LIVING AT SEMINYAK BEACH

jag har alltid varit en havs-människa. 

aldrig en som legat på stranden för att bli solbränd, 

men den som låg i vattnet tills huden var vågig, sträv som en sandbotten även den.

dyka, stå på händer, flyta med, gå mot strömmen, stanna under så länge det bara gick;
sådär tills bröstet känns som att det ska sprängas
och också sprängt mina trumhinnor, på 19 meters djup.
jag trodde jag kunde mitt inre livs stränder.
trodde jag visste allt om vad havet kan göra med mig. 

jag hade fel. 

vi lever på seminyak beach. 
en halv minut från att vakna under baldakinen,
till att få fötterna smekta av indiska oceanen.
sex kilometer gnistrande elefantgrå sandstrand,
brytningar med namn som halfway, padma & KuDeTa
visar upp tunnel efter tunnel av ljuvligt jadegrönt
som kraschar i vitt & in i hjärtat gång på gång.

här tittar vi inte på soluppgångarna.
solen verkar alltid redan vänta uppe, på att vi ska slå upp ögonen.
ibland är sängen tom när jag vaknar. sara plockar snäckor alla morgnar,
outtröttlig, innan traktorn krossar de sköra skalen, rensar rent.
hon samlar dem i långa rader, på den enorma stenbänken i vårt badrum.
jag skuggar ansiktet med handen, kisar mot hennes böjda rygg i solen.
viskar anne morrow lindbergh’s

one cannot collect all the beautiful
shells on the beach för mig själv,

men är inte längre säker.
jag vet en som kommer försöka.

vi dricker stora glas färskpressad juice till frukost.
vattenmelon. ananas. guava. 

och allt eftersom huden mörknar mjukt,
ljusnar själen kraftfullt.

här tittar man inte på solnedgångarna. 
här lever man i dem.
människor står, olika långt ut i havet, vissa som
ensamma målade akvarellstreck i motljuset,
andra i dansande, viskande klungor,
men alla på något vis tillsammans.

som att solen inte alls egentligen går ner,
utan går in. in i oss alla som lever där då.
och sedan är allt stjärnhimmel, utan, ~ & innanpå.

jag trodde jag kunde mitt inre livs stränder.
trodde jag visste allt om vad havet kan göra med mig. 

jag hade fel.

det är det här jag menar när jag säger att
jag älskar att ha fel. motbevisa mig. visa mig.
krascha in i mitt hjärta. 



med kärlek,

h

i've always been a beach-person. 
never one to dwell there to get a tan, 
but one to stay in the water until the skin gets wavy, 
rough as a sand bottom too.
dive, doing underwater handstands,
go with the flow, go against the current, 
stay under for as long as possible; until your chest feels like it’s
gonna burst, ~ & burst my eardrums at 19 meters depth.
i thought i knew all my inner life beaches. 
thought i knew everything about what an ocean can do to me. 
i was wrong.

we’re living on seminyak beach.
half a minute from waking under the baldachine,
to having your feet caressed by the indian ocean.
six kilometers of sparkling elephant-grey sand beach and
legendary breaks with names like halfway, padma & KuDeTa
shows us tunnel after tunnel of the loveliest jade green,
crashing in white & into the heart, over and over.

here we don’t look at the sunrise.
the sun always seems to already be waiting up for us,
for us to open our eyes. sometimes the bed is empty when i
wake up. sara is up, picking shells every morning,
indefatigable, before the tractor crushes the fragile crusts,
cleans up. she rounds them up in long lines at
the huge stone bench in our bathroom.
i shade my face with one hand, squinting at
her bent back in the sun.
whisper anne morrow lindbergh 's
one can not collect all the beautiful
shells on the beach to myself,
but i’m no longer sure.
i know someone who will try.

we drink large glasses of freshly squeezed juice
for breakfast. watermelon. pineapple. guava.

and as the skin softly darkens,
the soul forcefully lightens.

here you don’t watch the sunsets. 
here you live in them. 
people stand, ~ variously far into the sea, some as 
lonely painted watercolor strokes in the backlight, 
others in dancing, whispering groupes, 
but all somehow together. 
it’s like the sun doesn’t really go down, 
but go in. in into all of us living there right then. 
and next, all is a starry sky. out, ~ & inside. 


i thought i knew all my inner life beaches. 
thought i knew everything about what an ocean can do to me. 
i was wrong.

this is what i mean when i say that 
i love being wrong. prove me wrong. show me. 
crash into my heart.


