The Residence

Någon har dött i Vita Huset! Mitt under en statsmiddag med Australiens premiärminister! Så olägligt. Det kan man ju inte låta gästerna få veta. Allra minst möjligheten att det var ett mord. Men det ligger ju ett självmordsbrev intill offret? Nja, hur trovärdigt är det? I vilket fall som helst så startas genast en utredning. Stjärnan i den brokiga skaran av polischefer, vakter och utredare som hastigt kallas in är superdetektiven Cordelia Cupp. Som dock inleder sitt besök till Vita Huset med fågelskådning, vilket är hennes största intresse i livet. Att lösa mordgåtor kommer knappt på andra plats, men ändå är hon den bästa i världen. Tur att hon kom till brottsplatsen, låt henne nu sköta utredningen så excentriskt hon bara vill!

TV-serien The Residence har en lika lättsam stämning som till exempel Only Murders In The Building, men lägger också till sin egen gimmick i utredningen. Detektivernas intervjuer med alla anställda, och efter hand också gästerna, korsklipps med varandra så att en persons utsaga om sin relation till mordoffret i nästa sekund motsägs av en annan person. För att inte tala om när en person talar om en annan persons relation till mordoffret. Det hela varvas med scener från när mannen i fråga levde och gav ut befallningar och åthutningar. För vårt mordoffer är ingen mindre än chefen för Vita Husets hushåll, den som har det högsta ansvaret för inte bara kvällens middag utan alla dagliga göromål flyter på i bakgrunden, och det är många som har något otalt med honom.

De snabba klippen mellan rappa repliker är underhållande - tills ungefär halvvägs genom serien. Sedan börjar det bli litet uttjatat, och inte hjälps det av att intervjuerna också gör tidshopp till ett senatsförhör med ungefär samma människor. För uppenbarligen löstes inte gåtan på mordnatten, och hanteringen har blivit en het potatis i offentligheten. Nåväl, det är fortfarande rätt så roligt att se misstankarna åka slalom mellan dussintalet personer i staben, på gästlistan och så de som inte återfinns på någondera lista. Undersökningarna tar detektiverna runt i huset, och ger en bild av hur många som arbetar för att hålla ställningarna för en respektabel president och hans familj och gäster. Om man kan acceptera att gåtan kommer att få sin lösning på ett helt oväntat sätt, så är The Residence en kul bagatell.

The City in Glass av Nghi Vo

Staden Azril sjuder av festivalstämning när demonen Vitrine går genom den och nöjt beser sitt verk. Det är hon som har odlat den till att bli vad den är under de trehundra år som gått sedan hon kom dit. Från en liten bosättning utan större ambitioner har hon viskat uppmaningar i människors öron, och lockat dit driftiga personer från andra håll, tills Azril har växt till en stad med högre utbildning, skickliga och stolta hantverkare inom sina skrån, och sång, musik och god mat till att fira. Poetiskt och lockande beskriver Nghi Vo hur Vitrine formade om staden efter sina önskemål, och lika ömsint och fascinerande beskriver hon hur Vitrine återformar sig själv och vandrar genom ruinerna av Azril. För mitt under festligheterna kommer fyra änglar från öst för att utplåna staden. Efter deras eld ligger byggnaderna och människorna krossade. Vitrine kan inte kämpa emot dem men kan skicka en förbannelse på en av dem, vilken då mot bådas vilja blir bunden till henne.

Långsamt och försiktigare den här gången börjar Vitrine bereda plats för en ny inkarnation av Azril på samma plats, med ängeln hon förbannade som betraktare och ibland som medhjälpare. Varför utplånades Azril den första gången? Kommer den nya staden att få stå kvar? Änglar kan inte ljuga men kan svara på frågor så att inget svar egentligen ges.

Nghi Vos språk är lyriskt utan att ställa sig ivägen för handlingen, och mytologin hon bygger upp kring demonerna och deras roll i världen har en fin balans mellan påtaglig kraft och obegriplighet. Mellan pärmarna på den korta romanen ryms århundraden och tusentals människoliv, och krafter som ingen av dem kan ana.

Fler böcker av Nghi Vo:

Mammoths at the Gates

Say She She på Debaser

Say She She börjar sin konsert ytterst långsamt med den korta låten Collage, följt av Forget Me Not som är härligt släpig men ändå funkig tack vare den tunga basen. Den funkiga basen är förstås en av de viktigaste ingredienserna i Say She Shes sköna sound, och tillika den som klarar sig bäst i Debasers skramliga lokal. De vackra harmonierna i tjejernas sång går tyvärr inte fram lika bra, men låtarna är ju så bra att stämningen ändå är hög genom hela konserten. 

