PARIS STATE OF MIND

jag fumlade efter linas hand i dunklet, 
drog efter andan, - & svor dämpat. 
förlåt. jag svor! mumlade jag genom handen för munnen.

lina skrattade till med en viskning
precis som när jag var här med mamma..
jag kunde bara skaka på huvudet, stilla i tystnaden

och känna tårarna stiga.
all denna rymd. doften av sten & stearinljus.
den totala stillheten där inne, den fullkomliga tystnaden
hos så många hundratals människor från hela världen.
och sedan sången som strax fyllde upp valven.

vår ofta ordlösa kommunikation har väl aldrig

varit så ovärderlig som där och då, - & vi arbetade på,

alldeles tysta och i respekt för platsen, innan vi helt
uppfyllda, kom ut i det vita, sjudande ljuset igen.

där dansar ett par en plötslig, uppslukad vals, 

mitt bland duvorna på torget utanför notre dame.

{en söndag i notre dame - maj 2012}

på riktigt är det m's hand som fumlar efter min i dunklet

och jag kan höra havet ryta bortom tunga gardiner & våra fönster.

det är lördag morgon, blinkar jag mig fram till.

there’s been another attack in paris, viskar m.

maybe you should make sure lina is..

jag snubblar upp med andan i halsen och knappar in

ett meddelande till lilla musan i paris.

det är så fruktansvärt, honey, men vi är okej. svarar hon. 

jag sitter på sängen och lyssnar på nyheterna, 

stryker le bump och tänker på världen vi ska bli familj i.

och jag kan bara skaka på huvudet, stilla i tystnaden

och känna tårarna stiga.

om den bara räckte ändå.

kärleken,

h

all photos shot in paris 2012 |

n°1 & n°3 private behind the scenes projects | n°2 for fira s/s12

muse & model : lina lindholm | hair & mua : jossi madsen

n°4 model : sara n bergman and n°5 model : brian valentin

© hannah lemholt photography

//

i fumbled for lina's hand in the dusk,

gasped - and swore hushed.

pardon! i swore! i mumbled through my hand covering my mouth.

lina laughed in a whisper

just like when i was here with mom..

all i could do was shake my head, stilly in the silence

and feel the tears rise.

all this space. the scent of stone and candles.

the total stillness and the utter silence of so

many hundreds of people from all around the world.

and then the singing, that soon filled up the arched air.

our often wordless communication, had never been

as invaluable as then and there, - & we work in

complete silence and respect for this place, before we

entirely fulfilled, walk out into the white & wild light again.

there dances a couple, a sudden and absorbed waltz,

amid the pigeons of the square outside notre dame.

{a sunday in notre dame - may 2012}

in reality, it’s m's hand fumbling for mine in the dusk and

i can hear the ocean roar, beyond the heavy curtains & our windows.

it's saturday morning, i establish, blinking the night away.

there's been another attack in paris, whispers m.

maybe you should make sure lina is..

i stumble out of bed, breathless and enter a text message

going to the little muse, in paris.

it's horrible, honey, but we're okay. she replies.

i sit on the bed listening to the news,

stroke 'le bump' and think about the world

in which we are to become a family.

and all i can do is shake my head, stilly in the silence

and feel the tears rise.

if only it was enough.

- love,

h

LA BELLE HEIR | VOL.2 A SILENT BELIEF

jag plockar fram de här fotografierna från paris.

tänker att här i london, får jag frågan så mycket oftare;

vad har Du för religion, hannah?

jag tillhör ingen religion så, är det praktiska svaret då.

jag tror på något större än oss människor.

och jag tror på ödet.

jag tror att vi kan styra en del av vårt öde.

jag hoppas att vi aldrig kommer att kunna styra allt.

jag tror att livet är mer än det vi kan se och ta på.

jag hoppas att det finns saker jag inte förstår,

är det längre och mer ärliga svaret.

