LIVING AT SEMINYAK BEACH

jag har alltid varit en havs-människa. 

aldrig en som legat på stranden för att bli solbränd, 

men den som låg i vattnet tills huden var vågig, sträv som en sandbotten även den.

dyka, stå på händer, flyta med, gå mot strömmen, stanna under så länge det bara gick;
sådär tills bröstet känns som att det ska sprängas
och också sprängt mina trumhinnor, på 19 meters djup.
jag trodde jag kunde mitt inre livs stränder.
trodde jag visste allt om vad havet kan göra med mig. 

jag hade fel. 

vi lever på seminyak beach. 
en halv minut från att vakna under baldakinen,
till att få fötterna smekta av indiska oceanen.
sex kilometer gnistrande elefantgrå sandstrand,
brytningar med namn som halfway, padma & KuDeTa
visar upp tunnel efter tunnel av ljuvligt jadegrönt
som kraschar i vitt & in i hjärtat gång på gång.

här tittar vi inte på soluppgångarna.
solen verkar alltid redan vänta uppe, på att vi ska slå upp ögonen.
ibland är sängen tom när jag vaknar. sara plockar snäckor alla morgnar,
outtröttlig, innan traktorn krossar de sköra skalen, rensar rent.
hon samlar dem i långa rader, på den enorma stenbänken i vårt badrum.
jag skuggar ansiktet med handen, kisar mot hennes böjda rygg i solen.
viskar anne morrow lindbergh’s

one cannot collect all the beautiful
shells on the beach för mig själv,

men är inte längre säker.
jag vet en som kommer försöka.

vi dricker stora glas färskpressad juice till frukost.
vattenmelon. ananas. guava. 

och allt eftersom huden mörknar mjukt,
ljusnar själen kraftfullt.

här tittar man inte på solnedgångarna. 
här lever man i dem.
människor står, olika långt ut i havet, vissa som
ensamma målade akvarellstreck i motljuset,
andra i dansande, viskande klungor,
men alla på något vis tillsammans.

som att solen inte alls egentligen går ner,
utan går in. in i oss alla som lever där då.
och sedan är allt stjärnhimmel, utan, ~ & innanpå.

jag trodde jag kunde mitt inre livs stränder.
trodde jag visste allt om vad havet kan göra med mig. 

jag hade fel.

det är det här jag menar när jag säger att
jag älskar att ha fel. motbevisa mig. visa mig.
krascha in i mitt hjärta. 



med kärlek,

h

i've always been a beach-person. 
never one to dwell there to get a tan, 
but one to stay in the water until the skin gets wavy, 
rough as a sand bottom too.
dive, doing underwater handstands,
go with the flow, go against the current, 
stay under for as long as possible; until your chest feels like it’s
gonna burst, ~ & burst my eardrums at 19 meters depth.
i thought i knew all my inner life beaches. 
thought i knew everything about what an ocean can do to me. 
i was wrong.

we’re living on seminyak beach.
half a minute from waking under the baldachine,
to having your feet caressed by the indian ocean.
six kilometers of sparkling elephant-grey sand beach and
legendary breaks with names like halfway, padma & KuDeTa
shows us tunnel after tunnel of the loveliest jade green,
crashing in white & into the heart, over and over.

here we don’t look at the sunrise.
the sun always seems to already be waiting up for us,
for us to open our eyes. sometimes the bed is empty when i
wake up. sara is up, picking shells every morning,
indefatigable, before the tractor crushes the fragile crusts,
cleans up. she rounds them up in long lines at
the huge stone bench in our bathroom.
i shade my face with one hand, squinting at
her bent back in the sun.
whisper anne morrow lindbergh 's
one can not collect all the beautiful
shells on the beach to myself,
but i’m no longer sure.
i know someone who will try.

we drink large glasses of freshly squeezed juice
for breakfast. watermelon. pineapple. guava.

and as the skin softly darkens,
the soul forcefully lightens.

