Tomt på önskelistan

Klappjakten är i gång. Det går sisådär. Men ett och annat väntar på att bli inslaget. Många hårda paket, för visst köper jag böcker! Fast inte till mig själv då. Mia i bokhörnan undrar i veckans helgfråga detta: Har du någon bokönskelista?

Nej, jag har ju inte det, även om det finns titlar som lockar.  Min ambition är att inte skaffa nya böcker hela tiden, i stället låna mer på biblioteket, klara av några av alla de olästa jag har som väntar och ta tag i de senast utkomna som jag är sugen på via BookBeat. Har laddat ned Lena Anderssons "Studier i mänskligt beteende" och tänker varje dag att nu, nu ska jag börja ... men har ännu inte kommit till skott.

Copyright Klimakteriehäxan

Tankar kring en önskelista

Martina Haag är förvisso inte en av mina favoritförfattare, men jag kan uppskatta hennes humor (och delade hennes ilska över hur maken behandlade henne, skildrat i "Det är något som inte stämmer"). Nu har hon en ny bok ute. Jag kan inte lova att jag tänker läsa den, men jag gillar omslaget!

Redan på utsidan av boken "Från och med nu" radar Haag upp något som verkar vara (delar av)  hennes "bucket list", alltså saker hon vill klara av medan hon fortfarande är i livet. Jag kan inte låta bli att fundera över om vi har något gemensamt. Inte väldigt mycket, men ändå ...!

Vi tar dem i tur och ordning:

Bli räddad av en skitsnygg brandman. Måste säga att jag tycker det är viktigare att jag blir räddad än hur min räddare ser ut. Men råkar han vara snygg tänker jag inte protestera. Det finns förvisso kvinnor som är brandmän också, förresten!

Kyssa en främling högst uppe i Eiffeltornet. Trots flera besök i Paris har jag aldrig varit uppe i det där tornet över huvud taget, än mindre pussat någon.

Sno en klänning på Gucci. Nej, verkligen inte. De har nog ändå inte min storlek ... Det finns dessutom andra modeskapare jag tycker mycket bättre om.

Dricka champagne på Orientexpressen. Skulle gärna ta tåget och i så fall också gärna lite bubblor, men det har inte hänt.

Ha en trekant tiokant. Va? (Om det blir en bok kommer jag ganska säkert inte att läsa den.)

Klättra upp på toppen av Cheopspyramiden. Huvva, jag som är så höjdrädd!

Skjutas upp i rymden. Tack, men nej tack. Vill nog inte skjutas över huvud taget om jag kan slippa.

Se slutet av Kinesiska Muren. Har sett en bit av den, men det var antagligen nånstans mitt på. En häftig upplevelse hur som helst, något jag verkligen hade drömt om.

Åka helikopter över Grand Canyon. Har varit där. Gått till fots ända ner och upp igen. Asjobbigt. Hade varit otroligt mycket enklare med helikopter ... men jag faktiskt flugit över Iguazu-fallen, kan det kanske räknas? Spektakulärt!

Sätta eld på julbocken i Gävle. Pyromani är ingen hobby jag uppskattar eller uppmuntrar. Som tur är är jag inte lagd åt det hållet. Trist tradition.

Bara tre av de här sakerna har Martina Haag hittills kunnat bocka av: hon har kysst en främling i Eiffeltornet, hon har druckit champagne på Orientexpressen och hon har flugit över den imponerande Grand Canyon.

Om jag skulle göra min egen seriösa lista skulle den se rätt annorlunda ut, även om jag inte riktigt vet vad den skulle komma att innehålla. Det här var bara ett litet tankeexperiment, inspirerat av att jag fick syn på boken i ett skyltfönster. Hur stämmer den här listan med dina önskningar för framtiden? (Alla som svarar att de tänker tända eld på Gävle-bocken anmäler jag till polisen!)

Maken och Sonen på Kinesiska muren. Året var 2007.

Copyright Klimakteriehäxan

5 x 5

Nu ska vi förpassa oss till forntiden ... för det blir utan tvekan resultatet för den som vill svara på Elisa Matildas fem fredagsfrågor denna gång:

1. Minns du hur du firade din 5-årsdag? Nej, det var ju faktiskt rätt länge sedan.
2. 
   Vilka fem saker från barndomen har du i förråd/källare? Min första egna bok, "Kattilina och hennes bröder". En röd sammetsklänning med vita blommor och en rosa stickad klänning, i storlek kanske tre år, båda gjorda av min mamma. Ett armband jag fick i present, med röda stenar som jag var övertygad om att de hette "rubiner". Ett par små skor som sitter på väggen tillsammans med övriga familjemedlemmars skor i liten storlek. (Bild nedan)
3. Hur firade du din födelsedag för fem år sen? Sonen bjöd på middag, hemlagad. Han är bra på det.
4. Vilka fem kända personer skulle du bjuda på ditt nästa kalas? Pass på den! Kan ju inte bjuda folk på party bara för att de är kända, eller hur?
5. Har du just nu fler än fem saker på din önskelista? Nej. Där står: hälsa (för mig, min familj, mina vänner och i princip alla andra), en trevlig resa, en fin sommar. Det lönar sig föga att önska livet ur Putin så jag väljer att inte lägga någon energi på det.