Musiken på nya skivan Cut & Rewind är precis lika väl skrivna och producerad i den 70- och 80-talsstil vi gärna kan få höra mer av även idag. Med underbara Prism från förra skivan inflikad får vi en rad av nya bra låtar: Disco Life, Take It All och den mjuka, välkomnande Under the Sun (vars somriga sound inte heller kommer fram så väl som man skulle önska). Tempot ökar igen i hitten Reeling, och Cut & Rewind stegrar sig till ett härligt kaos.

När bandet är så väl förankrat i det bästa soundet från 70- och 80-talet, passar det bara bra att varva in covers från eran, som Jackson Sisters I Believe In Miracles, följt av dansvänliga Chapters och Questions, lika funkiga de. Nyaste singeln Shop Boy (som handlar om glädjen i att swipa till höger, får vi höra) har ett litet mer avant garde-sound, som följs väl upp av nästa cover, Slippery People av Talking Heads som nu får den fina Say She She-behandlingen. Ett annat perfekt par är den lätt psykedeliska Astral Plane som följs av en cover på The RAH Bands Messages From the Stars.

   

She Who Dares är ett upprop för starka kvinnor, men jag hade gärna hört den ännu starkare rebellandan i NORMA. Nåväl, som extranummer får vi ännu mer glädje och kärlek i den fantastiska C'est si bon och den uppmuntrande Do All Things With Love. Låt oss hoppas att hela världen inspireras av både text och musik från Say She She, och att de själva fortsätter att spela länge till.

Innan dagen viker för natt av Clémence Boulouque

Att Stefan Zweig, Salvador Dalí, Gala och mecenaten Edward James besökte Sigmund Freud i London en sommarkväll år 1938 är belagt. Vad de sade i detalj är okänt, men i boken Innan dagen viker för natt har Clémence Boulouque satt sig in i de olika personernas kynnen och skrivit hur mötet skulle kunna ha gått till. I enlighet med Stefan Zweigs egna skrifters insikter i människors psykologi låter Boulouque honom reflektera över sin roll i världen speglat i det som sker i mötet.

En blygrå tystnad faller, den där tystnaden som dunkar i tinningarna efter en svekfull kommentar. Han står just i begrepp att uppfylla Dalís dröm genom det här mötet, och så förolämpar han honom. Zweig kommer att verka oberörd, omvandla gliringarna till förevändningar för iakttagelser och gallan till karaktärsstudier. Den konsten behärskar han; det är hans självförsvar. Någonting hos honom väcker förakt, så har det alltid varit, och han vet det; angreppen kommer till och med från vännerna, och han ursäktar dem, men det tär på honom.

Vi känner till Salvador Dalí som en underhållande, utlevande typ som målade spännande och roliga tavlor - en färgglad klick i vår allmänbildning. På nära håll kan hans excentricitet ha varit jobbigare att stå ut med i längden, särskilt om hans många excentriciteter, tänkta att stöta mot konvenansen, också är personligen stötande för omgivningen. Påeldad av sin självupptagenhet är det just så Dalí beter sig under kvällen, men även om Boulouque inte faller för den simpla stereotypen att ursäkta honom som ett sårat barn, skissar hon ändå upp hur viljan att bete sig motvalls grundlades i barndomen, och han slipper framstå som enbart en pladdrande pajas.

Dock, Dalí saknar den lågintensiva men ändå akuta sorg som Zweig, Freud och hans dotter Anna känner, av att vara i exil i Storbritannien på grund av det tilltagande hotet från nazismen i sitt hemland. Varvat med den flerspråkiga konversationen flikas in tankar på vad man måst lämna efter sig, som minnen från Freuds klinik på Berggasse, samt de närvarande österrikiska judarnas medvetenhet om varandras oro.

Än om vi inte kan veta exakt vad som sades den kvällen, så gör Clémence Boulouque ett gott arbete med att förmedla stämningen på flera plan; inte bara vemodet över världens tillstånd hos människor som inte ens vet hur mycket värre det kommer att bli, utan också det som hände innan, nämligen ambitionen att utforska människans inre vilket förändrat hela världen utanför deras rum: Sigmund och Anna Freuds psykoanalys, Stefan Zweigs noveller och biografier, och även Salvador Dalís lekfulla surrealism. Det kan vara givande att inte låta sig nedslås av den korta romanen, utan istället ta med sig den stimulerande känslan från den.

Hela världens recept på Teater Galeasen

En vällagad och god måltid, visst är det civiliserat? Ett tecken på förfining och civilisation, på att allt är bra? De tre personerna inleder pjäsen Hela världens recept i köket, och på TV-skärmar ser vi hur de knådar degen, bryner köttet... nej, nu blev det fel, nu måste de börja om från början. Tillagningen måste vara perfekt, och det blir som ett återkommande mantra när andra omständigheter känns osäkra. Personerna kommer ut på scenen, där växter slingrar sig i varje hörn och även över bilvraket som står där. Girlangerna av gröna blad skulle kunna vara en lyxig inredningsdetalj, eller ett tecken på att våra huvudpersonern lever i samklang med naturen. Men de liknar också hur naturen i slutändan arbetar sig in och återtar de öde platser som människan har måst lämna.

