"Sköna Maj" och fredagsfrågor

I dag är den här, den ljuva månaden maj! Väldigt välkommen och förhoppningsvis lika skön som den framstår i visan. Den börjar i alla fall bra, med sol och värme (där jag är, ska jag kanske lägga till)!

Lustigt nog har jag läst en bok som heter just "Sköna Maj". Den belönades med LättLäst-priset 2022 och hur det kom sig att den hamnade i mina händer har jag fullständigt glömt, det var antagligen en ren slump. Eli Åhman Owetz, flitig feelgood-författare, skrev och minsann blev det en uppföljare också.

Det här är historien om Maj och Lennart, två personer i 80-årsåldern som en gång kände varandra men plötsligt ses igen, det blir många fikastunder och promenader medan framför allt Maj återupptäcker saker från förr, som maträtter hon brukat laga, älsklingskläder hon minns. Romantik uppstår på nytt.

Någonstans på vägen hade jag fått mig förklarat att berättargreppet, som bygger på många upprepningar och väldigt enkelt språk, ska vara läsarvänligt för den som är på väg in ålderdomens mentala dimmor.

Ja kanske funkar det? I så fall är det bra, för även bokälskare blir emellanåt dementa, det är helt klart, och kan man då hitta böcker som inte kräver att man tydligt minns det man nyss läste är det säkert berömvärt. För oss andra som inte är där (än) kan jag hissa en liten varningsflagg: jag la ifrån mig boken med känslan av att ha läst en synnerligen lättsmält barnbok fast ungarna i historien var rejält till åren komna.

Därmed inte sagt att jag ifrågasätter huvudtemat. Minns min gamle chef som, långt efter pensionen,  med glittrande ögon förklarade att "det är precis lika underbart att bli kär som 85-åring som det var i tonåren, jag lovar!". Och visst är väl våren kärlekens tid?

Vintern har rasat ut och majbrasan brann grant.

Denna majmånad startar ju på en fredag. Det betyder att Elisa Matilda langat iväg fem frågor för oss andra att besvara. Nyckelordet är om – ni vet: om inte "om" hade varit i vägen hade käringen skjutit björnen med kvastskaftet ...

1. Om du fick välja en ny vana nu direkt, vad skulle det vara? Ett fysiskt träningspass om dagen. Av "lagom" svårighetsgrad.
2. Om du fick slippa något helt, vad skulle det vara? Städa.
3. Om du fick välja en talang att ha, vilken skulle det vara? Något med musik: sjunga riktigt bra eller spela ett instrument. Eller kanske måla?
4. Om du fick välja något att alltid ha tid för, vad skulle det vara? Jag har ju gott om tid, det gäller bara att bestämma hur man ska använda den ...
5. Om du fick välja ett beslut att slippa ta, vad skulle det vara? Att det är dags att sälja huset i Barndomslandet. Där jag sitter just nu och ser ut över ljuvlig grönska, hör fågelsången och faktiskt undrar över vattentemperaturen i sjön, medan mina nysatta pelargoner vänjer sig vid sin nya boplats.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en 30-årskris

Plötsligt har man både finnar och en begynnande bekymmersrynka. Man vill gärna dricka öl varje onsdag men blir trött jättetidigt och måste gå hem innan tolv. Man har obekväma skor och därför ont i knäna. Man grubblar över studieskulderna. Man blir smickrad när de ber om ID på Systembolaget. Und so weiter.

-Ester Berg skriver i Dagens Nyheter om sin 30-ärsdag som inträffar inom kort. Ja ja, man kan ha kris emellanåt ... och ack ja, hon har kanske inte en susning om vad som väntar runt hörnet, det man kommer fram till och tvingas runda förr än man anar ... fråga bara oss som gjort resan ...

Veckans bild visar en stjärna

Tror att jag har gått och fått en ny idol, en stjärna som ägnar sig åt samma idrott som jag: bordtennis. Nej, jag tänker inte på den härlige Truls Möregårdh eller på skicklige Anton Källberg, inte på någon av de andra duktiga landslagsspelarna heller, ingen kines, ingen japan. Men jag har upptäckt Ragnhild Lundberg från Hässelby Pensionärers BTK!

