THE CARRIER PIGEON & THE LABYRINTH

vi bodde i det där enorma, vita sekelskifteshuset
med det runda, knoppande tornrummet och nästan för många andra
större rum att gömma sig, - & försvinna i.
vi bodde i det det där vackra, gamla huset med de många,
av åren perfekt blankslitna & välvda trappräckena;
alltför lockande för att kunna låta bli att gränsla och åka ner för.

vi bodde alldeles vid skogens kant.
bara en lek bort från det mörka järnvägs-spåret med 
kantande kjolar av vita, gigantiska björnlokor,
som vi visste var giftiga och som bar förföriska vita blommor,
- & lek i hela sago-skogen, men de där låter Ni bli förmaningar.

jag var en 7 årig, rufsig pojkflicka med,
som mama fortfarande säger ett rikt inre liv,
släpandes för långt nattlinne över kökets svart, - & vitrutiga stenplattor.

jag minns doften av syren i sommarbris från trädgården,
limegröna frökapslar över stenrutor, inblåsta genom köksdörren.

det var där jag satt, som förtrollad, timme ut och timme in,
- & lyssnade på hjältar & monster på himlavalvet om och om

och om igen.

den lilla bandspelaren spelade upp radioteatern med grekisk mytologi.

spelade upp den och in den, djupt in i mig.

band n°2, det med theseus & ariadne, labyrinten & minotauren,

hade en alldeles speciell plats i mitt barnhjärta

och skulle visa sig bli kvar där, långt efter att
jag slitit ut rösterna på magnetbanden.

så för fyra år sedan, nästan trettio år senare, ska ariadne’s
röda tråd börja nystas upp och leda mig in i en labyrint.
leda mig till en kärlek förklädd till minotaur.
fast det vet jag inte då.

det ska ta två år innan jag ens tar tag i änden av
den där röda tråden.
jag, - & mitt liv, är någon helt annanstans.
och när jag så får en plötslig ingivelse att svara på brevet,
då börjar en resa inåt två människors mitt.
 och mot varandra.

det ska ta en dag, efter de två åren, att få svaret;

att skicka brev till Dig är som att skicka ut en brevduva.
man vet aldrig om den kommer tillbaka med svar.

 

sedan dess har det liv, mitt, som jag redan tyckte var musik, 

fått en djupare rytm.
allt har fått en rytm. det är bara så det är.

vi vet nu att vi bott bara några gator ifrån varandra i london. 

kanske har vi passerat varandra där

eller dansat på tvilling-bord på china white.

det har funnits så många punkter på vägen,
nu är de tydliga som knutar på den röda tråd som löpt genom allt,

genom två liv som plötsligt bestämde sig för att nu.

nu är det dags, - & som ledde oss, två främlingar

in i samma labyrint.

sedan dess minns jag, i allt klarare & tätare ögonblicksbilder,

delar ur mitt liv som av någon anledning blivit kvar. 

Ni vet sådär i ett speciellt fack, fast man inte

riktigt förstår varför de känns som nycklar,

eller kanske ens att man alls hade ett lås som de skulle

komma att behövas till, för att öppna upp en dag.

att veta när man hör en röst; att det där.. det är hemma.

att tillslut ses öga mot öga när man redan fallit för varandra.

att flyga; att sätta sig på ett plan mot ett bröllop med

150 människor varav man aldrig träffat en enda,

med en stor champagne-sabel smugglad i bagaget.

att få sitt liv ihop-broderat av en röd tråd,

där varenda tygbit, även de som inte passade ihop,

plötsligt alldeles klart har behövts

för att mönstret skulle bli urskiljbart.

om det ska jag berätta mer.

men kanske inte här.

Ni som undrat så fint när det kommer en bok.

den kommer. detta är vår historia.

jag hade nog inte ens kunnat fantisera ihop den

som rufsig 7 årig trollunge med än ostyrigare fantasi.

livet är rikt, både det inre och det faktiska. 

kärlek.
så var det ja, 

h

wearing a favorite dress - valley from candela | free people

bowl with the last roses from the garden
feather is handmade for me by sara n bergman

© hannah lemholt photography

//

we lived in that huge, white, turn of the century house,
with the round, budding tower room and almost too many other,
larger rooms; to hide and get lost in.
we lived in that beautiful old house with the many
perfectly timeworn & winding wooden banisters;
too tempting not to straddle & slide down.
we lived right next to the forests edge. 
just one game away from the dark railroad,
skirted with the luminous giant hogweeds we knew
were toxic and carried seductively soft flowers, 
- & play throughout all of the fairy tale forest,
but stay away from those - admonitions. 


