HOME, AWAY & ELSEWHERE

jag mellanlandar och flyger.
lämnar saker bakom mig,
ett hem packas samman och ett annat är funnet.
innan de också läggs i lådor vill jag dela
några av fotografierna från apulien med Er
och några av mina egna favoriter;
pärlorna på klacken av den italienska stöveln.

i sassi di matera, där människor grävt sina hem
direkt ur den honungsfärgade kalkstenen i årtusenden,
äter vi focaccia och dricker vin,
låter oss själva gå vilse i labyrinten av trånga gränder,
mjukslitna stentrappor, återvändsgränder& soldränkta innergårdar.

i en av de små kaffebarerna står m och jag tätt.
baristan radar upp ångande espresso;
sammetslent svart i vita små koppar, råsocker,
mjölk i glasflaska & en skål is och så får vi blanda 
vårt eget iskaffe. golvet är av handslaget tegel
och så vackert att jag får gåshud.
ute i det vita ljuset på torget sitter hela min familj
och diskuterar något, skrattande under ett stort, vaniljfärgat parasoll.
när vi balanserar kaffe och håller varandras händer,
går ut för att göra dem sällskap, tänker jag att
det här.. den här känslan..
om man kunde buteljera den.
kanske skulle glaset inte hålla, så som
den spränger i mitt bröst, lyckan.

i martina franca, den vackra barockstaden, går vi alla på
matmarknaden runt piazza d’anjou på onsdagarna,
köper vattenmelon & persikor, ostar & nötter,
zucchini blommor & tomater, pratar mat och mer mat.

på docks 101 i locorotondo äter vi den godaste
cheesecake jag någonsin smakat och den får följa 
med hem i kartong och bli kvällens efterrätt.

vi ser myllrande alberobello & den vita staden ostuni.
vi lagar mat hemma i det vackra trulli huset
och dricker de godaste av viner. vi sover vissa nätter
uppe på taket under stjärnorna, m & jag,
och en natt lyssnar vi på musik och dansar alla
under månen ute på gårdsplanen.
annars är det grannen som spelar. när han och
hans fru har bråkat spelar han saxofon.
det är himmelskt och vi slutar skämmas över att
vi vill att de fortsätter bli ovänner över
allt & ingenting nästan varenda dag.

  



jag mellanlandar och flyger.
lämnar saker bakom mig, ett hem packas samman
och ett annat är funnet.
hemma i mig
och hemma i en annan människa.
jag har mött mitt livs kärlek och nu flyger jag till
london. utan returbiljett.  

vad får Er att tänka

det här.. den här känslan..
om man kunde buteljera den.
kanske skulle glaset inte hålla, så som
den spränger i mitt bröst, lyckan.

berätta för mig. jag tycker så mycket om Era ord.

och vilka är Era favoriter ?
Era pärlor i london ?



kärlek,


h

flatlay | knitted vest is vintage | shell necklace by LW |
scent of dreams - i love the body mists from & other stories |
stunning crystals from johny rocks | papuan shell arm piece from LW
favorite chunky crystal necklace is from amazing myee carlyle
wardrobe | softest romper ever - found at an apulian market |
bones and skulls skull necklace from LW |
golden arrows tat is from flash tattoos
thank you | mama for taking us all on this trip of a lifetime |
baby sister e for clicking the shutter on those two
photos of me and for just being you
tech specs | canon eos 5d mark II / canon ef 50mm 1:1.4

© hannah lemholt photography





//

i make stop overs and i fly. 

i leave things behind me, 

a home is packed up and another is found. 

before they too are put in boxes, - i want to share 

some of the photographs from puglia with you 

and some of my own favorites;
the gems on the heel of the italian boot.

in sassi di matera, where for millennia people has

carved their homes from the honey colored limestone,

we eat warm olive focaccia and drink wine, 

let ourselves get lost in the maze of narrow lanes, 

worn soft stone steps, blind alleys & sun-drenched inner courts.

in one of the small coffee bars m and i stand close,

the barista lines up steaming espresso; 

velvety black in small white cups, crude brown sugar, 

milk in a glass bottle & a bowl of ice

and we mix our own ice coffee.

the floor is made of hand cut ​​bricks 

and is so beautiful that i get goose bumps. 

out in the white light of the square, my whole family

are discussing something, laughing under a large,

vanilla-colored parasol. 

when we balance the coffee and hold hands, 

stepping out to join them, i think to myself

this .. this feeling .. 

if only you could bottle it. 

maybe the glass would shatter,
as it bursts in my chest, - blissfulness.

in martina franca, the beautiful baroque city, 
we all go to the food market around piazza d'anjou on wednesdays.
we buy watermelon & peaches, cheeses & nuts 
zucchini flowers & tomatoes, - talking food and more food. 