Övre vänstra hörnet: Makens finskor. Till höger en gummistövel som båda våra
barn använt. I mitten: Dotterns vita snörskor och mina "tossor". Längst ner
stövel nr 2 och Sonens sandaler. Allt på en trasväv som Dottern gjort på fritids.

Copyright Klimakteriehäxan

Årets julklapp – på önskelistan?

Det är bara fem veckor till jul. "Black Friday" dessförinnan, julklappsrallyt drar igång – om det inte redan gjort det. Lite av ett startskott fyrar Handelns Utredningsinstitut, HUI, av varje år vid den här tiden. Då har man korat Årets Julklapp. I dag fick vi veta vad som gäller.

Julen 2021 ska det vara en "biljett till ett evenemang" som väntar under granen. Konsert, teater, hockeymatch, handbollsturnering, konstvisning, ståuppkomik, det är bara att välja något som man vet att klappmottagaren uppskattar. 

I mina öron låter det som bra presenter, om än inte av det billigare slaget. Att gå på teater och konserter kostar oftast ett antal hundralappar, och den som får klappen vill förmodligen gärna ha någon i sällskap, allt blir ju roligare då! Priset blir därmed det dubbla.

Nog verkar detta väl ändå vara något som kan tänkas stå på många önskelistor? Speciellt om man betänker att vi gått igenom en lång period med covid-restriktioner, en period när live-evenemangen verkligen lyst med sin frånvaro. 

Nu kraxar ändå olyckskorparna. Pandemin är inte över, nya fall dyker upp, den som känner sig säker ska ändå vara försiktig. Och den som inte accepterat vaccinering men ändå söker underhållning bör, för allas bästa, definitivt välja evenemang som sänds i tv, att avnjutas hemma i soffan helt privat.

Fast ett alternativ är ändå, som alltid, en bok. Eller, för att i någon mån lyda påbudet från HUI, varför inte ett abonnemang på en streamingtjänst som erbjuder både hör- och e-böcker?! En sorts evenemang det med!

Copyright Klimakteriehäxan

Önskelista m/2019

Mia i bokhörnan fyller år på söndag och har gjort en önskelista. Vilket leder till veckans helgfråga: Vad har du på din önskelista?

På senare år önskar jag mig god middag i gott sällskap, en fin blombukett och något litet som jag inte har en aning om, men som jag blir glad för ... Det skulle förr i världen alltid ingå minst en bok, men det behovet är inte akut längre och ni vet varför!

Bild från ica.se (där jag oftast köper
mina räkor)

Födelsedagsbarnet Mia ser också fram emot middagen, hennes favoritmeny. Bonusfrågan följaktligen: Har du någon favoritmeny?

Jag är verkligen en allätare. Älskar kött, fisk, skaldjur, grönsaker, frukt, desserter. Så jag är inte svår att tillfredsställa vid matbordet. Men en sak är klar: jag verkar aldrig tröttna på Smögen-räkor. Gott bröd och ost till, lite vitt vin och jag klagar garanterat inte!

Copyright Klimakteriehäxan

Önskelista fast egentligen inte ...

Johanna i deckarhörnan skriver: Med mindre än en vecka kvar till julafton känns det som ett passande tema att lista vilka böcker vi önskar oss i julklapp. Så idag finns det all anledning att se till att familj och vänner spanar in era topplistor!

Jo det är väl rätt tänkt, i princip. Men jag borde ju aldrig mer skaffa en bok, utan låna min läsning! För hyllorna bågnar. En önskelista kan jag förstås göra ändå, med titlar jag är nyfiken på. Fast jag måste inte äga dem! Undrar om Tomten kan förstå ett sånt resonemang?

"Silvervägen" av Stina Jackson. Alla hyllar den, till och med Leif GW. Min nyfikenhet är väckt.

"Tyg och otyg" som är Gunilla Ponténs memoarer. Aktuella nu när hon, vid 89 års ålder, tydligen oåterkalleligen ska sluta producera och sälja sina härliga kläder. Men boken kom för länge sedan, 1993.

