jag tar ett steg tillbaka, står kvar vid dörren,
bara iakttar när de andra stiger in i sina grott-sviter.
jag vet på ett ungefär vad reaktionen kommer bli.
de är ju familj och jag har varit här innan.
pappa tar sig för hjärtat och där förblir hans hand,
medan han går mellan rummen.
mammas ögon fylls av tårar till bredden.
för mig blir det ännu starkare den här gången.
kanske för att de är med. för att jag får uppleva det
med de flesta av De Mina omkring mig.
alla de kyrkor, tempel och kloster jag varit i,
från bali till toscana och där emellan,
tycks komma tillbaka till mig, alla på en gång
och inta mig i något av det mjukaste våldsamma slag.
och landa där. bli till ännu ett slags hemma.
det är oktober och vi har rest tillbaka till matera.
vi bor ett tag där i grottstaden, gömd i klacken av den
italienska stöveln, på sextantio le grotte della civita,
- hotellprojektet som är gömt som en sann skatt,
i den äldsta delen av matera’s sassi, 'kvarteren av sten'.
golven är upptagna, just sten för sten, - & sedan tillbakalagda.
slitet mjuka gömmer de nu wifi, golvvärme och all modern lyx,
- dem & valven som höjer sig över oss, i honungsfärgad kalksten,
ständigt glödande i stearinljusens sken.
för mig handlar det om att allt på något vis skalas bort i
enkelheten av sten, trä och ljus. det talar så till något glömt.
något djupt inuti och evigt.
att samtidigt också känna sig fullkomligt omhändertagen
av mjukheten och renheten, de goda dofterna,
- & att överflödet är så skickligt gömt,
däri finns också någon slags nyckel.
lika tung som den nyckel man får till sin grotta,
tio centimeter järn, - lika lätt är känslan.
lika lätt ger jag efter.
kanske är det den som är det där mjukaste våldsamma.
insikten. kanske för hur glasklar och lätt den är,
bland all tung sten.
insikten i längtan efter bara.. närvaro.
jag tänker mycket på det där under just oktober i matera.
där utsikten är slående ut över ravinen i murgia nationalpark.
där människor bott sedan stenåldern,
genom munk ordrar och herdesamhällen.
tänker på hur vi är någonstans långt borta ofta.
hur vi vänder oss bort, så lätt, från det & dem som är oss närmast.
lutar oss in över en mobiltelefon,
avskärmade framför skärmar.
det finns inga tv apparater på sextantio.
det är stilla, ganska tyst,
- & vill man så kan de många och stora stearinljusen
verkligen brinna dygnet runt bland all sten.
det får tiden att sakta in. andningen också.
på terassen kring olika gamla träbord och inne i
grottkyrkan, när den är dukad ren efter frukosten;
med bara vitt linne och vilande klippta solrosansikten,
nu vända mot staerinljusens sken,
- sitter gäster utspridda medan klassisk musik slingrar
mellan stenarna. någon läser en bok över ett glas vin.
någon new york times över en kanna te.
papa upptas en stund i en bugande ritual med ett japanskt par.
det är inte bara jag som har en kyrka, eller ett tempel,
plötsligt inuti mig.
en eftermiddag ligger jag länge, länge
i ett skumbad med ett glas vitt och bara stirrar i taket.
försöker ta in hur vackert grottan omfamnar mig.
hur rent, torrt {!} och tryggt allt känns omkring mig.
lyckas knappt ändå.
senare njuter jag också enormt av att
somna bort till en film, omslingrade, i i-pad'ens sken.
det är en balans. som med det mesta.
jag balanserar själv inte stadig alls än.
och jag har definitivt ingen gloria påsatt.
i så fall är den helt sne'.
men jag tar funderingarna med mig hem i resväskan.
och jag längtar.
jag längtar efter något mer. inte tillbaka.
men fram.
fram till något där fler av oss hittat balansen.
där vi ser varandra, mer på riktigt igen.