jag tror på, som tranströmer skrev så vackert;

’inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.‘

och jag tror på att ljus kan svälja mörker och att mörkret aldrig

till fullo kan svälja ljuset. jag hoppas jag har rätt.

jag tror på att vårt lidande skänker oss medmänsklighet med tiden.

jag hoppas att jag alltid kan utstå den väntan.

för jag tror att vi är gjorda för att framhärda, envisas,

- att det är så vi lär oss vem och vad vi verkligen är.

jag tror, efter att ha fått det bevisat, på att det finns kärlek,

en kärlek som är redo för just Dig.

kärlek där Du inte behöver locka eller låtsas,

förminska eller förstora, - för att mötas.

en kärlek som är större än så, en som är redo.

jag hoppas på den för varje människa.

jag tror att hade det få vara så,

då hade världen varit en annan plats.

jag tror på en hel massa saker jag inte kan orden för

och jag hoppas på att aldrig helt kunna förklara.

som när jag plockar fram de här fotografierna från paris.

som när jag lutar mig in över skärmen, över bilderna & orden,

och plötsligt kisar, lutar mig allt närmare, ler, - & tänker

svävar inte den där stolen i raden till vänster i luften?!

vad tror Du på?

kärlek,

h

shoot | look book la Belle Heir for kiss johanna

team | model : lina lindholm | mua & hair : jossi madsen

location | chateau de courcelles (etc) | thank you..!

wardrobe | savannah play dress & hendrix tiger bells by spell |

two poems bracelet by bjørg | karma & circle y necklaces by dogeared |
winter flower headband by filucca lou | all from kiss johanna

words | quote on grace by martin luther and 

excerpt from poem romanesque arches by favorite author
tomas tranströmer - read the rest here

thank you for all that is inexplicable

and tranströmer, - for the words you left behind

© hannah lemholt photography

//

i gather these photographs from paris.

i think to myself that here, in london, i’m asked the question

so much more often;

what is your religion, hannah?

i don’t practice religion in that sense, is the practical answer.

i believe in something bigger than us humans.

and i believe in destiny.

i think we can control & shape some of our destiny.

i hope that we’ll never be able to control everything.

i believe that in life there is more than what we can see and touch.

i hope there are things i do not understand,

is the longer and more honest answer.

i believe in what tranströmer wrote so beautifully;

’inside you vault opens behind vault, endlessly.‘

and i believe that the light can swallow the darkness
and that the darkness never fully can swallow the light.
i hope i'm right.

i believe that our suffering renders compassion, with time.

i hope that i can always endure that wait.

i believe namely, that we are made to persevere, to persist,

- it's how we learn who and what we really are.

i believe, after it being proven to me, that there is love.

a love that is ready for you.

love where you do not need to tempt or pretend,

belittle or enlarge, - to really meet.

a love greater than that. one that is ready.

i hope for it to happen to each and every human.

i believe that if it could indeed be so,
this world would be a different place.

i believe in a whole lot of things i don’t know the words for

and i hope to never be able to fully explain.

like when i gather these photographs from paris.

like when i lean in close over the screen, over the images & words,

and suddenly have to squint, lean closer, smile, - thinking;

isn’t that chair in the line to the left floating in the air?!

what do You believe ?

x,

h

WALK UNAFRAID

jag har haft svårt att hitta orden. inte bara för att få dem att passa här,

utan att få dem att få plats i mig.
vill sortera tankarna som allt annat, göra som en mood board,
där allt har sin plats och de mörka färgerna blir vackra till silverkanterna.
man kan ju bli så oerhört trött på att vara liksom på insidan av sig själv hela tiden.

utöver kärleken, som är ren och spirar, tycktes det mesta mig plötsligt ha förmultnat. 
hårddiskar med år av fotografier klappade ihop, gick visserligen att rädda,
men det var liksom bara grej på grej som brakade samman
eller gick sönder och det var svårt att göra annat än att försöka lappa ihop
och försöka reda i röran. så fick jag plötsligt känslan som kan dyka upp ibland, 
- att allt det här kanske försökte säga mig något.