"Domardansen" av skickliga duon Lena Ebervall och Per E Samuelson. Ännu en svensk rättsskandal lyfts fram i ljuset.

"Bränn alla mina brev" Från att ha tyckt att Alex Schulman var helt outhärdlig på alla sätt har jag svängt om totalt. Gillar hans sätt att skriva, både böcker och krönikor.

"Aednan" gav Linnea Axelsson en August i år. Frågan är om jag kan uppskatta den. Är tydligen en sorts poesihistoria, och poesi brukar jag ha svårt för. 

Bara en av ovanstående titlar finns (än så länge) i pocket, så där får Tomten ytterligare information om min önskade läsning ...

Copyright Klimakteriehäxan

Önskeklappar

När torsdagen lider mot sitt slut dyker den upp, Helgfrågan, i Mias bokhörna. Och så här mitt i december lyder den:
Vad önskar du dig i julklapp?
Tja, det är inte enkelt. Men jag önskar att vi "blir med" skrivare i huset igen, den vi har fungerar ju aldrig, ens för att printa något enkelt i svartvitt! Nyttig nyanskaffning, helt enkelt. 

Då blir det en klapp inte bara till mig. Samma sak gäller om man väljer att ge mig en flaska champagne, för det uppskattar jag alltid och har inga problem med att dela med mig av. Egentligen borde jag förstås önska mig en massa böcker, för det har alltid hört julen till. Men i dagsläget har jag ju redan så många jag inte hunnit läsa! 

Om sedan någon lyckas komma på något som jag inte alls vet att jag önskar mig men ändå väldigt gärna vill ha så är det fantastiskt kul. Det har hänt! Händer kanske igen?

Bonusfrågan handlar om saker som är garanterat onyttiga:
Är det något speciellt godis du måste göra eller köpa till jul?
Jag gillar ju snask i många olika former, fast jag önskar förstås att jag inte gjorde det. Förr gjorde jag gärna knäck. På senare år har jag brukat tillverka müsligodis, som låter en aaaaaning bättre, åtminstone till namnet.
Du kanske rent av vill ha receptet? Var så god, det är ingen komplicerad kökskonst!

Müsligodis

50 g margarin (eller smör)
0,5 dl sirap
0,5 dl socker
1 msk kakao
3 dl müsli

Smält margarinet i en kastrull. Rör ner sirap, socker och kakao.
Blanda väl.
Låt koka ett par minuter.
Rör sen i müslin. Klicka ut smeten på bakpapper (eller i knäckformar, det gör jag)
Ställ svalt så att det stelnar. Förvara i kylskåp (fast det blir inte länge).

Copyright Klimakteriehäxan

Önskelista som egentligen inte finns

Så sent som i går gjorde jag en ansträngning i böckernas värld. Föresatte mig att rensa ut. Nu skulle de bort, de där romanerna jag ändå aldrig kommer att läsa, de där bantningsevangelierna om LCHF och GI-metoden, de där lite tveksamma halv-fakta-historierna i ämnen som egentligen inte engagerar mig särskilt mycket.

Hur det gick? Tja jag vet inte riktigt. Visst blev det en hög som går bort, men det mesta är ju ändå kvar. Pinsamt nog har jag ungefär två hyllmeter oläst, i olika kategorier. Många av de där böckerna är jag nästan helt säker på att jag faktiskt vill läsa, att de är bra. Men när?

Då förstår ni att min entusiasm är behärskad när Johanna i deckarhörnan bestämt att veckans topplista ska vara det samma som en önskelista till jul. Men bloggutmaningar är ju till för att åtlydas, eller hur? Så mot bättre vetande listar jag fem titlar som ännu inte står på de olästas hylla. Och jag vill allra helst vänta tills de finns i pocket, billigare, lättare, mindre utrymmeskrävande! Är boken skriven på engelska vill jag läsa den på originalspråk, dessutom.

Här följer alltså en önskelista som egentligen inte finns:
"Swing Time" av Zadie Smith. Hon debuterade jätteung med "Vita tänder" som var otroligt bra, sedan dess har jag inte läst henne.
"Skrik tyst så inte grannarna hör" av Karin Alfredsson. Min vän och kollega är tillbaka med ny bok efter flera år när arbetet lade hinder i vägen för skrivandet.
"Ett jävla solsken" av Fatima Brenner. Fick fack-August i år. Berättar om en föregångsfigur i svensk journalistik.
"En bror att dö för" av Roslund & Thunberg. Fortsättning på den gastkramande, sanningsbaserade berättelsen om Militärligan som hade titeln "Björndansen".
"Åren i Paris" (The Paris Wife) av Paula McLain. Den boken dök upp i min värld i går, som ett svar på min bloggpost om "Mrs. Hemingway" (scrolla!). Och när jag googlar på författaren ser det ut som att hon verkligen är läsvärd!  