Ragnhild deltog i både damsingel och damdubbel när distriktsmästerskapen för pensionärer avgjordes i veckan, i Österåkers fantastiskt fina "multiarena". Och hon gjorde det med den äran! Denna kvinna är 94 år och har inga tankar på att sluta med pingis. 

Nog blir man både glad, imponerad och inspirerad! Att Ragnhild inte knep några medaljer har mindre betydelse. Det känns som att hon representerar den gamla olympiska mantrat "Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl" på bästa sätt.

Om man tittar in hos Åke hittar man andra bloggare som visar, max fem stycken, foton från veckan som gått. Och eftersom jag tycker att Ragnhild är en färgstark tjej, med röd racket försedd,  är hon också mitt bidrag för dagen i LillaSysters kampanj Färgsprakande NOVEMBER ! 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om makt

Jag säger att jag inte har makt. Men det har jag. Den tar jag.
Efter 50 fyllda sträckte jag på mig. Blev människa mer än kvinna.

-Marie Göranzon, fantastisk skådespelare med ett otroligt långt och innehållsrikt cv, sammanfattar sin syn på hur hon utvecklats, från skiträdd till den vrålstarka person hon är i dag, 82 år gammal. Citatet är hämtat ur inledningen på boken "Vrålstark & skiträdd" i vilken Göranzon berättar om sitt liv, nedtecknat av Stina Jofs. Visst är hon värd att ta efter!

Nummerbyrån

41

-Det blir numret på den film som fenomenale Clint Eastwood nu planerar att göra. Eastwood fyllde 95 i helgen (grattis i efterskott!), men ålder är ju som bekant bara en siffra! "Jag förstår inte varför man inte skulle kunna bli bättre med åren. Jag har mycket mer erfarenhet i dag", säjer denne man som alltså redan har 40 långfilmer bakom sig, i olika funktioner: som skådespelare, producent, manusförfattare och regissör. Räknar man in de filmer där han "bara" varit skådespelare blir summan över 50 ... Två personliga Clintan-favoriter har jag: "Broarna över Madison County" och "Million Dollar Baby". 

Veckans mening – om deckare och äldevård

Än en gång dags att försöka göra lördagen mer meningsfull. Vilket sker genom att man hörsammar Skriv-Roberts propå om att bjuda på Veckans mening, en som av en eller annan anledning fått mig att hejda mig en aldrig så liten extra sekund i läsningen. Min dök upp i en (väldigt positiv) recension av Christoffer Carlssons nya bok "En droppe blod" i Dagens Etc. Carlsson, bara 38 år gammal, är kriminolog och flitig i deckarbranschen, med över tio titlar i den genren på sitt cv. Jag har, trots att det finns flera av hans böcker på vår hylla, ännu inte läst honom ...  borde nog ändra på det! Den senaste är inte "bara" en deckare, det är också en "riktig roman", tycker recensenten som slår fast något alla nog inte instämmer i: 

Deckarna översvämmar oss, flera hundra om året bara i Sverige – det är en kulturell klimatkatastrof.  

Så hittar jag ännu en mening som verkligen får mig att dra efter andan, och därmed blir Veckans mening en dubbel denna gång. Det är Dagens Nyheter som i fredagens tidning har ett reportage om ett äldreboende i Åkersberga utanför Stockholm, ett "hem" som drivs av ett danskt företag och marknadsförs som ett ställe där de boende får guldkant på tillvaron. Guldkanten verkar dock ha skavts av. För den som inte ser fram mot ålderdomen med största entusiasm ringer varningsklockorna högt och gällt. Det står så här:

Blöjbyten på natten har stoppats, lördagsvinet har dragits in och det har varit ransonering på både ägg och mjölk.

Copyright Klimakteriehäxan

Lyckligare med Lars Lerin

Idag vet väl varenda svensk vem Lars Lerin är. Och inte bara att han är en gudabenådad målare med egen konsthall, Sandgrund i Karlstad, utan dessutom en framgångsrik författare och tv-personlighet som synts i rader av program. 2020 var han t o m julvärd i Sveriges Television. 

