Adventstid

Det är något visst med adventstiden. Mitt i all stress känns den så vilsam och i det djupaste mörkret finns det så mycket ljus. Varje advent kommer det över mig, en känsla av glädje och sorg på samma gång. Ett par verser i adventspsalmen "Gå Sion din konung att möta" och jag förflyttas rent känslomässigt många år tillbaka i tiden. 

Svärmor var döende i cancer och mitt i allt kaos rullade livet på med småbarn och arbete.
Jag minns att jag valde att jobbar mindre under adventstiden det året för att få mer tid med henne. Egentligen var det lika mycket för att jag inte orkade med julstressen i världen utanför och för att jag inte orkade möta alla andra som också var så ledsna över att hon var sjuk. 

Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte fått övervunnit det. Johannes  1:5

Ibland händer det att sångtexter drabbar en totalt och så var det det året med "Gå Sion din konung att möta". När femte versen drog igång med "Han kommer till sörjande hjärtan och livet får annan gestalt" knöt sig orden totalt och blev till en enda stor klump i halsen. 

Det sörjande hjärtat var mitt och det var till mig han kom. Det är till mig han kommer, Jesus. Han kommer inte bara som ett litet gulligt Jesusbarn i en en krubba och som en hyllad hjälten när han rider in i Jerusalem på en åsna. Han kommer till mig nu, mitt i glädje och sorg och en trasig konstig värld som ingen av oss riktigt begriper sig på. 
Det känns inte alls så svårt att sjunga " var glad, var glad..." Det känns bara befriande även om rösten... ja den stockar sig lite ibland. Advent har så många dimensioner och jag har tagit den gamla adventspsalmen till mitt hjärta. 

Och nu sjunger vi så taket lyfter....

1. Gå Sion din konung att möta, Jerusalem gläds åt din Gud.
Strö palmer på väg för Messias, bered dig som väntande brud.

Var glad, var glad, var glad i den Herre och Gud.
Var glad, var glad och hylla din konung och Gud.

2. Han kommer från eviga fröjder, han lämnar sin tron av kristall,
sin ära i ljusets palatser och lägges på strå i ett stall.

Var glad, var glad.....

3. Han kommer till jorden att bringa ett offer på korsträdets stam,
att dö för vårt syndiga släkte och föra rättfärdighet fram.

Var glad, var glad...

4. Han kommer ur graven med byte och skuggornas boning blir ljus, 
och gravarnas slumrare väckas till liv utur seklernas grus.

Var glad....

5. Han kommer till sörjande hjärtan, och livet får annan gestalt,
han kommer i makt att regera, tills Gud uti alla blir allt.

Var glad....

Adventskramar åt er alla

Elisabeth

En varm södervägg

Som en södervägg en solig men kall vårvinterdag. Jag vänder ansiktet mot solen och känner värmen strömma mot mig. När kylan är påtaglig gör värmen så gott. Här vill jag stanna kvar. Hjärtat mjukt inbäddat. Fridfullt. Så känns Herrens välsignelse för mig. 

4 Mos 6:24-26

Herren välsignar dig och beskyddar dig.

Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.

Herren vänder sitt ansikte till dig

och ger dig sin frid.

Allt gott till er

Elisabeth

Tänd ett litet ljus

Det skulle ha blivit ett litet inlägg till allhelgonahelgen hade jag tänkt, men så kom det lite emellan. Kvar blev ändå några små tankar om ljus och mörker fast på ett lite annat sätt.

För visst känns det extra mörkt just nu och då menar jag inte bara årstiden, utan även mentalt. Krig, flyktingkris och ett hårdare samhällsklimat kan få vem som helst att ge 
upp hoppet om mänskligheten. Egentligen är lösningen enkel. Det är bara att följa den gyllne regeln. " Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem." (Matteus 7:12 i bibeln) Det är en liten positiv uppmaning till oss att göra det som 
är gott och inte bara att låta bli att göra det som är ont. Ibland kan jag tänka såhär, att
det lilla jag försöker göra ändå inte spelar någon roll, men inget kan var mer fel. När 
det är mörkt får vi tända ljus och lysa upp någons tillvaro och hur litet ljuset än är, så är det alltid starkare än mörkret. 