Copyright Klimakteriehäxan

Helgfråga när julen närmar sig

Mia som troget ställer en helgfråga vecka efter vecka är redan helt uppe i julen. Alltså är helgfrågan denna gång två, båda präglade av julstämning:
Vad önskar du dig i julklapp? och så en närbesläktad uppföljare: Har du någon favoriträtt på julbordet?

Min önskelista är i kortaste laget och på den står, hör och häpna, att jag faktiskt INTE vill ha någon bok, eftersom jag har så oändligt många jag inte hunnit med. Skulle möjligen då vara med undantag för Zadie Smiths senaste, i pocket och på engelska. "Swing time" heter den. Ja, man ska ju alltid vara öppen för kompromisser, eller hur?

På julbordet måste skinkan stå, så är det bara. Åt mitt första (och antagligen enda) krogjulbord för året i går, och den skinkan var tämligen smaklös, så min egen måste bli bättre!
Sen gäller det att lyckas med frestelsen också, men den brukar vi inte ta på själva julafton.

Copyright Klimakteriehäxan

På önskelistan?

Bokhyllan bågnar hos Lyran. Det gör min med. Ändå önskar hon sig böcker i julklapp! Så nu undrar hon: Är det lika för er? Berätta om tre tillskott som känns nödvändiga i din bokhylla! Där har vi alltså veckans tematrio-uppgift.

Faktum är att jag egentligen inte vill ha någon bok i julklapp alls. Tänk hur det var förr: en julafton eller födelsedag utan bokpaket skulle ha varit ren tragedi, katastrof, dubbelt elände. På senare år har jag med flit lugnt inväntat pocketversionerna, eftersom de dels är billigare i inköp, dels (och inte minst) tar mindre plats och är lättare att ha i handväskan.

Men visst finns det böcker jag åtminstone tror att jag vill läsa. "Ett jävla solsken" av Fatima Bremmer är en sådan. Handlar om en pionjär i journalistfacket, Blenda Nordström. Fick årets August i fackklassen.

Lite sugen är jag förstås också på Chimamanda Ngozi Adichies "The Shivering" trots att det verkar vara en novell inklämd i en volym med andra. "Det goda folket" (The Good People) ät Hannah Kents uppföljare till "En mörderska bland oss" (Burial Rites) och den kan ju bara vara bra!

Fast i grund och botten kan jag alltså lätt vänta på pocketupplagorna. Innan de dyker upp i handeln har jag minst en meter andra olästa böcker att klara av – vilket jag inte kommer att göra ... Så frågetecknet i rubriken är allvarligt menat!

Copyright Klimakteriehäxan

Klappar valda med hjärtat

Det pågår en klappjakt där ute, inte sant?
Önskelistorna kan vara långa som en roman eller kortare än en haiku. Oavsett vilket kan det vara svårt att hitta rätt, att få till de där paketen som gör mottagaren glad.

En sak är säker: det är inte prislappen som avgör. Extra tydligt blir det när det handlar om presenter som barn ger till vuxna, komplement till de egenhändigt tillverkade teckningarna, broderierna och pärlplattorna som alla föräldrar föräras.

I huset i Barndoms-landet har i alla år en liten porslinsfigur stått. Den är kanske sju-åtta centimeter hög. "IMPORT" står det i botten, det är allt man får veta om föremålets proveniens.

Prylen visar en storögd kattunge som sitter på en (väldigt liten om man betänker proportionerna) karmstol. Det är jag som har köpt den. Antagligen ett av mitt livs första inköp, jag var kanske fem.
Jag har inget eget minne av detta, men har fått berättat för mig hur det gick till.

Vi var på besök i Arvika, min mamma och jag. Och jag hade fått en peng av pappa för att köpa en present till henne – till födelsedag eller julklapp, det kan kvitta, det var mot slutet av året och hon fyllde år i december.

Kyrkogatan fram travade vi, tittade i skyltfönstren, handlade väl ett och annat. Så kom vi till en butik som sålde nästan allt ett hem behöver, under etiketten "bosättningsaffär"! Där fastnade jag. Befallde mamma att stanna på trottoaren, medan jag gick in och köpte den där porslinsfiguren som stod i skylten och som jag fattade kärlek till vid första ögonkastet.

Fåtöljkatten har stått framme i alla år sedan dess. Ett och annat höjt ögonbryn har den frammanat. Men den försvarade sin plats: barnets första egenhändigt utvalda och inhandlade gåva till mamma. Då behövs varken designernamn, firmastämpel eller imponerande prislapp. Nu när min mamma inte längre finns har jag tagit hand om kissen, ett kärt arv.

Ungefär fyrtio år senare händer samma sak mig. Dottern (kanske 4 år gammal) har, mycket bestämt, pekat ut vad hon vill ge sin mamma i julklapp. Maken lyder och betalar. Det var inte någon särskilt kännbar utgift ...

Jag får en nåldyna med sex små människor i ring som famnar kudden där knappnålarna ska sitta. De har "hårpiskor" av garn och är, naturligtvis, bedårande. Står framme i min närhet i alla dagar sedan dess och kommer att stå där tills ingen minns hur de kommit in i vårt hem. Nåldynan är helt anonym, men är sannolikt designad långt utanför Sveriges gränser.

För den som behöver tröst i julruschen kan det vara skönt att veta, att det är verkligen inte det dyra, exklusiva på önskelistan, det som kostar skjortan, som spiksäkert blir presenten mottagaren minns resten av livet och med glädje vilar ögonen på så gott som varje dag. Dock gäller ett krav: klappen ska vara vald med hjärtat!

Copyright Klimakteriehäxan

Drömskt i Veckans fönster

Det är reprisvarning på min bild, jag vet. Samma barn plåtade jag flera gånger, men det kan inte hjälpas: här kommer hon igen, tjejen med de blonda flätorna och längtan i blick, om än på ett nytt foto.

För nu är det bara dagar kvar tills tomtenissarnas jobbarfinal för året är här. Vad har dom med sig? Vad finns under granen? Vad stod på önskelistan – och vad går i uppfyllelse? Drömmarna inför jul kan vara många och behöver förstås långt ifrån alltid handla om presenter. Många ungar drömmer intensivt om en vit jul med snö och härliga utelekar, andra mindre lyckligt lottade drömmer om en vit jul av annat slag, en där ingen förälder petar i sig för mycket glögg och tappar kontrollen.

Men drömmarnas tid tar ju faktiskt inte slut bara för att julen är över. Nog drömmer vi lite till mans om det nya året, och det kan mycket väl vara drömmar som liknar dem vi hyste inför julen. Vad för 2015 med sig? Vad finns under ytan? Vad står på önskelistan – och vad går i uppfyllelse?

Inget är som bekant svårare att sia om än framtiden, så vi får vänta på svaren. Tills vidare kan vi klicka oss över till Susanne och se vad veckans fönsterfotografer hittat för motiv som illustrerar temat DRÖMSKT.

Copyright Klimakteriehäxan

På önskelistan till Jultomten

Det är nästan midsommar.

Men jag ser fram emot jul.

I dag har jag nämligen sett den perfekta julklappen till mig, även om den måste öppnas i förtid (ja, det skulle funka som födelsedagspresent också, jag är ju ett vinterbarn).

Så vad önskar jag mig? Jo, en konsertbiljett, som vore jag en idolsugen tonåring. Det står nämligen i tidningarna i dag, att Kris Kristoffersson kommer till Sverige igen. Han var här för två år sedan och fick de mest lysande recensioner. En bekant reste många mil, till Skåne, för att uppleva honom, och garanterade att det var värt varenda krona, varenda tillryggalagd kilometer.

Den 13 november uppträder KK i Stockholm och då vill jag verkligen vara på plats. Visst sjunger han väl "Me and Bobby McGee"? Inte kan han låta bli att ge publiken "Help Me Make It Thru The Night"? Eller "This Old Road"? Där har ni bara tre låtar ur hans omfattande produktion, ballader som är oförglömliga. Det är en aning pinsamt (kanske) att erkänna, men faktum är att en gång satt jag på ett tåg och ägnade hela resan åt KK på cd. Och grät, inte oavbrutet men stundtals.

Han har väl inte världens bästa sångröst, åtminstone inte nu för tiden. Och visst, visst är det rätt så sentimentalt ibland. Men vad gör det? Han är ju fantastisk ändå! Ja, jag har till och med gillat honom på film, trots att han inte är klotets bästa skådespelare heller ...

Precis på midsommarafton blir Kris Kristoffersson 76 år. Det sas redan vid förra besöket att det förmodligen ingick i vad som skulle bli hans sista turné – och jag svor över min usla framförhållning som inte ordnat en musikalisk utflykt.

Men den här gången, snälla Tomten!?

UPPDATERING: Efter att ha sovit på saken har jag kommit fram till att jag nog ska ta tag i det här inköpet alldeles själv. Faktum är att jag aldrig, ens som riktigt liten, trott på Tomten.