on docks 101 in locorotondo we eat the most amazing
cheesecake i've ever tasted and it has to come
home in a box and make up that night’s dessert. 

we see milling alberobello & the white city ostuni. 
we cook at home in the beautiful trulli house 
and drink the tastiest of wines. we sleep some nights 
up on the roof under the stars, m & i, 
and one night, we listen to music and dance all of us
together under the moon out in the courtyard. 
otherwise it’s the neighbor who brings the music.
whenever he and his wife fight, he plays the saxophone. 
it’s heavenly and we stop feeling ashamed that 
we want them to continue falling out over
anything & nothing, almost every day.





i make stop overs and i fly. 
i leave things behind me, 

a home is packed up and another is found.  

home in me. and home in another person.
i have met the love of my life and now i’m flying to london.
without a return ticket.

what makes you think

this .. this feeling .. 
if only you could bottle it. 
maybe the glass would shatter,
as it bursts in my chest, - blissfulness.

give me your words. i much love your words. 

and would you share with me,
- what are your favorite spots?
your gems in london?

x,

h

SMOKE CEREMONY

vi är på väg upp genom italien, ~ & hemåt. stannar ett tag i toscana.
här kör vi på dammiga landsvägar som slingrar oss yra,
precis som under min barndoms bilsemestrar
och jag förälskar mig hejdlöst, precis som då; i stenhusen som glöder i kvällssolen;

de liksom blöder kärlek & lust till livet med sina skavda fasader 

i bränd ockra, blåbärslila & en 'hallon med mjölk'

som jag misstänker att jag inte tyckt var lika betagande hemma.

här stannar vi i montalcino ett tag; 

köper deras brunello & lokalt gjorda parfym,

får välbehags-rysningar av kvarters-festens långbord

som lutar och letar sig neråt ett 50tal meter i en gränd full av

sång i två stämmor & stolta italienare i fyra generationer;

alla med sitt kvarters färger i sidenscarf runt halsen.

här stannar vi i volterra ett tag,

~ & här, i staden som anlades av etruskerna 

redan för över 2300 år sedan, kan jag äntligen köpa mig en 

ny ombra della sera; skuggpojken jag saknat 

sedan min blev stulen i ett inbrott. här äter vi handgjord

glass som får oss att tystna & stanna upp i solen 

på piazzan, ~ & sedan bara sucka unisont. 

här är vi tillbaka för att få återse klostret sant'antimo,

där det ligger inbäddat i en dal mellan kullar mjuka av

grågröna olivlundar skimrande silver, vingårdar,

vilda små skogar och cypresser i stolt evig, uppradad givakt.

senast vi var här var vår familj de enda besökarna de där

timmarna då jag, runt tretton och lillasyster tio, satt uppflugna på

den gamla stenmuren utanför & fnissade i olivträdens 

skugga över en papa som muttrade över en mama som

förälskat sig i en av munkarnas vackra händer.

redan då förtrollade oss munkarna med sina böner, 

som de mässar fram i gregoriansk sång och de gör det igen nu,

när emma & jag sitter tätt, över tjugo år senare, i en av träbänkarna,

båda med stängda ögon, men ändå alla sinnen öppna;

hör de överjordiskt vackra rösterna,

känner doften av sten, rökelse & stearinljus, 

trä nött av tusentals kroppar i bön under fingrarna,

salta tårar av lycka som letar sig nerför kinder & in mellan läppar,

~ & inre bilder av hur vår bardoms jag möter oss här och nu.

kärlek,

h

wardrobe | smoke ceremony duster by amazing myee carlyle

| cosiest pants ever found at an apulian market | golden arrow tat is flash tattoos

thank you | sant'antimo abbazia | baby sister e for clicking the shutter

and for sharing all this magic by my side, no matter the age

tech specs | canon eos 5d mark II / canon ef 50mm 1:1.4

{i do the settings, e shoots & i edit}

© hannah lemholt photography

//

we're driving up through italy, homeward bound. stay a while in tuscany. 

here we travel on dusty country roads that wind us dizzy, 

just like on my childhood road trip holidays.

and my infatuation, just as back then, is an irrepressible one,

one for the stone houses glowing in the evening sun; 

they are bleeding love & lust for life with their chafed facades 

in burnt ocher and a blueberries, ~ & raspberries with milk,

that i suspect i wouldn’t find equally captivating in swedish light.

here we stop by montalcino for a while; 

buy their brunello wine & locally-made perfume 

and are given goose bumps by the faubourg feast table,

leaning and looking downward some 50 meters of an alleyway;

full of song in harmonies flowing back & forth between men & woman,

~ italians proud of their particular part of this city, four generations, 

all with their block colors in silk scarfs around their necks.