Flaskor blir till ljusstakar med ljushållare och lite fårskinn och band som
dekoration.

Jesus sa: "Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha 
livets ljus." (Johannes 8:12)

Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa
sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att det lyser för alla i huset. 
På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himmelen. (Matteus 5:14-16)

Jag önskar er en ljus och fin november och själv har jag faktiskt redan så smått börjat ladda för advent.

Elisabeth

En lite påskhälsning

Tänk så mycket oviktigt man bloggar om egentligen. Så nu tänker jag skriva mitt livs viktigaste blogginlägg, igen, det om påsken. Om att Jesus dog för mina synder och alla andras och att han återuppstod från döden och att jag och alla andra som vill ta emot det är fria och förlåtna.

Nåltovat fågelbo av ull och lavendel. Dekorerat med vaktelägg, pärhönsfjäder
och ett par små blåsippor.

Johannes 3:16,17

Så älskade Gud världen att han gav den sin
ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

Surfade runt lite på nätet för ett tag sedan och hamnade på en sida där bloggaren var 
"en riktig viking". I sidlisten fanns en lite bild där det stod något i stil med "kristen domens Gud spikades upp på ett kors, min Gud har en hammare". Så sant tänkte jag, men bara synd att bloggaren aldrig läst färdigt i bibeln, att han inte hört talas om att Jesus uppstod och att han vann över döden.

Påskkram till er

Elisabeth

Julefrid

Sitter uppkrupen i soffan med ett fårskinn över benen. En fin avslutning på en härlig juldag. Gnistrande kallt vinterväder och massor av julefrid. Fackeltåg, julotta, en vacker soluppgång, ottekaffe, lite vila och sedan ännu mer gemenskap och godaste julgodiset.

Jag är så glad över att få fira jul. Glad att Jesus kom ner hit till jorden. Glad att 

Guds son blev som en av oss och att han vet vad det är att vara människa. Jag är så tacksam för att budskapet om fred och förlåtelse gäller alla, alla som vill ta emot det.

Den observante ser säkert att här är det inte julevangeliet som är uppslaget i bibeln
utan kapitlet före. ;-)

Till jul läser kristna över hela världen julevangeliet, från Lukas 2:1-20 och texten från Jesaja 9 i gamla testamentet, där profeten Jesaja förutsäger Jesu födelse.

Jesaja 9:2-7 Fredsfursten

Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, 

över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.

Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor.

De gläds inför dig som man gläds vid skörden, 

som man jublar när bytet fördelas.

Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, 

förtryckarens piska bryter du sönder,

som den dag då Midjan besegrades.

Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, 

allt detta skall brännas, förtäras av eld.

Ty ett barn har fötts (Jesus), en son är oss given.

Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: 

Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.

Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns

för Davids tron och hans rike.

Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet

nu och för evigt.

Herren Sebaots lidelse skall göra detta.

Massor av julefrid

åt er alla

Elisabeth

Lite fint på graven

I morse tog jag en liten sväng till kyrkogården. Lite dagen efter kan man tycka men det hanns inte riktigt med igår. Dimmorna höll just på att lätta och kyrkogården var sådär stillsamt vacker och fint pyntad som den bara kan vara en gråmulen dag i november. 

Sorgen svepte in mig i vackra fina minnen som en varm skyddande filt. En skön sorg som man kan känna när man fått distans till det svåra. Alla sorger är olika, alla sår läker inte
men min saknad är ljus och fin och jag tro att vi får ses igen. "Jag tror att farmor har åkt hiss till himlen", sa dottern som var två år när hennes älskade farmor gick bort i cancer
bara 62 år gammal. Det var alldeles för tidigt i livet, både i hennes och i vårt. Jag ler åt minnet och känner att livet trots allt har gått vidare.

Ett litet sött mosshjärta  blir en fin gravdekoration.

Självpyntande grav med lite bellis under granriset.

Här får en strut i mossa  pryda graven.

