the little muse for fira s/s14 : dress is their stunning ’alma’ | shell bracelet / arm piece : LW s/s14 coming soon
en av Er skrev bland kommentarerna för ett tag sedan
kan du inte någon gång berätta mer om din resa?
berätta hur den där flickan förvandlades till den fina och begåvade människa du är idag?
det är en otroligt vacker fråga att få sig ställd, men också väldigt svår att besvara.
vad som gör en till den man är, menar jag. vad har format Dig?
det fick mig i alla fall att fundera.
och det minne, eller minnen, som nådde mig först,
är mina ’ensamma nätter’. mina blåbär, - & vanilj nätter.
my blueberry nights.
det fanns en tid då jag bodde runt på olika, gärna lite märkliga
små hotell och bed & breakfast-ställen.
oftast ensam och oftast inte så långt hemifrån. det var bara min egen grej,
som jag gjorde för mig och inte berättade för någon om.
dessa nätter finns utspridda i mina tonår och lite framåt.
men förvandlade det mig? jag förvandlade kanske mina tonår.
de är, hur jag än ser det, för alltid en del av min resa.
små hotell och bed & breakfast-ställen.
oftast ensam och oftast inte så långt hemifrån. det var bara min egen grej,
som jag gjorde för mig och inte berättade för någon om.
dessa nätter finns utspridda i mina tonår och lite framåt.
men förvandlade det mig? jag förvandlade kanske mina tonår.
de är, hur jag än ser det, för alltid en del av min resa.
ett ställe minns, ~ & saknar jag speciellt mycket,
för det går tyvärr inte att bo på längre.
det var en enorm, gammal före detta skola.
ett vackert gammalt tegelhus från sent 1800-tal i två våningar.
där enorma gymnastiksalen blivit vardagsrum med rymd och brasa.
gymnastik-utrustningen fanns kvar; träbommar i taket,
skavda av barn som kanske både älskat, - & fasat inför dem,
slitet inbjudande läderfåtöljer och ett massivt träbord som man
säkert kunde sitta trettio personer runt.
och så rummen. rum med namn som créme, café au lait & chocolat.
sparsmakat och helt utsökt inredda därefter.
var man ensam i huset, som jag var de där gångerna,
hade man tillgång till köket.. till hela magiska huset.
och som jag älskade att gå runt barfota på de svart, - & vitrutiga gamla stengolven,
få upp en stor café au lait & en skål blåbär på rummet,
innan ägaren for iväg i sin jeep från gårdsplanen;
så att gruset rök länge efter,
och lämnade mig & huset ensamma.
de här fotografierna av vackraste lilla musan, får illustrera.
för vanilj-ljuset. för blåbärs-skuggorna.
för att jag alltid bara hade ett nattlinne med mig i väskan.
och där kunde jag sitta. på den stora sängen.
i minnet nästan självlysande i den där långa vita klänningen,
mitt i chocolat-rummet, där allt annat var dovt choklad-brunt,
och med tunga, nästan svarta gardiner, hängande för de stora gamla fönstren
och liksom flytandes ut över trägolvet.
jag lyssnade på musik. eller så var jag bara tyst.
där fanns ingen tv. ingen klocka.
och där kunde jag sitta. bara vara.
för att på morgonen dra gardinerna åt sidan
och se inget annat än blommande,
som om självlysande gula rapsfält, så långt ögat nådde.
för att tassa ut i köket, där jeep-tjejen varit,
utan att ha märkts, medan jag fortfarande sov,
men på något märkligt vis ändå alldeles i rätt tid;
för varenda gång var frukostbullarna fortfarande varma och
jordgubbarna till filen bar fortfarande morgondagg.
det fanns en tid då jag bodde runt på olika, gärna lite märkliga
små hotell och bed & breakfast-ställen.
det var bara min egen grej, som jag gjorde för mig och inte
berättade för någon om. nu berättade jag för Er.
om en del av min resa. mina blueberry nights.
med kärlek,
h
dress : alma from fira s/s’14 | vintage shell arm piece : LW |
leopard blouse & skirt : fira s/s’14 | ankle cuffs by gold ordon
lips self-portrait stained by emma’s bluesberry smoothie,
and blueberry still life from the studio
caption partly referring to - & lovely soundtrack from :
beautiful movie my blueberry nights
sara has hand painted the beautiful little feather for me
© hannah lemholt photography / fira 2014 / sara n bergman illustration
//
one of you wrote me, among the comments a while ago
couldn’t you please ever tell us more about your journey?
how that little girl was turned into the lovely and talented person you are today?
it's an extremely beautiful question to be asked, but also a very difficult one to answer.
what makes you who you are? i mean. what has shaped You ?
either way it got me thinking. and the memory, or memories,
which reached me first, were my 'solitary nights'.
my blueberry, - & vanilla nights. my blueberry nights.
there was a time when i used to check into various, preferably a little
strange and small hotels and bed & breakfast places.
usually alone and usually not so far from home.
it was just my own thing;
something i did just for me and didn’t tell anyone about.
these nights are scattered throughout my teenage years
and somewhat onwards.
but did it shape me?
perhaps i shaped my teenage years.
they are, however i choose to see it,
forever a part of my journey.
there’s one place in particular i remember - & miss a lot,
as it’s not for staying in anymore.
it was a huge, old former school.
a beautiful old brick building from the late 1800s,
where the huge gym hall had become the lounge; all spaciousness & bonfire.
the old gymnastic equipment was still there;
wooden bars hanging in the ceiling, beautifully scuffed by children
who probably both loved, - & dreaded them,
worn, inviting leather chairs and a massive wooden table,
where one could easily seat thirty people.
and then the rooms..
rooms with names like cream, café au lait and chocolat.
meticulously and exquisitely decorated accordingly.
when alone in the house, as i was those times, you were given access
to the kitchen for cooking.. and the whole magical house.
and how i loved to walk around barefoot on those black, - & white checkered
old stone floors, get a large café au lait and a bowl of blueberries up to my room,
before the owner drove off in her jeep, leaving the front yard gravel
in dust that would linger, leaving me & the house on our own.
these photographs, of my most beautiful little muse, gets to illustrate.
because of the vanilla light. because of the blueberry shadows.
because i never had anything but a long nightdress packed in my bag.
and there i could just..sit.
on the big bed. in my memory now; almost luminous in that long white dress,
in the middle of the chocolat-room,
where everything was a muted chocolate brown,
and with heavy, almost black curtains draping the big old windows
and as if floating out across the wooden floor.
i listened to music. or i was just silent.
there was no tv. no clock on the wall. no time at all it seemed.
and there i could just sit. just be.
to then, in the morning, pull the curtains aside
and see nothing but flowering, golden bright yellow fields of rapeseed.
to tiptoe into the kitchen, where the jeep-girl had been,
without me noticing, with me still asleep,
but in some strange way always just in time,
because the french rolls would still be warm and
the strawberries for the curdled milk
would still wear morning dew.
there was a time when i used to check into various, preferably a little
strange and small hotels and bed & breakfast places.
it was just my own thing; something i did just for me
and didn’t tell anyone about. now i’ve told you.
about part of my journey. of my blueberry nights.
x,
h