Lägg till att han har ett fascinerande privatliv som han låter oss andra få ta del av, från himlastormande lycka till stunder i depression och ilskna ögonblick när han skickar in sin skilsmässoansökan – som han sedan snabbt drar tillbaka i ett mejl till tingsrätten. ”Hej bästa domstol, ursäkta – jag önskar återkalla ansökan om skilsmässa. Det var ett misstag ... ljus hälsning Lars Lerin” stod det kort och gott.

Nu har SVT gett honom en ny egen serie, "Lerin på äldreboendet". En uppföljare till tidigare sända "Lerins lärjungar" då han höll i kreativa träffar med en grupp funktionsnedsatta ungdomar. Den blev, som i princip allt Lerin gör, succé. Full av värme, medkänsla och glädje!

I den nya programserien välkomnas han att samtala och måla med en grupp äldre, de flesta drabbade av någon sorts demenssjukdom. Det är så imponerande, Lerins sätt att prata med och inte minst lyssna på sina "elever" och deras anhöriga – demens drabbar ju inte bara en person, utan oftast en hel familj.

Hittills finns bara ett avsnitt att se på SVT Play, men jag är fast: ska absolut se fortsättningen. Här finns ännu en dimension av den private Lars: han har just fyllt 70 och reflekterar kring åldrandet, både sitt eget och rent generellt. Har han till exempel gjort rätt som valt att skaffa barn sent i livet? Jo, han litar på att den 23 år yngre maken kan ta hand om dem länge. 

Lite skrämmande kan vissa scener kanske kännas för den som själv är på väg mot riktigt hög ålder, men tänk om alla som hamnar på ett äldreboende finge träffa en Lars Lerin ... det skulle göra deras dagar ljusare och lyckligare! Lägg därtill att han lyckas få sina "elever" att måla, ibland riktigt häftiga bilder! I första programmet skildrar de barndomsminnen, i nästa ska det handla om ungdomsåren. Jag missar det inte.

Lerin på äldreboendet i Karlstad. Bild från SVT.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om läsning och åldrande

På ålderns höst tröttnade till och med Philip Roth på romanläsning.

-Jenny Lindh, bibliotekarie som svarar på frågor om böcker och läsning i Dagens Nyheter, har fått en fråga från en läsare: finns det ett samband mellan åldrande och intresse för fackböcker? Det resulterade i en intressant, väldigt välformulerad och rolig artikel som du kan läsa här (hoppas jag i alla fall). Hon har hittat en forskare som stärker teorin och ger en förklaring: "För att man i faktaböcker kan bläddra hipp som happ och läsa spridda småstycken utan att för den skull tappa den röda tråden."

Napp med nytt

Hej fredag, där kom ju du igen! Och därmed fem fredagsfrågor från påhittiga Elisa Matilda, som idag fiskar efter nyheter. Lite napp blir det:

1. Vad är den senaste teknologin du testat? En kompakt bärbar högtalare med fantastiskt ljud. Tror att jag ska få musik under köksarbetet igen, länge sedan min köksradio la av ...
2. Vilken plats var den senaste du besökte för första gången? Tog fel buss för några veckor sedan och reste genom delar av Solna jag inte visste fanns! Men jag har många platser kvar att besöka, platser jag inte varit ens i närheten av.
3. Vad var den nyaste bok eller film/serie du läst eller sett? Har sett två avsnitt av nya säsongen av "Tunna blå linjen" i SVT.
4. Vilken händelse i ditt liv hade du gärna upplevt på nytt? Har många fina minnen, tack och lov. Svårt att välja. Bröllop, barnen ... och att hålla den första boken jag själv skrivit i min hand, det var ju också att få barn på sätt och vis!
5. Vad är nytt i ditt hem? Köpte nya dynor till stolarna runt matbordet. En behärskad investering. Det jag egentligen vill ha är nya soffor!

Passar på att lägga till en liten fundering: är det läge att skaffa nya visitkort? Tanken väcktes när jag fick ett i min hand av en kvinna i min egen ålder ...