Mosstrut med bland annat nobelisris, sidenrosor, ljung och  kottar.

Kyrkogårdens vackra allé skänker ett mäktigt lugn.

Ha en fridfull vecka

Elisabeth

Sommarkväll

Min sommarkväll känns lite som en Pälle Näver dikt. Luften fylls av doft från schersmin 

och uppe i backen bakom skogen anar jag en rosa solnedgång. Natten blir aldrig riktigt mörk och friden svävar in över trädgården. Min busiga mormorsträdgård där rabatterna fylls och svämmar över av pioner, fingerborgsblommor och prästkragar.

Aftonpsalm

Låt mig spänna bönens vinge;
himlen är så hög ikväll.

Friden svävar över jorden,

viskande vid varje tjäll.

Bortom skogen, bortom bergen,

upp mot aftonskyn det hörs

som ett stilla sus av vingar,

som av längtan uppåt förs.

I Betania, när kvällen

bringar doft från ros och slån,

vill i afton tyst jag möta

timmermannens store son.

Djupt jag böja vill min panna

för ditt höga majestät,

ej i bävan men i kärlek,

vill jag lyss till dina fjät.

Mästare! Jag ser dig komma

outsägligt rik och skön;

låt mig röra vid din mantel

med mitt hjärtas tysta bön.

Pälle Näver

Skalden från Stenberga i Småland var träffsäker, rolig och finstämd när han skildrade människor, natur och ja, till och med snusdosor, i sina dikter. Jag har en förkärlek till 

hans "Aftonpsalm" som jag nynnar på när jag går här i trädgården och fotar mina pioner i kvällsljuset. 

Ängel eller ballerina? Ja inte vet jag men min vita pion har störtdykt ner i nepetan och

fler busiga pionbilder utlovas i nästa inlägg.

Sommarfrid åt er alla

Elisabeth

Som om himlen har landat

Jag vill inte gå in och jag vill inte åka bort. Jag vill bara vara här hemma och njuta av försommaren, pyssla i trädgården, fotografera lite och på kvällen vill jag ha en varm och härlig trädgårdsfest. Allt är så vackert att det känns som om himlen har landat mitt i trädgården eller kanske på åkern bakom huset. Det passar bra att det är Kristi himmelsfärds dag idag. Det känns som om vi redan nu får en liten försmak av himlen.

Tovsippor under silverpäronträdet.

`Spring Green` årets sista tulpan.

Fågelbadet under silverpäronträdet är som en liten källa med vatten.

För många är Kristi himmelsfärds dag en lite diffus dag.  För vad var det egentligen som hände mer än att Jesus åkte upp till himlen. Så här står det i Lukas 24:44-53

Han sade till dem: "Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna." Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna. Och han sade till dem: "Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta. Och jag ska sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraften från höjden.

Himmelsfärden

Han tog dem med ur ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han ännu välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud.

Det gamla päronträdet som stått i trädgården i generationer har fått en fin slöja
av alpklematis.

Matteus:2818-19

"Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.

(Kristus, Messias och Sonen är andra namn på Jesus om ni tyckte det var lite knepigt att hänga med.)

Bakom den skira grönskan med gräs och förgät mig ej ligger trädgårdens badkar.

Ha en fin Kristi himmelsfärds dag

Elisabeth

Påskfabriken: taggtrådskrans med påskliljor

Hoppas ni har en skön påskhelg. Här njuter vi av det fina vårvädret och ett par dagars ledighet.

Joh. 11:25

Allt gott till er

Elisabeth

(Trädgårds)identitet.

Jag tänkte skriva lite om trädgårdsidentitet, om vad som är min trädgådsstil men så upptäckte jag att det faktiskt blev mycket, mycket djupare. 

Kanske är det så att det där med trädgård ändå berör oss lite djupare än mycket annat. Det handlar om liv och död. Skönhet och förfall. Årstidsväxlingar. Pånyttfödelse.

Vi pratar om identitet en kompis och jag. Själv gav hon upp sitt gamla intresse sen ungdomen och tänkte ägna sig åt annat. Det gick inte särskilt bra i det långa loppet. Hon var inte hon längre och tillslut sa ungarna "mamma du måste börja igen". 