det har hunnit bli november.
och vi är tillbaka hemma vid havet.
men först ville jag dela lite oktober med Er.
och all kärlek,
h
and there’s a reason the new york times deemed it
"one of the most extraordinary destinations in the world"
and that the times calls it "one of the ten most beautiful hotels
on the international scene". it truly is the luxury of emotion
thank you for having us again sextantio..!
the stills with tea pots and the portrait of m
is taken by babysister emma and edited by me.
it so happens she captured in a way what i touch upon here.
just the same, my Man, - i loved you before i even met you.
perhaps even when we were both just stars.
you are my constellation.
© hannah lemholt photography
//
i take a step back, remain at the door,
just observe while the others enter their cave suites.
i know roughly what the reaction will be.
they're family and i have been here before.
papa puts his hand on his heart and there it remains,
as he walks between the rooms.
mama’s eyes fill with tears to the brim.
for me it’s an even stronger experience this time.
perhaps because they are with us. because i get to experience
this with most of my family around me.
all the churches, temples and monasteries i’ve ever been in,
from bali to tuscany and in between, seem to come back to me,
seize me all at once and in one single sensation,
in the softest of violent blows.
and land there. yet another kind of home.
*
it's october and we’ve traveled back to matera.
we live for a while there in the cave city, hidden in the heel
of the italian boot, at sextantio le grotte della civita,
- the hotel project that is hidden as a true treasure,
in the oldest part of matera's sassi, the 'district of stone'.
the original floors are exhumed, stone by stone, - and then put back.
worn soft they now hide the wifi, underfloor heating
and all the modern luxuries.
them and the vaults rising above us, in honey colored limestone,
glowing constantly in candlelight.
for me it's about how everything is somehow stripped away
in that simplicity of stone, wood and light.
it speaks softly to something forgotten.
something deep inside, and eternal.
to at the same time also feel so completely taken care of
by pace and purity, the beautiful scent,
- and the fact that the abundance is so cleverly hidden,
also hold some sort of key.
as heavy as the key one receives to your cave,
ten centimeters of cast iron - as light is the feeling.
as lightly i give in.
perhaps it is that which is that softest violent. the realization.
maybe for how crystal clear and light it is,
among all the heavy stone.
the realization of the longing for just .. presence.
*
i think quite a lot about that during october in matera.
where the panoramic view is striking
over the ravine of murgia national park.
where people lived since the stone age,
in monastic orders and shepherd communities.
i think about how often we are somewhere far away.
how we turn away, so easily, from that
and those, closest to us.
leaning in over a mobile phone,
screened off before screens.
there are no tv-sets at sextantio.
it's still and silent.
and if one wish, the many and large candles
really can burn around the clock among the stone.
it slows down time. your breathing too.
on the terrace, around various old wooden tables
and inside the cave church, when cleared after breakfast;
left with only white linen
and slumbering trimmed sunflower faces,
now facing the candlelights shine,
- sit guests scattered as classical music meanders between stones.
someone is reading a book over a glass of wine.
somebody else the new york times over a pot of tea.
papa is occupied for a while in a bowing ritual with a japanese couple.
it's not just me who has a church or a temple,
suddenly within.
one afternoon i lie for a long time soaked in a bubble bath
with a glass of white and just stare at the ceiling.
i try to take in the beauty of how the cave embrace me.
how clean, dry {!} and safe everything feels around me.
i barely manage to.
later i also enjoy immensely drifting off to sleep
to a film, intertwined, in the blue glow of the i pad.
it’s a balancing act. as with most things.
myself i'm not balancing steady at all yet.
and i’ve definitely got no halo on.
if so it’d be quite aslant.
but i carry the thoughts with me in my suitcase.
and i long.
i long for something more. not to go back.
but forth.
forth into something where more of us find the balance.
where we really see each other again.
*
november’s caught up with us.
and we’re back at home by the sea.
but first i had to share some october with you.
and all that love,
h