NYTT: VISITKORT FÖR SENIORER

Jag minns mina första visitkort. Det var en stor händelse att hämta ut dem på tryckeriet! De låg i en snygg liten låda, svart tryck på papper som liknade trä. Fick betala dem själv. Och snålade med dem ... vilket väl är precis det man inte ska göra med visitkort, eller hur?

Längre fram i livet har jag haft visitkort för att jobbet så krävde. Dem har jag faktiskt haft nytta av och förstås inte heller snålat med. Likväl kan det hända att jag fortfarande hittar något som ligger och dräller i någon låda.

Men nu börjar jag fundera på om det rent av är dags att införskaffa en ny bunt? Blev lite inspirerad när en kvinna härom dagen räckte över sitt och bad mig höra av sig, "allt står på kortet". Ja minsann! (Nu har jag suddat ut namnet för säkerhets skull.) Håll med om att det är lite kul! Fast nej, jag avstår nog att kopiera hennes idé i alla fall. Tror att det inte skulle bli använt så särskilt ofta ... 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om skrivande

Det finns fördomsfulla personer som tycker att man inte ska skriva kåserier efter 65 års ålder, och helst inte skriva något alls. Man behöver kanske inte sitta tyst i stadsparken och mata duvor, men hålla sig i bakgrunden när yngre personer tar till orda och breder ut sig. 

-Börje Karlsson hoppar in som vikarierande kåsör på Dagens Nyheters (numera generellt otroligt trötta och trista) Namn och Nytt-sida. Kan bara tacka för det lilla försvarstalet för oss som inte har vett att sluta skriva, på blogg eller annorstädes, för att vi blivit lite halvgamla ... dit jag naturligtvis måste räkna mig ...

Veckans mening – om att bli vuxen

Visst har jag väl läst en mening som jag reagerat lite extra på den här veckan också? Så att jag kan hänga med Skriv-Robert på Veckans mening ännu en gång! Jo, jag bestämmer mig för att ta hjälp av Claes Hylinger (som jag aldrig tidigare läst) för i hans bok "Kvällarna på Pärlan" lyckas han på ett smart sätt koncentrera en människas vuxenblivande i en enda mening, nämligen denna:

Tänk, alla måltider vid detta matsalsbord, där jag började min bana med haklapp och påpetare för att så småningom själv komma med franska vinflaskor till söndagsmiddagarna.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om minnet

Finns det en mening jag nyss läst som fått mig att reagera lite extra, som hejdat mig i läsningen en sekund eller två? Frågan kommer ursprungligen från Skriv-Robert och är en liten tanke att ägna sig åt på lördagar. Jag läser just nu Olle Lönnaeus "En enda sanning" och det är en bra historia, som dessutom känns väldigt aktuell trots att boken kom ut för mer än tio år sedan. Min mening hittar jag när polisen Fatima återser en gammal kvinna från barndomen. De två tar en gemensam fikastund över svart kaffe och söt baklava. Fatima berättar att hennes pappa fått problem med minnet, glömmer det mesta, varpå den äldre kvinnan sorgset utbrister:

På slutet är ju minnet det enda man har!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 146

QUEEN-AGERS

-Nyfunnen term för kvinnor som blir årsrika. De/vi måste inte kallas för tanter, skator eller kärringar ... eller ens klimakteriehäxor!

Hur känns det?

Nu har Elisa Matilda semestrat klart för den här gången, och det betyder att hennes fem fredagsfrågor är tillbaka! Vilket också betyder att vi ska svara på en av de allra vanligaste frågor som finns: Hur känns det? Fast i lite olika varianter.

1. Vad får dig att känna dig ung? Att jag kan glädjas åt väldigt enkla saker.
2. Vad får dig att känna dig äldre? En blick i spegeln. Samt vissa (fack)ord som har med ny teknik att göra. Ny musik som jag har noll koll på.
3. Vad får dig att känna dig optimistisk? Att jag utan problem tar mig ur sängen på morgonen – och solen skiner!
4. Vad får dig ur ett dåligt humör? Ett leende barn som säger "Kom farmor!".
5. Vad får dig att känna dig levande? Ett leende barn som säger "Kom farmor!".

