För drygt ett år sedan dog min vän Lotta. Lotta med blogg ”Vid Vätterns strand”. Vi träffades genom bloggandet. Jag trodde först att hon bodde på andra sidan sjön, i trakten av Hjo. Men det visade sig att hon bodde på samma sida som jag och att hon jobbade i köket på skolan där min man ledde en del av renoveringsarbetet. Så de möttes faktiskt innan Lotta och jag träffades på riktigt.
Precis som jag älskade hon pelargoner, dahlior och att bada. Vi ville gärna vara den som hoppade i först om våren. Vi åkte på trädgårdsmässan ihop och tyckte båda att det bästa med den dagen var att sitta och prata i bilen på vägen till och från mässan.
Lotta drabbades av cancer. Hon var obotligt positiv och bekämpade sjukdomen. Men så blev hon sjuk igen. Hon skulle bli frisk även den gången. Vi kunde visserligen inte åka på trädgårdsmässan det året eftersom det krockade med cellgiftsbehandlingen, men vi planerade en annan utflykt. Hon skulle bara bli lite bättre först. Men så plötsligt var hon borta. Det var som att knäppa med fingrarna. Hon fanns inte längre.
För mig var det obegripligt. Vi skulle ju träffas. Hon fanns ju där fyra mil bort, gick omkring i sin fina trädgård och promenerade med hunden. Jag har haft jättesvårt att förstå att hon verkligen är borta. Jag vet förstås att hon är död, men en del av mig förväntar sig att hon plötsligt ska höra av sig, att jag ska kunna skicka ett sms och berätta något, att vi så klart ska åka på mässan ihop nästa år. Och ta vägen förbi Sune Tryggs pelargonodling på vägen hem.
Men nej, hon finns inte. I alla fall inte här.
Som jag tidigare har skrivit har jag min sämsta trädgårdssäsong någonsin. Men det finns en sak som jag är väldigt glad för och det är Lottas vallmo. Jag beundrade de stora runda fröställningarna i hennes rabatt och hon skickade frö till mig när de hade mognat. I somras kom jag ihåg fröerna och fick nästan panik när jag inte visste var de fanns. Men jag hittade dem och strödde ut dem på jorden när det äntligen skulle regna.
Nu har jag Lottas vallmoblommor i rabatten. De har blommat sedan i juli. Jag blir så glad varje gång jag ser dem. De får mig att tänka på henne och på något sätt är det som om jag har kommit till ro med att hon inte finns mer. Jag drabbas i alla fall allt mer sällan av den där känslan av att kroppen rycker till när jag först tror att hon fortfarande finns för att genast inse att hon faktiskt inte gör det.
Allra gladast är jag för den violetta vallmon. Den såg jag aldrig hemma hos henne, men det är en vallmo jag länge har drömt om. Jag fotograferade precis en sådan vallmo i en trädgård i England för flera år sedan och har haft den som bakgrundbild på min mobil ända sedan jag skaffade den. Och nu har jag den i min rabatt. Tack vare en fin vän. Det känns nästan som en gåva från den andra sidan.