Nu, inte till jul, blommar mina julrosor och jag har just räddat några undan snön.

Själv tror min kompis att jag är "trädgård". Det är ju rätt på sätt och vis men det skulle 
lika gärna kunna vara något annat skapande och kreativt. Trädgården är bara ett sätt för mig att uttrycka mig och jag tror att jag i längden skulle, om inte hata så i alla fall bli ordentligt urless på att klippa någon annans gräs eller rensa någon annans ogräs utan att själv få bestämma hur det skulle se ut i rabatterna.

Sedan är jag "får" också. Det vet ni ju ni som hänger här på bloggen. Jag kan också gå igång något kopiöst på okunniga beskyllningar mot lantbruket och en och annan gång låter jag min ilska pysa över här. Ibland rör jag om i grytan och upptäcker nya sidor hos mig själv men jag lär aldrig vakna upp som vare sig statsminister eller fotbollsproffs. Alla vet 
vi också vad en skön miljö gör med oss människor. Hur vi växer och utvecklas och hur förödande motsatsen kan vara för oss, precis som för växterna.

Men vem är jag om allt det som jag tar för givet försvinner. Om jag blir sjuk, lam eller döv på ett öra till. Om jag blir arbetslös och får gå från gård och grund. Om jag förlorar någon som står mig nära, om vännerna sviker, självförtroendet är nere på noll och allt faller. Jag vet, jag har varit där, ibland, precis som de flesta av oss. Då finns det bara en sak kvar. Min klippa, min räddare, min botten på allt det svåra som gör att jag inte drunknar är Jesus. Det är där jag ytterst har min identitet. Där spelar allt det yttre mindre roll. Där är jag bara jag. Jag får gråta ut, bryta ihop och gå vidare. Lära mig att förlåta mig själv och andra, öva upp min tacksamhet och min empati och låta min tro bli handling. 

Jag pratar sällan om min tro. Det är väl sådana vi är, de flesta av oss. Det blir för privat 
på något vis och det kan vara svårt att sticka ut och att gå mot strömmen. Man vet också att omgivningen förväntar sig att den med en tro ska leverera. Leva godare, perfektare och givetvis ha svar på alla frågorna. Många ber sin aftonbön i smyg och vet att när livet krisar säger vi precis som lärjungarna sa till Jesus " Herre till vem skulle vi gå? " (Joh 6:28)

Allt gott till er

Elisabeth

Julfabriken: skrota eller tagga julen.

Växthuset har julpyntats med glimten i ögat och lite eftertanke. Totalt okommersiellt. Precis som den första julen i krubban. Jag vet varför jag firar jul och behöver egentligen inte alls det andra runtomkring.... fast ändå kan jag inte låta bli att älska det....inte allt men vissa väl valda delar. Vi firar jul på vårt eget vis och struntar i många måsten. Man kan köpa både pepparkakor och färdigkokt skinka. Jag plockar godbitarna och gör det jag tycker om. Jag vet så säger alla....och så stressar man vidare. Jul i en blomsteraffär är krävande och då måste jag kunna släppa kontrollen över sitt eget julfirande.

Själv blir jag ledsen inombords när julens budskap ställs i skamvrån och glöms bort. En glättig julkonsert med bara tomtar och bjällerklang får mig att känna mig tom och blåst på konfekten. Mer O helga natt mer, stilla natt och tusen juleljus. Jag vill att hela världen ska få veta att " Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren " 
(julevangeliet i Lukas 2) Julfrid för alla, med eller utan gran.

Julpyntat i växthuset. Jag begär inte att ni ska tycka den är fin men själv gillar
jag min fjolårsgran. Jag hade tänkt spraya den vit men det blev liksom inte av.
Lite mer pynt och kanske ett par ljusslingor? Men inte heller det blev av. Det
blir jul ändå.

Taggtrådskransen är kanske inget för dörren med den är fin att hänga upp på en
pinne. Vackra band gör den riktigt julfin.