Copyright Klimakteriehäxan

En resa som slår rekord

Snart, ja kanske har siffran redan passerats, har 300 000 personer sett "Den sista resan", filmen om hur Filip Hammars pappa Lars skulle piggas upp genom en bilresa "down memory lane" i Frankrike tillsammans med sonen och dennes ständige följeslagare Fredrik Wikingsson.

Få kunde väl ha anat – och det tror jag gäller filmskaparna också – att den här dokumentären, en road trip med tre män i en gammal Renault, tungt lastad med minnen från familjesemestrar när pappa franskläraren fick leva upp i det han ansett vara hans andra hemland, skulle bli en exempellös framgång. Först kom recensionerna: hyllande. Sedan stormade publiken in. Och vad gjorde/gör biobesökarna? Jo, hyllar filmen! 

Vandringen mot rekordet inleddes redan premiärveckan. Den första helgen filmen visades på biograferna sågs den av totalt 34 782 personer. den bästa öppningshelgen för en dokumentär i modern tid ... Och så var stenen i rullning! Det visade sig att den normalt så gapiga och tämligen påfrestande duon lämnade sina sämsta sidor hemma när de klev in i den apelsinfärgade gamla bilen och styrde mot södra Frankrike.

Att Filip och Fredrik har mycket bakom pannbenet har nog ingen betvivlat: duon har vunnit "På spåret", de skapar tv-program, driver eget produktionsbolag, sprutar idéer och skriver böcker. Dessutom står de för ett eget frågesportkoncept, "Alla mot alla", som sänds i Kanal 5, en har det visat sig väldigt slitstark succé (jo jag tittar ganska troget trots att jag retar mig på mycket i "formatet").

Men eftersom killarna också framstår som både jobbiga, tjatiga och skrytsamma (jag känner dem enbart genom tv-rutan) tänkte jag inte alls gå och se den här filmen. Tills jag kapitulerade för min nyfikenhet: helt olika personer jag känner gav ett och samma råd. Det löd: Se den!

Ett råd jag lydde. Och kan bara instämma i berömmet. Det är en varm film, den är rolig, den är djupt allvarlig, den är infallsrik, den vittnar om skräcken när ett barn inser att en förälder är på fallrepet, tappar livsgnistan. Och den visar upp kärlek mellan far och son, den visar upp fantastiskt kompisskap mellan Filip och Fredrik. Dessutom pekar den på vilken betydelse en engagerad lärare kan få för sina elever, långt in i framtiden.

Slutscenen skulle ha varit en måltid uppbyggd kring hemgjord ratatouille efter besök på den lokala grönsaksmarknaden. Så blev det inte, fast vi alla, både vi i biosalongen och människorna inblandade i filmen, önskade det. Snyftnödiga blev vi lite till mans.

Nu sätter "Den sista resan" besöksrekord och ännu fler kommer att se den – och se om den – när den så småningom sänds i tv, oklart när, men jag gissar att den kommer i vinter. Jag tittar nog på den igen då. Så bra är den! Missa den inte!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om åldrande

Ganska ofta känner jag mig hemskt gammal och hänger inte alls med i samtiden, men andra gånger inser jag att jag förvånande nog inte heller är tillräckligt uråldrig. Många i min bekantskapskrets har oavsett ålder återgått till att kommunicera med bilder i stället för text när de skickar meddelanden från mobiltelefoner eller datorer.

-Lotta Olsson skriver i dagens DN och jag känner igen mig, i alla fall lite. Hon gillar inte det utbredda bruket av emojis, när det nu finns ord man kan uttrycka sig med ... fast man kan ju stundtals känna sig uråldrig även ur andra aspekter ...

Dagens ord 135

 KULFLATION

-Det är det läge som inträffar när det visar sig att folk mitt i ekonomiskt tuffa tider inte drar sig för att unna sig något lite extra, att njuta och ha kul på olika sätt. Det är ekonomiprofessorn vid Handels i Stockholm, Micael Dahlén, som skriver om kampen mot novembermörkret i Svenska Dagbladet. Dahlén, som är mest känd för att forska kring lyckobegreppet, hävdar att den medelålders människa som ser till att ha lite roligt också får en bättre ålderdom. 