here we stay in volterra for a while. and here,

in the city which was built by the etruscans over 2300 years ago,

i can finally buy myself a new 'ombra della sera'; the shadow boy i’ve

missed since my was stolen in a break in. here we have handmade 

ice cream that makes us fall silent and just stand still, besotted,

in the sun on the piazza, ~ & then only sigh in unison.

here we are back to see the sant'antimo monastery again, 

where it sits nestled in a valley between the hills soft of

gray-green olive groves shimmering silver, vineyards, small wild forests

and cypresses in proudly perpetual, lined up attention.

last time we were here, our family were the only visitors for those hours

when baby sister emma, around ten and i, thirteen; sat perched on 

the old stone wall outside, giggling in the shade of olive trees 

over a papa muttering over a mama who had

fallen in love with one of the monks' beautiful hands. 

already then, the monks enchanted us with their prayers,

sung in gregorian chants and they do it all over again now, 

as emma and i sit closely, over twenty years later;

in one of the rows of wooden benches, 

both with our eyes closed, but all senses open; 

hear the celestially beautiful voices, 

smell the scent of stone, incense & candles burning,

feel wood worn by thousands of bodies in prayer beneath our fingers, 

the taste of salty, blissful tears, that finds their way down the cheeks

and in between the lips, 

~ & inner images of how our childhood selfs

meet us, here and now.

with love,

h

MOON CHILD MEMORIES

vi kommer till kyrkogården medan solen gör sig redo att gå ner;

glöder guld över sin dag, sträcker sig i allt längre skuggor över

murar och stenbeläggningar, ~ & gäspar i mjuk, varm vind.

vi pratar inte mycket. melankolin låg i luften redan när vi tog

bilen och lämnade trulli huset för den här kvällsrundan.

delar av familjen har flugit hem i omgångar,

den efterlängtade, & nu saknade, också.

vi har konstaterat att avsked är svårt,

så som jag är så tacksam att vi gör i den här familjen,

ut med det på bordet; bland burrata, tomater, oliver & vitt vin.

där bryter vi bröd och tystnad. fäller tårar.

men nu pratar vi inte mycket. nu bara är vi här.

mitt bland det vi redan vet att vi ska minnas, alltid,

~ & det som minner om andra människors liv;

i blommor, datum, bleknande fotografier & kors,

de människor som inte längre går att röra vid,

men som kanske bara rest hem.

     

morgonen efter, innan vi som är kvar ska börja vår bilresa upp genom italien,

måste vi tillbaka till kyrkogården en stund; lillasyster och jag.

då kommer vi i morgontimmarna. solen står redan högt och är utvilad,

full av hetta & vitt ljus. jag får inre bilder av hur skuggorna vandrat

kvällen innan, hur det mörknat, ~ & hur allt här sedan varit insvept i bara

månljus, flämtande ljuslågor & doften av nattblommande jasmin.

jag kommer på mig själv med att undra om de varit stilla.

de människor som inte längre går att röra vid,

men som kanske bara rest hem.

kärlek,

på italienska,

h

wardrobe | moon child maxi lace kimono in ’crescent moon’ - LW

{launching autumn’14} | black horn moon bracelet comes with the

moon child kimono in black - ’dark moon’ | necklace is lover from LW |

golden arrows tattoo is a flash tat from flash tattoos

thank you | cimitero comune di alberobello | 

baby sister e for clicking the shutter and visiting
cemeteries with me, no matter the hour

tech specs | canon eos 5d mark II / canon ef 50mm 1:1.4

{i do the settings, e shoots & i edit} 

© hannah lemholt photography

//

we arrive at the cemetery as the sun is getting ready to set;

glowing gold over its day, stretching in longer and longer shadows

over stone walls and pavings; yawning in soft, warm wind. 

we don’t talk much. melancholy was already in the air

as we got in the car, left the trulli house for this evening excursion.

parts of the family has flown home, and the someone longed for,
~ & now missed, has too. 

we’ve all agreed that farewells are hard.

the way i’m so thankful we do in this family, bring it

to the table; among burrata, tomatoes, olives & white wine. 

where we break bread and silence. shed tears.

but now we don’t talk much. we’re just here.

amid the memories we already know will stay with us always,

~ & that which reminds us of the lives of others; 

in flowers, dates, fading photographs and crosses, 

they who no longer can be touched,

but who might have just journeyed home.

the morning after,

before the last four of us begin our road trip through italy, 

we have to return to the cemetery for a while; baby sister e and me. 

this time we arrive in the morning hours.

the sun is already high in the sky, well-rested; spreading heat & white light.

i get inner images of how the shadows has wandered the night before,

how it darkened, ~ & how all of this then was wrapped in only moonlight,

flickering candle flames and the scent of night blooming jasmine. 

i find myself wondering if they stayed still then.