Copyright Klimakteriehäxan

Tjuvlyssnat på bussen

Lätt morgonstressad pappa konverserar sin son, uppskattningsvis i femårsåldern. Pojken verkar inte vara på sitt soligaste humör. Pappa letar uppenbart efter samtalsämnen som kan få barnet på gladare tankar.
-Ikväll kanske vi ska skriva din önskelista till tomten? föreslår fadern, i världens mest positiva tonfall.
-Mmmm.
-Men det blir väl roligt? Vi kan hjälpas åt? Och sen skickar vi den till jultomten?
Sonen suckar. Vrider sig olustigt.
-Kan man inte sms:a?

Copyright Klimakteriehäxan

Julklappstips

Julen närmade sig.
Frun i huset var missnöjd med sin bil och beklagade sig för sin man.
-Köp en överraskning åt mig i julklapp! När jag sätter foten på plattan ska den accelerera från 0 till 100 på mindre än 4 sek, och den ska helst vara blå! sa hon.

Fylld av förväntan inväntade hon så julafton.
Och se här vad den omtänksamme maken köpte till sin hustru.

Historien förtäljer inte om mannen såg juldagen gry.

Rosa julklapp till blondiner

Är du blond?
Önskar du dig en ny dator i julklapp?
Skulle det kunna räcka med ett nytt tangentbord för att pigga upp dig - det gamla börjar kanske bli slitet av allt bloggande?

Det finns ett, ett perfekt. Specialdesignat för tjejer med mindre intresse för den digitala än den analoga världen. Säljs (åtminstone) i England, för ungefär fem hundralappar.
Och det är rosa, naturligtvis.

Skaparen har tagit fasta på alla de där skämten som blonda tjejer får utstå och gjort något av det.
Alltså står det inte ”Back Space” på tangenten man backar med. Det står ”Ooops!”
Den knapp som i dag har texten "Enter" heter i rosa omgivning "Yes! I want it!"

Slår man ner tangenterna med dollar- eller pundtecken på hörs det klirrande ljudet från en (gammaldags?) kassaapparat.
Som extra bonus kan man få några specialtangenter, till exempel en som skriver ”OMG” (Oh my God). Och klämmer man till med ”Caps Lock” slår maskinen larm: ”Varning! Du är nu uppe i storlek XXL!”

Så där ja! Ett ganska oväntat bidrag till önskelistan, eller hur?
Kanske behöver man inte ens vara blond.
Det kan säkert räcka med att vara kvinna.
Fast är klappens mottagare humorbefriad är detta nog ingen bra presentidé trots allt …

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du ha mer "tekniska" detaljer - kolla här!

Önskedjur: giraff

”Jag vill ha en giraff. Den kunde bo i Afrika men vara min!”
Det där skrev jag när jag var ungefär sju år. Och så ritade jag en bild av mitt önskedjur. Vet inte hur idén kan ha fötts, jag hade definitivt inte sett savannernas kung med egna ögon.

Många år har gått sedan dess och inte kom jag ihåg att jag hade en så exotisk önskan förrän jag nyligen blev tydligt påmind. Hittade nämligen den där skriv- och målarboken som jag fyllt med mödosamt nedpräntade bokstäver och teckningar en sommar för så länge sedan.

Men kanske är det något med arvsanlagen? Dottern närde nämligen också en het längtan om att bli giraffmatte när hon var i samma ålder. Önskelistan toppades år efter år av det långhalsade fascinerande djuret – och jo då, hon menade en riktig, ingen leksaksvariant!

Fast just i hennes fall skulle det förstås kunna handla om girafferna vi såg i Kolmårdens djurpark på en utflykt. Där var det så vist ordnat, att människa och giraff kunde mötas i ögonhöjd, vi såg ögonfransarna, den mjuka mulen, de kraftiga käkarna – giraffen är ett vackert djur i all sin oproportionerlighet. Dessutom fanns en unge, kanske "bara" två meter hög, att beundra.

Nu lackar det mot jul igen och man kan hoppas på nya önskelistor.
Faktum är, att jag nu väldigt gärna skulle vilja ge bort en giraff, för nu vet jag var de finns att köpa.
Affären heter African Touch och ligger på Hornsgatan i Stockholm. Det är en butik som är jättekul att botanisera i, jag har tagit för vana att gå dit med varje utsocknes besökare som har det ljummaste intresse för heminredning, textilier, prylar.