here you don’t watch the sunsets. 
here you live in them. 
people stand, ~ variously far into the sea, some as 
lonely painted watercolor strokes in the backlight, 
others in dancing, whispering groupes, 
but all somehow together. 
it’s like the sun doesn’t really go down, 
but go in. in into all of us living there right then. 
and next, all is a starry sky. out, ~ & inside. 


i thought i knew all my inner life beaches. 
thought i knew everything about what an ocean can do to me. 
i was wrong.

this is what i mean when i say that 
i love being wrong. prove me wrong. show me. 
crash into my heart.


x,


h





±

self portraits & portraits from seminyak beach
shell bra lost sweater - wildfox white label
life is a beach - golden tat - flash tattoos

the feather is hand painted for me by sara
© hannah lemholt photography | sara n bergman illustration

GOLDEN GIRL

 

december har kommit, men ingen snö. mest guld.

det ligger fortfarande strött här & var efter den senaste fotograferingen

och på kvällarna glittrar det i skenet av stearinljus från skarvar i skiffergolvet

och mellan knutarna i mattan. det glimmar flagor mellan vecken i sänglinnet,

~ & den höga svarta hatten har fått guldkant. en hel massa saker tycks plötsligt

ha fått guldkant här hemma. även söndagen som kom med vita ranunkler

och en 1a lucka att öppna i adventskalendern & tyllet runt den generösa barmen

hos christer strömholm’s the pale lady. ordet för dagen, ~ det som gömmer sig

bakom siffran 1, är sök och jag funderar över vad det är jag ska söka efter.

jag ska nog söka efter just det. efter vad det är jag söker alltså.

jag hittade tillbaka till mig själv. vad vill jag nu?

vart går jag härifrån? vad vill jag? vad är det jag söker?

för är det något jag lärt mig under det här året så är det att

vara noga med vad det är jag faktiskt önskar mig. det har nämligen

en förmåga att materialisera sig och bli. det som på riktigt önskas.

det tål att sägas igen. {och igen.} kanske är det också ett annalkande, 

alldeles nytt år, som ger den funderingen lite extra tyngd.

vart jag än befinner mig på nyårsafton, ~ & även om det är i sällskap där

det diskuteras högt, eller förblir tyst i mig, så tar jag med mig en tradition

min storasyster införde en nyårsfest för flera år sedan. vi skrev ner 

vad vi vi ville släppa taget om och lämna i det gamla året på en lapp,

~ & vad vi ville ta med oss och göra mer av i det nya på en annan. något år

sköt vi upp de där lapparna med nyårsraketerna och våldsamt fattade de eld

och tog fart mot himlen, exploderade och gjorde väsen av sig.

kanske får de åka bedövande vacker khom loy - färd i år.

 

vet Ni vad Ni vill släppa taget om, ~ & lämna kvar i 2013?

och vad Ni vill ta med Er, göra mer av, göra på nytt, ~ eller göra för

allra första gången 2014? december har kommit. vi har en månad

på oss att fundera. en månad på oss att söka. 

med kärlek,

h 

±

image n°1 | bathroom : golden toothbrush & black cotton swabs from illums |

solid perfume in turbo shell by roots rose radish

image n°2 | kitchen : ’advent calendar’ the pale lady bought at fotografiska

image n°3 & 6 | muse & model lina lindholm is a golden girl for sure |

 so is magic mua : jossi madsen | ’lace longhorns’ from love warriors |

image n°4 & 5 | bedroom : skull candle by LW | wolf clan shaggy cardi by

spell / also available att kyss johanna | accessories are vintage & / or bought on bali | 

the lovely bottle with an even lovelier room spray is by mad et len

available in e.g. the lotta agaton webshop | etc

image n°7 | the words i used refers to album name by atmosphere

  

december has arrived, but no snow. mostly just gold.

it is still powdered all over, here in the studio after the last shoot,

and in the evenings it glitters in the candle light, from seams in the slate floor

and between knots in the carpet. shimmering flakes appear in the bed linen creases,