they who no longer can be touched,

but who might have just journeyed home.

love,

in italian,

h

LIVING AT SEMINYAK BEACH

jag har alltid varit en havs-människa. 

aldrig en som legat på stranden för att bli solbränd, 

men den som låg i vattnet tills huden var vågig, sträv som en sandbotten även den.

dyka, stå på händer, flyta med, gå mot strömmen, stanna under så länge det bara gick;
sådär tills bröstet känns som att det ska sprängas
och också sprängt mina trumhinnor, på 19 meters djup.
jag trodde jag kunde mitt inre livs stränder.
trodde jag visste allt om vad havet kan göra med mig. 

jag hade fel. 

vi lever på seminyak beach. 
en halv minut från att vakna under baldakinen,
till att få fötterna smekta av indiska oceanen.
sex kilometer gnistrande elefantgrå sandstrand,
brytningar med namn som halfway, padma & KuDeTa
visar upp tunnel efter tunnel av ljuvligt jadegrönt
som kraschar i vitt & in i hjärtat gång på gång.

här tittar vi inte på soluppgångarna.
solen verkar alltid redan vänta uppe, på att vi ska slå upp ögonen.
ibland är sängen tom när jag vaknar. sara plockar snäckor alla morgnar,
outtröttlig, innan traktorn krossar de sköra skalen, rensar rent.
hon samlar dem i långa rader, på den enorma stenbänken i vårt badrum.
jag skuggar ansiktet med handen, kisar mot hennes böjda rygg i solen.
viskar anne morrow lindbergh’s

one cannot collect all the beautiful
shells on the beach för mig själv,

men är inte längre säker.
jag vet en som kommer försöka.

vi dricker stora glas färskpressad juice till frukost.
vattenmelon. ananas. guava. 

och allt eftersom huden mörknar mjukt,
ljusnar själen kraftfullt.

här tittar man inte på solnedgångarna. 
här lever man i dem.
människor står, olika långt ut i havet, vissa som
ensamma målade akvarellstreck i motljuset,
andra i dansande, viskande klungor,
men alla på något vis tillsammans.

som att solen inte alls egentligen går ner,
utan går in. in i oss alla som lever där då.
och sedan är allt stjärnhimmel, utan, ~ & innanpå.

jag trodde jag kunde mitt inre livs stränder.
trodde jag visste allt om vad havet kan göra med mig. 

jag hade fel.

det är det här jag menar när jag säger att
jag älskar att ha fel. motbevisa mig. visa mig.
krascha in i mitt hjärta. 



med kärlek,

h

i've always been a beach-person. 
never one to dwell there to get a tan, 
but one to stay in the water until the skin gets wavy, 
rough as a sand bottom too.
dive, doing underwater handstands,
go with the flow, go against the current, 
stay under for as long as possible; until your chest feels like it’s
gonna burst, ~ & burst my eardrums at 19 meters depth.
i thought i knew all my inner life beaches. 
thought i knew everything about what an ocean can do to me. 
i was wrong.

we’re living on seminyak beach.
half a minute from waking under the baldachine,
to having your feet caressed by the indian ocean.
six kilometers of sparkling elephant-grey sand beach and
legendary breaks with names like halfway, padma & KuDeTa
shows us tunnel after tunnel of the loveliest jade green,
crashing in white & into the heart, over and over.

here we don’t look at the sunrise.
the sun always seems to already be waiting up for us,
for us to open our eyes. sometimes the bed is empty when i
wake up. sara is up, picking shells every morning,
indefatigable, before the tractor crushes the fragile crusts,
cleans up. she rounds them up in long lines at
the huge stone bench in our bathroom.
i shade my face with one hand, squinting at
her bent back in the sun.
whisper anne morrow lindbergh 's
one can not collect all the beautiful
shells on the beach to myself,
but i’m no longer sure.
i know someone who will try.

we drink large glasses of freshly squeezed juice
for breakfast. watermelon. pineapple. guava.

and as the skin softly darkens,
the soul forcefully lightens.

here you don’t watch the sunsets. 
here you live in them. 
people stand, ~ variously far into the sea, some as 
lonely painted watercolor strokes in the backlight, 
others in dancing, whispering groupes, 
but all somehow together. 
it’s like the sun doesn’t really go down, 
but go in. in into all of us living there right then. 
and next, all is a starry sky. out, ~ & inside. 


i thought i knew all my inner life beaches. 
thought i knew everything about what an ocean can do to me. 
i was wrong.

this is what i mean when i say that 
i love being wrong. prove me wrong. show me. 
crash into my heart.


x,


h





±

self portraits & portraits from seminyak beach
shell bra lost sweater - wildfox white label
life is a beach - golden tat - flash tattoos

the feather is hand painted for me by sara
© hannah lemholt photography | sara n bergman illustration