x,


h





±

self portraits & portraits from seminyak beach
shell bra lost sweater - wildfox white label
life is a beach - golden tat - flash tattoos

the feather is hand painted for me by sara
© hannah lemholt photography | sara n bergman illustration

DESK JOB

hand painted graphite twig pencils from inkkit | antique wooden scarecrow hubbies found on bali | 

stunning kate moss book was a generous christmas gift | diamond vase | alexa chung’s it | etc

jag överdoserar kaffe med mjölk
och den sorts musik som egentligen kräver drinkar
& klänningar som svävar när man dansar.

så är det också en sorts dans, redigerandet av bilder.

just nu en ihärdig sådan som suddar ut timmarna.
plötsligt är det natt, - & kroppen kräver vila.

det är en del av mitt arbete, den vid skrivbordet,
som jag har ett väldigt dubbelt förhållande till.

jag kan älska det.
för här läggs sista handen vid arbetet,
de sista blickarna innan allt paketeras i mappar.

inre bilder blir slutligen bilder att fingra på. stryka över huden. 

jag kan avsky det.
längta ut, bort. vidare.
älska, avsky. så svart eller vitt det låter.

det är snarare en kokong i gråtoner.
det sägs att man växer till sig där. för att åter flyga.

hand painted silver and black twig pencils from inkkit & oh sigh, that girl, those bangs ..

.

jag pausar med alexa chung’s bok som legat och väntat
länge i bokhögarna på min fulla uppmärksamhet.

för den ska hon ha. och satan vad fin hon är, denna it-girl.
jag får lust att klippa lugg som henne,
samma som mamma hade när vi var små.
en flikig som ströks ur ögonen med långa, vackra fingrar.

jag vill gå i kjolar så långa att de nuddar lätt vid golvet,
fina flätor slarvigt upp och en varm nacke med hårslingor som kittlas i brisen.
sommar. just nu vill jag ha evig sommar, i barnslig envishet.

jag vill sitta vuxna & barn nedklämda i det där stora,
gamla tass-badkaret ute på ängen.

innan jag ska sova slukar jag girigt flera avsnitt av mad men på rad,

- & don draper säger det vackert.
kan sälja en diafilm-projektor till vem som.

nostalgia, it’s delicate but potent.

in greek, "nostalgia" literally means

"the pain from an old wound." 

it’s a twinge in your heart far 

more powerful than memory alone. 

this device isn’t a spaceship, it’s a time machine.

it goes backwards, and forwards..

it takes us to a place where we ache to go again.

it’s not called the wheel, it’s called the carousel.

it let’s us travel the way a child travels

- around and around,

and back home again,

to a place where we know we are loved.

january from the creative manifesto letterpress calendar | lime paint color chart from icelandic kalklitir | mermaid life handwritten by s for an ongoing project | silver twig pencils from favorite innkit | etc

och så är den plötsligt där. just den tiden. 
oväntat ur papperspåsarna som ska sorteras på kvitton för bokslutet.
lillasyster & jag, på en sten i sjön på landet.

ständigt sida vid sida, små sjöjungfrur, alltid i vattnet.
av en slump liggandes tillsammans med ett fotografi från manhattan,
tagen långt senare i mitt liv. tonerna flyter samman, tiden också.

jag sneglar bort mot lillasyster
som sitter på golvet vid brasan här i studion, precis nu.
hon stryker ut mina skrynkliga kvitton i händerna, pratar för sig själv.
jag ler och lägger oss, - förevigade barn, under en bokhög,
för att släta ut fotografiets böjda form.
tänker att ibland behöver man inte åka minnets karusell,
eller resa bort,
för att veta att man är älskad. 

  

love that coffee cup | the hand painted graphite twig pencils too | my ’sky-circles’ photograph is for sale over at LW |

best combined cardigan / shawl / throw ever is wolf clan shaggy cardi from spell - also at kyss johanna | killer heels | etc

med en hel massa kärlek,

från skrivbordet,

h

//

i overdose on coffee with milk & the kind of music that really require drinks,

and dresses that float when you dance. it is also a sort of dance though, editing photographs. 

at the moment a strenuous one, the kind that blots out hours, where suddenly it's night
and the body demands rest.

it's a part of my work, the part by the desk, ~ that i have a very dual relationship with.

i love it. as it is the adding the finishing touches to the work,

the last glances before everything is finally packed in folders. 

inner images are finally photographs whose skin one can touch. feel against your own skin. 

i hate it. long to get out, get away. onwards. love, hate. it sounds so black or white.

rather it’s a cocoon in shades of gray. it is said that one grows there. to fly anew.

i take breaks hanging over alexa chung's book, that has been waiting a long time in the book piles

for my full attention. for that, she deserves. and christ she’s lovely, this it-girl.

