höstliv

ett bra tag nu har det ju ramlat in saker i den virtuella brevlådan

om vinter & jul, ~ & snart börjar det julskyltas i butikerna. 

jag har själv halkat dit en liten sväng. 

egentligen skulle jag önska mig att vi stannade till lite mer i det som är nu. 

jag förstår ju att det är sälj och man vill vara lite först; 

säkert lite särskilt så i den här världen. 

inte heller är det fel att längta, men om man stressar för mycket brukar 

det ju som regel vara så att man missar det som finns i mellanrummen.

och det här mellanrummet. hösten. den vill jag inte missa. 

naturen på något sätt dör undan, ~ & är ändå minst 

lika bedövande vacker som under resten av året, med sina 

ickefärger och avskalade enkelhet.

det översta, fick jag slå upp & lära mig, är strandkål.

den ligger nu torkad i formen av miniatyrträd‚ ~ & far rundor 

som sån’ där tumbleweed i filmer, när vi går längs stranden. 

vi tog hem en massa som jag har fått för mig ska få 

ingå i ett litet fotoprojekt, ~ & resten är vackert bara så.

det är förresten dags för den där 

längs stranden promenaden strax.

vi ses kanske senare.

♥

noël & tålamodet

vi har haft fantastiska dagar med lillasysters noël.

ett tag hämtade vi honom efter skolan och åkte 

till det övergivna stenbrottet med picknick. 

det går hästar vid parkeringen, alldeles vid havet,

~ & noël har lyckats skapa något slags band 

med en av de unga hanhästarna {säger man så?}.

i början var den helvild. sprang bara till synes 

sanslöst stressad & olycklig, fram och tillbaka med mulen

längs, ~ & emot elstängslet och stannade inte upp.

vi pratade med noël om att ha tålamod. 

att han skulle vara lugn & vänta.

och han väntade. och väntade. och väntade.

satt där tyst på trätrappan i stängslet med en handfull gräs.

efter en lång stund 

{så lång att de pedagogiska, så kallade vuxna,

ångrade det där med tålamodet lite.}

stod hästen hos honom. noël klappade och klappade, 

pussade honom på mulen, ~ & var helt lyrisk. 

häromdan’ körde vi dit igen, ~ & då kom hästen

{som noël döpt till skallen jonas av någon outgrundlig anledning}

fram till honom direkt och åt medhavda morötter ur handen.

sedan spenderade vi några mysiga timmar i stenbrottet

med fika & fotografering, klättring {noël} och mack-kastning

{stenar. inte de med ost & rökt kalkon}.

jag vadade ut så långt jag bara kunde i vattnet

{det vill säga med vatten upp till midjan },

med kameran hängandes runt halsen & fotade näckrosor.

plötsligt blev himmeln blyertsgrå och det började fullkomligt vräka ner.

jag var redan halvt nerkyld som det var, efter mitt klafsande i dyn,

så vi skyndade till parkeringen, just som hästarna sprang långt bort, 

mot en träddunge för att ta skydd även dem. 

när vi startar bilen och börjar rulla bort från parkeringen och hagen, 

lösgör sig noël’s häst ur klungan och börjar gallopera tillbaka mot oss.

i munnen har han en lång gul blomma.

det var alldeles overkligt vackert. med betoning på overkligt

att se den där vita hästen dundra fram under tunga, gråsvullna skyar 

med en gul, nästan självlysande blomma i munnen.      

a horse on a mission. 

- han älskar mig verkligen, honey !  skrek noël. 

{hur jäkla söt får man lov att bli?}

- ja! ut och säg hej då ! sa jag.

han ut ur bilen. och där satt vi.

de pedagogiska halvvuxna. 

stumma och tårögda.

dagens inofficiella mantra

jag. behöver. ju. verkligen. lite. rekvisita. till. barnfotograferingar. *

pomp de lux beställning - check ! **

- men Du? vad är det där då? envisas inre rösten. 

- vadå?! svarar jag.

- den där lilla .. ähum.. dräkten. i storlek 62 cm?

- också rekvisita såklart. tyst nu med Dig.

såhär.
när man snart ska bli 33. 
då börjar de där frågorna komma.

det är helt okej när rösten tillhör 
familjen eller vännerna,

eller någon man träffat åtminstone 
mer än en gång,

eller till och med när rösten är 
den där lilla inre 

  {även om jag tycker den är lite 
väl påstridig med grejer ibland}.

men det där när folk man inte 
känner undrar. 

i kön på ica. 

det ställer jag mig lite tveksam till.

visst. jag hade kanske också trott, 

även om jag aldrig varit någon planerare;

att jag skulle ha barn vid det här laget. 

men det fungerar ju inte riktigt så.

barnbeställning - check !

 {hade det gjort det hade jag nog 
beställt henne i dag faktiskt.}

jag skojar nu. lite. 

men menar också allvar. lite.

i att livet inte alltid blir som man tänkt.

framförallt tycker jag att det går så fort. 
lite för fort för min smak.

och visst. 
min inre klocka tycks ha tappat visarna, 

 {för jag är världens tidsoptimist,

~ & allt som oftast minst tre timmar liksom.. bakom.

ibland vet jag inte ens vilken dag det är 
om jag inte tittar efter någonstans.}

  men jag har ändå börjat förstå 
det där det pratas om ..

tick tick tick 

dock är det, åtminstone i mitt fall; 
mindre ett stressande oväsen, 

~ & mer ett behagligt ljud som växer 
sig lite lite starkare hela tiden.

mjuka, dova klämtningar 
om att vilja ge kärlek vidare.

så. 
det blir när det är meningen, 
som jag sa till damen på ica.

~ & trevlig helg. för all del.

** dessutom sa faktiskt madame morell :

du.kan.spara.dem.i.en.låda.för.framtida.bruk.

~ & med ett sådant namn känner jag ju att 
man måste göra som hon säger. ju.  

mais bien sûr, madame.

merci madame ! 

♥