~ & the black top hat has got a gold lining. a whole bunch of things suddenly seem

to have a gold lining here at home. this sunday too, which came with a bouquet of white 

crowfoots and the 1st window opening in the advent calendar & tull around the generous

bosom of photographer christer strömholm's the pale lady. the word of the day, ~ that which

hides behind the number 1, is seek and i contemplate what it is i should search for.

i'll probably search for just that. for what it is i'm looking for, that is.

i did rediscovered myself. what do i want now?

where do i go from here? what do i want? what am i searching for?

cause if there’s anything i’ve learned this past year, it is to be

meticulous about what it is i actually wish for. it does have

a tendency to materialize and.. become. that which is really wished for.

it is worth saying again. {and again.} maybe the fact that a brand

new year is approaching, give those kind of thoughts a little extra weight.

wherever i am on new year's eve , ~ & whether it is in the kind of company

where it’s discussed out loud, or if it remains silent in me, i bring with me a tradition that

my big sister introduced on a new year's party several years ago. we each wrote down

what we we wanted to let go of and leave in the old year on one note,

~ & what we wanted to take with us and do more with in the new year, on another. 

one year we launched those notes along with the fireworks and they ignited violently,

took off against the night sky, exploded and literally went out with a sparkly bang. 

perhaps this year they get to go for a stunningly beautiful, one way khom loy - trip.

do you know what you want to let go of, ~ & leave behind in 2013?

and what you want to take with you, do more of, do again, ~ or do for the

very first time in 2014? december has arrived. we have a month

to consider it. a month to search.

with love,

h

STRANGENESS & GOLD LININGS

jag försöker gnugga tröttheten ur ögonen.
tycks gnugga in den istället.
tittar ut över det frostglittriga fältet och längtar efter en brasa.
jag tror att det brinner en inne i det andra, större huset,
men jag har några timmars arbete kvar innan jag kan
sjunka ner framför elden, - mjukna av värmen & ett glas vin. 

jag är så frustrerad just nu.
frustrerad över att jag alls inte hinner det jag vill, som detta. 
jag kan göra hundra omskrivningar, eller inte skriva nåt’ alls.
trycka radera än en gång
eller bara lämna efter mig bilder och musiken  jag arbetar till,
- men den där frustrationen fullkomligt kliar under huden
och jag måste bara få ur mig några av orden.
det vill sig inte alls,
fotografierna är det enda som sätter någon slags guldkant.
en krackelerad. 

de här är från helgen som gick.
två älsklingstjejer kom och spenderade söndagen
med mig i studion. var min guldkant.
de kom klädda som en enda evig långhelgs-morgon
och stod plötsligt bara där på grusplanen
som att vi gör det här varje dag.

egentligen finns det inte ord för det där heller.
men jag kan säga att vi drack kaffe i mängder, åt nybakat levain bröd
med en himmelsk, nötig ost & fikonmarmelad från saluhallen
och pratade sådär som man kan med vissa människor i sitt liv.
när ögonkast, ett visst léende, - & långt mycket färre ord än vanligt,
är allt som behövs för att ha haft ett samtal
som stannar kvar i kroppen i flera dagar.

och så fotograferade vi. det var ju det. 



jossi vecklade upp sin magiska make up trunk
och lilla musan klev ur sin kimono.
och sedan lekte vi.

för det är ju lite så det känns.
en lek som raderar tiden och gränserna,
en lek med massor av skratt och outtalad,
men alldeles vackert närvarande, - sorgkant.
för den går att använda.
går att måla med precis som jossi’s penslar.
den är en del av att skratten kan nå ända ner i magen,
- & ända upp i ögonen.
och den är en del av att det alls kan bli
en alldeles äkta guldkant.

någon av Er skrev att översatt lät jag väldigt melankolisk.
jag tror inte det spelar någon roll att jag översätter mig själv nu,
det låter nog så ändå. och på vilket språk som helst.