Varmt och mjuk sittdyna av Gotlandsskinn. Ser ni förresten att jag har
kopparkulor i granen. Jag prövar den nya trenden lite försiktigt.

Paradisäpple. Det enklaste pyntet är det vackraste. 

Juleljus.

Nu tändas tusen juleljus på jordens mörka rund.

Och tusen, tusen stråla och på himlens djupblå grund.

Och över stad och land i kväll går julens glada bud

att född är Herren Jesus Krist vår frälsare och Gud.

Du stjärna över Betlehem, o, låt ditt milda ljus

få lysa in med hopp och frid i varje hem och hus.

I varje hjärta armt och mörkt sänd du en stråle blid,

en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid. 

Julefrid

Elisabeth

Glad Påsk.

Kvinnorna som hade kommit från Galileen tillsammans med Jesus följde med och såg graven och hur hans kropp lades där. När de hade återvänt hem gjord de i ordning välluktande kryddor, och oljor och sabbaten tillbringade de efter lagens bud i stillhet.

Men dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade 

gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, med då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, 

men männen sade till dem: " Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Gallileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästat och uppstå 

på tredje dagen." Då kom de ihåg hanns ord, och när de återvände från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de anda kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna.

De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. Men Petrus sprang genast bort till

graven när han lutade sig in såg han bara linnesvepningen  ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hänt.

Lukas 23:55 - 24:12

Glad Påsk och

härlig uppståndelse till alla.

Elisabeth

Advent. Adventsuppropet.

Till slut blev det advent hos familjen på Högagärde även om adventsljusstaken trilskades lite. Hemstöpta ljus i all ära med försök inte få ner dem i vilken adventsljusstake som helst.

Så det kan bli ibland, med å andra sidan gav det mig en intressant tanke om advent. Det blir så lätt att det handlar om ytan hela tiden, särskilt om man är florist och har en trädgårdsblogg (eller vad det nu är) En blogg blir något som ska konsumeras, flest snygga bilder med bra idéer på kortast tid. Julens tydligaste budskap verkar också vara
konsumtion. Flest julklappar, godast mat och djupare dopp i grytan. Det är så lätt att man tappar bort sig själv och sina rötter, man glömmer bort vad advent innerst inne är och  man glömmer bort varför man firar jul. Advent (som betyder ankomst) är inte vilken ankomst som helst. Jag väntar på ett barn i en krubba, inte bara som en söt tradition utan med en tro på Jesus som min frälsare och budskapet om fred och försoning.

Själv fick jag en liten släng av helig julvrede när jag fick höra om skolverkets påbud om om att skolans adventsfirande i kyrkan inte fick innehålla några religiösa inslag. Inget Jesus barn, inga psalmer, ingen välsignelse och inga böner. Deras snäva tolkning av lagen gör att man frågar sig vad som blir kvar av julen och advent om man glömmer bort varför man firar det. Kalle Anka och julklapps hestsen möjligen. Sjärnan får vi också plocka ner. Bort med tomten när ni ändå håller på, han som är en korsning mellan det
katolska helgonet Sangt Nikolas och folktrons hustomtar.

Vi kan inte tvinga någon att be eller ta emot välsignelsen, inte heller att gå till kyrkan om man har en annan trosuppfattning med vi som samhälle är skyldiga att ge våra barn den allmänbildning som man får av att komma till kyrkan vid några väl valda högtider varje år. Ingen kan blunda för vad julen budskap har betytt och fortfarande betyder för vårt land. Tycker man det är sagor får man kosta på sig att vara lite generös och tolerant. Det är ju ändå bara jul en gång om året.

Under måndagskvällen tändes så äntligen det första ljuset i en stilren, ja nästan spartansk adventsljusstake med fyra stadiga blockljus hemma i köket. Vår skola fick ett riktigt adventsfirande (tack skolan ock kyrkan) och hela vår värld var vintrigt vit.

 

 

Massor av adventsfrid åt er alla

Elisabeth 

 

 

Ja, fast bara åt er som vill ;-)

 

 

 

Ps. Vill du läsa mer finns det mer under bla. adventsuppropet - ändra skollagen nu. Ds.