det kan kännas hur jobbigt som helst att förflytta sig när det är tungt,
att resa sig igen då, att resa. i alla fall för mig.
men så tror jag ju att livet är vist, att det ger Dig det Du behöver.
så resa var jag tvungen till plötsligt, för en fotografering.
och det kan säkert tyckas vara det allra enklaste i världen,
att få resa till paris, eller bali, eller marrakech. lyxigt därtill.
och det är det allra oftast, mest av allt själsligt, - & speciellt i backspegeln.
men är man tunnhudad är det inte alltid självklart eller enkelt.
 det är det där - jag gör det ändå - som allt handlar om.

av en tillfällighet hittade jag en vacker dovt grålila skrivbok
när jag skulle köpa kaffe och frukt till resan.
på tåget plockade jag upp den och bröt den öppen,
sådär som man måste med nya böcker med oskrivna sidor.
och det fanns en så vacker igenkänning i det där,
jag fyllde den ena skrivboken efter den andra med överdrivet snirklig text,
så snart jag lärt mig skriva som barn och fullkomligt spillde sedan 
tonåringens överdimensionerade känslor ut över sidorna,
så att det rann över kanterna på de där tygklädda, asiatiska dagböckerna
med drakar, - & rött sidenband för att hitta vägen.

bara några få timmar av inre & yttre resande senare var jag
sammanförd med de finaste av tjejer i paris, och våren hade hunnit före.
så blev det dagar av möten och samtal, av fotograferande, av tårar och skratt,
- & jag tror att vi tog igen samtliga tre år vi arbetat ihop, där pauser existerat endast i
form av möjligtvis en stående kaffe och en näve nötter, under dagarna i paris.
vi åt luncher & middagar med michelin stjärna i kanten. vi bodde på slott.
vi sågs åter, uppklädda, efter vars ett långdraget skumbad i drömbadkar,
varav mitt så stort att jag höll på att drunkna vid inte mindre än två tillfällen.

men paris är en alldeles egen historia.
den kommer jag tillbaka till när bilderna är klara.
i dag ville jag mest dela med mig av den där känslan jag fick medan tåget
dundrade fram mellan london och paris. den där känslan som finns in mellan de ord
jag tillslut skrev ner, med överdrivet snirklig text, i den nya skrivboken.
det där att saker måste få gå sönder, måste få förmultna,
- så att det nya kan växa på riktigt. om det ska gå att urskilja ljuset.
det där att rädda, osäkra; det är vi alla ibland.
att det är det där - jag gör det ändå - som allt handlar om.

för mig är det det som är att vandra orädd.

kärlek,

h

self portrait | wolf clan shaggy cardi by spell & the gypsy collective
flat lay | print from the LW photo art calendar '15 by sara & me |
paris card & weekend in paris mini city guide by favourite underwearables |
current obsession is hand creams and mostly now the byredo bal d'afrique one | etc

street | beautiful door and details from the streets of beautiful paris
model | lina dances among the bess nielsen installation of dresses in the atrium of merci
wearing arnhem kimono, fleetwood tee dress & wild ones bells from spell - all from kiss johanna
room | my heavenly bed at chateau de courcelles | thank you for knowing exactly what we needed..
mua & hair | paris / on lina : magic mini jossi madsen
music | R.E.M.’s classic walk unafraid cover by first aid kit 
© hannah lemholt photography





±



i've had a hard time finding the words.
not only to make them fit here, but to get them to fit in me.
been wanting to sort the thoughts, like everything else; make a mood board,
where everything has its place and where the dark is beautiful against silver edges.
one can feel so incredibly tired at times, of being like on the inside of oneself all the time.

other than our love, which is pure and spiring,
it seemed to me suddenly that most else had mouldered.
hard drives with years of photographs collapsed,
and however much they turned out to be retrievable in the end,
it was like thing after thing kept giving out, breaking down.
and it was hard to do much else than trying to patch up, sort out & unravel.
suddenly i got that feeling that may surface occasionally,
- that maybe all of this is trying to tell me something.