Såvitt jag vet har ingen annan de saker som säljs i detta Eldorado för julklappsjägare. Underbara tygtryck som kan köpas som metervara, men som finns också som tabletter, kuddfodral, väskor. Broderade kuddar som sprider glädje med sina färger och väcker beundran för de många, täta stygnen. Smycken. Skålar av snäckskal. Ljusstakar av ståltråd. Lampor av plåt, lampor av glaspärlor. Härliga, blanka, tunga djur av sten, i knubbiga former som ligger fint i handen. Allt tillverkat i olika afrikanska länder.

Och längst in i butiken står den: giraffen.
Den är smärt och smidig, snidad ur en enda trädstam, gissar jag. Det är en konstnärs bild av ett märkvärdigt djur. Priset ligger en bit över 2000 kronor, men om man funderar över timlönen för den skicklige träsnidaren blir den nog inte särskilt imponerande.
Vilken härlig present!

Fast det är klart, det finns ett aber. För även om trägiraffens huvud inte är når mer än en halvmeter högre än mitt är den ju inte direkt lättplacerad. Kanske skulle den känna sig vilsen i en svensk lägenhet, kanske skulle den inte trivas alls.
Kanske måste giraffen fortsätta vara ett önskedjur.
Det blir spännande att se om den dyker upp i den rollen också i nästa generation.

Men det vet jag inget om på länge. Så i väntan på det rekommenderar jag en titt in hos African Touch om och när ni har vägarna förbi.
Faktum är att man också kan köpa små giraffer där – i form av handgjorda knappar!

Copyright Klimakteriehäxan

En julklapp att se fram emot

I går blev den förkunnad, nyheten om vad som ska bli årets julklapp. Det är Handelns Utredningsinstitut, HUI, som år efter år försöker dra sitt strå till stacken för att julshoppingen ska nå ständigt nya höjder.

Just nu är förstås frågan om en sviktande arbetsmarknad och allmän ekonomisk oro dämpar köplusten – men det finns också förståsigpåare som menar, att vi kanske väljer att trösta oss med pampiga presenter, både till oss själva och andra, och sliter på kontokortet ändå.

Och årets julklapp, som helt enkelt är en Upplevelse, kan ju vara fyndig i det aktuella läget. För en upplevelse, det kan väl vara tre veckor på Seychellerna – eller att helt otippat hitta ett tomt tvättskåp, eller ett kök som står och blänker sedan någon ägnat sig åt det med trasor, rengöringsmedel, mopp och energi.

Så visst kan vem som helst sätta upp ”Årets julklapp” på önskelistan. Även om den inte alltid kommer att bidra till handelns försäljningssiffror.
För den där trippen till Seychellerna kanske inte blir verklighet för särskilt många, men här finns faktiskt en möjlighet för precis varenda budget.
Bara att vänta på tomten, med andra ord.

Copyright Klimakteriehäxan

Årets julklapp uppmärksammas flitigt i alla medier - du kan kolla både här och där. Och här ytterligare ett alternativ, här med.

Presentsäsong

Den stora presentsäsongen är här.
Födelsedagarna duggar tätt, Fars Dag nalkas för den som är lagd åt det hållet – och så, innan man riktigt hunnit fatta det, är det jul.
Vad ska man ge bort? Eller vad ska man önska sig, om någon frågar? För presenter är trots allt kul, inte alls bara att få utan också att införskaffa!

Det blir allt svårare ju äldre föremålet för uppvaktningen blir. Vi har ju så förtvivlat mycket prylar, mer än vi behöver, självförvållat eller tack vare andra.
Jag har tidigare skrivit om min bekant som har en klockren önskelista, två punkter lång: hon vill gärna ha sådant som vissnar och sådant som rinner.

Men när jag frågar min mamma, som är på god väg mot de 90, om hon har något speciellt hon längtar efter vänder hon på resonemanget.
Visst, hon kommer alltid att uppskatta en fin blomma – vem gör inte det – men hon gör en annan sorts lista: saker hon INTE vill ha. Hon behöver inga fler ljusstakar, inte en blomvas till.
Jag inser att hon har en poäng.

Det är rätt gott om vaser och ljusstakar hemma hos mig också. Och inte tänker jag önska mig vare sig det ena eller det andra. Vilket inte är det samma som att det aldrig blir fler.
Den grymma sanningen är att det är jag själv som drar hem de flesta. Jag kan fortfarande falla handlöst för en i mina ögon jättevacker ljuslykta som kan sprida lite varmt skimmer över matbordet i höstkvällen. Just nu står min senaste present till mig själv där, en glaskula från Indiska, inte dyr alls. Men fin.