 

 

 

 

 

 

Vid graven.

Idag är det Alla helgons dag, en dag som under stora delar av mitt liv passerat förbi
ganska obemärkt. På senare år har det blivit ändring på det och sedan pappas död i somras har dagen fått ett tydligare fokus.

Det låter kanske som ett "allhelgona maraton" men jag tror att det kan vara lite nyttigt, även sorgen och minnena måste få sin tid. Jag har aktivt besökt tre gravar, strosat runt på två kyrkogårdar och tittat på ännu fler gravar, missat några och varit på två fina Gudstjänster. Jag har grottat ner mig i  min sorg och allt elände med ändå kännt mig lite tröstad och kännt att det finns hopp.

Jag har två gravar som jag sköter om och det är väl bara att erkänna att men är lite

yrkesskadad. Jag tycker om att göra gravdekorationer, till och med sådana som

man massproducerar med tre kottar men privat vill jag gärna testa något nytt,

spänna bågen lite och utforska gränserna. Efter ett par år med hjärtan i olika former

blev det ett par srtutar med sidenrosor, mossa och lite murgröna från trädgården.

Hos svärföräldrarna blev det en mossboll och en ullboll och i förgrunden står

det en lite felplacerad julros som jag inte hade hjärta att ta bort.

Jag vill att gravdekorationerna ska kännas naturliga och lite "skogiga" och nu

vet jag precis vad ni tänker, man får inte ha plastblommor på kyrkogården. Själv  

kunde jag bara inte motstå mina bättre begagnade sidenrosor, man kan ju faktiskt

återanvända vissa saker. Här består i alla fall bottnarna av naturmaterial. Fast visst

hade det varit underbart med en riktig ros men...

Vad tröstar oss i sorgen? Alla vackra minnen, tankar om att det är livets gång och att allt
måste gå vidare. Ja visst, självklart och jag känner också hopp och tröst i det som de läste i kyrkan idag (Uppenbarelseboken 7:9-17) att döden inte är slutet. Livet kanske aldrig blir riktigt bra, åtminstone inte för alla och då måste man få tro på himmlen.


De ska inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen
eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty lammet(Jesus)som står mitt för tonen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.

Ha en riktigt fin fortsättning

på helgen.

Kram Elisabeth



Pappa och jag.

Berättelsen om hur pappa och jag blev med får.
(De ser ut som ett väldigt långt blogginlägg men det tar under fyra minuter att läsa)

Jag minns inte riktigt hur det började men när jag föddes sa pappa till sin moster:
"Det är inget märkvärdigt med den ungen med hon är våran". Det låter som en bra start för ett barn tycker jag. Jag skulle kanske kunna säga det samma om min pappa: "Det är inget märkvärdigt med den pappan med han är våran". Fast nej, en alldeles vanlig pappa var han inte. Nu är pappa död och jag sitter här med alla mina minnen och ett halvskrivet tal som jag aldrig plockade fram på hans begravning i förra veckan. Så här kommer den, berättelsen om hur jag och pappa började med får.

Kistdekorationen. Mamma ville ha röda rosor och prästkragar. Jag gillar vita

kallor och sedan la jag till bella donna riddarsporrar. Det blir nästan lite likt deras

brudbukett men med lite modernare inslag. Eftersom de gifte sig på sextio talet och

det var lite svårt att fota i kyrkan har jag redigerat bilden så att färgerna blir lite

mer från den tiden.

Redan som liten lär min pappa ha sagt att när han blev stor skulle han köpa sina
morföräldrars gård, gården där han växte upp, men vägen dit blev ganska lång. Gården arrenderades ut, husen förföll och ängarna växte igen. Jag antar att han till slut fick nog och att längtan tillbaka till landet blev för stor. I mitten av sjuttiotalet skaffade han ett
tjugotal Gotlandstackor och av säljarna fick jag lammet Ulli. Tänk ett alldeles eget lamm. Det var på hösten och hon var i och för sig ganska stor men ändå. Mängder av rullar med fårnät sattes upp, ladugården renoverades och med hjälp av motorsågen och fåren började sedan ängarna att restaureras. Det var naturligtvis mycket arbete och när huset på gården småningom var i sådant skick att man kunde flytta in i det hade jag redan hunnit bli så gammal att det var dags att flytta hemmifrån.

