huvudet,

alternativt sysslar med suspekta experiment i skum belysning.

ur paketet ramlar ett kort. jag älskar Dig. e.

fint är det när bara första bokstaven, eller handstilen egentligen,

avslöjar för en vem något är ifrån. nu en lillasyster.

jag vet inte varför jag ens blir förvånad att hon hittat något jag

hett önskar mig, utan att jag ens visste om det själv.

en av mina absolut favorit-fotografer, sally mann,

har precis gett ut en biografi, som jag alldeles missat.

jag kan inte låta bli att bläddra lite direkt och falla in i språket.

men så stillar jag mig, gör färdigt kardemumma kaffet,

tänder ett ljus som doftar solmogen tomat, - & mjukt syrliga svarta vinbär
och drar upp benen under mig i den linneklädda fåtöljen i köket.

jag har blivit nykär i kardemummakaffe. och en fotograf.

det har åter blivit en stillsam ritual om dagen,

att mala kryddor och pausa i arbetet med en bok i köket.

har någon av Er läst de här memoarerna?

jag ska återkomma med tankar när mina,

just hold still - ritualer, är över. 

med kärlek,

h

beautiful magazine is bare with stunning cover photography
by gabriela celeste | linen & lace is towel from the new LW range |

book is hold still - a memoir with photographs by sally mann

| thank you, beloved baby sister e | 

the portrait is of my little muse lina lindholm - a sneak peek

and an extra from the upcoming fira a/w '15 look book

the lovely twist on a fishbone braid is by magic miss madsen |

music is favorite my little brown book with duke & coltrane |

little graphite & aquarelle clovers are made for me by

amazing friend & illustrator sara n bergman

© hannah lemholt photography

//

i have fallen in love, all over again, with cardamom coffee.

it has once again become a still ritual of my day,

albeit a bit violent in that of the small seeds being crushed

in the stone mortar. but the scent. the scent.!

my days are pretty tranquil, those of me home alone, working.

the flat is all quiet jazz or classical music from the speakers,

candles burning in long flames and muffled rooms with heavy curtains.

all that sparkles is on the inside, out thru the fingers,
- & into the photographic work of editing.

i really like sharing now, those simple moments of coming up for air.

everything is a little in reverse perhaps. in that the storm is going on down there

in the depths. and above, on the surface, it is entirely still. a lake placid.

a parcel awaits suddenly on the doorstep. in the middle of brewing.

one carried on a crackling voice over the somewhat old-fashioned intercom.

i'll buzz you in, i answer on naked feet, key searching, thinking,

jesus, what am i wearing ? i a m wearing something, aren’t i ?!

the duster just needs to be wrapped around me a little,

to be decent enough for opening the door to the one carrying parcels.

i must look like a madcap, i smile inwardly and towards her,

as i write on that strange digital clipboard, where it is perfectly impossible

to get something even remotely resembling your real signature down.

enjoy your day, my love, she says

and disappear just as quickly as she came.

i think to myself, for the hundredth time, how beautiful they are here,

so naturally, - in their speaking to strangers. including those who

must look as if they lost at least half their marbles,

alternatively is engaged in dubious experiments in dim lighting.

out of the package falls a card. i love you. e.

how lovely it is when only the first letter, or handwriting really,

- reveals to you who something is from. this time a little sister.

i don’t know why i’m even surprised that she has found

something i feverishly desire, without even knowing it myself.

one of my absolute favourite photographers, sally mann,

has just published a biography, which i’ve completely missed.

i can’t help but flip some of the pages right away and fall into the language.

but then i calm down, finish making the cardamom coffee,

light a candle that smells of sun ripe tomato, - & softly tangy blackcurrant

and pull my legs up under me in the linen-covered armchair in the kitchen.

i have fallen in love, all over again, with cardamom coffee. and a photographer.

it has, all over again, become a still ritual of my day,

to grind spices and pause from work with a book in the kitchen.

have any of you read these memoirs?

i'll return with thoughts when my, hold still - rituals are over.

with love,

h

x