-

it can feel so hard to even move when it is heavy like that,
to get up, go out. to go. at least for me.
but i also think that life is wise, that it gives you what you need.
so to go, to travel, i suddenly had to. for a shoot.
and i’m sure it can seem like the easiest thing in the world,
getting to travel to paris, to bali, or to marrakech. a luxury too.
and it is most of the time, most of all mentally & spiritually
- and especially seen in the rearview mirror.
but if you have thin skin it’s not always obvious or easy.

it's that - i’ll do it anyway - that it’s all about.

by chance, i found a pretty, matte notebook in dusted purple
when i was buying coffee and fruit for the trip.
on the train, i picked that book up and forced it open, as you have to
when it comes to those untouched books with unwritten pages.
and there was such a beautiful recognition in that,
as i would fill one book after the other with exaggerated squiggly text,
as soon as i learned to write as a child and then completely pour the 
teen's over-dimensioned feelings out over the pages,
so that it flowed over the edges of those fabric-covered asian diaries
with dragons, - & red satin ribbon leading the way.


-


only a couple of hours of internal & external traveling later i was reunited
with two of the loveliest girls in paris, and spring had arrived just prior.
it turned into days of encounters & conversations, of photography, of tears & laughter,
- & i think we might have made up for three years of working together; 
where breaks consist only of possibly a coffee on the go and a handful of nuts,
during the days in paris, having lunches & dinners in dishes with michelin star trimming.
we stayed at a castle. we met up in the corridors, dressed up,
after each having everlasting bubble baths in bathtubs of dreams,
of which mine so large i almost drowned in, on no less than two occasions.

but paris is a story all of its own.
i’ll come back to it when the photos are finished.
today i wanted mostly to share with you, that feeling i got as the train thundered
between london and paris. that feeling that is now in between the words i
finally wrote down, with exaggerated squiggly text, into the new notebook.
the fact that things need to be broken, need to moulder,
- for the new to grow just right. for it to be possible to distinguish the light.
it is that thing, that afraid, uncertain; is something we all are at times.
but it's that - i’ll do it anyway - that everything is about.
to me that’s what it is to walk unafraid.


with love,


h




  

PARIS BLUES

den inre rösten är fortfarande

ganska tyst, men desto mer

tacksam. glad över alla Era 
goa’ gratulationer.

och så tycker jag så mycket 

om Era visa tankar, 

~ & vackra ord. 

tack.

tack till em som påminner

mig om indianernas klokheter;

att kanske behöver jag resa som dem.

långsamt och eftertänksamt. 

så att själen hinner med.

tack till malin som

väcker minnet av den där flickan,

som var jag, som älskade själva 

resan. som åkte tåg till, ~ & i det ena

äventyret efter det andra.

malin som påminner om friheten

i själva resan; i mellanrummet 

mellan här och där.

  

tack till johanna som påminner

om att när det är alldeles 

stilla inuti brukar det bero på

att något växer.
det hade jag alldeles 
glömt bort igen. 

tack till helen som påminner

om att ibland är bara kemin 

inombords annorlunda. 

det är underbart helt enkelt.

tack till Er som påminner

om att vi alla kämpar med 

balansen från och till.

Ni är en underbart brokig

skara med en massa fint

att komma med.
jag har det lyxigt jag! 

 
 



  

i kväll åker vi hem till skrutthuset igen.
jag längtar faktiskt lite.

önskar Er en härlig höstdag

och kärlek,

h




±

{spira autumn’12}
 {modell : lina lindholm}
{make up & hår : jossi madsen}

{© hannah lemholt}