i was a 7 year old, disheveled tomboy, 
with, as mama still puts it; 
an abounding inner life, dragging my too long nightgown 
over the kitchen's black, - & white checkered stone floor.
i remember the scent of lilacs in the summer breeze from the garden, 
lime green seedpods dancing over stone; blown in through the kitchen door. 
and that's where i sat, enchanted, hour after hour, 
~ & listened to ’empyrean heroes & monsters’ over and over.. 
and over again. 


the tiny tape recorder played back that radio drama of greek mythology. 
played it back and in; deep into me. cassette tape n°2;
the one with theseus & ariadne, the labyrinth & the minotaur, 
had a very special place in my infant heart 
and would prove to stay on in there,
long after i had worn out the voices of magnetic-tape.

then, four years ago, almost thirty years later,
ariadne's red thread started to unravel, leading me into a labyrinth.
leading me to a love disguised as a minotaur. 
although i didn’t know that then. 

it’ll be another two years before 
i even take hold of the end of that red thread. 
i was, my life was, ~ somewhere else. 
and when i did get a sudden impulse to respond to that letter, 
then began a journey, inwards, into the core of two people.
  and towards each other. 


it’ll be one day after the two years, to get the answer; 


sending letters to you is like sending out a carrier pigeon. 
you never know if it will come back with answers.

since then, the life, my life, that i already thought had music in it, 

has gained a deeper rhythm. everything has got a rhythm.
that's just the way it is.
we know now, we’ve lived just a few roads apart in london. 
maybe we’ve passed each other on the street,
or danced on top of twin tables at china white. 
there has been so many points on the way,
now pointed knots on the red thread that has run through it all. 
through two lives suddenly decided & directed into a now. 
now is the time, ~ & that led us, two strangers, 
into the same labyrinth.


since then, i remember,
in ever clearer & more frequent instant inner images,
parts of my life that, for some reason has remained. 
you know the kind; stored like in a special compartment,
although one doesn’t really understand why they feel like keys, 
or perhaps even that there’s a lock at all;
that they’ll be needed for, to open up one day.



to know, when you hear a voice,
that this.. this is home. 
to fly;
get on plane and travel to a wedding with
150 guests of whom you've never met even 1,
with a large champagne saber sneaked into your luggage.
to finally see each other, eye to eye,
when you’ve already fallen.  


to get your life stitched up by a red thread, 
where every single piece of fabric,
even those that, at first you didn’t think fit together,
suddenly quite clearly has been necessary
for there to be a distinguishable pattern.

i’ll tell you about that. but maybe not here. 
to those of you who have written me,
who has wondered so sweetly
when will there be a book ? 
it’ll come. this is our story. 
and i probably couldn’t even had made it up. 
not even as that disheveled 7 year old tomboy,
with the run free imagination. 
life is abounding,
both the inner & the actual.

love.
that’s it,


h

A GARDEN OF LIGHT THOUGHTS

vart är vi nu då?

efter att ha struntat fullkomligt i övervikten

och packat allt vi bara kunde av en ö

som efter varje besök upptar en allt större

del av våra hjärtan, ~ tryckt ner snäckor och fjädrar,

tygprover och kopi luwak kaffe, virkade bikinis och antika

små fynd, i vad som inte ens verkade vara samma 

resenärers packning vilken kom noga utvalt & minutiöst vikt

på andra hållet. detta beror inte bara på det förtvivlade

behovet av att få med sig varenda litet korn

av gudarnas ö möjligt {fast jo, så klart packade vi

sand från vår strand också}, ~ utan kanske främst på att

efter vecka efter vecka av att ha fått se prov på att

ingenting är omöjligt 

då lär man sig att precis så är det.

och bali vinkar också av oss just så.

med ett stort léende & utan anmärkningar, trots

sjutton kilo för mycket på vågen. en blinkning och 

vi kramar varandras händer hårt i flygplanskroppen med

tårarna rinnandes sakta och den djupnande insikten

att vi lämnar bali, men bali lämnar inte längre oss.

det här senaste året av mitt liv alltså..

det finns inte ord. hur gör man ? undrar Ni. 

när man är rädd för att ta språnget ? när man är mörk

i sinnet ? jag kan ju inte gärna rekommendera Er

uppbrott ur långa relationer som medicin hit & dit. 

det handlar heller inte om det. 

det handlar om att jag hade allt för många

förutfattade meningar om mig själv. vem jag var,

var menad att vara & därmed skulle förbli. 

det var ingen negativ bild alls, men det sättet att se på sig själv

är mörkt och förminskande i sig. 

utsätt Dig. utsätt Dig för livet. 

vem & vart Du än är.

i de små stunderna. de till synes små svaren.

alla de gånger Du tänkt säga nej, säg ja.

{och i vissa fall tvärtom. en helt annan historia.}

det kommer susa längs skenbenen på Dig stundom, 

det kommer att kännas som att Du bara har 

luft under fötterna, ~ & ingen fast mark alls går att nå.

