Från Flygvapnet till Ford

Jag har köpt ett gammalt fotoalbum på loppis som innehåller en del intressanta bilder. Alla fotografier tycks vara tagna åren 1925-1929 och de orter som anges är Hällefors, Linköping, Ställdalen och Vårgårda. En av bilderna föreställer ett av Flygvapnets flygplan och har pontoner. Flygvapennumret på planet är 201 och på baksidan anges att det är taget 1927. Utseendemässigt påminner planet om Heinkel HD 19, men de planen levererades till Flygvapnet först 1928 och tilldelades enligt en källa, numren 280-285. En annan källa gör gällande att det var numren 295-296, 308-309. Tidsmässigt stämmer 1927 bättre med ett annat pontonplan inom Flygvapnet: Hansa Brandenburg, men de hade om jag förstått det hela rätt, enkelvingar, inte dubbelvingar som planet på fotografiet.

En T-Ford Tudor dyker upp på ett annat fotografi. Bilen är älvsborgsregistrerad: P 4237. Det kan ju stämma med Vårgårda, men jag vet inte om bilden är tagen där. Det ser inte ut att vara vid en bensinstation men av reklamen framgår att affären säljer oljor från Mobil.

Från Renault till Austin

Här kommer ett par inscannade negativ. Först en Renault CV 4, det vill säga en sådan bilmodell som spelar en avgörande roll i Sjöwall & Wahlöös Den skrattande polisen (1967) eftersom modellen framifrån är så lik en Morris Minor. Denna A-registerarde Renault står vid en pumpö som erbjuder bensin från fyra olika bolag, även om det bara går att identifiera tre: Esso, Koppartrans och Mobil. Bilden är förmodligen tagen under sent 1950-tal, i Stockholm, men var i Stockholm? I bakgrunden kan man utläsa att det är någonting som av allt att döma heter "Garaget" där Räddningskåren håller till. Bredvid garaget bedrivs försäljning av Triumph. Platsen var Vanadisvägen 2-4 och hette Centralgaraget


















Nästa bild föreställer en Austin A90 Westminster som tydligen får framhjulet balanserat. Fotot är förmodligen taget vid samma tidpunkt och plats, men ur en annan vinkel..?

Från Bedrup till Tiedemanns

Allt för mycket bilåkande och allt för mycket tankande gör kroppen både stel och mjuk, men på fel ställen. Det här kände givetvis OK till och för att komma tillrätta med problemet så gjorde man en grammofoninspelning, en EP-skiva, med Bengt Bedrups talade instruktioner och ackompanjerat med svängig musik av och med Arne Domnérus och George Riedel: Spänsta med OK [utan angivet produktionsår]

Vill man inte spänsta med Bedrup och OK, så kan man i flygande fläng kasta sig över disken med Ajax hjälp. Inte visste jag att diskning kunde locka fram såna akrobatiska egenskaper?

Är man mera jordnära och inte vill förlita sig till varken bensin eller diskmedel, när man motionerar och gymnastiserar, så kan man som de här två frisksportarflickorna för 70 år sedan, ta sina monarkcyklar på en liten tur. Omslag till tidningen Sport och Kultur nr 31 1939:

Efter denna "hälsosamma" utflykt i motionskulturens tecken, kan det vara dags för en cigarett. Är det någon mer än jag som osökt kommer att tänka på bensinbolaget Mobil, när man ser örhängena från Tiedemanns Blue Master?

[Annonserna för Ajax och Tiedemanns är hämtade ur Året Runt nr 9 1967]

Från Mobil till Fröken Ur

Idag innehåller annonser och reklam ofta begrepp som "miljövänlig" eller "ekologisk", men för drygt 50 år sedan var det vanligare att attrahera köpare genom att locka med "ekonomiska" produkter. Med skotskrutig kilt uppmanar Mac Mobil bilförarna att tanka flygande hästbensin från Mobil. Här en annons från ett klipp som bör komma från en skånsk dagstidning någon gång i mars 1957. Med annonsens hjälp får man också veta var Mobils samtliga skånska bensinstationer var belägna. Mars 1957? Jo på klippets baksida finns nämligen en annons för linje 3 i den då pågående kampanjen inför folkomröstningen om ATP - allmän tjänstepension:

Numera är det ju många som inte använder armbandsur utan håller koll på tiden genom att titta på sin mobil; jag är en sån... I dagarna är det precis 75 år sedan dåvarande televerket införde en ny tjänst. Jag citerar ur boken Telefon och Telegraf i Sverige del I [1935]:

"En nyhet för Sverige är den i Stockholm den 6 oktober 1934 installerade tidgivningsmaskinen, populärt kallad 'Fröken Ur'. 'Fröken Ur' som konstruerats av Telefon A.-B. L. M. Ericsson är ett slags talande klocka, till vilken vem som helst kan ringa för att få höra tiden på dygnet. Antalet påringningar visade sig från början vara överraskande stort. Under första veckan förekommo ända till 28.000 per dygn, i vilken siffra icke inräknats alla dem, som på grund av den stora rusningen icke kunde komma fram till tidsmaskinen utan fingo svar 'upptaget'. (…) Vad själva tidsmeddelandet beträffar, har det uppdelats i tre delar, angivande resp. timme, minut och sekund. Dessa meddelanden hämtas från olika källor inom maskinen och sammansättas automatiskt till en sammanhängande tidsuppgift. (…) Bärare av de olika intalade orden äro sammanlagt sex runda, plana filmskivor. På dessa ha de olika orden fotograferats på samma sätt som på en vanlig ljudfilm. Varje ord får därvid utseendet av ett mörkt tvärstrimmigt cirkelrunt spår på filmskivan."

Den första Fröken Ur var den då 24-åriga Eva Ulvby, här på bild från boken Telefon och Telegraf i Sverige del I [1935]: