IN OUR NATURE

it’s all around. all you have to do is listen | remote light self portrait

fotografierna får tala.

de är i stort sett det enda mina dagar består av just nu.

det här är det jag gör. och som jag älskar det jag gör.
jag har sagt det förut, ~ & jag önskar alltjämt; alla att få känna såhär inför sitt arbete.

det betyder inte att det alltid är enkelt. det betyder inte att det inte.. arbetas.

för det är sant, som någon av Er skrev, som kommentar till ett gammalt citat

choose a job you love and you will never have to work a day in your life.

att det där stämmer ju inte riktigt.. och det är just arbeta du måste.

timmarna. engagemanget. envisheten.

men det är också en ynnest. att längta ut i studion.

att ha så bråttom att komma dit att kardemumma kaffet skvimpar ur

koppen på vägen genom kryddträdgården. allt det där är ett skratt & lycka.

nära, nära är känslan av att vara barn igen,

att sinnena är vidöppna och ingenting omöjligt.

och jag håller lite utkik efter den känslan;

som en vän jag önskar ska dyka upp i trängseln, 

ta min hand & dra mig ut på äventyr.

dra mig ut i friheten.

en som tar handen, en som är frihet, är jossi.

jossi säger inte ’men det kan man väl inte?’
eller ens ’hur menar Du då?’

när jag osammanhängande rabblar upp mina idéer. 

hon säger bara
’när kan Du? jag kan imorgon.’

hon tycker inte att jag är konstig med mina inre bilder
av saker och ting.

hon bara ler sitt tysta, mjuka léende, 

- & är direkt med på att göra dem till verklighet. 

en annan som tar  handen, som är frihet, är lina.

den vet Ni nog det mesta om nu; min kärlek för henne, lilla musan.

jossi & lina | behind the scenes fira autumn’14 bring in the love : launching soon

andra som tar handen, som är frihet, är krigarna.

det är svårt att ens få ner i ord, hur det är när vi arbetar tillsammans.

fotografierna får tala. de är i stort sett det enda mina dagar består av just nu.

det här är det jag gör. och som jag älskar det jag gör.

nära, nära är känslan av att vara barn igen,
att sinnena är vidöppna och ingenting omöjligt.
det här är vad vi är menade att göra. ligger i vår natur.

och jag håller lite utkik efter den känslan;

som en vän jag önskar ska dyka upp i trängseln, 

ta min hand & dra mig ut på äventyr.

dra mig ut i friheten.

warrior morning / sara & adële {both photos available soon in LW moodboard portfolio a warrior remembers} | last of the pythons and i : on this i do the settings, sara clicks the shutter & i edit 

vad finns i Din natur ?
det finns plats för oss alla här.

med kärlek,


h

image n°1 | knuckle rings from children of flowers | wolf clan shaggy cardi
| it’s what’s on the inside that counts bracelet in brass handmade by j hammerberg
image n°2 | paper, paint & lyrics i put together
image n°4 | haati chai khacha anklet used as slave ring |
my old kodak has this bloom theory camera strap
image n°5 | feather crowns, accessories etc : all LW
image n°6 & 7 | featuring the full moon maxi lace kimono LW summer’14

music is in our nature, josé gonzález

© hannah lemholt photography / love warriors




//



the photographs gets to do most of the talking.
they’re basically the only thing my days consist of right now.
this is what i do. and how i love what i do .
i've said it before, ~ & i still wish, for everyone to feel like this about what they do.
that doesn’t mean it's always easy. it doesn’t mean it doesn’t require work.
because it’s true, as someone of you wrote, commenting on an old quote;
choose a job you love and you will never have to work a day in your life.
that that is not entirely true.. and that it is work you gotta do.
the hours. the commitment. the persistence.

but it is also a privilege. to crave getting into the studio.
being in such a hurry to get there, that the cardamom coffee sloshes
from the cup, on the way out through the herb garden.
and in that such laughter and bliss.
near, so near, is the feeling of being a child again,
the feeling that the senses are all wide open and nothing impossible.
and i’m always on the lookout for that feeling;
like a friend that i want to show up in the throng,
take my hand and drag me out on to adventure.
drag me out into freedom.

one who takes that hand, one who is that freedom, is jossi .
jossi never says ’but you can't do that ?’ or even
’what do you mean ?’ when i desultorily reel off my ideas.
she just says ’when is good for you ? i’m free tomorrow.’
she doesn’t think i'm weird with my inner images of things.
she just smiles her silent, gentle smile,
~ & is just on to start making them a reality.

another one that takes that hand, who is that freedom, is lina.
you probably know most about that by now; my love for her,
the little muse.

others who take that hand, who are that freedom, are the warriors.
it's hard to even get down in words, what it’s like when we work together.
the photographs will have to do most of the talking.
they’re basically the only thing my days consist of right now.
this is what i do. and how i love what i do.
near, so near, is the feeling of being a child again,
the feeling that the senses are wide open and nothing is impossible.
this is what we are meant to do. this is in our nature.
and i’m always on the lookout for that feeling;
like a friend that i want to show up in the throng,
take my hand and drag me out on to adventure.
drag me out into freedom.


what’s in your nature ?
there’s room for all of us here.

with love,


h

MERMAID LIFE

the little muse for fira s/s14 mermaid life | dress & jewelry fira | shell bracelet & bone necklace LW s/s14 coming soon 

jag minns henne väl.

den där flickan som skulle fylla fjorton till hösten.

hon som tidiga sommarmorgnar, innan någon annan vaknat,

innan världen ens vaknat tycktes det, gick ner barfota till stranden,

i bara morgonrocken. hur hon naken vadade ut

och sedan bara låg där och flöt,

blinkandes vatten mot himlen, medan solen gick upp.

jag minns henne tydligare än andra skepnader.

jag minns de stunderna tydligare än många andra delar av livet.

hon gjorde mycket som ingen visste. bara för sig själv.

kanske är det därför det ibland känns som att hon fortfarande finns där,

därför jag minns det så tydligt. för att hon var så självklar.

som att om jag bara åker dit, till den där stilla stranden, 

till huset vi bodde i, med fyrahundrafemtio steg till havet.

då skulle hon vänta där på mig.

den där flickan var jag.

Du måste kunna flyta, hannah.

simma är väl bra.. men Du måste framförallt kunna flyta. 

sa mamma alltid när jag var liten, yngre än morgonbaderskan.

att flyta är att överlämna sig. flyta först. sedan älska, sa hon.

det ena kan inte existera utan det andra. 

så jag flöt.

nästan varenda morgon den där sommaren

flöt jag mig igenom soluppgången.

och det var precis så, att överlämna sig.

att tyst, naken, gå ut i vattnet tills jag inte längre bottnade,

tills allt blev svalt & dämpat. att sjunka ner; vara omsluten av vatten.

och sedan stiga mot ytan. att stanna till i gränslandet; öppna

ögonen just mellan hav & luft, med vatten hängande

som regndroppar i ögonfransarna. likt en krokodil, glida obemärkt.

att släppa taget om kroppen tills tårna dyker upp även dem

och sedan bara sväva där på rygg, tyngdlös. 

lev denna viktlösa ro. alltid.

lev denna krusning av vattenytan.

andas, flytandes det lugna vattnet.

men följ vågorna när väl de kommer.

in mot land. 

skrev trettonåringen i sin dagbok. 

och nu är hon här. nu skriver hon här. för så klart är hon med mig.
morgon-baderskan. dagboks-skriverskan. 
när lilla musan släpper blusen på stranden och havet slår
upp över fötterna och vi glömmer bort allt annat. 
då överlämnar vi oss. då flyter vi.



kärlek,


h

shoot : fira s/s14 mermaid life
model : lina lindholm | hair & mua : belinda stigborn
dress, shorts, belt & jewelry : fira s/s 14
 birds of a feather bone necklace : LW s/s14 : coming soon
vintage shell bracelet / arm piece : LW s/s14 :coming soon
big shell necklace / wall piece white warrior : LW
words on vintage paper : mermaid lyrics | yuna
all images : © hannah lemholt photography 

the beautiful feather is hand drawn by sara




//



i remember her really clearly. 
that girl who would turn fourteen come autumn. 
she who, on early early summer mornings,
before anyone else had wakened, before the world was even awake it seemed,
- would walk down barefoot to the beach, in just her kimono.
how she waded out naked and then just lay there, floating, 
blinking water at the sky, as the sun rose. 