Du kommer att tvivla. tänka att det är bättre att vara säker. 

det är då Du ska hoppa. igen & igen. jag lovar Dig.

fast mark. jag har glömt hur den känns.

den var överskattad som grogrund,

~ & allra vackrast att bara ha till att odla blommor i

och samla snäckor & sand på då och då.

med kärlek,

h

so now where are we?

after completely ignoring the threat of overweight

and packing just about everything we could bring, from an island

that after each visit occupy an increasingly large part of our hearts,

~ after squeezing shells and feathers, fabric swatches and kopi luwak coffee,

crochet bikinis and antique finds, in what didn’t even seem to be

the same travelers packing; carefully chosen and meticulously folded

on the other route. this has not only to do with the desperate

need to get every single small grain of the island of the gods

with us possible 

{though yes, of course we packed sand from our beach},

~ but perhaps primarily to do with

week after week of being shown that

nothing is impossible

teaches you that it is precisely so.

and bali also sees us off just like that.

with a big smile and without so much as a comment regarding

the seventeen kilos each too heavy on the baggage scale.

a wink and we hug each other's hands tightly in the fuselage,

with tears slowly rolling and the deepening realization

that we’re leaving bali, but bali no longer leaves us.

this past year of my life.. i mean..

there’s really no words.

how do you do it ? you ask.

when you are afraid to take the leap ?

when the mind is full of dark thoughts ?

i couldn’t really recommend breaking up from

long term relationships as a medicine hither & thither.

it's not about that.

it's about me having too many preconceptions about myself.

about who i was, was meant to be and thus would remain being.

it wasn’t a negative image at all,

but that way of looking at oneself

is dark and diminishing per se.

expose yourself. expose yourself to life.

whoever & wherever you are.

in the small moments. the seemingly small answers.

all the times you’re about to say no, say yes.

{and in some cases the contrary. a completely different story.}

you’ll feel a whisper in your shinbone at times,

it’ll feel like you have nothing but air beneath you,

~ & no solid ground at all in reach.

you will feel sceptic. you will stagger.

you will think that it is better to be safe.

and that's when you should jump. again & again.

i promise you.

solid ground. i've forgotten what it feels like.

it was overrated as a seedbed for growing,

~ & mostly ever beautiful for growing flowers

and collecting shells & sand of, from time to time .

with love,

h

±

quote i used for ’dark thoughts garden’ image | story people

  selfportraits | denim is one teaspoon & tee is vintage bali

poppy seedpod handpainted for me by sara | it does look like

a scrotum a lil’ bit now that you mention it, baby, but i love it anyways

© hannah lemholt photography | sara n bergman illustration 

MY BLUEBERRY NIGHTS

the little muse for fira s/s14 : dress is their stunning ’alma’  | shell bracelet / arm piece : LW s/s14 coming soon 

en av Er skrev bland kommentarerna för ett tag sedan

kan du inte någon gång berätta mer om din resa?
berätta hur den där flickan förvandlades till den fina och begåvade människa du är idag? 

det är en otroligt vacker fråga att få sig ställd, men också väldigt svår att besvara.

vad som gör en till den man är, menar jag. vad har format Dig?

det fick mig i alla fall att fundera.
och det minne, eller minnen, som nådde mig först,
är mina ’ensamma nätter’. mina blåbär, - & vanilj nätter.
my blueberry nights. 

det fanns en tid då jag bodde runt på olika, gärna lite märkliga
små hotell och bed & breakfast-ställen.
oftast ensam och oftast inte så långt hemifrån. det var bara min egen grej,
som jag gjorde för mig och inte berättade för någon om.
dessa nätter finns utspridda i mina tonår och lite framåt.

men förvandlade det mig? jag förvandlade kanske mina tonår.
de är, hur jag än ser det, för alltid en del av min resa.

ett ställe minns, ~ & saknar jag speciellt mycket,
för  det går tyvärr inte att bo på längre.
det var en enorm, gammal före detta skola.
ett vackert gammalt tegelhus från sent 1800-tal i två våningar.
där enorma gymnastiksalen blivit vardagsrum med rymd och brasa.
gymnastik-utrustningen fanns kvar; träbommar i taket,
skavda av barn som kanske både älskat, - & fasat inför dem,
slitet inbjudande läderfåtöljer och ett massivt träbord som man
säkert kunde sitta trettio personer runt.

och så rummen. rum med namn som créme, café au lait & chocolat.
sparsmakat och helt utsökt inredda därefter. 
var man ensam i huset, som jag var de där gångerna, 
hade man tillgång till köket.. till hela magiska huset.
och som jag älskade att gå runt barfota på de svart, - & vitrutiga gamla stengolven,
få upp en stor café au lait & en skål blåbär på rummet,
innan ägaren for iväg i sin jeep från gårdsplanen;
så att gruset rök länge efter,
och lämnade mig & huset ensamma. 