i get a huge urge to cut bangs like hers; the same as mom sported when we were little.

a jagged one that was stroked from her eyes with long, stunning fingers. 

i wanna wear skirts so long they lightly touch the floor, beautiful braids casually up,
and a warm neck with strands of hair that tickles in the breeze.
summer. right now i wish for eternal summer, in childish stubbornness.
i want to sit, adults & children squashed in the big, old lions paw bathtub
out on the meadow. before i go to sleep i greedily devour

several episodes of 'mad men' in a row, ~ & don draper says it beautifully.
could sell anyone a slide film projector.

nostalgia, it’s delicate but potent.

in greek, "nostalgia" literally means

"the pain from an old wound." 

it’s a twinge in your heart far 

more powerful than memory alone. 

this device isn’t a spaceship, it’s a time machine.

it goes backwards, and forwards..

it takes us to a place where we ache to go again.

it’s not called the wheel, it’s called the carousel.

it let’s us travel the way a child travels

- around and around,

and back home again,

to a place where we know we are loved.

and suddenly it’s right there. that particular time in our lives.

appearing unexpectedly from paper bags to be sorted; receipts for the annual accounts.

baby sister e & i, sitting on a stone in the lake in the countryside. 

continuously side by side, little mermaids, always in the water. by chance lying along 

with a photograph of manhattan, taken much later in my life. 

the hues blur into each other, time too. i glance over at my baby sister, sitting 

on the floor by the fireplace, here in the studio, just.. now. she unwrinkles my crumpled receipts 

in her hands, talking to herself. i smile and put us, immortalized children, under 

one of those piles of books, to smooth out the bent photograph.

thinking that sometimes you need not go on a memory carousel,

or travel away, to know that you are loved. 

  

and with a whole lot of love, 

from behind the desk,

h

A CHRISTMAS MORNING

vi vakar in julafton hängande över kanten på den nya badtunnan.

det ångar från bara axlar och färdas bubblor i glasen.

uppåt, uppåt, mot trädtopparna blickar vi, men inte en stjärna.

vi pratar om försoning och förlåtelse tills all champagne är urdrucken.

det knäpper i skogen, kanske går där rådjur, vaksamma de med.

det är som det där med att om ett träd faller och ingen ser, 

eller hör det; har det ändå fallit? säger jag. 

jag tänker att försoning kommer först, pågår inuti.

men förlåtelse måste jag fundera vidare över.

måste klura på det lite, enas alla,
medan röken och brickan med höga glas driver över vatten-ytan.
hur stor del av det hela har, när man väl tagit sig hela vägen dit att man kan
säga det på riktigt, ~ att faktiskt s ä g a det?

jag förlåter Dig.

hur tungt väger det?

jag somnar med lätt hjärta och champagne-rusig kropp.

vaknar till en julafton insvept i grå filtar. kommer på att jag köpt

tomtebloss och när jag tänder dem; när de sprakar & kastar guld,

då kommer känslan smygande som om på barnfötter.
God Jul.

we spend a devotional christmas eve watch, hanging over the edge of the new
wilderness hot tub. vapor veils from bare shoulders and bubbles travelling in glasses.
upwards, upwards, toward the treetops we look, but not a single star.
we talk about reconciliation and forgiveness until all the champagne is finished.
it creaks a little from the woods, maybe there are deer; also being watchful.
it's like the notion that if a tree falls and no one sees or hears; has it still fallen ? i say.
i’m thinking that reconciliation comes first, going on on the inside.
but on forgiveness i need to reflect further.
i gotta ponder that a bit, all agree,
as smoke and the tray of champagne flutes drift across the water.
how big a part of it all has, once you have gone all the way where you really mean it,
~ actually saying it? i forgive You. how heavy does it weigh?

i go to sleep with a light heart and champagne besotted body,
wake up to a christmas eve all wrapped in gray blankets. remember i bought
sparklers and when i light them, when they crackle & throw gold,
then comes that feeling, tiptoing as if on children's feet. Merry Christmas.




