En gång hände det. Det som inte får hända.
Min pappa slog min mamma.
Det var ett dödande slag.
De var ett lyckligt par i över trettio år. Inga stora
stormar som märktes. Där fanns mycket kärlek och ömsesidig respekt.
Men den här natten var inte som andra. Mamma somnade först
och sov gott i sin säng. Pappa låg klarvaken. En pigg sommarfluga hade trasslat
sig in genom en dörr- eller fönsterspringa i ett obevakat ögonblick. Den hade
inga planer på någon dygnsvila utan flög energiskt omkring i sovrummet.
Surrandet från flygturen störde inte mammas snusanden, men pappa hörde den hela
tiden och – jag vet precis hur det är, har nyss varit involverad i ännu en intensiv flugjakt – för varje loop insekten gjorde i luften
verkade det som om volymen på surret skruvades upp.
I vårt kök finns, har alltid funnits, en flugsmälla. En
gammeldags konstruktion: perforerad plastplatta på ett skaft av ståltråd. Pappa
steg ur sängen, tog trappan till nedervåningen i stora kliv, slet tag i
flugsmällan och återvände till sängkammaren.
Väl där började jakten, den ljusa sommarnatten gjorde att
flugan syntes och pappa måttade och klippte till. Flugan lyfte en nanosekund
innan smällan landade. Historien upprepade sig gång efter gång. Det var
David/flugan mot Goliat/människan, och det såg ut som om David än en gång
skulle avgå med segern. En blomkruka strök med, ett par böcker for i golvet,
men mamma sov lugnt vidare.
Så landade flugan, igen. Denna gång på mammas panna.
Pappa såg sin chans, igen, siktade. Slog. Rakt i hennes ansikte.
Mamma vaknade med ett skrik och såg en snudd på vansinnig
man hänga över henne med ett nyss avfyrat vapen i högsta hugg.
Om det blev nån mer sömn den där natten förtäljer inte
historien, men när chocken lagt sig skrattade hela familjen åt det inträffade.
Pappa var lite ångerfull, men bara lite … det hade ju handlat om en nödsituation!
Och jag förstår honom blott alltför väl. Så här års verkar
allehanda flygfän väldigt sugna på att tillbringa nätterna inomhus. Om det så
bara är en enda extra individ i rummet när det är sovdags är läget glasklart,
det vill säga sömnfritt. Jag far runt i rummet, upp och ner på stolar, kliver i
och ur sängen, hytter och slår med hoprullad tidning, fast jag vet att det enda
rätta vore att hämta den där flugsmällan.
Enstaka gånger går det att fösa ut
den ovälkomne besökaren tillbaka ut i naturen genom fönstret. Men skulle den
välja att landa i ansiktet på en sovande i samma rum skulle jag antagligen,
utan att tveka, göra som min far och klippa till, hårt, bestämt, i avsikt att
döda förstås.
Den där speciella sängkammarflugan då, den där gången för
länge sedan?
Jo, den dog faktiskt (det avslöjade jag ju redan i rubriken)!
Copyright Klimakteriehäxan