de här fotografierna av vackraste lilla musan, får illustrera.
för vanilj-ljuset. för blåbärs-skuggorna.
för att jag alltid bara hade ett nattlinne med mig i väskan.
och där kunde jag sitta. på den stora sängen.
i minnet nästan självlysande i den där långa vita klänningen,
mitt i chocolat-rummet, där allt annat var dovt choklad-brunt,  
och med tunga, nästan svarta gardiner, hängande för de stora gamla fönstren
och liksom flytandes ut över trägolvet.

jag lyssnade på musik. eller så var jag bara tyst. 
där fanns ingen tv. ingen klocka.
och där kunde jag sitta. bara vara.
för att på morgonen dra gardinerna åt sidan
och se inget annat än blommande,
som om självlysande gula rapsfält, så långt ögat nådde. 
för att tassa ut i köket, där jeep-tjejen varit,
utan att ha märkts, medan jag fortfarande sov,
men på något märkligt vis ändå alldeles i rätt tid;
för varenda gång var frukostbullarna fortfarande varma och
jordgubbarna till filen bar fortfarande morgondagg.

  
det fanns en tid då jag bodde runt på olika, gärna lite märkliga
små hotell och bed & breakfast-ställen.
det var bara min egen grej, som jag gjorde för mig och inte
berättade för någon om. nu berättade jag för Er.
om en del av min resa. mina blueberry nights. 


med kärlek, 

h

all big images | fira s/s’14 mermaid life | model : lina lindholm |
dress : alma from fira s/s’14 | vintage shell arm piece : LW |
leopard blouse & skirt : fira s/s’14 | ankle cuffs by gold ordon
lips self-portrait stained by emma’s bluesberry smoothie,
and blueberry still life from the studio
caption partly referring to - & lovely soundtrack from :
beautiful movie my blueberry nights

sara has hand painted the beautiful little feather for me
   © hannah lemholt photography / fira 2014 / sara n bergman illustration




//




one of you wrote me, among the comments a while ago

couldn’t you please ever tell us more about your journey?
how that little girl was turned into the lovely and talented person you are today?

it's an extremely beautiful question to be asked, but also a very difficult one to answer.
what makes you who you are? i mean. what has shaped You ?

either way it got me thinking. and the memory, or memories,
which reached me first, were my 'solitary nights'.
my blueberry, - & vanilla nights. my blueberry nights.



there was a time when i used to check into various, preferably a little
strange and small hotels and bed & breakfast places. 
usually alone and usually not so far from home.
it was just my own thing; 
something i did just for me and didn’t tell anyone about. 
these nights are scattered throughout my teenage years
and somewhat onwards.
but did it shape me?
perhaps i shaped my teenage years. 
they are, however i choose to see it,
forever a part of my journey.


there’s one place in particular i remember - & miss a lot,
as it’s not for staying in anymore.
it was a huge, old former school.
a beautiful old brick building from the late 1800s,
where the huge gym hall had become the lounge; all spaciousness & bonfire.
the old gymnastic equipment was still there; 
wooden bars hanging in the ceiling, beautifully scuffed by children
who probably both loved, - & dreaded them, 
worn, inviting leather chairs and a massive wooden table,
where one could easily seat thirty people.

and then the rooms..
rooms with names like cream, café au lait and chocolat.
meticulously and exquisitely decorated accordingly. 
when alone in the house, as i was those times, you were given access
to the kitchen for cooking.. and the whole magical house.

and how i loved to walk around barefoot on those black, - & white checkered
old stone floors, get a large café au lait and a bowl of blueberries up to my room,
before the owner drove off in her jeep, leaving the front yard gravel
in dust that would linger, leaving me & the house on our own.


these photographs, of my most beautiful little muse, gets to illustrate. 
because of the vanilla light. because of the blueberry shadows. 
because i never had anything but a long nightdress packed in my bag.
and there i could just..sit.
on the big bed. in my memory now; almost luminous in that long white dress,
in the middle of the chocolat-room,
where everything was a muted chocolate brown, 
and with heavy, almost black curtains draping the big old windows
and as if floating out across the wooden floor.
i listened to music. or i was just silent. 
there was no tv. no clock on the wall. no time at all it seemed.
and there i could just sit. just be. 
to then, in the morning, pull the curtains aside
and see nothing but flowering, golden bright yellow fields of rapeseed.
to tiptoe into the kitchen, where the jeep-girl had been,
without me noticing, with me still asleep,
but in some strange way always just in time,
because the french rolls would still be warm and
the strawberries for the curdled milk
would still wear morning dew.



there was a time when i used to check into various, preferably a little
strange and small hotels and bed & breakfast places.
it was just my own thing; something i did just for me
and didn’t tell anyone about.  now i’ve told you. 
about part of my journey. of my blueberry nights.


x,


h