±

sparkly selfportrait in favorite attire
music : carol of the bells - barlow girl 

A YEAR IN THE LIFE OF LOVERS & WARRIORS | VOL.2

alla de lager som läggs på. med åren. med upplevelserna.

av bara livet självt. hur de kan förändra synen hos oss, av oss.

det funderar jag på när jag lägger en in-skannad gammal ’glas platta’ över 

ett av porträtten av finaste lilla musan. hur hon är alldeles samma,

men hur hon ser stark ut i skuggorna, sorgsen i ljuset.

hur det talar till mig, eller så blir det av överhuvudtaget

för att det redan talat om för mig, omedvetet,

det här. det här ska Du berätta.

ibland vet jag inte vilket som kommer först.

kanske ska jag också fortsätta berätta, i ord mer, om året

som snart är över. april var förbi, med sina första danssteg och

de lämnar vi bakom oss så, som månaden där det plötsligt 

fanns dagar av magiskt tänkande.* 

i maj dansade jag faktiskt mer, med allra finaste sara. 

eller mest hon, över mjukslitna parkettgolv, ~ & i virvlar

försiktigt mellan solkatterna, i det där övergivna, gamla huset. 
men när sara dansar, då dansar ju även jag,
även om jag sitter stilla på golvet.

jag återupptäckte min livslånga fullkomliga förälskelse

i att förlora mig bland sidorna i böcker. jag kom på, igen, hur

mycket där kan finnas att lära om sig själv och hur det 

inte är texterna vi återkommer till som förändrats,

det är vi själva. jag var både bortkopplad, ~ & sådär

fullkomligt i kontakt med livet, allt i en enda röra.

den röda tråden var att inspirationen var tillbaka. och inte

bara längre den med såriga kanter, utan den av lust. 

den rena, den som står för sig själv och bara lockar så,

pockar på uppmärksamheten tills bilderna blir av. 

i kalendern vi just skapat för love warriors, där finns en

text som hör till juni. den lyder

june is bustin’ out all over. ** 

och det är få ord som säger mycket, även om min juni.

jag var i mermaid mood och hade på något sätt kapitulerat

inför att leva en stund nere i djupen. överlämnat mig åt att jag

inte visste hur länge det skulle vara, det där som kunde 

vara både blått bråddjup och en himmel omvänd, havsblå.

juni var kontrasternas månad, mellan en midsommarnatts-dröm

med sju sorters blommor under kudden och urban djungel

med arbete i flimrande snabb takt. och så kom dagen när allt,

allt, vändes till tacksamhet. på riktigt. och så oväntad, 

slog den ner i mig som en sommarblixt, i vidöppet fält; 

tacksamheten. livet är vist. det tar oss på den resa vi behöver.

och jag kände mig så levande. jag åkte longboard på 

min barndoms gator & kastade mig i havet med alla kläderna på,

till en elvaårings förtjusta skrik och en pappa & morfars

förvånade ansikte ovanför strandrågen. 

allt för ett barns 

’Du gjorde det, honey!’ 

och ett barn långt inuti.

för en ny lust att förvåna mig själv. 

för tacksamheten i den till synes enkla,

men så svindlande, insikten av att

jag är här nu.

jag är tillbaka. 

i juli kom den så, som ett berömt brev på posten, tröttheten.

jag kan se den på bilderna nu efteråt. det var allt arbete, ~ & så

var det nog, med kloka mammans ord, att jag slappnade av till slut.

att min kropp & alla sinnen varit ute i krig. legat både sårade och

ständigt beredda, i skyttegravarna. med frivilligt nedlagda vapen.

och Ni var många, långt fler än vanligt, som delade med Er

om hur Ni mådde, när jag undrade. när jag bad också Er att

hålla uppsikt på den där väggen, inte rasa rakt in i den.

jag slogs med deadlines. påstod att jag åt dem till frukost.

egentligen var jag verkligen helt slut. men det är ju det där..

den eviga balansen när man arbetar för sig själv. att 

fånga kreativiteten när den kommer, för att den är en gåva.

och jag skapade en hel massa då, på det sätt jag kanske tycker

allra mest om, ~ lite som ett barn som ser det den har 

omkring sig som en annan värld, där allt är möjligt,

~ & ingenting är vad det verkar. 

augusti vilade sig från sol, regnade i ursinniga skurar

och lämnade sedan efter sig ett sällsamt, dovt & vackert ljus.

jag försökte också vila. men även hitta sätt att arbeta så att det fungerar.

jag kände för arbetad svart spets & gamla favorit-filmer,

gräddvit ull, ~ & för att finna någon ny musik-förälskelse.

jag sörjde sommaren lite, fast den kanske inte ens var riktigt över.

hösten var, än så länge, en melankolisk slöja; draperad över mina dagar

och jag kunde inte urskilja vad som skulle komma. jag skrev något som fortfarande

känns väldigt sant, att allt är så nytt för mig i år. däri också det vackra.

melankoli i form av en orm med fjäll av rosenblad.

man vet liksom inte riktigt vad man ska tro.