"Vi har det bra" upprepar den ena kvinnan med eftertryck, som en besvärjelse. Fast hon blir mindre övertygad för varje gång, och hon hejdar sig när hon märker likheten i orden "beredda" och "rädda". Gång på gång räknar personerna med eftertryck upp alla delikata ingredienser de har hemma, och hur bra de har det på ön, med utsikt över till fastlandet. Men när proppen går och det blir mörkt börjar paniken växa till sig. Det här är något de inte kan hantera. Tur att elektrikern/sällskapshunden kan fixa så att strömmen kommer tillbaka. Den här gången i alla fall.

Foto: Markus Gårder

Christina Ouzounidis pjäs Hela världens recept låter på ett lysande vis personernas middagsprat glida fram på en tunn, hal yta över ett bråddjup av rädsla. Matlagningen och den belevade konversationen blir ett sätt att hålla stången oron över att civilisationen kan vara på väg att krackelera, att de trevliga middagarnas tid kommer att ta slut och att kanske till och med all mat kommer att ta slut. Genom missöden och misströstan är pjäsen fängslande från början till slut.

Länk till Teater Galeasens sida om Hela världens recept

Jag visslar i den mörka vinden av Maria Navarro Skaranger

Hur lever de människorna som inte verkar göra något? Inte har arbete, litet bortkomna. De har familj och vänner men inga nära kontakter. Sidsel är en av dem. Man kan börja läsa boken Jag visslar i den mörka vinden snabbt och otåligt vänta på att hon skall göra något gripbart, eller kanske bryta samman inför omvärlden. Men det är inte det som boken handlar om, och det kan vara bra att gå tillbaka och läsa om de första sidorna med mildare ögon. 

Sidsel råkar visserligen ut för något omtumlande när hon av egen oaktsamhet krockar med en skåpbil. Det ger henne mindre skador som genast följs upp på sjukhuset - inga stora operationer men istället orsak till några fler av de små prövningar i vardagen som Sidsel är med om. Åter igen inga stora saker, snarare sådana stunder av hjälplöshet som vi alla kan uppleva ibland, som att vänta på någon som aldrig tycks komma, eller undra om de andra i köpcentret tycker att man är konstig. I ett liv utan större rörelse eller glädjeämnen bidrar de till en aldrig sinande känsla av otillräcklighet.

Berättarrösten har en diffus identitet men ganska stor klarhet i vad den säger. När man hamnat på dess våglängd kan man med den känna litet irritation, oro men mest en stor ömhet för Sidsel. Hon är ingen av dem med intelligens, kreativitet eller energi nog för att göra något stort av sitt liv, och hon tillbringade en tid på en institution när hon hade psykiska problem som ung. Men inte heller är hon och hennes dotter och bästa väninna helt hjälplösa. De har alla fått barn med odugliga män men lyckats mota ut dem ur sina respektive liv, för sitt eget och sitt barns bästa.

Sidsel har alltid gjort så gott hon kan, en sådan som Sidsel måste alltid sträcka sig längre än vi andra och är därför ingen dålig mor.

Efterordet avslöjar att boktiteln är tagen från en av de alternativa titlarna till Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick. Den boken dök faktiskt upp i mina tanker medan jag läste, men som en sämre variant av Maria Navarro Skarangers verk, där den obemärkta, obetydliga människan betraktas mer ömsint och förstående medan hon långsamt tunnas ut och försvinner.

Den lilla vida världen på Hallwylska Museet

Innan dockskåpen gjorde sitt intåg i barnkamrarna på 1900-talet, var de dyrbara objekt för vuxna människors ömsesidiga beundran och nöje. I det vackra och välmöblerade Hallwylska palatset fanns det även där ett tittskåp med noggrant förfärdigade miniatyrer. Några av dem visas i utställningen Den lilla vida världen, sida vid sida med underbara, uppfinningsrika verk skapade på senare år. Ett av dem är Göril Larssons minutiösa återskapande av en av de redan så detaljrika salarna i Hallwylska palatset, från utställningen Dukat för fest från 2023.

Flera andra tittskåp återskapar byggnader från tidigare eror.

Men lika gärna låter man fantasin flöda fritt och skapar den arkitektur och de noggrant uttänkta detaljer man längtar efter att få göra och se.

För många är miniatyrbyggandet både en utmaning och avkoppling. Ett par montrar och en film visar hur det går till att skapa ett litet föremål av föremål i vardagen.

Modelljärnvägar är förstås ett av ställena att få utlopp för sin längtan att skapa en värld i miniatyr.

Men man kan också experimentera med annat, som ett futuristiskt växthus eller ett skräckhus.

Eller en idealisk, välkomnande julinteriör med dignande bord.

Länk till Hallwylska Museets sida om Den lilla vida världen