i remember her so much more clearly than other passing guises. 
i remember those moments more clearly than many other parts of life. 
she did many things no one knew about. only for herself. 
maybe that’s why, sometimes, it feels as if she’s still there, 
why i remember it all so distinctly. because she was so self-evident. 
as if were i to go there now, to that tranquil beach, 
close to the house we lived in,  450 steps to the ocean, 
~ then she would be waiting there for me.

that girl was me.



you must be able to float, hannah. 
sure.. swimming is a good thing. but above all, you have to be able to float. 
mom always said when i was a child, younger than the morning bather. 
to float is to surrender. to float first. then to love, she said. 
one can not exist without the other. 



and so i floated.
almost every morning that summer,
i floated into & thru sunrise. 
and it was just that.. to surrender. 
to silently, naked, wade out into the water until i no longer
could reach the bottom, until everything was cool and subdued.
to sink, being encased by water. 
and then to rise to the surface. to stay there, in boundary country;
open your eyes right in between sea & air, with water hanging 
like raindrops in the lashes and like a crocodile, glide unnoticed. 
to let go of the body until the toes turn up too, 
and then just soar there, on your back, weightless.


live this weightless tranquility. always. 
live this ripple of the surface. 
breathe, floating the calm waters. 
but follow the waves once they come. 
towards land. 


the thirteen year old wrote in her diary.


and now she's here. now she writes here.
because of course she is with me. 
the bather of mornings. the writer of so many diaries.
when my little muse drops the blouse down on the sand, 
the waves crashes over our calfs and we forget everything else. 
then we surrender ourselves. then we float. 

x,


h

GOLDEN GIRL

 

december har kommit, men ingen snö. mest guld.

det ligger fortfarande strött här & var efter den senaste fotograferingen

och på kvällarna glittrar det i skenet av stearinljus från skarvar i skiffergolvet

och mellan knutarna i mattan. det glimmar flagor mellan vecken i sänglinnet,

~ & den höga svarta hatten har fått guldkant. en hel massa saker tycks plötsligt

ha fått guldkant här hemma. även söndagen som kom med vita ranunkler

och en 1a lucka att öppna i adventskalendern & tyllet runt den generösa barmen

hos christer strömholm’s the pale lady. ordet för dagen, ~ det som gömmer sig

bakom siffran 1, är sök och jag funderar över vad det är jag ska söka efter.

jag ska nog söka efter just det. efter vad det är jag söker alltså.

jag hittade tillbaka till mig själv. vad vill jag nu?

vart går jag härifrån? vad vill jag? vad är det jag söker?

för är det något jag lärt mig under det här året så är det att

vara noga med vad det är jag faktiskt önskar mig. det har nämligen

en förmåga att materialisera sig och bli. det som på riktigt önskas.

det tål att sägas igen. {och igen.} kanske är det också ett annalkande, 

alldeles nytt år, som ger den funderingen lite extra tyngd.

vart jag än befinner mig på nyårsafton, ~ & även om det är i sällskap där

det diskuteras högt, eller förblir tyst i mig, så tar jag med mig en tradition

min storasyster införde en nyårsfest för flera år sedan. vi skrev ner 

vad vi vi ville släppa taget om och lämna i det gamla året på en lapp,

~ & vad vi ville ta med oss och göra mer av i det nya på en annan. något år

sköt vi upp de där lapparna med nyårsraketerna och våldsamt fattade de eld

och tog fart mot himlen, exploderade och gjorde väsen av sig.

kanske får de åka bedövande vacker khom loy - färd i år.

 

vet Ni vad Ni vill släppa taget om, ~ & lämna kvar i 2013?

och vad Ni vill ta med Er, göra mer av, göra på nytt, ~ eller göra för

allra första gången 2014? december har kommit. vi har en månad

på oss att fundera. en månad på oss att söka. 

med kärlek,

h 

±

image n°1 | bathroom : golden toothbrush & black cotton swabs from illums |

solid perfume in turbo shell by roots rose radish

image n°2 | kitchen : ’advent calendar’ the pale lady bought at fotografiska

image n°3 & 6 | muse & model lina lindholm is a golden girl for sure |

 so is magic mua : jossi madsen | ’lace longhorns’ from love warriors |

image n°4 & 5 | bedroom : skull candle by LW | wolf clan shaggy cardi by

spell / also available att kyss johanna | accessories are vintage & / or bought on bali | 

the lovely bottle with an even lovelier room spray is by mad et len

available in e.g. the lotta agaton webshop | etc

image n°7 | the words i used refers to album name by atmosphere

  

december has arrived, but no snow. mostly just gold.