 musiken då? den som hörde till de där månaderna?
junip’s line of fire. på hög volym.

med kärlek, 

h



± 

image n°1 | a shot between takes for the LW photo art calendar ’14 |
model / muse : lina lindholm  
image n°2, 3, 4 & 5 for & from the calendar |
bodypaint : sara n bergman 
image n°6 | the last of the garden roses, shot back in july
image n°7 | july to december prints tested on my studio wall 
© hannah lemholt photography

* days of magical thinking in reference to joan didion
** quote by oscar hammerstein II, 1945


//

all the layers that are added on us. by the years. by the experiences.
by just life itself. how they can change the perception we have, are seen with.
i'm thinking about that, as i add a scanned old glass plate over one
of the portraits of my most lovely little muse. how she’s actually exactly
the same, ~ but looks strong in the shadows, sad in the light.
how it speaks to me, or how it it even got made that way; 
because it already has spoken to me, unconsciously. sayin’
this. this you should tell about.
sometimes i don’t know which comes first.


maybe i'll also continue to tell, in words more, about the year which will
soon be over. my 2013. april was passed, with its first dance steps and
we leave it at that & behind us, as the month in which there were
suddenly days of magical thinking. *

in may, i actually danced more, with loveliest sara.
or mostly, she did, over softly worn parquet floors
~ and in gentle swirls between the dazzling sun reflections on
the floor, of that old, abandoned house. but when sara’s dancing,
then so am i, even if i’m actually sitting quietly on the floor.

i rediscovered my lifelong passionate love for losing myself,
completely, in between the pages of books. i found out, yet again,
how much that can lie hidden there; to be learnt about oneself,
and how it’s not the texts we return to that has changed,
it is ourselves that has. i was both unplugged, ~ & so, so
completely in contact with life, all in one mishmash.
the common story line, for me, was that the inspiration was back.
and no longer only the kind with dolorous edges, but also the one of lust.
the pure one, the one that stands on its own, and just tempts so.
insists and persist, until the photographs comes about.


in the calendar we just created for love warriors,
there is a text associated with june. it reads

june is bustin' out all over. **

and those are few words that says a lot, also about my june.
i was in mermaid mood and had somehow surrendered 
to living for a while down in the depths. surrendered to not
knowing how long it would last, that state where all could be
both a blue precipice and a heaven in reverse, ocean blue.
june was the month of contrasts, between a midsummer night's dream
with seven kinds of flowers under the pillow and an urban jungle
with work in flickering fast pace. and then came the day when everything,
everything was turned into gratitude. for real. and so unexpected,
it struck down in me like a summer lightning in wide open fields;
gratitude. life is wise. it takes us on the journey we need.
and i felt so alive. i went longboarding in my childhood streets
and threw myself into the ocean with all my clothes on,
to an eleven-year-old’s delighted scream and a father & grandfather’s
surprised face above the beach rye.
all for a child’s

'you did it, honey !'

and for a child far inside.
for a new desire to surprise myself.
for gratitude to the seemingly simple,
but vertiginous realization that

i'm here now.
i'm back .

sure as shooting, in july it came around, the fatigue.
i can see it so clearly in the pictures afterwards. it was all the work, 
~ & probably also, in the wise words of my mother; i finally let go and relaxed.
my body and all my senses had been as if out to war. been both hurt and
constantly prepared, in the trenches. having voluntarily abandoned my weapons.

and you were many, many more than usual, who shared
about how you felt, when i asked. when i appealed for you to,
as well as for myself, - keep an eye on that famous wall,
not to plummet straight into it.
i fought with deadlines. said that i had them for breakfast.
truthfully i really was exhausted. but there it is..
the eternal balancing act when working for oneself.
to capture the creativity when it comes, because it is a gift.
and i created a whole lot at that time, the way i like the very best,
i think, ~ a bit like a child; seeing what is right around you
 like another world. one where everything is possible,
~ & nothing is what it seems.


august rested from the sun, rained in furious bursts
and then left behind a wondrous, dim & stunning light.
i tried to rest as well. but also tried finding ways to work in functioning ways.
i felt in the mood for intricate black lace & old favorite movies,
for cream-colored wool, ~ & to find some new musical crush.
i mourned summer a bit, although it might not even had really been over.
early fall was, so far, a melancholy veil; draped over my days
and i couldn’t distinguish what was coming. i wrote something that still
feels very true; everything is so new for me this year. therein is also the beauty.
melancholy in the form of a snake, with scales of rose petals.
you really don’t know what to believe.


x,


h


{and the music? the music above.
the one belonging to those months.
with the volume set to loud.
junip’s line of fire}