Vaser då? Jo med vaser är det märkvärdigt nog så, att hur många man än har är det alltid lika svårt att hitta en som passar den bukett man just fått (eller köpt).
Jag har försökt råda bot på den där bristen. Vilket leder till en samvetsfråga: hur många Aalto-vaser kan en människa ha? Olika färger, olika storlekar – odödlig design!

Risken finns att jag är på väg mot någon sorts rekord i den lilla tävlingen.
Men om någon ändå prompt vill ge mig en vas, så kan jag fortfarande tänka mig en komplettering. I så fall kommer jag upp i sju …

Copyright Klimakteriehäxan

Bästa (?) och billigaste presenten

Årets omgång av studentuppvaktningar är så gott som avklarad. Det har blivit några glas med bubblande dryck, olika varianter på bufféer, hemlagat, catering och färdigköpt rakt upp och ner i olika kombinationer. De nyss så vita mössorna är utan undantag ganska solkiga, men själva mössbärarna har sett rätt fräscha ut, måste jag säga till deras beröm. Bristen på sömn under terminens finalveckor har ännu inte tagit ut sin rätt, de tar emot blommor och gratulationer och ser uppriktigt glada ut.

Och så får de paket. Presenter av alla de slag, mer eller mindre rutinmässigt inhandlade, mer eller mindre väl anpassade till mottagarens läggning och intressen. Ibland funkar det, ibland kan man för sin inre syn se hur prylen hastigt flyttar in i en hylla för att aldrig mer plockas fram eller befrias från det försonande dammlager som undan för undan kommer att byggas på.

Om ni möjligen råkar ha presentbekymmer för någon student som ännu inte sprungit ut till den väntande skaran på skolgården har jag faktiskt ett förslag.
Den present jag har i åtanke är helt enkelt perfekt: den är en investering för framtiden, den är ett bidrag till allmänbildningen, den är ett tydligt steg in i vuxenvärlden.
Och ovanpå allt detta: den är gratis. Kostar inte en krona.

Första gången vi gav bort denna fina present var när Sonen tog studenten, det är tre år sedan nu.
I rättvisans namn fick Dotterns exakt likadan examensgåva i fjol.
Resultatet har blivit ett och samma: vi har inte lagt ut ett enda öre. Och medan jag trodde att vi slagit på stort med den Bästa Presenten visade det sig, att den alls inte stod på någon önskelista.

Vad var det då de fick, de små liven?
Jo, de fick var sitt körkort. Något som jag bara kunde drömma om när jag fyllde 18. Lektioner hos en bilskola kostade redan då enorma summor, i alla fall i jämförelse med den försumbara inkomst man hade, och som regelbundet fick förstärkas av hemlagade köttbullar och annat ur mammas skafferi.

Vi i föräldragenerationen, vi anser – med viss rätt, det vill jag fortfarande hävda – att körkort är väldigt bra att ha. Arbetsgivare anställer folk som kan köra bil, att kunna sätta sig bakom ratten underlättar när man ska transportera saker eller sig själv, ett körkort kan alltså vara inträdesporten till såväl nöjen som försörjning. Dessutom är det understundom riktigt kul att fara fram på vägarna.

Det är bara det att 18-åringar som bor i storstaden i dag inte alls delar den där synen. Medan ”motorburen ungdom” fortfarande är ett levande begrepp i glesbygden har killarna och tjejerna på Södermalm inte sett Behovet. Det finns tunnelbana, det finns buss och det finns pendeltåg. I enstaka fall hyr man en bil och drar iväg på rockfestival, det finns i alla fall någon som har den där lappen.

Jag har verkligen försökt åstadkomma en ändring. Köpte ett dataprogram med trafiksimulator och teoriträning. Förpackningen låg ouppsprättad. Skickade fram hintar om var det finns körskolor med internat. Har påpekat att om man vill övningsköra med någon privat så måste man skaffa sig nödvändiga dokument för det, det är inte vare sig krångligt eller dyrt (och måste rimligen anses ingå i själva presenten dessutom).

Vi har fortfarande inga körkortsaspiranter i familjen. Och vi har gett våra barn världens billigaste studentpresent. Den bonus vi själva eventuellt kalkylerat med har naturligtvis också uteblivit: vi tvingas konstatera, att medan vi ”gamlingar” gärna övertog föraransvaret när vi var på fest förr i världen, bara för nöjet att få köra, så finns nu för tiden absolut ingen man kan överlåta ratten till när man ska hem, till exempel från en sådan där trevlig studentmottagning med bubbel i glasen.

På så sätt kan man förstås tycka, att denna present i slutändan främjar nykterheten och trafiksäkerheten i landet.
Kanske ett bra resultat trots allt?

Copyright Klimakteriehäxan