it is still powdered all over, here in the studio after the last shoot,

and in the evenings it glitters in the candle light, from seams in the slate floor

and between knots in the carpet. shimmering flakes appear in the bed linen creases,

~ & the black top hat has got a gold lining. a whole bunch of things suddenly seem

to have a gold lining here at home. this sunday too, which came with a bouquet of white 

crowfoots and the 1st window opening in the advent calendar & tull around the generous

bosom of photographer christer strömholm's the pale lady. the word of the day, ~ that which

hides behind the number 1, is seek and i contemplate what it is i should search for.

i'll probably search for just that. for what it is i'm looking for, that is.

i did rediscovered myself. what do i want now?

where do i go from here? what do i want? what am i searching for?

cause if there’s anything i’ve learned this past year, it is to be

meticulous about what it is i actually wish for. it does have

a tendency to materialize and.. become. that which is really wished for.

it is worth saying again. {and again.} maybe the fact that a brand

new year is approaching, give those kind of thoughts a little extra weight.

wherever i am on new year's eve , ~ & whether it is in the kind of company

where it’s discussed out loud, or if it remains silent in me, i bring with me a tradition that

my big sister introduced on a new year's party several years ago. we each wrote down

what we we wanted to let go of and leave in the old year on one note,

~ & what we wanted to take with us and do more with in the new year, on another. 

one year we launched those notes along with the fireworks and they ignited violently,

took off against the night sky, exploded and literally went out with a sparkly bang. 

perhaps this year they get to go for a stunningly beautiful, one way khom loy - trip.

do you know what you want to let go of, ~ & leave behind in 2013?

and what you want to take with you, do more of, do again, ~ or do for the

very first time in 2014? december has arrived. we have a month

to consider it. a month to search.

with love,

h

STRANGENESS & GOLD LININGS

jag försöker gnugga tröttheten ur ögonen.
tycks gnugga in den istället.
tittar ut över det frostglittriga fältet och längtar efter en brasa.
jag tror att det brinner en inne i det andra, större huset,
men jag har några timmars arbete kvar innan jag kan
sjunka ner framför elden, - mjukna av värmen & ett glas vin. 

jag är så frustrerad just nu.
frustrerad över att jag alls inte hinner det jag vill, som detta. 
jag kan göra hundra omskrivningar, eller inte skriva nåt’ alls.
trycka radera än en gång
eller bara lämna efter mig bilder och musiken  jag arbetar till,
- men den där frustrationen fullkomligt kliar under huden
och jag måste bara få ur mig några av orden.
det vill sig inte alls,
fotografierna är det enda som sätter någon slags guldkant.
en krackelerad. 

de här är från helgen som gick.
två älsklingstjejer kom och spenderade söndagen
med mig i studion. var min guldkant.
de kom klädda som en enda evig långhelgs-morgon
och stod plötsligt bara där på grusplanen
som att vi gör det här varje dag.

egentligen finns det inte ord för det där heller.
men jag kan säga att vi drack kaffe i mängder, åt nybakat levain bröd
med en himmelsk, nötig ost & fikonmarmelad från saluhallen
och pratade sådär som man kan med vissa människor i sitt liv.
när ögonkast, ett visst léende, - & långt mycket färre ord än vanligt,
är allt som behövs för att ha haft ett samtal
som stannar kvar i kroppen i flera dagar.

och så fotograferade vi. det var ju det. 



jossi vecklade upp sin magiska make up trunk
och lilla musan klev ur sin kimono.
och sedan lekte vi.

för det är ju lite så det känns.
en lek som raderar tiden och gränserna,
en lek med massor av skratt och outtalad,
men alldeles vackert närvarande, - sorgkant.
för den går att använda.
går att måla med precis som jossi’s penslar.
den är en del av att skratten kan nå ända ner i magen,
- & ända upp i ögonen.
och den är en del av att det alls kan bli
en alldeles äkta guldkant.