Vad vill en dotter ge för blomma till sin fåraherde till pappa?  En krans i ull

kanske? En florist dotter vill ge något annorlunda och en liten utmaning till sig

själv. Något som är lite vi. Rosor i rött och två rosa nyanser, kallor, klematis

och texasgräs

Oj vad det var roligt att ha får. Jag och tackorna blev snabbt bästisar och jag hängde
i ladugården för jämnan. Jag gav de små lammen namn och när pappa märkte dem i öronen höll jag dem i famnen. Vi körde hö, satte stänge, skötte djuren, odlade potatis
och morötter, plockade bär och svamp och jag vet inte allt och pappa delade gärna med sig av sin kunskap. Av pappa lärde jag mig kanske framför allt att arbete var roligt, allra helst det arbete man gjorde år sig själv. 

Pappa tyckte att det var viktigt med kunskap, inte nödvändigtvis en hög utbildning, men kunskap. När vi andra tittade på TV-serier och meningslöst underhållningsvåld blev pappa rastlös och plockade fram en bok. Han var intresserad av teknik och ville alltid testa det som var nytt. Trots det var han djupt förankrad i den smålänska myllan, väl medveten om hur sårbart vårt moderna samhälle är. Gamla kunskaper var lika viktiga som nya och blev det dåliga tider klarade man sig alltid bara man hade en liten gård, resonerade pappa.

En lite mer traditionell begravningskrans med riktig sommarängskänsla från en

naturälskare till en annan. Rosa riddarsporre, blå bella donna riddarsporre, acua

rosor, alströmeria och hortensia. Kransstommen har jag klätt med bergenia blad

från trädgården.

Vad som såhär i efterhand förundrar mig är hur pappa lyckades engagera så många i arbetet på gården. Förutom vår familj var det kusinernas familj, pappas moster Rut och en och annan granne involverad. Inte undra på att det blev roligt med ett sådant sällskap. Jag växte upp (även om jag inte bodde där) på ett idylliskt småjordbruk. Kanske var det där någon gång pappa kom på alla sina ordspråk: "Lite bättre för varje dag". "Uppskjut inte till morgondagen det du kan göra idag" och klassikern "Det vill gärna bli bra det vi gör" och några till. Kanske var vi lite självhushållnings nördar men det var en sådan känsla att veta att det som låg på talriken hade vi själva producerat. Det kändes helt OK att att säga att det gärna vill bli bra.

Så småningom blev mitt fårintresse större. Jag följde med pappa på fårkurser, studiebesök och baggauktioner och långt senare, för tolv år sedan, flyttade de första fåren hit till Högagärde. Då hade pappa redan fått diagnosen Parkinsson. De följande tio åren flöt i stort sett på som vanligt fast lite skakigare, stelare och tystare men jag upplevde aldrig att pappa var bitter över sin sjukdom eller att han skämdes över skakningarna. Så för några år sedan började det gå utför med en väldig fart och i vintras
var katastrofen ett faktum, pappa kunde inta bo kvar hemma.

För ett par veckor sedan dog pappa lugnt och stilla i sin säng på äldreboendet endast 72 år gammal. Döden kom som en befrielse och han fick flytta hem till Gud. Då hade vi för länge sedan slutat be om under och på sätt och vis hade vi sörjt honom i flera år. Just nu finns det, lustigt nog, inga varför kvar och det som slår mig  är att tiden ändå bara är en parantes i evigheten. Vi får det liv vi får och måste göra det bästa av det. Lidande och död är en del av livet precis som allt det vackra och lyckliga. Jag känner både tacksamhet och saknad men också en frid över att vi  en gång kommer att få ses igen.

Kram Elisabeth

En ros för varje år som mina föräldrar var gifta med

varandra. Det hann bli 49 år. Fotot är taget med mobilen
och lånat av min bror.