Barnbok för gamlingar

Upptäckte till min förtjusning en radioföljetong som inte var evighetslång (de är ofta det). "Sköna maj" av Eli Åhman-Owetz klaras av på drygt en och en halv timme, och jag tyckte det passade mig där och då. Räckte till ett par promenader!

Nu visar det sig att det inte är en "vanlig" bok jag lyssnat på. Författaren har tydligen skrivit en av mig okänd men populär feelgood-serie, "Söderbergasviten". Väldigt trevlig läsning påstås det. Vilket naturligtvis ger mig vissa förväntningar på denna.

Boken jag nu lyssnat på är så att säga lite speciell. Så här beskrivs den : "Boken är på lättläst svenska och skriven för äldre med demens som har svårt med minne och koncentration."

Jag ingår inte (än) i den målgruppen, men eftersom jag hade börjat lyssna fortsatte jag. Hur skiljer sig då en LL-feelgood från en "vanlig"? Tja, den här företer stora likheter med en barnbok. Jättesnäll, konfliktfri, med en hel del repetitioner (som uppenbarligen lagts in med flit). Ingen är dum, ingen råkar ut för obehagligheter, kaffet är gott och rollatorerna lackerade i glada färger. Ibland lockas man att dra lite på munnen, vilket ju är trevligt ...

Att ungdomsromansen dyker upp och börjar blomma om noterar man tacksamt. "Men Maj, säger Lennart, vi har ju inte så mycket tid på oss!" Där stack väl i alla fall verkligheten in sitt fula tryne. Fast jag undrar om den här boken når sin tänkta publik. Kanske är jag helt ute och cyklar, nedtyngd av mina fördomar som gör mig så skeptisk. Men de jag känner som drabbats av demens har snabbt tappat allt intresse för läsning.

Det finns en fortsättning på boken, "En jul tillsammans", och då har de två nästan-90-åringarna flyttat ihop. Sådana solskenshistorier existerar ju på riktigt, det vet vi! Men någon del tre om Maj och Lennart har jag svårt att se dyka upp. 

Copyright Klimakteriehäxan

TV-tips: en halvtimme om humor

Vet inte hur många gånger jag hört samma sak: det finns ingenting för folk över 60 att se i tv, förutom en eller annan repris.

Det kan naturligtvis kännas så. Men Utbildningsradion producerar en ambitiös serie som heter "Studio 65" och den tar verkligen sikte på den publik som man vet finns, den årsrika publik som vill se på tablå-tv och kanske inte är helt bekväm med streaming. Mestadels pensionärer, helt enkelt.

Nu har jag just sett ett avsnitt med god behållning: "Var det roligare förr?" Handlar om humor förr och nu, vad vi skrattar åt och vad man får skämta med. Kattis Ahlström programleder och har tre etablerade skämtare som gäster: Lennie Norman, Ann Westin och Adde Malmberg.

Som expert medverkar Ingmar Skoog, överläkare och professor i psykiatri vid Sahlgrenska Akademin på Göteborgs Universitet och föreståndare för Centrum för åldrande och hälsa, AgeCap, ett tvärvetenskapligt forskningscentrum som arbetar med att öka människors möjlighet till ett gott åldrande.

Att ett gott skratt förlänger livet förefaller hur som helst vara en högst gångbar sanning. Blir du lite sugen så hittar du programmet här! Trettio inte alls tråkiga minuter.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om glömska

Veckans mening ska ha fått mig att stanna till om än aldrig så kort stund i min läsning, det är Skriv-Roberts idé att förverkliga lördag efter lördag. Denna gång hamnar jag i Kjell Erikssons "Nattskärran", en polisroman som utspelar sig i Uppsala med en kvinna i huvudrollen. Det är författarens femte bok om Ann Lindell, fast den första jag läst. Hon är både polis och ensamstående mamma, vilket inte alltid är en jätteenkel kombination. Och när polisen försöker hitta vittnen som kan bringa klarhet i mordet på den unge pojken Sebastian hamnar hon hos en äldre kvinna som vägrar minnas vad hon kanske – eller kanske inte – sett.

Det är en gammal människas rätt att glömma det hon vill.

Copyright Klimakteriehäxan