någon av Er skrev att översatt lät jag väldigt melankolisk.
jag tror inte det spelar någon roll att jag översätter mig själv nu,
det låter nog så ändå. och på vilket språk som helst.

och det är ju en del av sanningen, men långt ifrån hela.
kanske är det lättare att ta sig tiden att stanna i det mer melankoliska,
det har en långsammare takt.
glädjen, skapandet, galenskaperna, - allt det fantastiskt roliga;
det kräver min fullkomliga närvaro där & då
och allt det där snurrar på så snabbt.
men jag är också så, - & trivs bäst med människor
omkring mig som är så; som vågar visa båda.
både sorg, - & guldkant, helt naturligt. 


och nyss kom en annan sådan och knackade på.
en pappa som haft frustrerad sorgkant i dag,
men som nu hade tänt den där brasan inne i det andra, större huset
och kom för att lägga en stor, talande hand på min axel,
placera en kyss i mitt hår och tala om att
nu hade det vänt, nu hade det sjunkit undan, 
- & nu, nu skulle han åka och handla te, ett bröd som 
är gott att rosta, någon fantastisk ost & en god marmelad.

- det hjälper ibland, sa han.
kom in om en stund så ska Du få se!

och där var den. guldkanten. 
vår för i kväll. 



med kärlek,


h




±


model : lina lindholm | mua & hair : jossi madsen
© hannah lemholt photography

i try to rub the tiredness out of my eyes.
seem to be rubbing it in instead.
looking out over frost glittering fields and long for a bonfire.
i think there’s one burning inside the other, bigger house,
but i still have a few hours of work left
before i can sink down in front of the fire
and soften in the heat & a glass of wine.

i'm so frustrated right now.
frustrated that i really can’t find the time
for the things i want, like this.
i could do a hundred rewrites, or not write at all.
press delete once more
or just leave behind photographs and perhaps the music
that i work listening to, - but that frustration is
completely itching under my skin
and i just have to get some of the words out of me.
it still doesn’t seem to work at all,
the photographs are the only thing
that renders some kind of gold lining.
a crackled one.



these photos are from this past weekend.
two beloved girls came and spent the sunday with me in the studio,
- and were my gold lining.
they came dressed as one eternal long weekend-morning
and suddenly just stood there on the gravel yard,
like this is all we ever do.

actually there is no word for that thing either.
but i can say that we drank coffee in huge amounts,
had freshly baked levain bread with a heavenly, nutty cheese
& fig jam from the local bazaar
and talked like one can with some people in your life.
when a glance, a certain smile, - & much fewer words than usual,
is all that's needed to have a conversation
that then stays in your body for days.
and then we photographed.
that’s the thing.


jossi unfolded her magic make up trunk
and my little muse stepped out of her kimono.
and then we played.
cause that’s a little bit what it feels like.
a game that erases time and boundaries,
a game with lots of laughs & unspoken, but very beautifully present,
- sorrow lining.
because that is something you can use.
you can paint with it just as with jossi 's make up brushes.
it is part of the fact that the laughter can even
reach right down into your stomach, - & all the way up in your eyes.
and it is part of the fact that there can even
be a genuine gold lining at all.


one of you wrote me
that translated i sound very melancholic.
i don’t think it matters that i translate myself now,
it probably sounds the same anyway. and in any language.
and that's part of the truth, but far from the whole image.
maybe it's easier to take the time, to linger, - in the more melancholic.
it has a slower pace.
the joy, the creativity, the amazing madness,
- all of that fantastic fun; it requires my absolute attendance
right there & then
and all of that spins so fast.
but i am also like that, - & thrive with people around me
that are the same way; who dare to show both.
both sorrow, - & gold linings. naturally.



.. and just now another such person came knocking on my door.
a papa who had a frustrated edge of distress today,
but who had now indeed lit that fireplace in the other, bigger house
and came putting a large, warm & telling hand on my shoulder,
placing a kiss in my hair and said that

now it had turned, now it had subsided,
~ & now, now he was going shopping for tea, some bread
lovely for toasting, some fantastic cheese & a great marmalade.

- sometimes that helps, he said.
come over in a little while and you’ll see!

and there it was. a gold lining.
ours for the night.



with love,


h