Tulpaner i vitt

Jag brukar alltid ha svårt för att veta vad jag ska önska mig när jag fyller år men i höstas kom jag på det. Jag önskade mig tulpanlökar .

Min önskan slog in  och jag kan säga att jag fick många, väldigt många härliga lökar av olika slag. Åtminstone kändes det som om de var otroligt många just när de skulle grävas ner. Nu njuter jag av resultatet och jag måste bara erkänna - jag önskar mig fler.

Tulpanen ´Global desire` med stora fyllda blommor med limegröna strimmor.

Jag är numera ägare till tjusiga vita tulpaner med namn som ´Saporo`, ´Global desire`, 

´Daytona`, ´Pusissima` och några sorter till som. Som alltid när det gäller tulpaner var det ganska stort svinn och några sorter klarade helt enkelt inte vintern. Nu önskar jag 

också att de blir riktigt långlivade i min trädgård. 

Fransiga tulpanen ´Daytona`var är en riktig snygging.

Tulpanen ´Sapporo`är vackert liljeblommande.

Här vet jag inte om jag har att göra med en ´Montreux´eller en ´Mount Tacoma´.
Hur som helst är det snyggt med fyllda blommor.

Fler tulpaner av sorten ´Sapporo. Ser ni  att de skiftar lite i färgen från svagt
gult till nästan vitt och när den är fullt utslagen är den kritvit.

Ha en finfin söndagkväll

Elisabeth

Blommig Fredag: Min favoritperenn

Kantnepeta

Favoritperennerna är många och efter att ha tänkt ett extra varv väljer jag bort godingar som pion, iris och vallmo för att satsa på något mer alldagligt men ack så nödvändigt för att en vacker rabatt. 

Livet är allt bra orättvist och alla får inte den uppskattning de förtjänar så nu är det dags att hissa kantnepaten. En tålig och lättskött perenn som blommar i stort sett hela sommaren. 

En enda planta från mammas trädgård är ursprunget till alla mina nepetor som numera finns i tre av trädgårdens fem rabatter. De trivs bäst där det är lite torrare och soligare,
alltså i rabatten vid husväggen och i rabatten runt lusthuset. 

Det sägs ju att katter ibland är lite väl förtjusta i nepetan (där av namnet kattmynta)
men har man bara tillräckligt många, blommor alltså ;-) så är det inget problem.

En tidig morgon i början av juni. Kantnepetan har precis börjat sin blomning.

Det silvergrå bladverket och blommornas kalla blå ton gör att den passar fint
till vitt och pastellfärger. 

Härliga piontid men vad vore rabatten utan alla halvhöga perenner som bokstavligt
talat lyfter pionerna.

Nu kommer de där pionerna igen och  stjäl all uppmärksamhet. Inte en enda bild
på nepetan utan sällskap kan jag hitta. Det får bli skärpning och nytt fokus till
nästa trädgårdsår.

Fler favoritperenner hittar du på länksamlingen hos bloggen Bland rosor och bladlöss.

Ha en riktigt Blommig Fredag

Elisabeth

Busig lantträdgård

Lantträdgård, mormorsträdgård, cottage garden. Kärt barn har många namn och just nu är det stilen i min trädgård. Det är inte planerat. Det bara blev så. Mest för att trädgården själv ville det men alla aklejor, prästkragar och fingerborgsblommor som självsått sig och som dyker upp lite här och var. Stilen är vild och lite busig och pionerna vältrar sig i bäddar av söta små blommor.

I rabatten vid husväggen har jag två vita pioner (och en gul som blommat över)
Närmast i bild har vi ´ Duchess de Nemours´ som är lite svagt gul i botten.
I bakgrunden syns ´Bowl of cream´ som har lite större blommor.

Nepeta är ett fint sällskap till vita pioner liksom prästkragar.

´Duchess de Nemours´ har landat mjukt på en liten näva.

Fingerborgsblommor, röd målla och ljusgul vädd bildar bakgrund i rabatten.

Egentligen är jag mer för den holländska "prärieperenna" stilen med stora målande grupper av varje växt och större kontraster. Lite Piet Audolf, Enköpings parker och Sävsjös stadsplanteringar skulle man kunna säga. Men just nu älskar jag det här och när gästerna blommat över är det bara att ta fram sekatören och så är ordningen återställd. Det känns som om jag har fått det bäst av två världar.

En liten översiktsbild. 

Ha en fin helg

Elisabeth

Inspiration från dikesren och äng.

Får och vilda blommor handlade mitt senaste blogginlägg om 
och på något lustigt vis lyckades det ändå glida över på ämnet trädgård. Är man trädgårdsnörd så är man, så enkelt är
det bara.

Mmmm vad det luktar gott.  Särskilt de olika mårorna luktar
som en riktig sommaräng.

Jag känner att det finns en klar koppling mellan ängen och trädgården som jag
gärna vill spinna vidare på. Många av våra dikesrenar är så blommiga att man nog
också kan räkna dem till samma naturtyp. Det finns otroligt mycket i naturen och
i vårt odlingslandskap som vi kan inspireras av i våra trädgårdar. Jordbruk och
trädgård är ju trots allt bara ett stycke natur som vårdas av oss människor.



Kvällsljus över vägen upp till Högagärde.

Just nu rekommenderar jag  en titt i dikesrenen. Sällan har det väl blommat så

fantastiskt som just nu. Mustiga gula färger, cerise, blålila och kanske några stänk

av vitt. Härliga sensommarfärger som de flesta av oss tar det lite försiktigt med 

i våra trädgårdar. Färgcirkelriktigt som vi lärt oss i skolan, med  kontrastfärgerna

blått och gult anses nog inte vara det allra hetaste. De flesta tycks föredra en

mildare färgskala med rosa och blått eller kanske något sofistikerat i vitt med

spännande bladfärger som kontrast. 

Var ska rallarrosen växa om inte vid järnvägen?

Nu bjuder naturen på ett riktigt färgskådespel. Titta och njut. Det är inte alls

fult, för mycket eller för skrikigt. Det är bara så läckert med alla blommor och

inte minst gräs, som ger det hela en extra lyster. Inte för att mina bilder är så

särskilt märkvärdiga utan för att verkligheten är så mycket bättre.

Den lilla blåklockan är så söt men den större funkar bättre
i trädgårdens rabatter.

Rabatten vid husväggen är just nu på lite sensommarängs inspirerad. Pionvallmon
och fingeborgsblomman är borta och istället blommar rödmålla nepeta, rödbladig
sedum, stäppsalvia, höstöga och lite annat smått och gott. En lite försiktigare
tolkning av färgerna som passar både mig och huset bättre.

Inspirationen finns där ute. Så släng dig i bilen, eller ännu hellre på cykeln och ge

dig ut och kolla in dikesrenarna och ängarna.

 Men du, håll hårt i ratten.
Kram
Flitiga Lisa

Älskad och hatad.

O, visst är den bedårande vacker och helt överdådig min självsådda pionvallmo.
Jag har haft den så länge att jag inte minns vad den heter och den dyker upp lite
varstans. När man som jag inte riktigt vågar tro att den nyplanterade perenn-
rabbatten kan ståta på egen hand är den ettåriga pionvallmon ett bra komplement.

Tills man en dag inser att det kan bli för mycket av det goda. Visst är det härligt
med växter som tar för sig men kanske inte på bekostnad av andra. Dags för den
stränga trädgårdsmästaren att ta tag i situationen och ge de lite mer försiktigare 
växterna en chans. Som en riktig skolfröken känner jag mig, hård men rättvis.
Alla måste få synas och komma till sin rätt och hitta kompisar som de trivs med.

Så en dag fick jag helt enkelt nog och drog upp dem allihop. De flesta hamnade på

komposten men  en stor maffig bukett tog jag i alla fall in och satte i en vas. Det

är så sällan jag unnar mig något så stort även om trädgården är full av blommor. 

Ännu är jorden i rabatten helt rosa efter alla fallna kronblad och nästa år är de

säkert välkomna igen, fast i en lite mindre mängd skulle jag tro.

Fluffigt och kompakt på samma gång blir det om man gör en liten låg bukett av

pionvallmon. Det blir mycket färg och mycket blomma på en gång och då är det

snyggt med något som bryter av som tex. en liten klematis slinga och ett hjärta

som blickfång.