och det är ju en del av sanningen, men långt ifrån hela.
kanske är det lättare att ta sig tiden att stanna i det mer melankoliska,
det har en långsammare takt.
glädjen, skapandet, galenskaperna, - allt det fantastiskt roliga;
det kräver min fullkomliga närvaro där & då
och allt det där snurrar på så snabbt.
men jag är också så, - & trivs bäst med människor
omkring mig som är så; som vågar visa båda.
både sorg, - & guldkant, helt naturligt. 


och nyss kom en annan sådan och knackade på.
en pappa som haft frustrerad sorgkant i dag,
men som nu hade tänt den där brasan inne i det andra, större huset
och kom för att lägga en stor, talande hand på min axel,
placera en kyss i mitt hår och tala om att
nu hade det vänt, nu hade det sjunkit undan, 
- & nu, nu skulle han åka och handla te, ett bröd som 
är gott att rosta, någon fantastisk ost & en god marmelad.

- det hjälper ibland, sa han.
kom in om en stund så ska Du få se!

och där var den. guldkanten. 
vår för i kväll. 



med kärlek,


h




±


model : lina lindholm | mua & hair : jossi madsen
© hannah lemholt photography

i try to rub the tiredness out of my eyes.
seem to be rubbing it in instead.
looking out over frost glittering fields and long for a bonfire.
i think there’s one burning inside the other, bigger house,
but i still have a few hours of work left
before i can sink down in front of the fire
and soften in the heat & a glass of wine.

i'm so frustrated right now.
frustrated that i really can’t find the time
for the things i want, like this.
i could do a hundred rewrites, or not write at all.
press delete once more
or just leave behind photographs and perhaps the music
that i work listening to, - but that frustration is
completely itching under my skin
and i just have to get some of the words out of me.
it still doesn’t seem to work at all,
the photographs are the only thing
that renders some kind of gold lining.
a crackled one.



these photos are from this past weekend.
two beloved girls came and spent the sunday with me in the studio,
- and were my gold lining.
they came dressed as one eternal long weekend-morning
and suddenly just stood there on the gravel yard,
like this is all we ever do.

actually there is no word for that thing either.
but i can say that we drank coffee in huge amounts,
had freshly baked levain bread with a heavenly, nutty cheese
& fig jam from the local bazaar
and talked like one can with some people in your life.
when a glance, a certain smile, - & much fewer words than usual,
is all that's needed to have a conversation
that then stays in your body for days.
and then we photographed.
that’s the thing.


jossi unfolded her magic make up trunk
and my little muse stepped out of her kimono.
and then we played.
cause that’s a little bit what it feels like.
a game that erases time and boundaries,
a game with lots of laughs & unspoken, but very beautifully present,
- sorrow lining.
because that is something you can use.
you can paint with it just as with jossi 's make up brushes.
it is part of the fact that the laughter can even
reach right down into your stomach, - & all the way up in your eyes.
and it is part of the fact that there can even
be a genuine gold lining at all.


one of you wrote me
that translated i sound very melancholic.
i don’t think it matters that i translate myself now,
it probably sounds the same anyway. and in any language.
and that's part of the truth, but far from the whole image.
maybe it's easier to take the time, to linger, - in the more melancholic.
it has a slower pace.
the joy, the creativity, the amazing madness,
- all of that fantastic fun; it requires my absolute attendance
right there & then
and all of that spins so fast.
but i am also like that, - & thrive with people around me
that are the same way; who dare to show both.
both sorrow, - & gold linings. naturally.



.. and just now another such person came knocking on my door.
a papa who had a frustrated edge of distress today,
but who had now indeed lit that fireplace in the other, bigger house
and came putting a large, warm & telling hand on my shoulder,
placing a kiss in my hair and said that

now it had turned, now it had subsided,
~ & now, now he was going shopping for tea, some bread
lovely for toasting, some fantastic cheese & a great marmalade.

- sometimes that helps, he said.
come over in a little while and you’ll see!

and there it was. a gold lining.
ours for the night.



with love,


h