Spici Bell heter den söta krukväxten.

När fägringen tar slut, och det gör den fort, kan man glädjas åt frökapslarna. 

Allra snyggast är de när de är gröna och färska men om man gillar eterneller så

kan man torka dem.

Frökapslarna har jag stuckit ner tätt, tätt i en bit oasis. Riktigt lågt, runt och

kompakt ska det vara för att bli snyggt. Det är viktigt med en jämn form för

att få harmoni.

Som kronan på verket kar jag stuckit ner en liten orkide klocka i arrangemanget.

Just orkide klockor har nog blivit lite av ett signum för som mig som florist.

Det började som ett försök att göra något av butikens alla halvtaskiga orkidéer

som stod och skrotade bakom kulisserna och numera är det något som varken

kunderna eller jag vill vara utan. Har vi inga dåliga stänglar att plocka klockor på
får jag lätt abstinens.

Några varv med ett läckert melerat ullgarn täcker oasisen som gärna vill synas vid

krukkanten annars. Om orkide klockorna är mitt signum som florist så vet jag med

bestämdhet att ullen har blivit mitt signum som bloggpysslare.

Ut i trädgården med er nu och plocka er en riktig blomsterbukett eller gör något

annat roligt pyssligt med blommorna.

Ha en skön söndag.

Flitiga Lisa

Vid första ögonkastet.

Jag kanske tar i lite väl mycket om jag säger att det var kärlek
vid första ögonkastet men ni har väl alla varit med om att hitta blomman som ni bara måste ha. Pionen ´Clair de lune` är en sådan.

Årets morsdagspresent till lilla mig blev en resa mot hemligt mål. Jag hoppades
att målet skulle vara något på temat trädgård och jag behövde inte bli besviken.
Vi hamnade på en för mig ny plantskola och familjens tanke var att jag skulle
köpa några nya fruktträd som ersättare för de som dött under vintern. När jag
såg det enorma utbudet av perenner och buskar blev jag alldeles till mig och
ändrade snabbt deras plan. Riktigt välsorterade trädgårdsbutiker är man ju inte
bortskämd med och vad gör man inte för att de stackars barnen skulle slippa
trängas med ett päronträd i baksätet. Fruktträd kan jag köpa hemma, nu var det
dags för perennfrossa.

Efter att ha sonderat terrängen en aning och plockat till mig en syrenbuske och en
jättevädd föll jag pladask över en samling ljusgula pioner som väckte ett omåttligt habegär. Svavelgula knoppar med en dragning år vinrött, kan det bli snyggare?
Den färgen passar perfekt till vårt hus som har en obestämbar gräddgul nyans som
egentligen inte alls passar till gult. Efter viss beslutsångest föll valet på

´Clair de lune´

(som är snyggare i verkligheten än på bild)

Priset hade med råge passerat det för mig acceptabla men mannen, som börjat
prata om att han nog borde byta bil igen......., hostade glatt upp pengarna. Efter
det blev det mat på en hamburgerrestaurang, istället för den tilltänkta lite dyrare
och jag tyckte att det kändes bäst att jag betalade.

Mums. Vilken trevlig överaskning.

Väl hemma igen ägnades eftermiddagen åt plantering. Jag gick försiktigt runt med
min dyrgrip som om hon var ett spädbarn och försökte känna in var hon skulle
passa bäst. Den rödbladiga styvklematisen i lusthusrabatten matchade perfekt men
det blev till sist den lite varmare söderrabatten som fick bli blommans nya hem.
Som sälskap fick hon bla. nepeta och jättevädd och det blev snyggt det med. 

Efter att ha läst på upptäckte jag till min fasa att pionen bara var härdig till zon
3-4. Hjälp! här får det både hållas tummar och bes böner. Farbrorn i plantskolan sa
att pioner är så härdiga så och i norrland där det är så kallt växer det minsann
inget annat än pioner i trädgårdarna. Jag hoppas han har rätt om härdigheten.

Ha en riktigt skön
Kristi himmelsfärds dag.

 Flitiga Lisa.